Brees Second Chance

”Ni undrar säkert vad ni gör här?”, sa jag med en mycket högre och stark röst än jag kände mig. De sneglade på varandra innan de skakade på huvudet.

”Nej, vi är nog rätt säkra båda två. Du har valt.”, sa Embry. Såklart, de visste ju allt. Men jag nickade.

”Ja, och innan jag säger så vill jag att ni ska lova mig en sak. När ni vet, så försök inte döda varandra. För då tänker jag bryta alla löften om att inte åka tillbaka till Italien och dö. Och ni kommer inte kunna rädda mig. Förstått?”, de nickade.

”Bra. Sen vill jag att ni ska svara på en fråga. Vill ni höra svaret en och en eller båda tillsammans.”

”Själva.”, sa det på samma gång. Jag drog ett lättat andetag.

”Det var ju bra. Vem av er vill börja?”, Jag log mot dem. De var helt tysta men tillslut suckade Diego och sa:

”Jag kan väl börja då.”, Jag log mot honom och började gå mot skogen. Jag hörde hans ljudlösa steg bakom mig. Vi gick långt in i skogen, på ett avstånd så att inte Embry hörde. Jag stannade och vände mig om. Han stog och tittade på mig med en varm blick. Jag öppnade munnen men innan jag han säga något så tag han tag i min hand och drog mig intill sig. Han sänkte huvudet och kysste mig. Jag kunde inte förmå mig att inte kyssa tillbaka. När han tillslut avbröt kyssen så log han ner mot mig.

”Jag tror den där kyssen gav mig svaret jag behövde.”, viskade han. Jag tittade oförstående på honom. Han ryckte lite på axlarna.

”Det blir Embry.”

”Hu... förlåt.”, viskade jag. Han ryckte på axlarna.

”Det gör inte något. Jag hade det lite på känn. Men jag var glad att jag fick den där sista kyssen.”, sa han. Jag suckade, la armarna om hans hals och kysste honom igen.

”Det. Var den sista, tror jag.”, flinade jag. Han log tillbaka innan han suckade.

”Vänner?”, frågade han. Jag log brett.

”Jag har bara väntat på att du ska fråga.”, sa jag och kramade honom.

”Vänner alltså.”, skrattade han. Jag släppte honom och kollade in i hans röda ögon. Han log.

”Du borde gå tillbaka till Embry. Han måste tro att jag har kidnappat dig eller nått snart.”, Jag log, gav honom en sista puss och sprang iväg. Jag sprang runt ängen så jag kom fram bakom honom. När jag var ungefär en halvmeter bakom så sa han:

”Jag känner lukten av dig.”, snabbt vände han sig om och hoppade på mig. Nästan, han missade mig med en decimeter och hamnade i en lerpöl. Jag kom ihåg den där gången som vi hade lekt i en lerpöl innan allt blev ett jävla helvete. Han tog tag i min hand och drog ner mig i leran. Precis som förra gången. Men den här gången kysste han mig inte. Han tvekade - inte som Diego som inte brydde sig och bara kysste mig. Inte för att jag hade något emot det - så jag tog steget och kysste honom. Efter en liten stund så avbröt jag kyssen och tittade ner på honom.

”Du behöver inte tveka mer. Jag har gjort mitt val.”, viskade jag. Ett brett flin spred sig över hans ansikte. Jag sänkte huvudet igen och kysste honom med mer passion än någonsin tidigare. Han besvarade med minst lika mycket inlevelse. Vi låg och kysstes ett tag i leran innan han tog bort sina läppar från mina, ställde sig upp och räckte mig sin hand. Jag tog den och han drog upp mig. Han log mot mig.

”Vi borde nog borde nog gå tillbaka hem till dig. Alice kommer att döda dig.”, flinade han. Jag skrattade.

”Nej det är jag för snygg för.”, citerade jag honom. Han skrattade med mig och vi började – hand i hand – gå mot Cullens hus.

 

När vi kom in genom dörren så satt Edward och pratade med Whitney om hennes nya liv och vad hon kunde göra i det. När vi gick förbi så hörde jag Whitney viska till Edward:

”Och varför luktar han så illa?”, Jag stannade och gick fram till dem.

”Han luktar inte illa!”, sa jag. Whitney nickade.

”Jag är ledsen men det gör han faktiskt...”, hon log ursäktande mot både mig och Embry. Jag vände mig mot Edward.

”Visst luktar inte Embry illa?!”, Han tvekade innan han nickade.

”Inte illa menat mot dig Embry. Alla varulvar gör det.”, Jag räckte ut tungan åt honom. Lite barnsligt, jag vet.

”Det är också en grej jag tänkt på. Alla ni andra vampyrer luktar jätte illa. Alla utom Bree.”, mumlade Embry.

”Vänta, vänta, vänta! Så du menar att alla vampyrer du har träffat luktar äckligt. Alla utom jag?”, frågade jag Embry. Han nickade.

”Skumt. Men Edward, Whitney. Jag har lite saker jag måste packa upp och Embry ska hjälpa mig så vi ses senare okej.”, Jag log och drog med mig Embry innan de han säga något, de sa bara okej så det var inte så värt att vänta på ändå. Uppe på mitt rum slängde Embry sig på min säng men han hann aldrig nudda den för innan dess så var jag där och fångade upp honom. Han tittade förvånat på mig men ställde sig upp på sina egna ben.

”Du får inte ligga på min vita säng så som du ser ut. Ta en handduk och gå och duscha.”, Han bugade för mig.

”Din önskan är min lag min dam.”, jag fnissade och gick in i garderoben för att packa upp de sista av mina saker. När jag hörde hur Embry stängde av vattnet så tog jag av mig mina leriga kläder och tog på mig min morgonrock. Jag gick ut ur garderoben och in i badrummet. Embry stog där inne – inlindad i handduken jag gett till honom. Jag smög mig fram mot honom och hoppade upp på hans rygg. Han blev förvånad men ramlade som tur inte. Jag pussade honom på halsen och kände hur hans blod strömmade under hans varma hud. Han skrattade och satte ner mig på golvet. Jag la armarna runt hans hals och kysste honom. Han kysste mig så hårt så jag snubblade baklänges och stötte på vägen. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och tryckte honom mot mig. Då blev jag jätte blöt! Jag drog mig ifrån honom bara för att märka att vi stog i duschen som var på. Embry stog och gapskrattade. Jag kollade surt på honom. Min morgonrock var helt blöt. Och nu när den var blöt så såg man igenom den. Jag tog ner dusch handtaget och sprutade på honom. Han slutade skratta och kollade ner på sig själv. Nu var det jag som skrattade. Han bara flinade mot mig.

”Jag är ju redan blöt. Det är din morgonrock också för den delen.”, hade jag kunnat hade jag rodnat. Han kom ett steg närmare.

”Så, vart var vi innan det började regna.”, mumlade han. Jag log.

”Jag vet inte. Du får påminna mig.”, Han tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig igen. Jag la armarna om hans hals och tog tag i hans hår. Han flyttade sina läppar ner till min hals och ner till mitt nyckelben. Utan att jag kunde hejda mig så stönade jag högt. Jag kände hur han log och han flyttade sina läppar från mitt nyckelben ner mot mitt bröst. Eftersom jag bara hade min tunna morgonrock på mig skulle han komma åt det lätt. Jag lät honom göra det också. Men när han började flytta läpparna tillbaka till mina igen så hörde jag hur någon gick mot mitt rum. Jag tryckte bort Embry lite. Han tittade på mig med en undrande blick.

”Någon kommer.”, viskade jag. Han nickade, rättade till handduken som hade åkt lite på snedden och gick ut i mitt rum. Jag suckade och tog av mig morgonrocken helt och gick in i duschen. Jag hörde hur någon öppnade dörren in till mitt rum.

”Hej.”, sa Rosalie. Vad gjorde hon i mitt rum?

”Åh. Hallå.”, sa Embry.

”Vart är Bree?”, jag undrar verkligen vad hon ville mig.

”Hon duschar. Kan jag hälsa henne något?”, undrade Embry.

”Nej, jag kan fråga henne sen. Dessutom kan jag svära på att hon lyssnar på varje ord vi säger.”,  Det där sista sa hon extra högt. Rosalie började gå ut ur rummet. Men innan hon kom ut så hejdade hon sig.

”Just det. Embry, Esme undrar om du vill ha lite mat.”,  jag såg ju inte men jag tror att han nickade för sen så hördes det hur hon gick ut. När jag duschat klart så torkade jag mig med en handduk och lindade den om mig – efter som jag inte kunde använda morgonrocken – och gick ut. Embry stog fortfarande i handduken. Jag tittade frågande på honom. När han såg att jag kollade på honom sa han:

”Jag vill inte ta på mig mina smutsiga kläder igen. Tror du jag kan låna något?”, frågade han. Jag höll upp ett finger och gick ut genom dörren och in i Edward rum och hämtade en tröja och ett par shorts. När jag kom tillbaka så slängde jag kläderna till Embry och gick in och tog på mig en klänning. Som jag visste att Embry skulle älska. Den var kort med smala axelband, när jag fått på mig den så gick jag ut igen. Han låg på min säng och läste en av mina böcker. Jag gick fram och la mig bredvid honom. När han la ner boken och kollade på mig så kunde han inte sluta stirra. Jag log kaxigt.

”Gillar du den?”, frågade jag och makade mig närmare honom. Han la armen om mig och kysste mig. Efter ett tag med mycket kyssar så frågade jag igen.

”Gillar du den?”, Han log mot mig.

”Nej. Jag älskar den.”, Sen kysste han mig igen. Vi kysstes och kysstes och kysstes länge innan någon kom och knackade på dörren. Esme.

”Ville du ha mat Embry?”, han var på väg att säga något men hans mage kurrade, Esme skrattade och gick iväg. Jag satte mig upp.

”Kom nu. När åt du senast?”, undrade jag. Han log ett sjukt gulligt snett leende.

”Igår, lunch.”, Jag ställde mig upp och gick bort till dörren.

”Då är det bäst att du kommer då.”, Han ställde sig upp och gick mot dörren, tog min hand och vi gick ner till köket där någon – det vill säga Esme som stog borta vis spisen – hade ställt fram en talrik. Embry satte sig på stolen vid tallriken och jag satte mig bredvid. Esme la upp en portion kyckling och ris på hans tallrik. Embry började äta.

”Mm! Gud va gott! Riktig bra för att vara lagad av någon som inte äter själv.”, sa han mellan tuggorna. Esme skrattade och sa tack innan hon gick ut. Jag log. Nu var allt perfekt. Precis allt! Jag hade inte två killar som jag behövde välja mellan. Jag hade en som pojkvän och en som vän. Min familj var komplett. Alla var nöjda och glada och spända iför Edward och Bellas bröllop. Mitt liv var perfekt nu. Efter alla motgångar så var det äntligen över. Äntligen.

---

Så? Eftersom det är sista kapitlet förväntar jag mig att ni säger vad ni tycker om det här kapitlet och vad nityckte om hela berättelsen... capish?

 

 

/Erika