In the Darkest Shadows - Epilog
Två månader senare
Bree
”EMBRY!” ropade jag, ”Har du sett mina pennor?”
”Har du kollat din väska?” svarade han ifrån badrummet. Jag gick fram till min väska och tittade, varpå jag suckade. Självklart låg de på det mest självklara stället. Embry kom ut ur badrummet och gick fram till mig, när han såg vad jag hade i händerna skrattade han och la sina stora armar runt min midja.
”Så klart.” sa han och kysste mig på halsen. Jag log och lade ner pennorna igen bland böckerna.
Idag var min första dag på Forks High School. Och om jag ska vara ärlig så såg jag fram emot det. Jag hade inte varit i skolan på två år om inte mer! Och vilket sällskap jag skulle få! Jane, Seth och Embry!
Jag vände mig mot Embry och log mot honom. Han såg förvånat på mig.
”Vad?” Jag skrattade tyst för mig själv.
”Jag är bara så lycklig, alla är lyckliga och mår bra. Och jag har en familj igen! Och så har jag dig.” Han släppte sin väska på golvet och flinade mot mig när han kom närmare.
”Det måste vara det bästa.” Jag la mina armar runt hans breda axlar.
”Jag är inte helt säker på det, övertyga mig.” Han tryckte sina läppar mot mina och jag log. Han kysste mig med en sådan passion så att jag nästan glömde mitt eget namn. Vilket jag inte tog som en dålig sak.
”Är ni klara?” frågade Jane på andra sidan. Jag suckade och drog mig ur Embrys grepp.
”Fem minuter.”
”Det är bäst för er det...” mumlade hon innan hon gick ner. Jag tog upp min väska från golvet och gick bort till min garderob för att välja en av alla mina jackor. Embry följde efter.
”Var det tillräckligt med övertygelse?” Jag flinade och såg på honom. ”För jag kan göra bättre, tro mig!” sa han och gick emot mig. Men jag lade en hand på hans bröst för att stoppa honom.
”Du är definitivt den bästa Embry.” Och ställde mig på tå och gav honom en snabb puss innan jag tog en jeansjacka och gick ner till köket.
”Du kör!” sa Embry när han kom ner för trappan och kastade nycklarna till Rosalies BMW till mig. Jag fångade dem i luften och såg hur Jane och Seth väntade ute vid garaget. Embry tog min hand och vi gick ut. När vi backade ut så stod resten av familjen och vinkade i fönstret. Precis som det skulle vara.
Bilfärden in till Forks gick fort. Precis som alltid låg molntäcket över staden och Alice hade sagt att solen inte skulle vara ett problem idag. Att hitta en parkeringsplats såhär första dagen då alla började samtidigt var inte det lättaste men vi hittade en i utkanten av parkeringen. Alla elever skulle mötas upp i gymnastiksalen (som också fungerade som aula) för information så vi gick igenom korridorerna för att komma dit. Och precis som Alice en gång berättade så stirrade alla på oss där vi gick. Det kändes lite konstigt men jag skulle nog kunna hålla huvudet högt och vänja mig vid det. Precis som eleverna skulle vänja sig vid oss.
Embry tog min hand och kramade den och viskade i mitt öra:
”Nu rockar vi stället.” Vilket fick mig att fnissa.
Jane
Första lektionen var knepig för mig som aldrig gått i skolan. Men Seth satt bredvid mig och snodde de få frågor läraren, vilket gjorde läraren irriterad men han hade alla rätt i och för sig.
Just idag så hade vi lunch allihop samtidigt. Bree och Embry gick andra året. Bree hade legat i hårdträning under sommaren för att komma upp till Embrys skolnivå. Hon kunde ju få välja rätt fritt hur gammal hon ville vara, precis som jag. Men jag höll mig till Seth.
Forks High Schools matsal var inte speciellt stor. Men den räckte gott och väl för de 350 eleverna på skolan. Embry och Seth tog ett berg av mat medan jag och Bree såg misstroget på den (även för en människa kunde det inte se gott ut) och tog varsitt äpple. Inte för att vi skulle äta det, Embry eller Seth skulle säkert få ner det. Det ända lediga bordet låg vid fönstret i mitten av lokalen.
”Hur är High School då?” frågade Embry oss andra och tog en tugga av sitt kycklingben, han var ju den ända som gått High School förut.
”Precis som Grade School...” suckade Seth.
”Sluta vara så negativ! För oss som inte gått i skolan på väldigt länge är det faktiskt roligt.” sa Bree och slog Seth lätt på armen. Han ryckte bara på armarna och åt mer av sin mat. Jag och Embry skrattade. När vi suttit och diskuterat om skolan var kul eller inte så var det någon som harklade sig bakom mig. Jag vände mig om och såg en lång blond tredjeårselev så med sina vänner och le mot mig.
”Hej, jag heter Carol Robinson och är med i välkomstkomitén här på Forks High. Det här är Melanie Baker och Karen Morris. Vi går sista året här och ska välkomna alla nya elever.” sa hon och sträckte fram handen. Jag tvekade en sekund men sträckte fram handen.
”Jane Cullen. Det här är Seth Clearwater, Embry Call och min syster Bree Cullen.”
”Trevligt och träffas. Men ni två,” hon pekade på Seth och Embry ”jag känner igen er...” Embry log.
”Vi kommer från La Push, vi bytte hit den här terminen.” Hon nickade långsamt och granskade Embry, vilket fick Bree att ta tag i Embrys hand för att visa att han inte var tillgänglig.
”Jag förstår... Men om det är något så är det bara att komma till någon av oss och fråga, läxhjälp, om ni inte hittar på området, om ni behöver någon att prata med så säg bara till så hjälper vi gärna till.” När hon sa det sista tittade hon på Embry och jag såg i Brees ögon hur hon höll på att koka över.
”Vi ska komma ihåg det.” sa Seth och tog min hand. Jag log mot dem och de gick sin väg.
”Slampa.” muttrade Bree när Carol gått därifrån. Vi skrattade allihop.
”Du behöver inte bli svartsjuk, det finns bara en flicka för mig.” sa Embry och pussade henne på kinden. Jag log, allt hade fallit på plats, för första gången på länge så kunde jag göra precis vad jag ville och vara lycklig på riktig.
Whoop whoop! Får se om jag skriver en fortsättning, kanske när jag fått tillbaka den där riktiga glöden. Har massor av ideér men nu ska jag fokusera på I Hate Myself For Loving You ett tag tror jag (läs och kommentera här btw). Men en kommentar skulle sitta som en smäck just nu, make a girl happy you know :)
PUSS PUSS PÅ ER!
-Erika ♥
In the Darkest Shadows kapitel 15! Sista kapitlet!
Bree
”...så jag slet huvudet av Caius och brände upp honom, och då kom Demitri och Felix. Och eftersom Edward var skadad så bad jag dem hämta Carlisle. Och han räddade Edward.” sa Bella och kramade Edwards hand. De hade precis berättat allt som hänt i Volterra. Visst var jag sur över att ha missat så mycket spännande men var ändå lite glad över att jag inte behövde se den jag älskade nästan bli dödad. Jag rös vid bara tanken.
”Fast jag personligen tror att det var Bellas kärlek som förde honom tillbaka, men hon vägrar lyssna.” sa Carlisle och flinade mot Bella som bara räckte ut tungan mot honom.
”Och gissa om Aro inte var speciellt glad. Han såg okej ut på utsidan, tackade oss och så. Men på insidan var det världens storm!” sa Edward som varit hyfsat tyst under konversationen.
”Sen så hämtade vi upp Alec och Jane i Romarino innan vi tog en taxi till Florens, där vi lämnade Maria och åkte hem hit igen!” sa Alice och log mot de två nyaste tillskotten i vår familj. Alec och Jane Cullen. Det passade dem faktiskt.
”Och resten kommer ni kanske ihåg..?” sa Alec och klappade den sovande Renesmee på huvudet. De hade varit tvungna att vänta med att berätta något för oss tills hon somnat. Och jag förstod dem, deras upplevelser hade varit för dramatiska för en så liten flicka. Jag nickade och såg på Jane, som såg mycket mer besvärad ut än vanlig.
”Vad är det?” frågade jag henne i tankarna.
”Jo... det är någon jag skulle vilja prata med...” tänkte hon och utan att hon ville det så tänkte hon på honom och jag flinade. ”Fan.” tänkte hon.
”Vad är det som är så roligt?” frågade Embry som satt bredvid mig.
”Janes tankar.” fnittrade jag.
”Ha-ha. Skratta du men jag måste faktiskt göra en grej. Så vi ses senare.” sa hon och gick ut genom dörren.
Jane
Jag var inte helt säker på att han skulle patrullera, men jag hade faktiskt tur. När jag kom så satt han på en sten och tittade ut över floden som ringlade under oss. Han måste ha känt min doft.
”Hej.” sa jag tyst bakom honom.
”Hej.” sa han och vände sig emot mig.
”Kan jag sätta mig?” frågade jag och tog ett steg mot honom. Han vände sig om mot floden igen och jag tog det som ett ja. Jag satte mig bredvid honom på den stora stenen. Och så satt vi bara i flera minuter. Tittade ut över floden och såg hur den alltid såg likadan ut men ändå alltid så olikt.
”Hur var det i Italien?” frågade han tillslut.
”Det var okej. Fast jag kände faktiskt lite längtan hit.” sa jag och log mot honom. Han skrattade.
”Typ som hemlängtan?” frågade han. Jag nickade.
”Det är lite skumt. Volterra har varit mitt hem så länge men ändå var det här i Forks som jag faktiskt ville vara. Som om jag hörde hemma här.”
”Det kanske du gör.” sa han och flyttade lite på sin hand så den av misstag (tror jag i alla fall att det var...) så hamnade hans lillfinger på min hand. Jag var nära att dra efter andan av den varma handen, men hindrade mig. Istället så tog jag hans hand. Det var något med Seth som fick mig att känna något igen. Känna mig levande.
Han såg ner på våra händer och sen upp på mitt ansikte. Och han log, och det gjorde jag också. Sen satt vi tysta ett tag till. Men ingenting behövde sägas. Att våra fingrar var sammanflätade gjorde sitt.
”Jag saknade dig när jag var borta.” sa jag efter en lång stund.
”Jag saknade dig också.” sa han och såg på mig med sån värme så att jag skulle ha rodnat om jag varit människa. Men så vek han bort blicken och tittade ner i marken.
”Det är en sak som jag måste berätta.” sa han. Jag rynkade på ögonbrynen och väntade på att han skulle fortsätta. ”Vet du något om oss varulvar? Någonting om vår natur och så?” sa han och såg upp på mig.
”Inte så mycket, jag vet att ni inte är bundna till månen på något sätt och kan förvandla er när ni vill. Och att ni kommer tillslut att sluta vara varg och bara vara människa och börja åldras igen.”
”Det där sista var inte helt sant men det är ett annat område. Vet du var prägling är?” frågade han och jag skakade på huvudet. Han log mot mig. ”Präglingen är något underbart. När man ser föremålet för sin prägling för första gången, då förändras allt som man vet. Det är inte gravitationen som håller än tillbaka på jorden det är hon, som Jacob en gång beskrev det för Bella när hon var människa. Allt cirkulerar runt henne, eller honom om fallet skulle vara för Leah.” Jag såg på honom, och han såg på mig som om jag missade något uppenbart.
”Jacob är präglad med Renesmee.” sa jag tyst utan att tänka mig för, men han nickade bara.
”Precis, fast eftersom hon är så liten så är deras relation som mellan en bror och en syster, men med tiden kan det nog bli mer. Man är beredd att göra allt för henne och att ge henne allt hon vill ha.” Han kramade mig hand och log mot mig. ”Du är den personen för mig.” sa han.
Jag visste inte vad jag skulle säga, mina känslor var ett kaos. De flesta var positiva. Men en del av mig sa att det var fel. Kanske av den anledningen att vi var naturliga fienden. Men det var något med honom... Så när han lutade sig fram emot mig så backade jag inte undan. Och när hans mjuka, varma läppar pressades ömt mot mina så kändes allt så rätt. Men han drog sig snabbt undan själv, även om jag inte protesterade. Men han var fortfarande otroligt nära.
”Jag har velat göra det där så länge.” viskade han.
”Varför just jag?” viskade jag. Han ryckte på axlarna.
”Varför inte du?” Och nu var det min tur att trycka mig emot honom. Hans läppar passade perfekt med mina och hans händer masserade mjukt min nacke. Och vad mina händer beträffade så var det inlindade i hans svarta hår. Men jag drog mig undan mycket snarare än vad jag egentligen ville.
”Varför händer det här först nu? Jag menar, du sa att det händer direkt när man ser henne. Men du såg mig ju när vi var nära att döda er förra året. Och då fanns det inget gott i någon av er vargars blickar.”
”Jag har faktiskt tänkt mycket på det där. Och Jacob har en teori om att man inte kan präglas på sina fiender. Som du var just då, men första gången jag såg dig efter att ni kidnappat Nessie och Bree så var det som om jag inte hade levt innan den dagen, allt roterade runt dig. Och först intalade jag mig själv att jag skulle låta dig gå ut i skogen själv. Men jag kunde inte så ut med tanken på att något var fel, så jag följde efter dig. Och nu i efterhand så ångrar jag inte ett dugg.” Han log mot mig och jag tog hans hand igen och kramade den.
”Så nu är allt bra igen?” frågade jag, även om det aldrig riktigt dåligt mellan oss.
”Nu när du är här, ja.” sa han och log mot mig innan han pressade sig mot mig igen. Och jag kunde känna att han log när jag besvarade hans kyss.
”Men vad händer nu då?” frågade jag där jag låg i hans armar. Han satt och lekte med en av mina hår lockar, så som jag sett att Edward ofta gjorde med Bella.
”Tja, inget av det här kommer ju kunna vara en hemlighet så länge. Alla i vår flock vet ju redan om det. Det är bara din familj som inte vet något.”
”Fast Edward vet nog, han vet ju allt. Och Bree snappade nog upp något om att jag skulle träffa dig innan jag gick.” påpekade jag och han skrattade.
”Ja inget kan väl undgå de där två?”
”Nej.” sa jag och log. ”Men vad händer efter det här då? I framtiden, du kommer väl börja åldras igen? Och...” Jag kunde inte sluta den meningen själv.
”Dö?” frågade han oberört. Jag nickade. ”Som jag sa så hade du inte fått det där med åldringen helt rätt. Visst kan jag börja åldras igen, men då måste jag sluta förvandla mig. Men så länge jag fortfarande gör det så kan jag leva för alltid. Det är så både Jacob, Nessie, Bree och Embry har löst allt det där.” sa han.
”Åh. Så praktiskt då.” sa jag och log upp mot honom och han böjde sig ner för att ge mig en öm kyss. Men bröts av att vi hörde en kvist brytas på avstånd. Och doften slog emot mig.
Människa. Jag tog tag i Seth hand och hoppade med honom upp i närmsta träd.
Precis i samma stund som människans hund sprang förbi under oss. Och människan kom efter med ett gevär. När vi var säkra på att han var borta hoppade vi ner.
”Det där var nära.” sa han till mig. Jag nickade. Men var ändå lite irriterad på mig själv över att jag inte hört eller känt lukten av honom. Men jag tog Seths hand och vi började gå mot Cullens hus. Vi gick i mänsklig takt eftersom Seth inte var lika snabb som jag i människoform. Skogen var helt tyst. Tills vi hörde ett skott och ett öronbedövande skri.
Seth var på två sekunder en varg och sprang i väg med mig hack i häl. Jägaren hade skjutit en från Seths flock. En medlem i hans familj. Vi kom samtidigt till gläntan där jägaren satt på huk vid en gigantisk röd-brun varg. Seth stannade inte, så om jägaren skulle vända sig om så skulle han se honom. Men jag sprang om honom så han stannade. Hunden var inga problem, han kom rusande mot mig men jag slog bort honom som en fluga. Jägaren måste ha hört hundens gnäll när han slog emot ett träd och svimmade – eller så var han död, jag hade inte tid att se efter vilket – eftersom han vände sig om mot mig och jag stannade tvärt.
”Vem är du?” frågade han.
”Någon som du inte vill vara ovän med.” sa jag hotfullt.
”Vad gör du här i skogen så här sent lilla flicka? Skogen är en väldigt farlig plats.” sa han och tog ett kliv mot mig, tackvarde mörkret så såg han nog inte mina röda ögon (även om de började skifta färg nu) och trodde nog att jag var en vanlig flicka som gått vilse i skogen.
”Åh jag vet. Speciellt för jägare.” sa jag lågt.
”Vad sa du?” frågade han, människors hörsel var så klen.
”Du skulle inte ha skjutit den där vargen.” sa jag och stirrade på honom.
”Vad menar d...” sen satte jag tänderna i hans hals och bröt förmodligen av hans stämband eftersom han blev helt tyst. Och på några sekunder hade jag tömt honom på blod. Och Seth kom springandes ut ur skuggorna i mänskligform och gick direkt fram till vargen som hade förvandlat sig till människa menads jag pratat med jägaren. Precis i magen så var det ett stort blödande sår. Men blodet lockade inte mig.
”Collin.” viskade Seth som nu satt på knä vid pojken, som inte kunde vara äldre än Seth! Såret fortsatte blöda och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så jag försökte kalla på Edward i mina tankar, jag ville inte lämna Seth här om det skulle finnas fler jägare i trakten.
”Jag kanske kan suga ut kulan ur såret.” sa jag för att bryta tystnaden medan Seth undersökte pojkens – som tydligen hette Collin – skador.
”Ja! Vilken bra idé. Han är inte död än, men det kan bli riktigt mycket trubbel om kulan fasar. Jag måste ändå se om jag kan få tag på någon annan i flocken.” sa han och ställde sig upp och gick iväg mot skogen igen. Jag gick fram till pojken och såg in i hans ansikte, han hade svimmat. Av smärtan förmodligen. Och jag böjde mig ner och drack ur hans sår.
Jag kan inte säga att jag gillade smaken. Men jag visste att jag var tvungen att göra det. Och jag kände hur kulan hamnade i min mun efter bara några sekunder. Jag spottade ut den på gräset.
Med min super syn så kunde jag bokstavligt se hur snabbt Collin läkte. Det hade nästan slutat blöda och han andades nästan regelbundet igen. Jag satt bredvid honom en stund innan Seth kom ut ur skogen.
”Doktorn, Jacob och Edward är på väg.” sa han allvarligt. Även om jag inte känt Seth så länge så hade jag fått intrycket av honom att han inte var den allvarligaste personen i världen så när han var det så var det verkligen seriöst. Han gick fram till mig och Collin och satte sig ner bredvid mig. Jag tog hans hand och kramade den.
”Han kommer bli okej.” viskade jag.
”Åh jag vet. Men... det är mitt fel att han blev skjuten från första början. Jag borde ha tänkt på att han också var ute och patrullerade så jag borde ha varnat honom. Men det gjorde jag inte...” Hans röst skar sig på den sista meningen.
”Du, det var inte ditt fel. Det kunde ha hänt vem som helst.” sa jag och tittade allvarligt på honom. Han såg inte på mig utan marken var mer intressant. ”Han kommer bli okej.” sa jag långsamt och kramade hans hand samtidigt som Edward, Carlisle och Jacob kom ut ur skogen.
Inte super långt kanske, men lagom :) Och ju mer ni kommenterar, desto fortare kommer nästa kapitel ;)
-Erika ♥
In the Darkest Shadows kapitel 14!
Jane
När solen gått ner så hade Alice fått en halvklar syn av Maria i Florens. Men vi lämnade Alec med Tim, han kanske fick för sig att rymma? Men vi andra började springa mot Florens. Vilket inte borde ta mer än fyrtiofem minuter. Alice sa att hon var någon mil söder om Florens, vilket passade oss bra eftersom vi kom söder ifrån. Vi sprang och sprang, tills Alice väjde av och några minuter senare så kände jag ett hyfsat starkt spår från Maria. Jag sprang om Alice så jag sprang först, så Maria inte skulle känna sig hotad. Efter någon minut så såg jag henne. Hon satt ner på marken med ryggen mot oss när vi kom. Hon hade definitivt hört oss, men hon rörde sig inte när vi kom. Jag stannade och kollade på henne. Hon visste att vi var där, och hon visste att det var jag. Jag harklade mig.
”Jane. Det var ett tag sen.”, sa hon, fortfarande utan att vända sig om.
”Ja. Det var det.”, sa jag och log för mig själv.
”Vad vill du?”, Jag skrattade.
”Behöver jag vilja något varje gång jag kommer?”
”Nej, men du har aldrig sökt upp mig utan anledning. Än.”
”Sant. Och du har rätt. Jag har en anledning att komma hit även idag.”, Jag tog några steg framåt och då så ställde hon sig upp och långsamt vände sig om. På hennes ansikte lekte ett leende.
”Trodde nog det. Vad behöver du? Nej, det är väl en rätt dum fråga.”, jag – och förmodligen de andra också, utom Edward då – såg förvirrat på henne. ”Ni vill använda min gåva.”, Hon såg mig rakt i ögonen. Jag suckade och nickade.
”Så, vad är det den här gången?”
”Jo, så här.”, Så berättade jag hur allt låg till. Med Tim, Caius, Alec och mig. Hon tittade på mig genom hela berättelsen. Och när jag var klar så nickade hon långsamt.
”Så jag ska ta Caius gåva en liten stund..?”, Jag nickade ivrigt. Jag visste att Maria aldrig tyckt om Caius så att ta hans gåva skulle hon nog inte ogilla. Och att hjälpa till att sätta dit honom skulle nog inte sitta så fel heller.
”Jag antar att för gammal vänskaps skull så kan jag hjälpa till...”, Jag log mot henne.
”Tack, det betyder väldigt mycket för mig och min familj.”, sa Carlisle och tittade först på Maria och sen på mig. Jag var inte säker men jag tror att den där blicken betydde att han såg mig och Alec som medlemmar i sin familj. Men jag var inte säker.
”Just det. Maria, det här är Carlisle, och hans adoptivbarn Alice och Edward och Edwards fru Bella. Familjen Cullen.”, sa jag och log mot dem.
”Trevligt att träffas.” sa hon och nickade mot dem. De log allvarligt, men inte fientligt allihop och Carlisle sa:
”Desamma.”
”Så, vi bor på ett hotell i Romarino. Så om du vill så kan vi skaffa dig ett rum där och så besöker vi Volturi imorgon.”, sa jag. Fast det lät mer som en fråga än en mening. Maria nickade och jag log. Sen var vi på väg igen.
Alec öppnade dörren åt oss och log mot Maria.
”Maria.” sa han med öppna armar.
”Alec.” sa och och log mot honom och kysste honom på kinden. Om vi inte hade varit medlemmar av Volturi så hade jag nog hoppats att Maria och Alec skulle spendera evigheten med varandra. Men nu när vi snart inte var det längre så kanske det skulle funka. Fast man fick ju aldrig hoppas för mycket. Jag log åt min vän och min brors återförening, och gick bort till soffan och satte mig. Och Alice satte sig bredvid mig.
”Tror du att det kommer funka?” frågade jag henne lågt utan att titta på henne.
”Jag vet inte, men jag tror vi har goda chanser.” sa hon och tog min hand och jag tittade upp på hennes leende ansikte. Jag log svagt tillbaka mot henne.
När solen gick upp nästa morgon så tog Alice, Edward, Maria, Carlisle och Bella med sig Tim och begav sig till Volterra. Och jag kunde verkligen inte sitta stilla.
Edward
Det var aldrig en bra känsla jag fick av de tunnlar som ledde till Volturis salar. Kanske var det för att den ändå gången jag varit här så hade jag trott att mitt - just då - enda skäl att existera var död. Men nu var hon här vid min sida, med sin hand i min. Jag såg på denna makalösa varelse. Hennes bleka hud, röda läppar och gula ögon. Hur kunde något så vackert vara mitt? Jag var inte god nog åt henne. Men nu måste vi fokusera. Vi måste satta dit Caius och Tim. Bella och jag har ju evigheten. Förhoppningsvis så skulle de inte ha så lång tid kvar att leva, eller existera, eller var annars man kan kalla det vi gör. Alice och Carlisle gick framför oss med Tim emellan sig. Maria gick bredvid Bella på andra sidan, vi skulle ju försöka få henne att inte synas så mycket. Det fanns en risk att Aro tog henne som en fiende för Volturi och bestämde sig för att döda henne. Så hon fick vara lite i skym undan.
Hon kommer klara sig fint Edward. Tänkte Alice, som sett en syn av mig försöka Maria så gott det gick om de beslutade sig för att döda henne. Jag ignorerade henne, allt som var viktigt nu var att vi kom hem allihop – hela. Och att Tim och Caius fick sitt straff.
När vi kom in i Volturis reception så kunde jag inte låta bli att titta på soffan där jag och Bella hade omfamnat varandra efter vi varit här senast, och jag visste att hon också såg ditåt. Jag kramade hennes hand hårdare, som om hon skulle tas ifrån mig igen. Visserligen hade det varit mitt eget fel. Inget skulle någonsin skilja oss åt på det sättet igen.
Självklart så var det en annan människa som satt bakom disken och hon tittade upp på mig när jag ställde mig framför henne.
”Välkommen till Volturi. Hur kan jag hjälpa till?” frågade hon och log ett kritvit leende.
”Vi måste träffa Aro och de andra äldste. Nu.”
”Låt mig se om det går att ordna.” sa hon och tryckte på en knapp och pratade in i en mikrofon.
”Det är en grupp vampyrer här som vill träffa er omgående herre. Går det bra?” sa hon på italienska. Och i andra änden så hörde man Aro säga;
”Vem är det som ger oss den stora äran att belöna oss med ett besök?” Receptionisten vände sig mot mig igen.
”Vad sa ni att ni hette, sir?”
”Det sa jag inte, men hälsa från familjen Cullen, och en... öh... vän.” Inte för att Tim var vår vän, men jag kunde knappast kalla honom för den han verkligen var. Receptionisten, Janice, vände sig mot mikrofonen igen och repeterade det jag nyss sagt.
”Åh så ypperligt trevligt! Skicka in dem på en gång!” sa Aro med ljus, ivrig röst.
”Ni kan gå in. Gå bara korridoren ner så kommer ni rätt.” sa hon och log mot oss igen.
”Tack så mycket.” sa jag av ren vana och vi gick mot dörren.
Och så var vi nere i de kala tunnlarna igen.
När vi kom till den stora salen så knackade Carlisle på, han var den som var bäst att komma överens med Aro. Och så att de inte skulle dra förhastade slutsatser så skulle Alice, Carlisle och Bella gå in först. För att förklara att de ska lyssna på vad vi har att säga innan de dömer.
”Kom in!” hördes det från andra sidan dörren. Carlisle öppnade dörren och gick in, följd av Bella och Alice.
”Åh Carlisle min kära vän! Hur är det med dig och din familj?” frågade Aro.
”Bara bra tack, kära Aro. Men vi har ett viktigt ärende här i kväll.” sa Carlisle. ”Men det är viktigt att ni inte dömer. Låt oss förklara först.”
”Självklart, förra gången vi förkastade oss visade det sig ju att ni hade rätt. Så vi ska lyssna på er.” sa Aro.
”Då kan du komma in med Tim, Edward.” sa Carlisle.
När vi kom in i salen så hörde man hur alla, precis alla flämtade till av chock. Caius flög upp hur sin stol och utbrast:
”VAD SKA DET HÄR BETYDA?!?! Kidnappa en av våra och sen begära att vi ska låta dem leva!!” Caius var rasande, men jag såg spår av rädsla i hans tankar. Och när jag såg honom i ögonen så visste han. Vi visste vad han höll på med och var på väg att sätta dit honom. Jag flinade mot honom.
”Lugna dig broder, vi har lovat att berätta vad de gör här och varför de har Tim med sig. Berätta för oss Edward.” sa han, men han log inte. Han var nästan lika arg som Caius, men han var bättre på att inte visa det.
”Som ni vet så har inte Jane och Alec varit här i Volterra på ett tag.”
”De är ute på special-uppdrag Aro! Det vet du ju!” sa Caius argt. Men Aro höll bara upp ett finger mot honom för att tysta honom.
”Ja, de var det. Men vet du vad de gjorde?” frågade jag och höjde på ett ögonbryn mot Aro, som skakade på huvudet. Carlisle tog och höll i Tim och jag sträckte fram min hand mot Aro. Jag nickade mot Maria, för att visa att hon skulle ta hand om Caius. Och det gjorde hon, för i Aros tankar såg jag allt han såg i mina. Alla Renesmees, Brees, Janes och Alecs minnen från tiden i stugan och allt som Caius gjort. Och vad jag nyss sett i hans tankar innan han dolt dem för mig. Aro flämtade till och såg blint på mig. Han var chockad. Att någon så nära honom kunde göra något sånt. Men han hämtade sig fort och såg på de som var i rummet.
”Det verkar som om vi har en förärade i vår grupp. Blockera alla utgångar.” sa Aro med stark röst. Hade jag inte vetat att han inte var arg på mig så skulle jag vara väldigt rädd för honom just i den här sekunden. Aro gick runt i salen, såg i allas ögon. Men han stannade framför Caius, och såg in i hans ögon extra länge. Men så vände han sig om och pekade på Tim. Hade jag inte vetat vad han hade i kikaren så hade blivit väldigt förvånad, och besviken. Skulle han verkligen skona Caius (som var nära på att sucka av lättnad)?
”Tim, har föråt oss, han gav sig på en oskyldig familj, och gav sig på två av våra egna som försökte rädda dem. Tim, har du något att säga till ditt försvar.” Carlisle gick fram till mitten av salen så han stod mitt framför Aro, Marcus och Caius.
”Nej, jag erkänner att jag gjorde allt det där. Jag angrep Alec och Jane, det va jag som kidnappade hybriden och vampyren. Jag gjorde det, och jag är ledsen.” sa han och såg in i Caius ögon en väldigt kort sekund, men den var inte för snabb för Aro att uppfatta, och det ökade hans misstankar mot Caius.
”Marcus vad säger du, vad ska vi göra med honom?” frågade Aro och vände sig mot Marcus.
”Han har gjort något oacceptabelt. Han måste straffas.” sa han och såg lite minde uttråkad än vanligt.
”Caius?” Aro vände sig mot den riktiga förrädaren.
”Döda honom.”
”Tyvärr Tim, så har du fått majoriteten på fel sida. Härmed döms du till döden.” sa han och gick fram till Tim, som ställde sig på knä. Och Aro satte händerna över hans öron. Och ryckte loss huvudet från kroppen.
Två vampyrer sprang fram och tog bort kroppen och huvudet och bar iväg det. Aro gick och satte sig på sin tron igen.
”Men vi är inte klara med förrädarna. Vi har en till ibland oss, och han befinner sig i detta rum.” Aro sökte i blickarna på vakterna som var inne i salen.
”Felix. Demetri. Kom hit är ni snälla.” sa Aro och vinkade till sig duon. ”Skulle ni kunna vara snälla och hålla i Caius åt mig.” sa han och lät helt oberörd. Trots att jag såg att hans känslor var omtumlade. Felix och Demetri tvekade en sekund. Och det var allt som behövdes för att Caius skulle rese sig från sin stol och springa mot dörren, men vilken var blockerad av vakter, men det stoppade inte honom, han flög mot den ena vakten som vart så överraskad så han inte han försvara sig när Caius rev av hans arm. Han vrålade av smärta, men Felix och Demetri tvekade inte längre och kastade sig efter Caius, som skakade av sig dem och kastade iväg den andre vakten till dörren. Han slog upp dörren och var ute på en sekund. Nu kunde jag inte så kvar, jag var efter honom. Jag hörde Bella ropa efter mig men hon följde inte efter, Alice höll henne kvar. Förmodligen för Renesmees skull om jag skulle dö. Men jag skulle dö för en bra sak, skydda min familj från Caius, som säkerligen skulle komma för hämnd om han kom undan. Eftersom jag var snabbare än vad de andra var så sprang jag både om dem och långt före dem. Oturligt nog så ledde just den här vägen ut i vildmarken, men jag såg Caius innan tunneln var slut. Han visste att jag jagade honom, han kände lukten av mig. Han ökade farten, men det gjorde jag också. Och jag var snabbare. Men jag måste erkänna, han var snabb. Men jag var ikapp honom på en minut. Jag kastade mig mot hans ben för att fälla honom, vilket jag inte lyckades med. Men han kom lite ur balans, men jag var inte tillräckligt snabb upp. Han sparkade mig i ansiktet, vilket kändes. Men inget kunde stoppa mig, jag skulle få tag på honom igen. Om jag så skulle dö på kuppen. Han kom inte långt innan jag hoppade över honom, men han drog ner mig när jag var precis över hans huvud. Men han gjorde misstaget att dra mig framåt, nu kunde han inte komma förbi mig. Jag ställde mig snabbt upp, och han insåg misstaget han gjort. Han visste att jag skulle förutse hans varje drag. Han kunde inte vinna genom att slås. Jag skulle vara förberedd. Så hans ända chans skulle vara... ja det visste han inte.
”Du behöver nog tänka rätt fort Caius.” sa jag och vätte ett slag mot honom. Han var så upptagen med sina tankar så han hann inte försvara sig. Slaget träffade rakt i hans marmor kind. Och en liten spricka dök upp i hans ansikte. Jag flinade, men det var inte över än. Jag visste att jag betedde mig som ett litet barn – slogs och flinade när jag träffade –, men jag hade varit vuxen så länge. Han hämtade sig fort och försökte sparka mig i magen. Men självklart visste jag att han gjorde det.
Det var lite som déja vú, jag och Caius cirklade runt varandra precis som jag och Victoria gjort när hon försökt döda Bella för ett år sedan lite drygt. Men precis som då så lät jag honom inte komma förbi mig, då var det för att Victoria inte skulle döda Bella. Nu var det för att Caius inte skulle komma undan för att kunna döda hela min familj. Det samma sak i princip. Det var som en dans. Han slog, jag parerade. Jag slog han blev antingen träffad eller han hoppa undan. Jag hörde Felix och Demetri komma närmre i tunneln, men det här var min fight. I mina tankar tappade jag koncentrationen för en sekund och han flög mot mig så jag föll. Han tog min starka arm runt min hals och dunkade mitt huvud i golvet. Om och om igen. Jag visste att jag hade förlorat. Jag hade misslyckat med att skydda min familj. Felix och Demetri var fortfaraden för långt bort för att hinna fram. Men jag skulle inte sluta kämpa även om jag visste inom mig att jag inte hade en chans. Tänk att en enda sekund utan fokus kan ta död på en. Jag kände hus hans andra hand tog tag i min hals och började dra. Jag visste att det var över. På min gravsten (om jag nu skulle få någon) skulle det stå.
Edward Cullen
1992-2005
Och bara min familj skulle veta att jag var född 1901. Och "Renesmee Claire Cullen, Isabella Marie Swan Cullen. Jag älskar er av hella mitt hjärta." blev min sista tanke.
Men så försvan Caius händer från min hals. Och jag visste att jag var död. Än en gång så var jag chokad över hur smärtsam döden var. Fast förra gången så var jag ju inte död. Nu var allt bara mörkt.
Men jag hoppades att jag dött för något bra. Det fanns en chans att Demetri och Felix skulle hinna ikapp Caius nu när jag hade fått honom något förhindrad. Och även om han skulle komma undan så skulle Aro jaga Caius tills han dog. Det var jag säker på. Och jag hoppades att Bella och Renesmee skulle ta det bra. Mina skjäl till att existera. Jag bad om en, och jag fick två. Mer än jag någonsin kunde ha hoppas på.
"Edward?" hördes en avlägsen röst. Lustigt, det var som om jag inte var ensam. Men jag inbillade mig nog bara.
"Edward?" hördes rösten igen, fast nämare. Det lät som Bella! Nej, det är inte sant! Vem ska nu ta hand om Renesmee?
"Edward!" hördes det ännu närmre.
"Bella hur kunde du? Vem ska nu ta hand som Renesmee?" frågade jag. Men jag kunde fortfarande inte öppna mina ögon. Det var som om jag inte kunde hitta dem.
"Vi ska göra det, Edward! Du behöver bara öppna ögonen."
"Men jag är död. Du är död. Renesmee lever, hon är hemma i Forks med Rosalie och Jacob.
"Jag är inte död, Edward. Du är inte död heller. Du behöver bara öppna ögonen."
"Hon har rätt min son. Bara öppna ögonen, se med dem så du förstår. Du är inte död." hördes ännu en röst. Carlisle.
"Är du också död Carlisle? Nej... det här är inte rätt. Jag dog ju för att rädda er! Inte för att ni skulle dö!"
"Jag är inte död. Och inte du heller. Du behöver bara öppna ögonen."
"Edward, lita på mig. Du minns förra gången vi var här. Och du trodde du var död? Det är precis som då! Jag är inte död, du är inte död. Du behöver bara lita på mig!" sa Bellas röst igen. Hon hade rätt. Det var precis som förra gången (bara det att hon var vampyr och inte människa. Och vi hade en dotter!) "Och kommer du ihåg på vårt bröllop, 'Så länge vi båda andas'. Kommer du ihåg?" snyftade hon. Hon grät. "Jag älskar dig." viskade hon.
Och det var när jag kände hennes läppar mot mina som jag hittade min kropp igen. Inte bara munnen. Utan ögonen, benen, armarna, huvudet, allt! Jag slog upp ögonen och såg in i ett par ögon som var bara någon centimeter ifrån mina. Och när jag såg in i dem så var det som om jag såg hela mitt liv passera, så som folk brukar säga att det gör precis innan man dör. Men jag var inte död. Mörbultad, möjligt. Men död, inte alls! Jag satte mig upp och tittade runt i grottan.
"Vad hände?" frågade jag och tog Bellas hand. Hon tittade ner på våra händer och var tyst i några sekunder innan hon sa:
"När du sprungit iväg så skulle jag springa efter, men Alice hindrade mig. Men så såg hon en syn av dig dö. Och jag kunde inte bara stå där och låta dig dö! Så innan Alice stoppade mig igen så sprang jag efter. Jag sprang till och med förbi Felix och Demetri! Och precis när jag kom fram så såg jag hur Caius höll på att slita huvudet av dig! Det var hemsk Edward!" Nu grät hon igen, det hörde man på hur hon snyftade fram orden. "Men jag blev så arg så jag lät liksom min kropp göra allt åt mig. Jag hoppade på Caius bakifrån och tog tag runt hans hals och sen... sen vet jag inte riktigt vad som hände. Hans huvud låg bara bredvid hans kropp helt polötsligt!" Jag la mina armar runt henne, hon var i chock. Först sett mig nästan bli dödad, och sen dödat en annan vampyr! "Och jag visste ju att man måste bränna upp en vampyr för att han eller hon skulle dö. Och jag visste också att du alltid bar på en tändare. Så jag letade i dina fickor. Men du märkte inte något! Du var medvetslös, eller kan vampyrer ens bli det?" frågade hon Carlisle.
"Jag själv har aldrig hört talas om något sånt, men det är inte omöjligt."
"I alla fall så hittade jag din tändare och tände på Caius kläder. Och han började brinna. Men det fanns en risk att du också skulle börja brinna så jag fick flytta lite på dig. Och det var då som Felix och Demetri dök upp. Och du skulle ha sett deras miner." Hon skrattade kort mellan snyftningarna. "I alla fall så bad jag dem hämta Carlisle och säga att du var skadad. Och de var borta i något som känndes som ett år! Men tillslut kom de och de hade Carlisle med sig. Och han undersökte dig och sa att ditt huvud nästan låsnat från halsen men att du snart skulle vakan ändå. Så vi väntade, pratade med dig då och då för att se om du var vaken. Och tillslut så svarade du. Och resten minns du väl?" Jag nickade långsamt. Så Bella hade dödat Caius. Och rättat mitt liv. Min Bella.
Extra lång idag! Vad tycker ni? :)
In the Darkest Shadows kapitel 13!!
Jane
Tim satt som i trans hela resan till Florens. Han satt helt stilla så som bara vampyrer kan, helt tyst. Om man såg honom i ögonen så var det som om ingen var där. Men när vi landade var det som om han fick liv en kort minut. Han slängde sig över mittgången och över mig. Men han hann inte långt eftersom Alice hade sett vad han planerade och sagt till Edward och Alec redan innan han kom två meter. Efter det så tog vi på oss heltäckande kläder. Vi ville ju inte att människorna skulle undra.
Dagen innan så hade vi beställt en stor taxi som skulle köra oss till Romarino, en liten liten stad som låg några mil bort från Volterra. Och jag och Alec skulle stanna där. Det fanns en risk, att om Aro inte var på gott humör så kunde han döma mig och Alec för förräderi tillsammans med Caius och Tim. Så för att vara på den säkra sidan så stannade vi där. Och direkt efter att Carlisle, Edward, Alice och Bella hade varit på mötet med Volturi så skulle Alice komma till oss för att kunna förvarna oss om det var så att Aro bestämde sig för att döda oss också. Visserligen så trodde jag inte att han skulle göra det, eftersom att jag visste att han älskade både mig och Alec som sina egna barn. Det var därför som han hade räddat oss från att bli brända på bål som människor. Som vi bett om så stod vår skjuts på landningsbanan när vi kom. Att vara vampyr hade sina fördelar.
Chauffören till människa verkade vara på sin vakt hela bil resan till Romarino. Han märkte att det var något som var fel med oss. Smart kille.
När vi kom till det ändå hotellet i hela staden så var det som om hans fru skulle föda barn, så bråttom fick han att komma där ifrån. Jag tog min lilla ryggsäck och tittade upp på byggnaden där vi hade bokat den ända sviten de hade fanns. Här skulle jag nog klara av att bo. Även om utsidan på huset var väldigt... charmlöst.
Insidan på huset. Det var snarare... makalöst. Det var som om alla pengar hotellet fick in lades på insidan av huset. Taket i lobbyn var av glas med guldkant och bakom incheckningsdisken så satt en kvinna i 30-års åldern och pratade i ett headset. Vi satte oss i de guldiga skinnfåtöljerna bredvid hissen och Edward gick för att checka in oss.
När han kom tillbaka hade han tre nyckelkort i handen.
”Rum 273. Översta våningen.” sa han och tryckte på hissknappen och dörrarna öppnades med ett pling.
Rummet var mer makalöst än lobbyn. Det hade fyra sovrum (passande eftersom vi var 7 stycken) två med varsina dubbelsängar och två med två enkelsängar. Edward och Bella tog det ena med dubbelsängen och jag och Alec tog den andra. Carlisle och Alice tog ett med enkelsängar och vi låste in Tim i det andra. Edward sa att han inte tänkte rymma. Han såg ingen chans. Alice skulle se det innan han kom ut ur huset. När det var klart så såg vi oss en ordentlig titt på sviten. I det rummet som man kom in i var som en stor salong. Alla möbler var i guld. Till och med den stora plasma tv hade guldkant.
”Edward? Vad heter det här stället?” frågade Alec. Edward skrockade.
”The golden plase.” Jag nickade långsamt.
”Vem kunde ana...” mumlade jag och de skrattade lågt.
Jag tog min lilla ryggsäck och gick in till mitt och Alecs rum och la mina fyra uppsättningar kläder i en av lådorna i byrån som stod där.
”Jane. Kan du komma lite?” ropade Carlisle från vardagsrummet.
”En minut bara.” sa jag och vek ner det sista paret byxor i lådan. Nästa sekund så satt jag med de andra i en av sofforna.
”Vi tänkte prata lite strategi inför imorgon. Du och Alec stannar här Jane. Ifall Aro har en dålig dag. Vi tar med oss Tim och lämnar över honom till Aro och berättar allt om Caius och hans planer. Han har ju sitt eget sätt att se till så vi talar sanning.” sa Carlisle.
”Där kan vi få problem.” inflikade Alec. 4 oförstående ögon tittade på honom. Edward visste ju redan vad han skulle säga ”Jo eftersom Caius kan dölja saker med sin gåva så kommer han ju göra det för Aro både i sitt eget huvud och i våra och Tims så att Aro inte hittar något.”
”Jag kan lösa det.” sa jag utan att tänka. Då var det mig alla tittade på. Utom Edward, men ett litet leende lekte på hans läppar. ”Jag känner en vampyr som bor i Florens som för en liten stund kan ta någons gåva. Så den inte går att använda menar jag. Om jag letar rätt på henne ikväll så kanske jag kan övertyga henne om att hon kan hjälpa oss.”
”Maria...” sa Alec för sig själv. Jag nickade ivrigt.
”Ja, tror du hon skulle göra det?”
”Jag vet inte, men det skadar ju inte att fråga.”
”Alice tror du att du kan se vart hon är?” frågade jag förväntansfullt. Jag hade inte träffat Maria på säkert ett hundra år! Även om vi levde relativt nära varandra.
”Det kan bli svårt eftersom jag inte har något som tillhör henne eller hennes doft men jag ska försöka. Ni kan ändå inte gå förens solen har gått ner, vilket den borde göra om cirka... två timmar, fyra minuter, tjugonio sekunder och fyrtioåtta hundradelar. Och på den tiden borde jag ha luskat ut något.” sa hon och log och jag återgäldade leendet.
Tankar?
/Erika
In The Darkest Shadow kapitel 12
Jane
Det var något med Seth. Sättet han tittade på mig, det gjorde mig.. nervös. Och jag hade inte känt så på flera tusen år. Inte på det sättet. Men det var något speciellt med honom. Och jag gillade det. Jag gillade det mycket. Och han var ju väldigt snäll och omtänksam. Trots allt jag gjort.
Jag och Seth satt där i vad som kändes som flera timmar och pratade. Om allt, utom Tim och Volturi. Och varje gång han såg mig i ögonen eller log så var det som om en del av mig smälte. Men det bästa var nog att jag inte törstade efter hans blod. Jag tänkte inte ens på det, i alla fall inte tills en början. Men sen så tänkte jag på det i ett ögonblick. Och mina mungipor gled upp till ett brett leende.
”Vadå?” frågade Seth. Jag skakade på huvudet.
”Nej inget.”
”Jo vadå?” frågade han och stötte lite med armbågen mot min arm.
”Nej jag tänkte bara på att jag inte törstar efter ditt blod. En känsla som jag tycker om. Men det är så ovant!” sa jag och flinade.
”Vad bra då! För jag gillar dig Jane, och det kanske inte skulle vara så bra om du ville döda mig varje gång vi ses. Vilket jag hoppas kommer bli ofta.” sa han och tittade ner i marken. Generad. Och även fast han hade så brun hy så såg jag med min ultra syn att han rodnade lätt.
”Klart vi ska! Jag gillar dig också.” sa jag och la min hand på hans. Och han kramade den. Och just i det ögonblicket så glömde jag allt om Tim. Om Volturi. Om Caius och hans galna planer om att störta Aro. Om Bree, Nessie och Cullens. Allt. Och just i det ögonblicket så kändes allt så rätt och inget kunde gå fel. Men ögonblicket varade tyvärr inte förevgit.
”Jane!” ropade Alec. Jag suckade.
”Gå.” viskade jag till Seth och han nickade. Han ställde sig upp och sprang in i skogen. När jag inte lägre såg honom så svarade jag.
”Jag är här!” ropade jag och ögonblicket senare var hans armar runt mig.
”Jane, varför har du inte sagt något?” viskade han i mitt öra. Jag la mina armar runt hans axlar och tog ett djupt andetag.
”Jag vet inte.” viskade jag. Vi stod där och kramades en liten stund innan han drog sig undan.
”Vi måste gå tillbaka.” sa han och tog min hand. Jag suckade och nickade.
Bree
När Jane sprungit iväg så var Alec helt rasande och skrek och hade sig. Han slog till och med ett stort hål i en vägg. Han skrek på Tim att berätta vad han menade. Men det vägrade han såklart göra, men Edward gjorde.
Och när han var klar så var det som om jag inte kunde prata. Jane hade räddat livet på Tim en gång och efter det så hade de träffats i smyg i Volterra.
De ville att allt skulle vara hemligt.
”För i Volturi så är det på vissa sätt mot reglerna att ha en romantisk relation med någon annan. Man ska alltid vara på sin vakt och kunna riskera sitt liv för att hålla vampyr-släktet hemligt. Då kan man inte ha en partner.” mumlade Alec som satt på huk och tittade stint framför sig. Precis som om Edward precis skulle säga det så nickade han. Alec ställde sig upp och gick mot dörren. Nessie tog tag i hans hand.
”Vart ska du Alec?” frågade hon.
”Jag ska gå ut och hitta Jane.” sa han, och han hade inte den där tonen han brukar ha mot Nessie. Utan nu lät han mest trött och bara ville att inget av det här hade hänt.
Jane
Alec och jag gick långsamt mot stugan och hela tiden höll vi hand. När vi var kom in så var det bara Tim som satt på stolen. Helt ensam i rummet.
Jag mig framför Tim med armarna i kors och höjde ett ögonbryn.
”Är det något som du skulle vilja säga?” frågade Alec.
”Vad skulle det kunna vara?” Tim höjde också ett ögonbryn.
”Du vet mycket väl vad det är jag pratar om.” röt Alec. Tim suckade.
”Okej, jag är ledsen för att jag drog upp det där. Det var fel.” sa han och tittade på sina händer.
”Tyvärr så godtas den inte.” sa jag och han skulle klaga men hann inte. ”Så, vad ska vi göra med dig? Döda dig? Eller låta dig vara?” frågade jag och höjde på ett ögonbryn.
”Snäll döda mig inte.” viskade han och tittade fortfarande ner på sina händer.
”Jag är inte säker...” sa jag.
”Snälla. Jag kommer aldrig att bedröva er mer! Det kommer vara som om jag försvunnit från jordens yta!” vädrade han.
”Vänta här.” sa jag och tog Alecs hand och drog ut honom.
”Vart skulle jag kunna gå.” muttrade Tim när vi gick.
Utanför dörren så satt hela familjen Cullens och pratade på marken. Men när vi kom så ställde Bree sig upp och gick fram till mig.
”Vad hemskt. Tim är hemsk.” sa hon på sitt eget vis.
”Bree, Edward. Kan ni komma?” frågade jag och nickade in mot skogen. Edward nickade, kysste Bella och Nessies pannor och gick sen mot oss. Och vi sprang in i skogen. Tillräckligt långt så att ingen annan skulle höra.
”Vi måste besluta något angående Tim.” sa jag och satte mig ner på en sten. De andra följde mitt exempel och satte sig på antingen marken, en sten eller något trärot.
”Jag tycker att vi ska döda honom.” sa Bree. ”Han är ju bara för vidrig.”
”Det tycker jag också. Men jag skulle välja värre ord än 'vidrig' för att beskriva honom.” sa Alec och blinkade till Bree.
”Jag tycker att vi kan överlåta honom till Volturi så får de bestämma.” sa Edward. Jag nickade.
”Det är nog något sånt som jag är inne på. Jag och Alec måste ändå åka till Volterra för att berätta för Aro om vad Caius håller på med. Vi kan inte låta honom vara helt bakom flötet mer.” sa jag och Alec nickade.
”Och det är ju väldigt stor chans att de dödar honom och Caius. För högförräderi.” sa Bree.
”Så vi är överens?” Alla nickade.
”Bra.” sa jag och log.
Sedan gick vi tillbaka till de andra där det beslutades det att jag, Alec, Edward, Carlisle, Alice och Bella skulle åka till Italien med Tim tre dagar senare. Men innan dess så skulle vi flytta Tim till Cullens hus så att de fick göra sig i ordning. Så utan att säga något till Tim så tog vi med honom till Forks där han fick en påse blod och satt i ett garage i ett dygn innan Esme och Jasper körde oss till flygplatsen. Vi åkte två bilar eftersom vi inte fick plats i en. Och vi tog flyget så att Tim inte skulle försöka något.
”Men nu måste ni ta och berätta för mig vart vi ska.” sa Tim arg när vi körde in i Seattle.
”Nej. Du får se när vi kommer in på flygplatsen.” sa Alec som satt i framsätet med Jasper.
Och när vi kom in i vänthallen så kollade han storögt på tavlan med avgående flyg men gjorde inte kopplingarna. Men när kvinnan i högtalarna ropade.
Resenärer mot Florens kan börja gå mot Gate 17.
Då fattade han och tittade på mig.
In The Darkest Shadow kapitel 11
Bree
Först av allt så tog vi med Tim in i stugan. Där stängde vi in honom i rummet där jag och Nessie suttit instängda. Emmett och Jasper satte honom på en stol och höll i honom så han inte kunde ta sig där ifrån, även om han bara såg väldigt nonchalant och uttråkad. Och Jane satte sig på en stol framför honom.
”Så, vad ska vi göra med dig då?” frågade hon och suckade. Han fnös.
”Låta mig vara?” frågade han. Då var det Jane som fnös.
”Knappast. Men vi har i alla fall ett förslag på vi skulle kunna göra. Lämna in dig till Aro.” sa hon med sammanbitna tänder, och man såg hur hans ögon spärrades upp i ren fasa.
”Nej! Vad som helst utom det!” sa han med rädsla i rösten. Han visste att Aro skulle döda honom. Eller? Var hans gåva för unik och användbar? Även om Aro inte skulle döda honom skulle han i alla fall få ett rejält straff. Och det kanske var värre än döden?
”Har du någon bättre idé själv då?” frågade Alec spydigt.
”Ja det har jag faktiskt.” sa Tim och lutade sig bakåt i stolen. ”Om ni låter mig gå, så ska jag aldrig mer störa er. På något sätt.”
”Aldrig!” röt Alec.
”Och varför inte det? Ni har ingen anledning till att inte släppa mig.” sa han.
”Vart ska jag börja?” sa Jane och himlade med ögonen. ”Du skulle få oss dödade!” Det där kunde inte Tim svara på så han var bara tyst och tittade ner i marken.
”Så varför skulle vi inte bara döda dig här och nu?” frågade Alec argt.
”Ja det är en väldigt bra fråga. Du kanske ska fråga din syster.” sa han och tittade misstänksamt på Jane som bara stirrade framför sig. Och jag hörde hur Edward flämtade till.
Jane
Jag borde ha väntat mig att han skulle ta upp det här. Men när det väl kom kom så kom det som en chock. Inom loppet av en sekund så hade jag spelat upp den där nattens händelser.
”Vad är det jag ska fråga dig Jane?” sa Alec och vände på huvudet långsamt så han tittade på mig. Men jag kunde inte svara.
”Precis Jane. Kan du döda mig efter det?” frågade han. Jag tittade på honom med arg blick.
”Det där hände för flera hundra år sen. Hur kan du ta upp det? Känslor dör.” sa jag.
”Är du säker på det?” frågade han och höjde på ett ögonbryn.
”Ja.” fräste jag och blängde på honom. Och han höjde ännu lite till på hans ögonbryn. Det fick mig att ställa mig upp så fort så att stolen välte och morra väldigt, väldigt hotfullt.
”Om du är smart så slutar du nu.” sa jag med hårt sammanbitna tänder. Han fnös.
”Ja. Men jag måste bara påminna dig om att jag tror att du sa att du... vad var det? Just det. Att du älskade mig!” Jag behövde inte ha super hörsel för att höra att precis alla flämtade till högt av förvåning. Och jag kunde slå vad om att allas munnar var öppna och hakan bara hängde.
”Nu. Gick du över en gräns Tim.” sa jag. ”Du vet att man kan älska någon och sen så försvinner känslorna? Som jag sa förut. Känslor dör. Det är det som skilsmässor är till för!” skrek jag. Eller, min röst höjdes stegvis tills jag skrek.
”Men vet du en sak? Mina känslor har aldrig dött! Gissa varför jag gick med på att ta bort väggen så lätt?” sa han högt. Det var på gränsen till att han skrek.
”Men sen så skulle du döda mig?! Du måste fatta att du gör mig väldigt förvirrad just nu!” skrek jag till honom igen. Jag tänkte inte på att alla från Cullens och Alec stod och tittade på.
”Jag tänkte aldrig döda dig! Jag skulle bara döda din bror och de där två!” sa han och nickade mot Bree och Nessie. ”Sen skulle jag gå ur Volturi och ta med dig till någon avlägsen plats för att leva lyckligt bara du och jag!” sa han lågt.
”Va? Vad kör du med för sjuka planer? Tror du verkligen jag skulle tycka om dig om du bara dödade min bror och mina vänner?” Jag hade tänkt att det skulle komma ut med stark röst men alla mina ord kom som en viskning.
”Nej, men jag känner en kille som kan ändra på folks minnen och tankar så jag skulle få honom att få dig att glömma.” viskade han. Hade jag varit en människa så hade mina tårar börjat rinna just i denna sekund.
”Vet du? Du är en hemsk person.” sa jag. Sekunden efter så övervägde jag om jag skulle ge honom en örfil eller inte. Men jag gjorde det. En hård en. Ljudet hade förmodligen slagit ut en människas hörsel men för mig var det bara ett hemskt ljud som lät lite som när sten slogs mot sten. Och jag såg hur det uppstod en liten spricka i hans kind. Men jag gjorde inte något åt det utan gick bara ut ur rummet.
Bree
Allt som vi nyss fått se var verkligen hemskt. Av det jag förstod så hade Jane och Tim varit ett par en gång för flera hundra, kanske tusen, år sen. Hennes kärlek hade försvunnit men inte hans. Och när Jane gick ut ur rummet så skulle jag följa efter men Edward tog tag i min arm för att stoppa mig. Han tittade på mig och jag tror han försökte säga att hon bara behövde vara ensam. Han nickade. Och jag log ett snett leende mot honom och ställde mig bredvid honom igen.
Jane
Jag gick ut genom dörren och gick förbi de stora vargarna som kollade förvånat på mig och in i skogen. Jag satte mig under ett träd och bara satt och tänkte. Tänkte på mitt liv, om jag nu lever. Tänkte på vad vi skulle göra med Tim, visst, jag hade faktisk älskat honom. Jag hade trott att han var den rätta men sen gjorde han ett felsteg och det gick åt helvete. Tänkte på vad jag och Alec skulle göra efter det här. Men jag hann inte tänka så mycket för efter bara några minuter så kom en av de stora vargarna och satte sig bredvid mig. Han satt bara bredvid mig en liten stund. Men efter ett tag så kände jag hans blöta nos mot min kind.
”Hej.” sa jag lågt och min röst skar sig lite. Jag borde väl bli irriterad och säga att jag ville vara ensam men det fick vara. Han gnydde lite och på något sätt så visste jag att han frågade om jag var okej.
”Det är bra. Jag bara... behövde tänka på saker och ting.” sa jag och suckade. Han la sig ner bredvid mig och jag la min hand på hans huvud och kliade och han blundade. Jag vet inte varför, men det här kändes bra. Det kändes... kändes rätt.
Men efter ett tag så frustade vargen irriterat och ställde sig upp och gick iväg.
”Nej. Vänta!” sa jag snabbt och han stannade och tittade på mig. Och jag såg in i de där bruna ögonen och tappade talförmågan en sekund. ”Gå inte. Snälla.” sa jag sen och tittade vädjande på honom. Han visade sina tänder som i ett leende men gick ändå in i skogen. Jag suckade och började rita mönster i marken med mitt bleka pekfinger. Men jag avbröt mig när jag hörde fotsteg som var på väg hit. Och en kille med svart hår kom inom synhåll.
”Hej.” sa han och böjde sig för att inte slå i huvudet i ett träd.
”Hej.” sa jag trött och fortsatte rita i marken.
”Vad gör du?” frågade han och satte mig bredvid mig precis där vargen suttit. Jag suckade, slutade rita och tittade upp på honom. Och han hade precis de samma bruna ögonen som vargen hade haft och han tittade in i mina med sån värme och något annat jag inte kunde avgöra vad det var så jag tappade det jag tänkte säga och kunde bara titta på honom.
”Du är den där vargen!” utbrast jag efter att ha lagt ihop alla pusselbitar. Han skrattade.
”Ja, jag bara iväg för att kunna prata med dig och slippa alla jobbiga kommentarer i huvudet.” sa han och verkade se min väldigt förvirrade blick. ”Nä glöm det.” sa han och log ett av de finaste leenden som jag någonsin sett. Och jag hade sett många.
”Jag heter Jane. Om du nu inte visste det.” sa jag och sträckte fram handen och han tog den och skakade.
”Seth. Och jag vet mycket väl vem du är.” sa han och blinkade med ena ögat och det fick mig att fnittra så där som bara tjejer kan.
Idag så tänkte jag faktiskt inte tjata något om kommentarer... men ni vet ju vad jag gillar ;)
In The Darkest Shadow kapitel 10
Embry
Jag hörde dem långt innan jag såg dem.
”Vi ska hem Nessie.” sa en röst som Jane. Sen var det tyst någon sekund.
”Nä det tror jag inte Jane.” sa en annan som jag inte kände igen. Mer av samtalet ville jag inte höra, men jag, och de andra, ökade takten. Men jag kunde inte missa en mening.
”Åh. Du är rolig du. Synd att ni alla snart ska dö.” var det någon som skrockade. Och precis då så kom vi fram i dungen och Edward ställde sig längst fram och sa:
”Inte om vi för ha ett finger med i spelet.” sa han och lät så hotfull så till och med jag – som var på samma sida som han – fick rysningar.
”Och vem tror du är att stoppa mig?” frågade den irriterande mannen som stod två meter från Jane, hennes bror som jag inte vet vad han heter, Nessie och... Bree. Min ängel. Edward skrockade. Men inte med så mycket humor.
”Åh, du har ingen aning.” sa han och sprang fram mot mannen och hans lilla armé. De var inte fler än vi, men de hade flera tusen år av stridsträning. Jag, Jacob, Edward, Jasper och Emmett utgjorde frontlinjen. Vi sprang fram till dem och försökte få in några bra slag. Diego, Fred, Bella och de andra gjorde så mycket de kunde lite längre bak. Det var inte någon hemlighet att vi var de som var bäst på att slåss. Men det var något som tyngde mig. Varför kunde inte Bree och de andra bara sprungit iväg från dem?
Bree
Att de hittat oss! Men hur? Och jag såg Embry. Min Embry, jag såg också resten av min familj men jag hade bara ögon för honom. Det var inte ens så att jag hörde vad Edward sa. Men när de bärjade springa fram mot Tim och resten av de i hans styrka från Volturi så var det som om jag fick tillbaka rörelseförmågan. De slogs. Och det verkade som om det var rätt lika. Men lika var inte tillräckligt. Vi behövde vinna. Men ibland var det någon som kom in i vår lilla kupol och då var Alec eller Jane snabbt där och dödade personen.
Det var nästan så det var lite obehagligt att se hur lätt de dödade sina egna. Eller, i alla fall de som varit deras egna. Men de gjorde inte en enda min när de slet huvudet av dem.
Men jag kunde inte göra så mycket. Men stod i kupolen och tittade på. Även om min kropp ville dra sig dit och hjälpa till. Men jag stod kvar, för jag visste att om jag kom ut ur den här dumma kupolen så skulle jag bara dö. Så jag stod där och hade Nessie bakom mig så hon inte skulle kunna se något otäckt. Men jag hade känslan av att hon såg ändå. Men en efter en så föll Volturi till marken. Och tillslut var de två kvar, en flicka som nog var något år äldre än jag fysiskt. Hon hade kapitulerat direkt. Och hon påminde mycket om mig själv. Jag förstod henne, hon ville inte ha något bråk. Precis som jag inte velat när jag först mötte Cullens. Och så var det Tim. När han såg sina medhjälpare falla till maken så började han förstå. Han hade förlorat. Han skulle inte få oss till Volterra och se till så vi dog. Han skulle dö själv.
”Vänta! Vänta!” sa Jane precis när Edward skulle slita huvudet av honom. Alla stannade upp och såg på henne. Alla utom Tim, han log bara.
”Om ni dödar honom kommer vi aldrig ut.” sa hon.
”Ut?” frågade Rosalie.
”De sitter fast i någon sorts kupol. De kommer inte ut förens Tim här släpper ut dem. Och det kommer han vara så snäll att göra.” sa Edward och tog lite hårdare om Tims nacke.
”Aldrig era parasiter.” fräste han Edward höll lite hårdare men han släppte oss inte.
”Jag är inte rädd för att dö.” sa han och det lät verkligen som om han menade det. Han darrade inte det mesta på rösten och hans ansikte var som hugget i sten.
”Men jag har en idé.” sa Bella och alla tittade på henne, men hon blundade och höjde på armarna långsamt. Och precis alla såg ut som frågetecken. Men jag förstod. Hon försökte klippa hans gåva från oss. Men det tog mycket kraft och man såg hur hon började skaka till då och då. Men jag sa inget. För Tim kunde stänga in henne också, och då funkade inte hennes gåva. Men då kom en annan sak upp för mig.
Varför hade han inte bara stängt in dem?
Det hade varit den enklaste lösningen. Men han kanske inte tänkt på det. Nej så kunde det inte vara, ens gåva låg i ens reflekser. Om någon försökte anfalla en så använde man den. Men så kom jag på svaret.
Bella. Hon hade stoppat honom. Och nu stod hon och försökte kapa hans förbindelse med hans vägg.
”Bree, spring när jag säger till.” sa hon tyst med en ansträngd röst, så tyst att jag knappt hörde.
”Jadå.” sa jag och kände hur min röst darrade. Hon stod med armarna rakt ut i några sekunder sen så var det som om hela maken i kupolen började skaka. Men bara innanför väggen.
”Nu Bree! Spring!” skrek hon och man såg hur hon höll på att tappa det. Och vi sprang allihop. Och vi kom igenom.
Och precis när vi kom fram till Bella var det så föll hon ihop på marken och låg helt stilla.
”Bella!” skrek Edward, Alice, Carlisle och jag och vi var vid hennes sida på en gång. Någon annan måste ha tagit Tim eftersom Edward var här. Och vi försökte se vad som hänt.
Men hon lyfte på huvudet såg hon ut att må bra. Hon såg visserligen väldigt trött ut och hennes ögon lyste knall röda (de brukade vara gula), men hon var inte död.
”Jag är okej. Jag överansträngde mig bara.” sa hon och log mot Edward som, även om han var på helspänn, log tillbaka. Men så vände Bella och Edward på huvudet mot oss. Eller inte mig, Nessie. Och hon sprang rakt in i deras famnar och började gråta. Och de såg ut att gråta de med. Jacob la sig bredvid. Men Bella tog tag i hans stora huvud och la det i sitt knä så han också fick vara med. Och när jag såg på Jacob tänkte jag på Embry och vände mig om. Och fick en stor varm kram, jag hade varit så upptagen med Bella så jag inte märk att han gick in i skogen och bytte form. Mina läppar hittade snabbt hans och jag kysste honom med sån inlevelse så jag kände hur han blev förvånad. Och vi kysstes. Och kysstes. Men så släppte vi varandra och bara stod och kramades. Han stod med ryggen mot resten av familjen och Tim så jag såg att Jane hade tagit över kommandot över Tim och han såg ut att kunna sprängas när som helst. Han var rasande över att ha förlorat. Men jag släppte Embry nästan helt – jag hade kvar hans hand i min – och gick fram till dem.
”Jag sa ju att du inte skulle komma undan med det här.” sa jag till honom. Och det fick honom att se ännu argare ut. Jag hånlog mot honom.
”Vad ska ni göra med honom?” frågade jag Jane och Alec. Jane ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, jag tror vi tar med honom till Aro och berättar allt. Och... jag tror vi ska gå ut ur Volturi.” sa hon och tittade ner i marken under den sista meningen. Det tog ett tag för mig att ta in informationen. Jag hade alltid tänkt på Jane och Alec som Volturi, aldrig att de kunde gå ur och göra något annat.
”Är du säker på det?” frågade jag och la en hand på hennes axel. Och tittade upp på mig. ”Är ni säkra på det?” la jag sen till. Alec tog sin systers hans och log mot mig.
”Man kan inte alltid vara säker på allt man gör. Man måste ta chanser.” sa han tyst. Det var tydligt att det inte var ett lätt beslut för dem.
Men jag skulle vara här och stötta dem. Och jag skulle se till att de fick det bra. Även om det skulle kosta mig livet.
Som vanligt ber jag om unsäkt för att jag inte har varit snabbare. Men har inte haft tid. Men jag tror att IDS snart börjar gå mot sitt slut. Kanske ett eller två kapitel kvar.
Men vad tyckte ni?
/Erika
In The Darkest Shadow kapitel 9
Bree
Jag såg honom. Tim. Han stod där hon flinade mot Jane. Och man märkte på honom att han tänkte skvallra på oss. Vilket bara betydde en sak,
Vi måste här ifrån! Senast imorgon!
”Förlåt Nessie.” mumlade Jane i hennes öra.
”Det gör inget.” viskade Nessie tillbaka. Jag log. Och så kände jag en hand som tog tag i min. Inte romantiskt utan vänskapligt. Det var Alec, och han log mot mig och jag log tillbaka. Jane och Nessie släppte varandra och gick fram till oss hand i hand.
”Alec, tack för att du inte lät mig skada Nessie.” sa Jane.
”Ingen skada skedd.” sa han. Men att döma av Janes ansikte så var det någon skada skedd. Sen vände hon sig mot mig och jag log mot henne. Sen så höjde hon armarna så de stod rakt ut. Jag log brett och kasade mig in i hennes famn.
”Förlåt.” viskade hon så bara jag hörde.
”Det är lugnt.” viskade jag tillbaka. Hon släppte mig och log lite halvdant.
”Jag måste snacka med dig, nu!” tänkte jag allvarligt till henne. Jag såg hur hon ryckte till lite av kraften i min röst (eller så var det att min röst bara dök upp i hennes huvud) men Alec satt på golvet med Nessie och läste bok så jag tvivlade på att han märkt något.
”Vad är det?” frågade hon.
”Vi kan inte vänta. Vi måste har ifrån ikväll!!”
”Mm. Jag vet. Men jag har en idé. Jag säger till alla – även om det in är så många – att de måste ut och jaga ikväll, för imorgon kommer de behöva all sin styrka. Även om det är en lögn. Sen så sticker vi.” tänkte hon enkelt.
”Snabbt och effektivt. Jag gillar det. Men om de inte tror dig?” Hon ryckte på axlarna i sitt huvud.
”Vi får väl bara hoppas. Och det är inte många som vågar säga nej till mig. Det ända problemet skulle kunna vara Tim. Men honom klarar vi lätt av.” Mer hann vi inte prata för Nessie kom fram till mig, hoppade upp i min famn och la handen på min kind.
”När vi kommer hem, kan Alec och Jane stanna hos oss då?” frågade hon på sitt egna, unika språk.
”Jag vet inte gumman. Men vi ska ta hand om det senare.” viskade jag och gnuggade min näsa mot hennes. Hon log brett.
”För det vill jag.” sa hon bestämt.
”Det vill jag med.” sa jag och låtsades vara henne. Det fick henne att skratta.
”Får vi också ta del av samtalet?” frågade Alec. Vi tittade på honom. Sen på varandra och sen på honom igen och sa samtidigt:
”Näää.” och lät som små barnungar. Det fick Jane att storma att skratt och Alec att se häpen ut. Vilket fick Nessie att skratta så tillslut hade jag inget val. Jag skrattade jag med.
Jane
Vi skrattade tillslut allihopa. Sättet Breesie (Mitt egna smeknamn på Bree och Nessie tillsammans) sa nä på och Alecs snopna min fick mig att skratta så jag tjöt. Men så började skratten avta och mina funderingar kom tillbaka.
Skulle de andra lyssna. Eller skulle de bara vägra och döda både mig, Alec och Breesie? Jane! Så får du inte tänka! Då kommer det gå precis så och hela skiten kommer gå åt skogen!! var det en lite mer rebellisk sida av mig som sa medans den andra, lite försiktiga sidan sa: Men ni måste vara förbereda på allt! Tänk ut en reservplan. Just nu, så tyckte jag bättre om den rebelliska sidan. Den hade rätt! Skulle jag bara oroa mig för allt kommer jag inte kunna vara fokuserad på vår uppgift. Och då kommer hela flykten gå åt shota hejti! Så vi slutar oroa oss och gör oss redo istället.
”Jag måste gå och göra en sak. Kommer snart tillbaka.” sa jag och gick mot dörren. Precis innan jag gick ut så skickade Bree ett meddelande till mitt huvud.
”Är det dax?” Jag nickade.
”Men vänta med att förbereda Alec och Nessie till jag är tillbaka. Och packa inte några saker!” sa jag och gick ut genom dörren.
”Pth. Som vadå?” var det sista hon tänkte innan hon lämna mitt huvud.
Utanför dörren så satt Jason och vaktade dörren. Och självklart så ställde han sig upp när jag kom.
”Jason, skulle du kunna vara snäll att samla alla i salongen? Jag måste prata med er.” sa jag och han nickade.
”Som ni önskar, Jane.” Sen var han borta.
”Så vad var det som hände där inne?” frågade Tim bakom mig. Jag borde inte vara förvånad över att han stod där. ”Och vad är det som du behöver prata med oss om?” la han till sen. Jag vände mig långsamt om. Och så log jag mot honom, jag behövde få honom att tro att vi var på samma sida om det här ska funka.
”Jag vet inte. Vad tror du hände? Du kan ju förklara din teori på väg till salongen?” sa jag och pekade mot korridoren påväg till salongen.
”Visst.” suckade han och började gå. Inte i mänskotakt men inte i vampyrfart heller. Utan något mellanting.
”Så, vad tror du hände?” frågade jag.
”Jag tror, att ni brottades” ups, jag visste inte att han sett så mycket. ”och sen så rev du lilla halvmänniskan så hon började blöda. Du tappade kontrollen så Alec bedövade dig så du inte kunde döda flickan. Sen så när du vaknade så blev du helt förtvivlad över vad du gjort och försökte att vinna tillbaka flickans förtroende. Vilket du verkade lyckas med.” Oj, han hade fått med allt i minsta detalj.
”Öh...” var det ända som kom ut ur min mun.
”Fick jag det rätt?” frågade han.
”Ja... men inte helt. Och de detaljerna kommer jag inte berätta.” det var en nödlögn.
”Och varför inte det?” frågade han hotfullt. Men jag svarade inte, för vi hade kommit fram till salongen där alla andra satt. Tim satte sig också i en av de stora fåtöljerna och jag ställde mig mitt i rummet. Och istället för att börja med en samma skit snack så gick jag rakt på sak.
”Ni måste ut och jaga allihop idag.” sa jag och man såg förvåningen i alla deras ansikten.
”Varför?” frågade Gina.
”För att ni måste ha er fulla styrka imorgon.” sa jag till henne. Gud vad svårt det var att ljuga för dem! De var ju som min egna familj. Men jag tyckte bättre om Bree och Nessie. Så det här var nödvändigt.
”Varför då?” frågade Josef. Jag suckade och tittade på honom.
”Men herre gud! Sluta fråga saker och gör som jag säger! Allihop. Och ni måste gå nu!” sa jag och tittade på Tim. För det sista var menat till honom. Han bara tittade på mig med smala ögon. Han visste precis vad jag höll på mig. Tror jag i alla fall, men vi får hoppas att han inte gjorde något för att stoppa oss. Men han gjorde ingenting för att stoppa mig utan gick lydigt ut genom dörren och de andra följde hans exempel. Och jag själv följde efter för att se till att de verkligen gick. Och det gjorde dem.
Så fort de var utanför huset och så de inte kunde se in genom fönsterna så svischade jag runt i huset för att plocka ihop allt vi skulle behöva ha för att komma till Forks och Cullen klanen. Mat och vatten till Nessie, blod (både djur och människoblod), kläder. Allt samlat i en liten – men rymlig – ryggsäck. När jag var klar efter några minuter så gick jag in till Nessie, Alec och Bree.
”Alec, ta på Nessie den här.” sa jag stressat och slängde en varm jacka till honom. Han såg väldigt förvirrad och förvånad ut men gjorde som jag sa.
”Ta på henne de här också. Och ta på dig det här själv.” Jag ställde två par vandrarkängor och en jacka bredvid honom också när jag gick bort till Bree. Hon såg minst lika stressad ut som jag kände mig. Jag tog upp en jacka och ett par kängor till henne också. Om vi skulle behöva låsas vara människor så skulle det här komma till pass. Sen tog jag upp de gröna kontaktlinserna och kastade ett par till Alec, som såklart fångade dem, och satte på mig mina egna. Sen var vi klara.
”Bree, du tar Nessie. Alec du får bära den här.” sa jag och räckte över ryggsäcken till honom.
”Bree, vart ska vi?” frågade Nessie Bree på väg till dörren. Men Bree hann inte svara för jag gjorde det först.
”Vi ska hem Nessie.” sa jag och öppnade dörren. Och där stod den mest otrevliga överraskningen jag någonsin kunde få. Mina muskler frös till is. Mer än vad de redan var.
Bree
Tim. Hur kunde han göra så här mot Jane och Alec?
”Nä det tror jag inte Jane.” sa han hotfullt. Jane morrade och gjorde ett utfall mot Tim men två meter ifrån så hoppade hon – såklart – i hans dumma vägg.
”A-a-a Jane. Så där ska man inte göra.” sa han och skakade ogillande på fingret.
”Vad håller du på med Tim?” röt Alec som kommit fram för att hjälpa sin syster upp. Hon såg helt förkrossad ut. Tim lutade lite på huvudet.
”Vad tror du själv, käre Alec?”
”Du ska för i helvete inte komma undan med det här.” fräste jag till honom och ställde mig bredvid Alec.
”Jo. Tänk för att jag nog kommer det. Och Caius blir nog väldigt glad när jag kommer med er hem till Volterra. Så kan han avrätta er allihop och skylla på de där parasiterna Cullens.”
”Hur vågar du kalla dem för parasiter.” sa Jane tyst.
”Ursäkta mig?” frågade Tim, även han hade ju hört varenda ord.
”Hur vågar du kalla dem för parasiter!” skrek hon och hoppade upp på fötterna och försökte klösa sig igenom väggen. Vilket påminde mig om första gången jag mött den. Tim skrattade.
”Åh. Du är rolig du. Synd att ni alla snart ska dö.” skrockade han.
”Inte om vi för ha ett finger med i spelet.” sa en röst som lät som en ängel.
Extra lång ^^ Men någon som vill dela med sig av sina tankar?
/Erika
In The Darkest Shadow kapitel 8
Enjoy.
Jane
Ding dong!
Jag gick till dörren för att öppna. Jag hoppades verkligen att det var Tim. Jag hade tur. Det var han.
”Jane.” sa han och bugade. ”Ni kallade på mig.” sa han. Jag granskade honom. Han såg som vanligt ut, så klart. Men han var törstig, han skulle nog bli på bättre humör om han fick i sig blod och då skulle det bli lättare att få hans hjälp.
”Ja, men först ska du få något att dricka.” sa jag. Han höjde på ett ögonbryn.
”Något? Inte någon?” frågade han med ett flin. Jag såg på honom med mörk blick.
”Nej. Något.” sa jag kallt. Han rynkade på näsan men följde med min in när jag vände ryggen mot honom och gick in i huset. Jag hade börjat dricka blod på påse nuförtiden. Jag ville inte göra Bree och Nessie besvikna.
I köket gick jag till kylen och tog fram en påse blod och kastade till honom. Han tog den och la in i mikron. Själv satte jag mig på diskbänken. Medan han väntade på blodet så tog han fram ett glas. Pling! Sa det och Tim hällde upp blodet i glaset. Det tog lite kraft att inte slita glaset ur hans händer men jag gjorde det inte.
”Så, vad var det som du behöver mig till?” frågade han när han tömt halva påsen. Jag tvekade, tänk om han skulle vägra.
”Du måste ta bort väggen.” sa jag tillslut.
”Vilken vägg?” frågade han och gick till kylen för att ta en till påse blod.
”Den som är runt Bree och Renesmee.”
”Vilka?” Han gjorde en väldigt förvirrad min. Nej, grimas. Jag himlade med ögonen.
”Cullen.”
”Oh. Dem. Varför?” sa han och slängde in påsen i mikron.
”För att jag säger det.” sa jag med stängda tänder. Jag hade glömt hur frågvis och Tim kunde vara. Och uppmärksam.
”Var är din bror?”
”Skit i det du. Och byt inte ämne.” fräste jag.
”Var?” frågade han igen. Jag tittade på honom med hatisk blick.
”Skit. I. Det. Du.” morrade jag med stängda tänder. Han studerade mig noggrant.
”Okej.” sa han sen.
”Kan du ta bort väggen eller inte?” frågade jag sen kallt.
”Visst.” sa han och slängde i sig det sista blodet.
Jane? Hördes Brees röst i mitt huvud.
”Bree?” frågade jag förvånat.
”Ja, har Tim kommit?” frågade hon.
”Ja. Jag fick honom nyss att ta bort väggen. Det gick fort.” mumlade jag.
”Men jag har tänkt på en sak, vi kan inte rymma på en gång. Då kommer alla bli misstänksamma. Det måste gå någon dag först.”
”Ja du har rätt. Men jag måste ha fullt fokus, kommer till er snart.” sa jag och kände hur hon hoppade ut ur mitt huvud.
”Tack.” sa jag till Tim och började gå ut ur rummet. När jag gick förbi honom så tog han tag i min arm.
”Tro inte att ni kommer undan med det här.” sa han lågt och hotfullt. Jag tittade på honom med hotfull blick. Eftersom min gåva inte funkade på honom. Jäkla vägg.
”Jag förstår inte alls var du menar.” sa jag med oskyldig röst och gjorde mig lös för att gå där ifrån. Jag kände hans blick i ryggen.
Jag kanske hade haft fel? Han kanske vågade skvallra på mig... Det kanske skulle bli ett problem. Det bästa kanske skulle vara att avsluta honom... Men det skulle bli svårt att komma åt honom. Och att överraska honom. Och att komma på en ursäkt till De Äldste. Så allt vi fick göra var att hoppas. Jag gick igenom huset och in till Bree, Nessie och Alec. Alec och Nessie lekte så klart och Bree stod vid fönstret, för att göra henne sällskap så gick jag till henne.
”Tror du att det här kommer funka?” frågade hon tyst innan jag kommit fram. Jag la en lätt hand på hennes axel.
”Helt säker.” viskade jag tillbaka och log mot henne.
”Men det där om att Tim kanske kommer skvallra då?” frågade hon sen tyst och man såg på henne att hon inte tänkt säga det.
”H-hur vet du det?” frågade jag och ställde mig bredvid henne och tog bort handen.
”Jag kanske stannade kvar i ditt huvud efter jag 'pratat' med dig. Men för att se så han inte gjorde dig illa och jag kunde inte förmå mig att inte höra det där.” sa hon och tittade skamset ner i golvet. Först blev jag arg för att hon tjuvlyssnat på mina tankar. Men sen efter cirka en halv minut så la sig ilskan och jag blev lugn igen. Självklart hade jag inte visat att jag blev arg.
”Det är lugnt. Du gjorde det av omtanke. Jag fattar. Tack.” sa jag och tog hennes hand. Då tittade hon upp från golvet och tittade på mig och log ett snett leende. Jag besvarade leendet.
”Aaaaaaaaaj! Alec. Sluta!” skrek Nessie och Bree vände sig mot dem i ren reflex, men det fick bara att skratta. Alec kittlade henne och hon skrattade så mycket så inte ens vi hörde det.
Det vill säga tyst. Men när de såg att vi tittade på dem så var det som om de frös till is. Det fick oss att skratta igen.
”Ska vi hjälpa dig mot det väldigt onda monstret?” frågade jag lite busigt. Hon nickade samtidigt som Alec började kittla henne igen. Vi skrattade och gick fram för att förlösa Nessie från Alec.
Vilket visade sig inte vara det lättaste... Han kämpade mot lite sådär lagom mycket. Men vi fick ändå inte tag på henne. Han var stark, det måste jag säga. Men det var då jag gjorde det misstaget.
Jag rev Nessie med mina långa naglar i armen.
Och blodet slog mot mig med en gång. Jag morrade lågt och jag såg hur Alec och Brees ögon gick över i panik. Jag gjorde ett utfall mod Nessies arm. Men Alecs armar var mot mina axlar på en gång och han höll mig i en ställning som var omöjlig för mig att komma loss ur. Jag visste att hans strupe brann också men på något sjukt sätt så kunde han stå emot. Jag morrade högt och försökte komma loss.
”Jane. Sluta, du har tappat det. Låt henne vara.” sa Alec lågt till mig. Orden betydde inte något allt för mig. En irriterande fluga. Allt som fanns var den livrädda flickan framför mig. Hennes blod. Inget annat betydde något. Det var bara det att något var i vägen. Alec.
”Jane, slutar du inte nu så blir jag tvungen att bedöva dig. Och du vet att jag inte vill göra det.” sa Alec med smärta i rösten. En liten klocka ringde i mitt huvud men den var lätt att ignorera så jag stötte min arm i hans mage och det fick honom ur balans och han ramlade men innan han var halvvägs till marken så var han uppe och försökte få fast mig igen.
Vilket han inte klarade av så lätt, han fick tag på mina händer någon gång men jag kom snabbt loss och han behövde göra om det. Men jag närmade mig henne och jag kände det för varje steg jag tog.
Men så blev allt vitt.
”Jag tror du kan släppa henne nu.” mumlade en röst långt, långt borta.
”Jag blöder inte längre. Titta.” sa en annan ljus röst.
”Nej. Nessie, kommer du nära med det där kanske jag inte kan hålla mig.” sa den första rösten, som jag nu kunde identifiera också. Bree. Och den ljusa måste varit Nessie.
”Okej jag släpper henne sinne för sinne. Jag kan svära på att hon redan hör oss.” sa en tredje röst. Vilken tillhörde Alec. Sen började jag känna saker. Jag låg ner på marken och någon höll mig i handen.
Sen kom synen. För jag kunde öppna ögonen. Mycket riktigt låg jag på golvet. Bree och Alec satt på varsin sida om mig. Jag kunde inte se Nessie men jag hörde hennes andetag och hennes hjärta slå.
”Hej.” kraxade jag. Sen kom minnena tillbaka. Samtidigt som min lukt, för då kände jag den lilla blodlukten som fanns kvar. Jag satte mig upp och tittade bort mot ljudet från hjärtat.
”Åh herregud. Det hände. Jag... jag gjorde det där.” viskade jag. ”Åh Nessie jag är så ledsen. Jag ska aldrig göra så igen. Jag lovar. Åh gud Nessie kan du förlåta mig?” frågade jag och kände plötsligt hur jag ville börja gråta. Jag började gå långsamt mot henne för att inte skrämma henne.
”Det är okej. Och hur dum får du vara som tror att jag inte ska förlåta dig?” sa hon med en ödmjuk röst. Jag skrattade. För att vara så liten så pratade hon som en tonåring. Redan.
”Det gör mig glad.” sa jag och log mot henne. Hon tittade på mig, lite tvekande.
”Nessie. Jag försökte äta upp dig nyss. Du kan säga vad du vill till mig.” påpekade jag.
”Ja. Jag antar det. Är det okej om jag kramar dig?” frågade hon, fortfarande tvekande. Jag fnös.
”Vad är det för fråga? Kom hit din lilla tjej och ge mig en kram!” sa jag och hon log brett och kastade in sig i mina armar.
”Förlåt.” viskade jag i hennes öra så bara hon hörde.
Men bakom Nessie var det en lite mindre glad överraskning. Tim. Han stod och tittade in genom det lilla fönstret i dörren. Och han flinade ont. Det kunde bara betyda en sak:
Problem.
Tankar? Något ni vill dela med er?
/Erika
In The Darkest Shadow kapitel 7
Jane
Flera dagar gick i ungefär samma takt. Jag och Alec var för oss själva större delen av dagen men så var vi några timmar hos Bree och Renesmee. Och Renesmee och Alecs band blev bara starkare och starkare för varje dag som gick – de lekte inte-nudda-mark, läste bok – de var nu inne på andra samurajens döttrar boken – och massor av såna saker. Jag och Bree var med ibland men oftast så tittade vi bara på.
”Det är verkligen synd att Bree och Nessie måste dö...” sa han en dag, och han lät verkligen ledsen. Men så ställde han sig upp och kastade ett glas blod i marken. ”Nej!” sa han med en hög hot full röst. Jag vände mig långsamt om.
”Vad är det?” frågade jag försiktigt, om Alec var arg så var det inte bra att reta upp honom mer.
”De ska inte dö!” sa han och gjorde en hemskt arg grimas.
”Det är inte upp till oss. Men jag tycker verkligen som du...” mumlade jag och gick fram till honom och tog hans hand.
”Men vi måste försöka rädda dem...” viskade han. Jag suckade och kramade hans hand. Det var inte vanligt att Alec brydde sig så mycket, så jag måste ju försöka med honom.
”Vi kanske kan försöka.” sa jag och hans ansikte strålade. Jag kollade på klockan och såg att det var vid den tiden som vi brukade gå till Bree och Renesmee. Han såg att jag kollade på något bakom honom så han vände sig om för att kolla vad det var och såg klockan och log brett.
”Nessie time!” sa han log drog mig mot dörren.
”Nessie?” frågade jag förbryllat. Han bara skrockade.
”Renesmee time då.” sa han.
”Så ni är på smeknamnstadiet.” konstaterade jag. Han skattade och just när vi kom till deras dörr. Vakten ställde sig så klart upp men jag hade slutat märka det.
”Alec!” utbrast Renesmee när vi kom in i rummet och var på en tredjedels sekund i hans famn och han snurrade runt henne.
”Hej ditt lilla monster.” skrattade han. Jag log och gick och satte mig bredvid Bree i sängen.
”Hej du.” sa hon och la ifrån sig boken hon läste.
”Hej.” suckade jag och la mig ner i sängen.
”Vad tror du de ska hitta på idag?” frågade hon.
”Eh... inte-nudda-mark.” gissade jag.
”Alec ska vi leka inte-nudda-mark?” frågade Renesmee precis sekunden efter mig och jag och Bree skrattade.
”Men det är ju så få möbler här.” sa Alec. ”Jane? Är det okej om jag tar med mig Nessie och leker i vårt rum?” frågade Alec. Jag tvekade men de såg så söta ut.
”Snälla...” bad de på samma gång. Där brast min gräns.
”Okej då. Men låt henne inte gå någonstans.” varnade jag. Översättning: Låt henne inte lämna huset. Alec nickade som om han hade förstått budskapet.
”Kan ni inte följa med?” frågade Renesmee.
”Inte nu, Renesmee. Jag måste prata med din faster lite.” sa jag och log mot henne. Min snälla röst började komma tillbaka och det där var den snällaste rösten jag använt på väldigt, väldigt länge.
”Men gör som alla andra och säg Nessie!” sa hon innan hon och Alec försvann ut genom dörren.
”Jag måste prata med dig.” sa jag till Bree precis när de var utom hörhåll. Hon nickade långsamt. Jag suckade, visste inte riktigt hur jag skulle säga det.
”Vi måste snart åka tillbaka till Volterra.” sa jag och såg hur hennes ansikte blev ledset. ”Men, det är så att bara en av oss måste åka. Och jag ska se till så att det blir Alec. Om vi inte får er här ifrån först så” Hennes lös med en gång upp och var på väg att säga något. ”Låt mig prata klart. Om vi inte får er här ifrån så kommer Caius veta att vi planerar det. Så därför så kommer du och jag knåpa ihop något.” förklarade jag.
”Jag har en idé. Jag försökte planera en flykt innan jag visste att ni låg bakom allt.” sa hon och tystnade för att jag skulle få säga något, jag hade inte något att säga. Så hon fortsatte; ”Jag skulle skicka ett meddelande till Cullens så de skulle kunna rädda oss. Men jag kunde inte komma igenom väggen, men jag trodde att om jag verkligen konstaterade mig så kanske jag kunde komma igenom. Men jag var inte tillräckligt stark, så jag tog den där flaskan människoblod som du kom med...” förklarade hon.
”Men vi är långt ifrån Forks. Du hade inte kunnat skicka något till dem ändå.” förklarade jag för henne.
”Jag förstod det. Så jag skulle skicka ett meddelande till någon som jag kunde komma åt så han eller hon, människa eller vampyr, skulle kunna skicka det till dem.”
”Det hade nog funkat om inte Tim satt upp väggen. Den är ogenomtränglig. Och nu har han åkt till Volterra. Han måste inte vara närvarande för att väggen ska vara uppe.” mumlade jag fundersamt.
”Men, du kan ju beordra honom att ta bort den...” sa hon och tittade hoppfullt på mig.
”Det skulle jag kunna göra. Han måste ta order från mig och sen så kunde jag och Alec smuggla ut er. Men då måste jag få Aro att skicka hit honom.” sa jag. ”Jag ringer honom på en gång.” Jag reste mig upp och gick ut ur rummet innan Bree han stoppa mig. Jag slog Aros nummer.
”Hej min kära.” svarade han. ”Hur går det med uppdraget?” Jag hatade att ljuga för Aro men det här var nödvändigt för Caius.
”Allt går som planerat, mästare. Men jag skulle behöva lite hjälp.” svarade jag.
”Vad är det ni behöver? Ni kan få precis vad ni behöver.” sa han med sin irriterande ljusa röst, som han bara använde i vissa fall.
”Jag skulle behöva Tim, ers nåd. Jag är i ett stort behov av hans talang.” svarade jag hövligt.
”Självklart, jag skickar honom på en gång. Han är nog framme imorgon.” Sen la han på. Som vanligt utan något avsked.
”Hej då mästare.” mumlade jag till den döda linjen. Jag la ner mobilen i min ficka och gick in till Bree igen.
”Han är påväg.” sa jag och hon log.
”Bra. Men tänk om det inte funkar. Han kanske genom skjuter vår plan och skvallrar till Caius.”
”Det tror jag. Det är inte någon som vågar skvallra på mig.” sa jag och log brett. Hon skrattade kort.
”Nej jag förstår dem.” sa hon sen. Det påminde mig om vad jag gjort mot henne.
”Och du, jag är verkligen ledsen för att jag torterade dig i Juni. Jag brukar vara väldigt dramatisk, oftast. Speciellt personer jag inte gillar.” Det kändes bättre när jag fått be om ursäkt.
”Du tyckte inte om mig då.” sa hon. Jag grimaserade.
”Ledsen för det. Men nej, inte när du kom till Volterra heller. Inte förens nu faktiskt.” sa jag och tittade ner i täcket. Jag ville inte möta hennes blick.
”Du, det är okej. Jag gillade inte dig heller.” sa hon och tog min hand. Jag vågade titta upp och såg att hon log mot mig. Och jag besvarade leendet. Jag hörde hur en söt liten röst kom mot rummet och suckade.
”Nu kommer de tillbaka.” sa jag och Bree nickade.
”Det är kul att de tycker om varandra så mycket.” sa hon. Då var det min tur att nicka. Då öppnade Alec dörren.
”Gissa vem som vann?” frågade Renesmee.
”Nej. Inte kan det väl ha varit Alec. Han är alldeles för klumpig.” sa jag och flinade mot min bror som skrattade åt mig.
”Nej. Men jag skulle inte kalla mig klumpig.” sa han. Jag nickade.
”Det skulle jag.” Och jag skrattade.
”Tack då. Men nej jag vann inte. Det gjorde Nessie.” sa Alec.
”Alec förlorade mot en liten flicka som inte ens är 1 år!” sa jag.
”Hallå! Jag är tekniskt sett 8 och ett halvt.” rättade Nessie. Oj, det tog inte lång tid att vänja sig vid det namnet.
”Okej då. Men ändå.” sa jag och vi skrattade allihop.
Sooooo, what do you think?
Erika <3
In The Darkest Shadow kapitel 6
Jane
Jag suckade. Bree var ändå rätt snäll. Det var synd att hon skulle behöva dö...
”Vad är det syster?” frågade Alec i soffan och la ifrån sig tidningen som han hade i handen.
”Nej jag tänkte på Bree. Hon är ändå hyfsat snäll.” sa jag. Hade det varit någon annan än Alec hade jag nog ljugit men jag och Alec döljde inte något för varandra.
”Jag har inte träffat henne, personligen. Men det verkade inte som du tyckte om henne när ni träffades första gången.” sa han fundersamt.
”Nej. Inte andra heller. Men jag pratade med henne igår och hon verkade inte tycka om att vara där inne – jag klandrar henne inte, och hon var inte rädd som de flesta andra är mot mig, även om hon vet vad jag gjort mot henne. Och lilla Renesmee.” jag log för mig själv när jag såg henne ligga där och sova i min inre syn. ”Hon är väldigt söt. Och Brees gåva. Caius kunde ha väldigt stor nytta av den.” mumlade jag.
”Jo, angående det... Jag vet inte om jag gillar den här idén längre...” mumlade Alec försiktigt. Som om han trodde jag skulle bli arg på honom och tortera honom. Det hade jag aldrig gjort och skulle aldrig göra. Jag suckade och gick bort från fönstret där jag stod och tittade ut och satte mig bredvid Alec i soffan istället och la en arm om hans axlar och kramade lite lätt.
”Skulle vi inte göra det här skulle vi dött.” jag gjorde en paus för att han skulle få säga någon men han var tyst och la sitt huvud i sina händer. ”Han skulle dödat oss och skyllt på Cullens.” fortsatte jag. Det var svårt att förstå att han var min storebror. Alla trodde vi var tvillingar, men sanningen var att han vart född till människa före mig – i det första livet för så många tusen år sen. Närmare bestämt tre år. Men vi blev förvandlade samtidigt. Och det är på grund av den födelsen som alla kallar oss tvillingar. Men vi ser oss fortfarande som storebror och lillasyster.
”Ja du har så rätt syster. Men ändå, det här är en dum idé. Det finns inte någon chans att Caius kommer att störta Aro. Marcus kommer vara med honom, och säkert resten av vaktstyrkan också. Och Renata, hon kommer att förhindra att någon ens rör Aro.” klagade Alec och började låta lite ilsken. Jag suckade.
”Jag vet. Jag gillar det inte heller. Speciellt inte det där med Bree och Renesmee.” sa jag. ”Och på tal om dem igen så tror jag att jag ska gå och hälsa på dem.” Jag ställde mig upp och tittade på Alec. Han såg verkligen nere ut. Jag tog hans hand och drog upp honom, och han såg förvånad ut.
”Du sa ju att du inte träffat dem.” sa jag och drog honom med mig genom det stora huset. Han skrockade men gjorde inte någon motstånd. På bara några sekunder var vi vid deras dörr. Vakten som satt där ställde sig snabbt upp när vi kom. Jag var nära på att sucka. Visst, det var härligt att alla hade sån respekt för oss men det blir lite uttjatat efter tusen år. Jag nickade mot vakten och tog upp min nyckel – jag och Alec hade ju såklart varsin nyckel till varje rum i hela huset – och låst upp dörren.
Bree satt med Renesmee i sitt knä och läste bok.
”Och så...” Sen han hon inte säga så mycket för att hon såg att jag kom in. Och hon log faktiskt mot mig. Inte så där påklistrat som många ler mot mig utan ett äkta leende. Som om hon var glad att se mig.
”Hej.” sa hon. Bree la ihop boken och tog Renesmee i händerna.
”Hej.” sa jag och log tillbaka. Jag vände mig mot Renesmee.
”Hej Renesmee.” sa jag så snällt jag kunde. Vilket inte var så snällt, det var bara en image som jag hade att jag alltid var sur. Men med tiden var det som om den där imagen hade blivit jag, vilket inte var meningen.
”Hej Jane.” mumlade Renesmee mot Brees tröja.
”Jag ska inte skada dig lilla Renesmee. Vi är här för att hålla er sällskap.” sa jag, och försökte låta ännu snällare vilket gick lite bättre. Pytte lite. Hon svarade inte utan borrade bara in ansiktet längre in i Brees tröja.
”Jag antar att jag förtjänar det där.” mumlade jag.
”Nej. Det är inte det. Jag litar på dig!” sa Renesmee snabbt och ställde sig bredvid sängen. ”Det... det är så att... j-jag... är lite rädd för dig.” sa hon lite skamset.
”Det är inget att skämmas för.” sa jag försiktigt och satte mig på huk så våra ansikten var i samma höjd. ”Jag har gjort väldigt många illa.” sa jag och kastade en snabb blick på Bree som tittade ner i täcket när hon mötte min blick. Men jag vände snabbt blicken tillbaka till Renesmee. ”Speciellt din familj. Så mycket ont. Och det mesta ångrar jag... Det är så att jag inte får bestämma själv precis.” Hur skulle jag förklara det här? För en liten flicka som var sju-åtta år. Eller egentligen mindre än ett men det hör inte hit.
”Aro, Marcus och Caius beordrar dig, er.” sa Renesmee tyst. Så hon visste redan, inte så konstigt kanske. Vem i den här världen gjorde inte? Jag nickade. Och ställde mig upp igen.
”Ni har inte träffat min bror. Alec, det här är Bree och Renesmee. Bree, Renesmee, det här är min bror Alec.” presenterade jag.
”Hej Bree. Renesmee.” sa Alec och bugade för dem. Ett litet fnitter kom upp ut Renesmees hals. Bree log. Det var inte ofta som en av Volturis högst uppsatta vakter bugar inför en.
”Fjäskade kille.” mumlade jag.
”Vad sa du Jane? Jag hörde inte riktigt.” frågade Alec med en liten retsam ton, han hade hört exakt vad jag sa. Det fanns inte en chans i världen att han missat det.
”Inget.” mumlade jag och gick en liten bit in i rummet.
”Joho du. Något sa du allt.” viskade han i mitt öra. Jag suckade.
”Jag sa fjäskande kille.”
”Va?” Gud vad bröder kan vara jobbiga. Till och med Alec som jag har spenderat tusen år tillsammans med. Vissa kanske tror att man vänjer sig, ni har fel.
”JAG SA FJÄSKANDE KILLE!” skrek jag. ”Och säg inte 'va?'” sa jag och gjorde en fånig imitation av honom. Bree och Renesmee skrattade. Alec också.
”Men sluta gadda ihop er mot mig!” sa jag med en gäll röst.
”Vi skrattar lika mycket åt Alec som åt dig.” skrattade Bree. Det fick tyst på Alec och han tittade med smala ögon mot dem, men blicken var retsam. Inte ond och arg. Sen log han. Och de hade tystnat. Och de började inte skratta igen. Jag såg på boken som Bree lagt ifrån sig, och tänkte att vi kanske avbrutit dem.
”Avbröt vi något spännande?” frågade jag och gick och plockade upp boken. ”Samurajens döttrar? Är den spännande?” Renesmee nickade ivrigt medans Bree grimaserade lite skeptiskt. Men hennes ögon sa, 'Allt för henne'. Jag vände på boken och läste vad det stod på baksidan.
Systrar på flykt undan en hämndgalen mördare.
I 1200-talets Japan lever 13-åriga Kimi och hennes lillasyster Hana ett stilla familjeliv. Men allt slås i spillror när flickornas far och bröder oväntat mördas av deras alltid så godmodige farbror, för att han själv ska kunna ta makten och bli släktens överhuvud. Tack vare sin otillåtna krigarträning klarar de två systrarna sig undan attacken och lyckas fly till brödernas samurajskola, men farbroderns blodtörstiga samurajer är dem hack i häl ...
Överlevnadsinstinkten är stark och hämndlystnaden stor, i denna otroligt spännande berättelse från det feodala Japan. Så gillar du spänning och äventyr i historisk miljö, där den svage står upp mot den starke, är detta den perfekta boken för dig!
Jag la tillbaka boken på sängen.
”Ni kan gärna läsa mer. Låt inte oss störa.” sa jag och tog upp händerna över huvudet. Renesmee log brett och tog boken och kastade på Bree som – så klart – fångade den. Hon suckade och rynkade missnöjt på ögon brynen. Hon lät som ett litet barn när hon sa;
”Men Neeeeessie! Jag orkar inte läsa mer. Vi har ju läst den här boken sen du vaknade. Det var ju typ 12 timmar sen!” klagade hon men en arg blick från Renesmee så suckade hon och öppnade boken.
”Men jag kan läsa om ni vill.” sa Alec och satte sig bredvid Bree. Jag märkte hur hon stelnade till av att vara så nära honom men hon sa inte något. Men Alec märkte det men brydde sig inte.
”Ja! Vilken bra idé!” sa jag. Jag ville att de skulle gilla varandra, även om man inte kunde säga att jag och Bree var vänner så var vi ju inte ovänner heller. Men någon mitt-i-mellan. Bree tvekade men nickade sen och gav boken till Alec.
”Om det är okej för lilla Renesmee såklart.” sa Alec och tittade på henne. Hon nickade långsamt. Som om hon försökte avgöra om hon var rädd för honom också. Men så kröp hon över till andra sidan – där Bree och Alec satt – och satte sig bredvid Alec som började läsa. Bree gick och satte sig på en kudde på golvet och jag satte mig bredvid henne och lyssnade på historien. Och till min förvåning så gillade jag den faktiskt. Den var spännande och blodig, tanken på blod gjorde mig lite törstig men jag ville inte förstöra stämningen så jag ignorerade törsten och lyssnade. Efter någon timme av läsning så började Renesmee gäspa och la sig på Alecs knä och somnade där. Alec slutade läsa och flyttade långsamt och försiktigt på sig så hon inte skulle vakna. Bree sa att det inte var någon fara, hon skulle inte vakna även om någon bombarderade stället. Det fick mig att skratta. Men så sa Alec att vi måste gå, för att prata med Caius...
Någon som vill kommentera?
In The Darkest Shadow kapitel 5
Bree
Nessie hade somnat i mina armar och såg så fridfull ut i sömnen. Jag undrade vad hon drömde om. Själv så försökte jag komma på hur jag skulle få ut mitt meddelande till Carlisle eller vem som helst jag kände. Om jag verkligen koncentrerade mig så kanske det kunde gå... Det tvivlade jag på. Men jag hade inte någon annan idé så det var ju värt ett försök. Men jag kunde inte säga något till Nessie, de kanske skulle kunna pressa henne på information och skada henne. Det kunde jag inte riskera... Så jag behövde komma förbi när hon sov... Och vakterna – som kunde se in genom dörren eftersom den var av glas – fick inte märka något. Så Nessie behövde sova och det behövde se ut som om jag gjorde något annat. Som till exempel läsa. Nessie hade bara sovit några minuter så hon skulle inte kunna vakna nu så jag lirkade mig försiktigt ut ur hennes grepp och hämtade en bok – närmare bestämt en gammal Kitty bok. Jag bad om bra böcker. Även om jag älskat Kitty när jag var liten. Som jag satte mig och låtsades läsa. När jag suttit där någon minut så kollade jag först att vakten inte kollade på oss – vilket han inte gjorde – och försökte komma förbi väggen. Vilket inte gick så där jätte bra... Det gick ärligt talat inte. Men jag gav inte upp, även om det tog massor på krafterna. Jag försökte på olika ställen. För att hitta den person som var närmast som jag kunde skicka meddelandet med. På vissa ställen var det svagare men det var ändå svårt att komma igenom. Det hela slutade med att jag satt och var jätte andfådd. Om inte vakterna skulle ha suttit med ryggen mot mig så hade de märkt att något var fel. Jag behövde vara starkare. Jag behövde blod. Men inte djurblod. Jag behövde människoblod. Det var inte lika gott men det gjorde mig starkare. Jag la ifrån mig boken och gick bort till knappen och tryckte in den.
”Ja?” frågade en uttråkad kvinnoröst.
”Kan du skicka in en flaska blod till mig?” frågade jag osäkert.
”Vilken sort?” frågade samma röst.
”Eh... Människoblod tack. Men igen får ha dött, okej?” Det var viktigt att igen hade dött för att hjälpa mig ut här ifrån.
”Okej det kommer om en liten stund.”
”Och vänta. Kan du ta in lite frukost till Renesmee också?” skyndade jag mig att säga innan hon försvann.
”Jaja.” sa hon surt innan hon försvann. Jag suckade. Jag kunde ju inte bli helt beroende av blodet eftersom jag inte tyckte det var lika gott. Nu var det en nödsituation så jag behövde det. Jag gick tillbaka till sängen och la mig med Nessie. Hon låg och sov så sött, som om hon var hemma och allt var som vanligt.
Som det skulle. Allt var ju inte så men hon kunde ju få tro det när hon sov. Tyvärr så kunde ju inte jag sova. Det hade varit himla skönt. Att bara för några timmar skära av sig från verkligheten och blida sig en egen värld. Nu när jag tänker på det så märkte jag hur mycket jag saknade att vara människa... Men så mycket mer han jag inte tänka på det för jag hörde dörren öppnades in till rummet och en liten flicka med en kappa runt sig och över huvudet (så man såg inte ansiktet) kom in med en liten vagn där det fanns frukost till Nessie och en flaska med blod. Människoblod. Jag ställde mig upp för att gå och hämta vagnen. Hon hade ställt den mitt i rummet och drog sig mot dörren. Som om hon var rädd för mig.
”Tack.” sa jag när jag tog vagnen bort mot sängen.
”Ingen orsak.” sa en hemsk liten röst. Och alla muskler i min kropp frös till is. Och jag morrade och ställde mig i försvarsposition. Nessie började gny lite där borta i sängen som hon gjorde när hon började vakna så jag sprang dit och ställde mig i vägen så hon inte skulle kunna komma åt henne.
”Vad vi var ohövliga nu då. Ska man inte välkomna gamla vänner?” frågade Jane.
”Vi är inte vänner.” fräste jag.
”Bree vad är det som...” mumlade Nessie bakom mig men hann inte säga klart meningen innan hon såg vem det var som var här och stenade till.
”Vad gör du här? Borde du inte vara borta med dina galna mästare i Italien?” väste jag mot henne.
”För det första. Var inte så uppkäftig mot mig, du vet mycket väl vad jag kan göra mot dig.” Jag ryste av minnet från mitt första möte med Jane. Hon hade ju torterat mig för att berätta saker som jag inte visste om. ”Och för det andra så här jag här för att allt det här, är mitt verk.” sa hon och hånlog.
”Ditt? Var det inte han Ben eller vad han hette som gjort allt det här?” frågade jag surt.
”Bob var bara en mellanhand. Så inte din lilla familj skulle märka att det var jag. Men nu är det jag.”
”Men varför?” viskade jag. ”Har vi inte haft tillräckligt med konflikter du och jag?”
”Vi har inte haft någon, däremot du och de där fjantarna i Volturi har.” sa hon som om det var någon skillnad.
”Då är du ju en fjant. Du är en Volturi ju.” sa jag och skrattade. Då skrattade hon med. Men inte ett vanligt skratt utan mer ett hånskratt.
”Inte länge till, vill du höra min plan? Det borde du eftersom du kommer ha en stooor betydelse i den.” sa hon och smålog mot mig.
”Okej.” sa jag osäkert. Hon gick fram till sängen och satte mig på samma ställe som jag men på andra sidan.
”Vi ska ta över Volturi.” sa hon kort. ”Och du ska hjälpa oss.” jag bara satt och stirrade på henne i någon halv minut.
”Oss? Jag trodde det bara var du?” Jag var förvirrad som sjutton.
”Nja, jag är ju inte den som är högsta chef skulle man kunna säga. Det är bara jag som gör allt. Men det är Caius som är hjärnan bakom allt. Han är avundsjuk på Aro som alltid har mest makt. Och Marcus tar alltid hans parti så nu ska han ta över Volturi själv. Och jag är som hans närmaste man. Fast jag är tjej, så jag och Alec fick bli de som hjälpte honom på villkoret att vi fick fortsätta vara hans närmaste efteråt.” sa hon och klar gjorde allt för mig.
”Åh.” sa jag för att visa att jag förstod. Nessie gäspade.
”Jag tror jag ska fortsätta sova lite medans ni pratar...” mumlade hon och sekunden som hon la huvudet på kudden så sov hon.
”Men, Aro kan ju läsa alla tankar man någonsin haft om han rör en... Varför har han inte märkt något?” frågade jag.
”Caius har en gåva som gör så att han kan typ dölja olika tankar från honom och andra. Ungefär som du kan fast starkare.” sa hon och ryckte på axlarna.
”H-hur vet du att jag kan göra det?” Det hade jag aldrig sagt till någon i Volturi. Kanske för att jag inte kände någon där...
”Caius känner av om någon döljer saker också. Det gjorde han på dig i Volterra när du var där i våras. Du vet när du döljde allt om din gåva?”
”Åh, okej.”
”Och det var han som skickade hypnotisören på dig också vet du. För att du skulle dö och så skulle din familj försöka döda Volturi och så skulle de döda Aro och Marcus men Caius skulle klara sig. Döda Cullens och bli härskare över vampyr världen.” sa hon sen efter en liten stund av tystnad.
”Men hur visste han att jag var i Paris själv och inte där med min familj?” frågade jag och tog en klunk av blodet i flaskan. Det sköljde himla skönt i halsen eftersom jag inte jagat på snart en och en halv vecka.
”Han har haft koll på dig sen du blev en av Cullens.” sa hon och tog flaskan ur min hand och tog en klunk. När hon torkade bort lite blod ur mungipan så tittade hon på mig.
”Hoppas det inte gjorde något. Det såg så gott ut så jag var tvungen att smaka.” sa hon och log ett ursäktande leende. Det var första gången som hon någonsin lett mot mig på riktigt.
”Det är lugnt.” sa jag och tog tillbaka flaskan och tog en klunk av den. Och tittade ner på den sovande Nessie. Hon såg så fridfull ut. Jag log mot henne utan att hon såg det.
”Vet du, du har tur. Du har en familj som faktiskt tycker om dig. Och det har hon också.” sa Jane.
”Du Jane. Har du... jag menar... aldrig tänkt på att gå ur Volturi?” frågade jag henne. ”Jag menar det kan ju inte vara kul. Att alltid bli befalld att göra saker liksom.”
”Jo ja har tänkt på det men jag vet inte vart jag skulle ta vägen. Ärligt talat vill jag inte göra det här men om jag hade vägrat så hade Caius förmodligen straffat mig på något sätt. Så jag var tvungen. Aro säger alltid att han älskar mig som min dotter men jag har aldrig trott honom... Det är som om han bara kastar ur sig saker som han inte menar.” sa hon och ställde sig upp.
”Vart ska du?” frågade jag. Hur mycket det än skrämmer mig så var Jane ändå rätt så snäll, jag ville inte att hon skulle gå.
”Alec börjar snart undra varför det tog så lång tid. Och så måste jag rapportera till Caius.” sa hon och suckade.
”Okej. Men kom snart tillbaka.” sa jag. Då var det som om den snälla Jane som jag nyss pratat med hade tagit semester.
”Vi får väl se.” sa hon med sin elaka röst och hånlog mot mig. Men något sa mig att det var bara skådespeleri den där elaka fasaden... Men man vet ju aldrig...
Och nu kära bloggläsare, så KOMMENTERAR ni okej??
/Erika
Min nyårs present till er - Kapitel 4
Embry
”Men vi måste ju göra något!” skrek jag.
”Ja, ju längre vi sitter här och diskuterar något så dumt som om vi ska rädda dem nu eller sen så kanske de blir skadade, torterade eller till och med dödade!” sa Rosalie som hade kommit tillbaka från spårandet. Utan resultat.
”Jag ser inte deras framtid överhuvudtaget...” sa Alice.
”Men då är det ju uppenbart att vi måste leta nu!!” sa Jacob. Med lite lugnare röst än jag men inte precis lugnt. Och han skulle vara den med hett temperament. Jag började vanka av och an i rummet. Och jag slog ett hål i väggen. Det kände lite bättre då. När man fått slå på något.
”Åh Embry det där kommer ta en hel natt att laga!” klagade Alice.
”Det är inte det viktigaste problemet just nu.” morrade Jacob.
”Ja, jag vet det Jacob.” sa Alice med sammanbitna tänder.
”Klaga inte då.” svarade han irriterat.
”Okej okej sluta nu! Jacob har rätt, det är inte det viktigaste problemet.” sa Edward högt, han försökte låta lugnt fast man hörde att han var orolig till tusen. Lika orolig som jag då. Men det förstod man ju, det var ju ändå hans dotter och hans syster som var kidnappade.
”Okej. Nu lugnar vi oss. Vi kan inte hjälpa dem om vi bråkar.” sa Carlisle. Vi suckade allihop och mumlade lite om att han hade rätt.
”Och vi måste klura ut vem det är som har gjort det här och varför.” mumlade Rose.
”Och varför jag inte såg något om det.” sa Alice förtvivlat. Hon var helt knäckt över att hennes gåva inte fungerat. Jasper la en lugnande hand på hennes axel.
”Ja det är ett mysterium...” mumlade jag.
Bree
Jag satt och lyssnade på Nessies svaga snarkningar där hon låg i mina armar i sägen de hämtat åt oss. Jag suckade. Hur skulle jag kunna få ut oss här ifrån? Jag skulle aldrig komma igenom väggen. Det var omöjligt. Och min gåva gick inte igenom. Även om den gjort det så var vi för långt ifrån hemma för att jag skulle kunna skicka ett meddelande till dem. Jag kunde kanske... nej det skulle inte funka. Eller jo... kanske. Att om jag kunde koncentrera mig otroligt så kanske jag kunde komma igenom och om jag hade tur fanns en annan person – vampyr som människa – i närheten som kunde gå med mitt meddelande till Carlisle eller nån. Då kanske de kunde försöka spåra upp oss. De hade nog redan försökt – eftersom vi redan varit borta i lite över ett dygn – men jag tror inte Ben är så dum så att han lämnade ett spår efter oss. Han hade säkert någon liten vampyr med en gåva som kunde sopa undan dofter. Jag undrade verkligen vad det var som han ville ha oss till. Det var säkert något med makt och Volturi. Då började Nessie gny och rulla fram och tillbaka.
”Jacob... mamma.... pappa... Alice... nej... snälla sluta... NEJ!!!!!” först så var det bara svagt mummel men hennes röst blev starkare och tillslut så skrek hon och började slå i luften.
”Nessie.” sa jag och skakade på hennes axlar lite lätt. När hon inte vaknade så skakade jag kraftigare. ”Nessie. Nessie!” nu skrek jag också. Hon fortsatte att slå i luften och mumla nej. Tillslut så var det inte små vänliga slag utan hon ville döda den personen i hennes dröm. Det verkade inte gå att väcka henne. Jag måste lugna henne i drömmen. Jag släppte henne och ställde mig upp bredvid sängen och blundade. Och hoppade in i hennes hjärna.
Vi var på ängen. Den ängen. Baseball-ängen. Bredvid mig stod Rosalie och på andra sidan mig så stog Emmett. Resten av familjen var också här. Men inte nära, de slogs. Men jag kunde inte se vilka. Jacob låg helt orörd på marken. Han var död. Det var därför hon sagt Jacob. Bella och Edward också. I varandras armar. Och Nessie, vart var Nessie? Jag tittade runt efter henne. Där. På andra sidan, i en mans armar. En man vars ansikte man inte såg, det var som om det låg en tät dimma runt hans ansikte. När man kollade på alla andra som vi inte kände så var det så på alla. Nessie slogs och grät för sitt liv. Jag sprang mot henne. Flera stycken försökte stoppa mig men på något sätt så slogs jag som om jag aldrig gjort något annat i mitt liv. Tillslut så var det bara en person som var mellan mig och Nessie. En stor kille som var till och med större än Emmett. Han gjorde ett utfall mot mig och om jag inte flyttat mig hade jag blivit mos. Han landade på precis den punkt jag nyss varit på. Men jag fick inte någon chans att pusta ut. Han var fort på benen och slog efter mig. Han missade, men jag fick in ett bra slag och slog av hans ena arm. Hans skrik var öron bedövande men han gav inte upp som alla andra jag dödat. Han slog mig i huvudet med en otrolig kraft. Det gjorde mig bara ännu argare.
”Åh det där skulle du inte gjort.” sa jag med en låg hotfull röst. Jag hoppade rakt upp i ett träd utan att han såg något och han kollade runt efter mig. Jag smög över honom i trädet och just när han tittade upp så hoppade jag ner på hans rygg och rev av hans huvud. Sen vände jag mig om till Nessie. Utan att man såg mannens ansikte så såg man att han var arg.
”Kom inte närmre. Då dödar jag henne.” sa han.
”Nessie, du drömmer. Om han dödar dig så kommer du vakna.” sa jag lugnt till henne.
”Hur vet du det?” grät hon panikslaget.
”Du anfaller mig i verkligheten, men jag är på ett avstånd som du inte når mig och hoppade in i din hjärna för att få dig att vakna.” sa jag lika lugnt som förut.
”Du ljuger!” skrek hon.
”Nej Nessie. Jacob, Bella, Edward och Alice lever. Och de vill hitta dig. De letar säkert efter oss just nu.” sa jag.
”Och hur ska du få mig att vakna då?” sa hon hysteriskt. Eller hon pratade med en ton som var mellan skrik och vanlig ton.
”Så här.” sa jag och sprang runt dem och rev av mannens huvud. Han hann inte ens blinka. Sen tog jag ett tag runt Nessies huvud. Hon försökte komma loss men hon var inte tillräckligt stark. Jag tog ett djupt andetag, samlade kraft för att kunna döda en av jordens underbaraste varelser. Men jag gjorde det. Och jag var inte längre på ängen.
Nessie satte sig rakt upp. Kall svettig. Jag var direkt framme vid henne och la armarna om henne. Hon började gråta. Massor.
”Shhhh. Det är okej. Du är trygg med mig. Jag kommer inte låta någon skada dig. Det var bara en dröm.” viskade jag.
”En mardröm.” grät hon.
”Jag vet gumman. Men du är bra nu. Bara en mardröm.” viskade jag, och försökte låta lugnande.
”Jag saknar mamma. Och pappa. Och... och Jake.” sa hon och grät ännu mer.
”Jag vet. Jag med.” När hon nämnde Jacob så började jag tänka på Embry. Min Embry. Han måste oroa sig. Gud vad han måste oroa sig. Och tänk om han kände skuld för att han inte följt oss hem? Det fick han inte göra. Jag kände hur mina ögon blev torrare och torrare. Motsatsen till människornas. Jag grät.
”Du gråter.” snyftade Nessie.
”Bara lite.” snyftade jag tillbaka. Så där satt vi. Två inspärrade flickor. En var vampyr, den andra hälften människa hälften vampyr. Och vi grät båda två, för att vi saknade vår familj. Men en sak var bra.
Vi hade varandra.
Och nu MÅSTE ni kommentera!
Gott nytt år på er bästa läsare!
/Erika
Kapitel 3 av IDS
Bree
Jag kämpade inte emot ett dugg på väg... vart vi än skulle. De hade satt på mig en ögonbindel. Men den gjorde inte någon skillnad. Jag såg inte något i alla fall. Nessie var borta, då var det som om hela världen var borta... Jag såg inte något, kände inte något. Det ända som kunde likna något hopp var att den hemska man som kidnappat oss sagt att vi skulle ses igen... Det var det ändå. Det kändes som om flera år som de bar på mig. Men tillslut satte de ner mig och tog av bindeln.
”När kommer jag få träffa Nessie?” var det första jag frågade. Den ända personen i rummet stog med ryggen mot mig svarade.
”Om ungefär, 30 sekunder.” och han vände sig om. Jag kunde bara sitta stilla. Jag skulle få se Nessie igen. Mannen som berättat de goda nyheterna var nog ungefär 1,90 meter lång, smal men muskulös, blond och de originella röda ögonen. Och han var vacker, fast inte för mig. För andra – ja. För mig – nej. Det fanns bara några få som var vackra för mig. Min familj – där ingår Jacob, Diego, Fred och Kalyn – och Embry. Men Embry var vackrast av alla. Att tänka på honom tog nästan kol på mig... tänk om jag aldrig skulle få se honom igen... Men jag avbröts av en lukt. Jag hade blivit nedsatt på golvet och satt kvar där i ett rum. Men det lukten skulle jag känna igen var jag än var just nu. Renesmee. Jag ställde mig upp och försökte slå sönder väggen för att komma till henne. Men väggen stod kvar hur hårt jag än slog.
”Det där kommer inte att funka.” sa mannen bakom mig retfullt. Jag morrade och gick till dörren istället, och slog på den istället. Det gick inte heller. Men precis innan jag slog ett extra hårt slag. Tog mannen bakom mig ett starkt grepp om min handled och slängde in mig i väggen. Jag var fort uppe på fötter och morrade, hade överläppen högt uppdragen över tänderna och stod i försvarsläge. Han satte fingret över läpparna.
”Shhhhhhh.” viskade han. Tre sekunder senare så öppnades dörren och tre män kom in. I mellan dem så gick en liten Renesmee, hon såg så liten ut, och så rädd. När hon såg mig så sprang hon fram till mig och in i min famn. Hon började gråta. Jag också. På mitt sätt. Medan hon sölade ner min tröja rejält. Jag kunde inte bry mig mindre.
Embry
Ring! Ring! Det var vår telefon som ringde. Jag svarade fort så mamma inte skulle vakna.
”Embry här.” sa jag trött.
”Embry. Det är Edward här, har du Bree där?” Jag rynkade på ögonbrynen.
”Nä, hon gick för flera timmar sen... med Nessie.” Det där kunde inte vara bra. Jag kunde nästan föreställa mig hur Edward spärrade ögonen och la på luren. Precis som jag. Om man tar bort det där med luren. Jag orkade inte ens göra det. Jag sprang ut genom huset. Och genom reservatet. Jag brydde mig inte ett skit om att jag inte sprang mänskligt fort – inte överdrivet fort men inte mänskligt – utan skor och tröja. Jag sprang och sprang till Jacobs hus.
”Jacob! Jacob!” skrek jag. Han kom ut ur ytterdörren och såg helt nyvaken ut.
”Vad är det? Vet du vad klockan är?” gäspade han.
”Nessie och Bree kom inte hem.” sa jag allvarligt. Han spärrade upp ögonen, precis som jag gjort.
”Va....?” viskade han.
”Edward ringde. Han frågade om de var här. De kom inte hem.”
”Men vad fan gör vi här då?!” sa han. Jag började springa mot skogen. Innan jag var inne så sprängdes jag. Med Jacob tätt bakom mig. Efter bara några minuter var vi vid deras hus. Någon – förmodligen Esme – hade lagt ut två par shorts. Vi blev människor igen och tog på oss shortsen. Vi sprang in i huset där hela familjen Cullen stod och diskuterade högt och arg med varandra. Det var första gången jag såg dem så arga på varandra. Eller de var inte alla, Jasper, Emmett och Rosalie saknades. De måste vara och söka efter dem.
”Det är de.” sa Edward som satt och försökte trösta Bella som grät utan tårar. Som vampyrer gör. Jag nickade. Jacob hade redan kommit in i grälet rejält och såg ut som om han ville klappa till Esme. Hon som aldrig bråkade med någon. Jag försökte att förstå hur det låg till. Jag tror jag fattade rätt, Jacob, Edward och Bella (förmodligen Emmett och Rosalie också) ville att vi skulle följa spåret så långt vi kunde nu på en gång. Carlisles, Alice och Esme ville vänta, kanske be Diego, Fred och Kalyn komma tillbaka – man visste ju inte hur många de skulle vara – och kanske Denalies. Det var nog Jasper också inne på. Jag var med Edward och kompani. Tänk om de skadade min lilla ängel! Edward gav mig en hatisk blick. Eller Nessie, la jag till och han tittade bort. Men jag älskade Nessie också. Men jag älskade Bree mest. Och om någon liten jävel skulle skada så lite som ett hårstrå på hennes – eller Nessies – huvud skulle jag personligen ta det nöjet att långsamt, plågsamt döda den personen...
Bree
Nessie satt och grät i mitt knä i flera minuter. Jag höll om henne och gungade henne fram och tillbaka. Tillslut så harklade mannen sig och vi tittade upp. Jag, med hat i blicken, Nessie, med rädsla.
”Jag har varit så oförskämd, jag heter Bob. Och ni ska få bo här ett tag. Klicka bara på knappen” han pekade på en knapp i väggen ”så kommer jag eller någon annan och ger er precis vad ni vill ha.” sa han och log ett hemskt leende.
”Frihet?” fräste jag åt honom. Han skrockade.
”Vad som helst förutom det. Jag har stora planer för er...” sa han. Mina ögon blev smala som sträck.
”Och vad skulle det vara om jag får fråga.” frågade jag arg. Han lutade sig fram och väste.
”Det kommer du att få reda på inom en kort framtid.” Jag morrade, släppte Nessie och sprang fram till honom för att riva av huvudet på honom. Men en meter ifrån honom var det något som stoppade mig. Som en osynlig vägg. Bob och hans medhjälpare skrattade.
”Du kommer inte ut. Jag har lagt en gräns för er att korsa där. Ni kommer inte längre. Jag heter Tim förresten och är Bobs bror.” sa en av killarna som tydligen hette Tim. Jag blev jätte arg. Så arg att jag inte sa något och började slå och sparka på luften som var hård. De bara skrattade mer. Då slutade jag skratta.
”Men kommer ni in då? Och hur kunde jag komma ut förut?” frågade jag och höjde på ögonbrynen. Tim bara fnyste.
”Nä... hur skulle vi kunna ge er blod och saker ni behöver? Det är bara ni två som inte kan komma ut. In kommer ni, men inte ut. Väldigt praktiskt. Och era gåvor går bara att använda innanför, de kommer inte heller ut.” sa han väldigt skadeglatt. ”Låt mig visa.” sa han sen och gick fram till kanten av ”väggen”.
”Jag, kan få in och ut som jag vill.” och så gick han in. Jag kunde inte röra honom. Jag stötte på en sån där vägg igen...
”Och jag kan gå ut. Ni, kan gå in. Men inte ut.” så gick han igen. Jag satte surt armarna i kors som ett surt litet barn.
”Och på din andra fråga så svarar jag att jag inte satt upp väggen förut för att du inte skulle kunna varna flickan.” tillade han.
”Men om ni ändå inte hade något vettigt här att göra så kan ni väl ta och hämta lite spagetti och köttbullar, en säng med täcke och kuddar, en flaska djurblod, två glas, massor av bra böcker och en byrå med kläder till oss?” frågade jag surt. De gick ut och jag gick tillbaka till Nessie. Hon hade suttit där på golvet hela mitt jobbiga samtal med Bob och Tim. Jag satte mig bredvid henne och hon flyttade sig så hon satt mellan mina ben och lutade sig tillbaka. Jag strök henne överhuvudet och kysste hennes panna och la min kind på hennes hjässa. Jag hade varit så upptagen med Bob så jag inte tänkt på rummet jag var i. Det var sort och mörkt. Det fanns visserligen fönster med det var mörkt ute så de gav inte något ljus eller något tecken på var vi befann oss. Rummets väggar var målade i en mörkbrun färg och golvet täckt i svart matta som var mjuk för fingrarna att röra. Det fanns några få möbler i rummet. Ett dammigt skrivbord med en gammal lampa, en tom – också dammig – bokhylla, ett brunt trä bord och två stolar. Jag suckade.
”Vad?” frågade Nessie.
”Jag är så ledsen att jag satte oss i den här soppan, Nessie.” Hon log mot mig och satte handen mot min kind. Hon visade mig alla minnen med mig. Lyckliga som olyckliga. Jag log när jag såg dem. Det fanns med baseball, La Push, Embry, Jacob och vi. Men det var ett minne som hon spelade upp i detalj. Kvällen med varulvarna på First Beach för några timmar sen. Jag började gråta. Utan tårar som vanligt. Men jag grät, och hon märkte det. Hon pussade min näsa och jag slutade snyfta.
”Jag ska ta oss ur det här Nessie. Jag lovar.” viskade jag. Hon strålade. Hon trodde verkligen på mig. Något jag inte gjorde...
Och visst kommenterar ni lika bra som när förra kapitlet kom...?
/Erika
IDS, kapitel 2 :D
Jag fick rida på Embrys rygg till La Push. Det där om att vi inte fick komma över gränsen gällde typ inte längre. Både jag och Nessie kom ju hit hela tiden så det skulle bara vara jobbigt för dem. Och Edward och Bella kom och hämtade Nessie ofta också. Så vi fick komma över gränsen hur mycket vi ville. Men när vi började komma närmare Embrys hus så började jag bli nervös. Jag hade varit hemma hos Embry flera gånger men då hade hans mamma varit på jobbet. Tänk om hon inte tyckte om mig... När vi nästan såg huset hoppade jag ner från hans rygg och han gick in i skogen för att bli människa igen. Jag började trampa nervöst och han såg det när han kom tillbaka. Han log mot mig.
”Du behöver inte vara nervös. Hon kommer att gilla dig.” sa han och tog min hand. Jag log tillbaka och gav honom en öm kyss på läpparna och han kysste mig tillbaka. Inte så ömt visserligen, snarare hungrigt. Det påminde mig om första gången han kysst mig. Det skulle jag aldrig glömma... Jag slutade kyssa honom och la mitt finger på hans mun istället. Han såg helt ovetande ut.
”Sen.” viskade jag och började gå mot hans hus.
Embry öppnade försiktigt dörren.
”Mamma?” ropade han. Jag hörde att hon reste sig ur något och gick mot oss.
”Embry! Var har du varit? Jag har inte hört från dig på tre dagar och...” När hon sagt så mycket så kom hon in i hallen där vi där vi nyss tagit av oss skorna och hon tystnade. Jag tittade skamset ner i golvet och tog Embrys hand.
”Mamma, det här är min flickvän Bree. Bree det här är min mamma, Helena.” Jag vågade tillslut titta upp för att se på henne. Hon var lite längre än jag och var så lik Embry så inte ens en blind person skulle missa att de var släkt.
”Det är trevligt att träffa dig Mrs. Call.” sa jag.
”Åh snälla. Kalla mig för Helena.” sa hon lättsamt. ”Och jag är ledsen att du fick höra mig så... arg om man ska säga.” Jag log.
”Det gör inget. Min mamma blir arg på mig rätt så ofta. Jag är van.” ljög jag. Jag kramade Embrys hand och tittade upp på honom. Vi log mot varandra.
”Vad ni var söta då... Jag kan inte fatta att min lilla pojk har skaffat sig en flicka...” sa hon. Jag såg hur Embry rodnade och sa:
”Mamma... snälla.” Hon skrattade.
”Är ni hungriga? Jag skulle just göra mat.” frågade hon. Jag hade känt den här kvinnan i typ två minuter. Och jag älskade henne redan.
”Nej vi åt precis. Brees bror är en riktig mästerkock.” sa Embry. Helena höjde ögonbrynen och kollade på mig.
”Är han? Jag kanske vet vem det är.” sa hon. Ups, eftersom typ hela La Push hatar oss Cullens så kanske det inte var en bra ide att säga allt om vem jag var.
”Han heter Edward.” försökte jag undvika frågan.
”Efternamn?” frågade hon. Hon hade gått i köket och vi följde efter.
”Ehm... Cullen.” sa jag försiktigt. Jag såg hennes ansikte som inte visade något tecken på att hon inte gillade det. Hon tittade på oss över axeln och brast ut i skratt. Vi bara stod och kollade på henne.
”Åh ni är ju för roliga.” sa hon och torkade sig i ögonen. Hon hade börjat gråta för att hon skrattat så.
”Ni såg helt livrädda ut! Rädda för mig?” sa hon. ”Ta det lugnt. Jag har inte något emot Cullens. Det är bara allt annat slödder här som har det. Men jag visste inte att Dr. Cullen och hans fru hade ett barn till. Jag trodde bara de hade fem och så var en av dem gift... Embry var ju på bröllopet av någon konstig anledning.” sa hon och gick tillbaka till maten. Jag fnissade lite. Hon snurrade långsamt runt och kollade på oss. Embry gungade på huvudet och rörde på händerna som om han försökte komma på hur han skulle förklara att vi var ihop redan då.
”Det var pågrund av dig. Har det pågått så länge? Och jag får reda först nu?” frågade hon och kollade på Embry.
”Eh... ja alltså... öh...” stammade han. Hon höjde på ögonbrynen igen så där mammigt. Embry suckade.
”Ja.” Hon granskade oss båda från topp till tå och vände sig sen om och sa:
”Okej.” Jag hade nog väntat mig lite mer än så men... inte mig emot.
”Vill ni göra mig sällskap vid maten? Även om ni inte äter?” frågade hon. Embry skulle just tacka nej när jag sa:
”Gärna.” Han såg konstigt på mig.
”Jag vill lära känna din mamma bättre.” sa jag till honom. På mitt eget lilla vis. Han nickade samtidigt som Helena satte ner en talrik på bordet och satte sig ner. Jag tog Embrys hand och drog med mig honom till bordet.
”Så... hur träffades ni?” undrade Helena efter ett tag med tystnad.
”Jacob är en väldigt nära vän till min bror Edwards fru Bella. Och en dag följde Embry med Jacob hem till oss och ja... sen träffades vi lite mer och ja...” ljög jag henne rätt upp i ansiktet. Vad skulle jag annars säga? Vi träffades i skogen när din son – som är varulv – kände lukten av mig – som är vampyr – och sen så pratade vi genom tankar. Ja och sen, då hjälpte Embry och hans flock mig och min familj att rädda killen – som också är vampyr – som jag var kär i då som jag trodde var död. Och så misslyckades vi och vi blev kära vi med och sen så hände dittan och dattan och vi fick tillbaka den andra killen och sen fick jag välja mellan de två. Och jag valde Embry. Nä inte precis. Lögnen var bättre. Desto mindre Helena visste desto bättre.
”Så kul. Och när var det?” frågade hon sen och spetsade en kött bit med gaffeln.
”Öh... Juli tror jag...” sa Embry och kollade på mig.
”Ja. Juli, Juni någon gång.” Hon satt helt stilla och bara tittade på oss. Tillslut så blinkade hon några gånger och tittade sen på oss.
”Ja det var ju... öh... länge sen. Om det är januari nu så var det väl ungefär 6, 7 månader sen?” Sen log hon. Jag nickade långsamt och försökte räkna i huvudet. Jo 6 eller 7 månader sen.
”Mamma. Jag tror vi ska gå ner till stranden, vi kommer nog sen.” sa Embry och ställde sig upp. Jag gjorde det samma. Innan jag gick ut ur rummet stannade jag och sa:
”Det var trevligt att träffas Helena. Jag har känslan av att det inte var sista gången.” sa jag och blinkade med ena ögat till henne. Hon skrattade och jag gick ut i hallen. Embry hade redan fått på sig sina skor när jag kom ut till honom i hallen. Jag hade ett par högklackade stövlar och om det inte hade verkat konstigt hade jag gått barfota. Precis som Embry skulle gått utan tröja. Men jag tog på mig skorna och tog Embry hand och gick ut. Det snöade lätt och jag drog jackan hårdare om mig. Inte för att jag frös, utan för att det gick förbi massor av människor. Vi gick långsamt ner mot stranden och var helt tysta. Höll handen men var helt tysta. Inget behövde sägas. När vi kom ner på stranden så var den helt folktom. Förutom några personer var av en jag kände igen. Embry suckade.
”Vadå?” frågade jag. Svaret fick jag nästan direkt.
”Embry! Kom hit!” ropade en av killarna som var där borta med Seth. Jag visste att det var Embrys flockmedlemmar. Eller som de säger, bröder. Det är ju lite konstigt att jag inte har träffat dem på typ 6 månader. Det hade kommit upp men alltid kom någon annat i vägen. Jag tittade på honom.
”Kom nu. Jag vill träffa dina bröder.” sen började jag dra med mig honom efter ett tag så slutade han kämpa emot och gick bredvid mig igen. Vi hade bara ungefär tre meter ifrån dem och deras eld. De grillade korv.
”Embry! Fånga!” sa en av dem och kastade en korv mot oss. Embry fångade den stiligt i munnen. Jag log. Embry satte sig ner och jag bredvid honom.
”Hejsan killar.” sa han. Jag märkte att alla kollade på mig. Embry märkte det också.
”Det här är Bree. Bree det här är Sam, alfan.” Han pekade på den stora killen som tydligen hette Sam.
”Hej Sam.” sa jag och log mot honom. Han nickade mot mig. Det var tydligt att han inte gillade mig. Jag tittade ner i marken istället.
”Och det här är Paul och Jared.” sa han och nickade mot två , en av dem var det som kastat korven.
”Just det. Det var ni som var så otroligt irriterande den där gången innan Diego-grejen.” sa jag.
”Och det var du som hade problem med lite vampyrer...” skrattade Paul. Han hade ju varit en av dem som slagits mot Marcos klan. Jag skrattade.
”Det kan man ju säga.” Embry fortsatte med sin presentation, några hade jag redan sett som vargar. Eller jag hade sett alla under Volturi konflikten men inte haft en aning om vem som var vem. Nu hade jag i alla fall fått reda på vilka Sam, Paul, Jared, Quil, Leah, Brady och Collin var. Och gud vad de åt mycket! Brady och Collin – som inte kan ha varit en dag äldre än jag – åt säkert 20 korvar var! Och Embry som nyss ätit 13 pannkakor åt minst lika många! Och de andra killarna åt åtminstone 30 var! Jag – som inte ens äter vanlig mat – blev i tvingad en. Och det var verkligen inte gott! Smakade unket och äckligt. Hade jag kunnat hade jag gått in i skogen och spytt! Men jag kunde tyvärr inte det. Istället fick jag ha en äcklig eftersmak i munnen istället... Efter ett tag vid elden så kom Emily, Jacob och Nessie ner till stranden också. Vi satt där och pratade. Skrattade. Vi sjöng lite också. Mitt liv var helt underbart. Just i den sekunden var jag upp över huvudet lycklig. Tillslut så somnade Nessie i Jacobs famn och jag sa att det kanske var bäst av vi gick hem. Embry tänkte nog sova hemma i natt och Jacob med.
De hade varit hemma hos oss alldeles för mycket. Inte för att jag inte gillade det, men de behövde spendera lite tid med sina föräldrar så jag tog Nessie i min famn och gick upp mot skogen och började springa. Det var ändå rätt långt hem till oss.
Men när jag kommit ungefär halvvägs så snubblade jag (av någon konstig anledning) och tappade Nessie. Hon vaknade och kollade på mig.
”Vad är det?” frågade hon. Jag stog helt stilla. Jag hade inte känt lukten förens nu. Vi var inte ensamma.
”Nessie. Hoppa upp på min rygg och gör som jag säger, vad som än händer.” Hon var på min rygg innan hon han blinka och jag sprang.
Hade man varit väldigt dum hade man sprungit hemåt, då hade man lätt de som förföljde oss till vår familj och det var inte säkert. Så istället sprang jag bara. Jag hade inte någon aning om vart. Eller jo, två saker visste jag om vart jag var på väg. Inte hem, inte till La Push. Jag kunde inte utsätta människorna där för den risken. Så jag sprang till...
ja vem vet var men jag kom inte långt förens någon ställde sig ivägen för mig. En man som jag inte såg ansiktet på för han hade en mask på sig. Jag släppte ner Nessie och nog försökte göra sig liten bakom min rygg.
”Rör ni henne sliter jag strupen av er!” röt jag åt dem. Vampyren framför mig bara la huvudet på sned. Jag morrade högt och höll hårdare om Renesmee – som gnydde lite svagt bakom mig. Mannen framför mig försökte långsamt ta tag i min arm men jag bara vek undan.
Jag hörde hur någon kom fram mot oss bakifrån och snurrade runt ett halvt varv, började baka långsamt och morrade ännu högre och hotfullare. Jag hade haft rätt i att någon kommit fram mot oss. För bredvid mannen som stått framför mig så stog det nu tre män till.
Jag var körd.
Jag kunde inte slåss mot tre killar som var typ dubbelt så stora! Men jag måste försöka, måste få hem Nessie till hennes föräldrar. Men någon tog henne ifrån mig.
Jag vände mig om och började skälla som en hund. En till maskerad man hade tagit henne. Jag försökte få in några slag på honom untan att göra Nessie illa. Det var inte lätt eftersom han skyddade sig med henne. Efter några slag så tog männen som stått bakom mig tag i mina armar. Då började jag spraka istället. Även om jag var starkare så var de två och jag en så jag kom inte loss. Mannen som tagit Nessie började baka.
"NEJ!!" skrek jag och slogs bara mer. Jag försökte ropa på Edward i mina tankar. EDWARD! KOM OCH HJÄLP! Förhoppningsvis så skulle han höra. Men jag gav inte upp! Jag skulle rädda Nessie. Om jag så skulle dö på kuppen. Men tillslut så försvann Nessie in i skogen.
"BREE!!!" skrek hon.
"JAG SKA RÄDDA DIG NESSIE! JAG LOVAR!" skrek jag tillbaka.
"Ni kommer ses igen." sa en av männen lågt. Jag slutade kämpa emot och lät dem bära mig vart som helst. Jag brydde mig bara om en sak. Nessie var borta...
Okej. Nu måste jag skälla lite på er också. Ni har varit otroligt dåliga på att kommentera! Bara två små snälla och söta personer med samma namn... Johanna och Johanna. Tack säger jag till er! Men jag säger inte att ni andra inte är snälla och söta! Nej nej!! Men om ni vill vara sötast och snällast som Johanna och Johanna så ska ni kommentera :) Då kanske vi får typ 50 Johanna-snälla läsare här.
