Brees Second Chance

Japp. Nu har jag skrivit klart Epilogen till Brees Second Chanse. Sen är det dags för uppföljaren som jag tror ska heta The love of The Cullens. Jag vet att det är lite som Johanna som var med i novell-tävlingens The Love men ändå. Johanna, om du tycker det är för likt, säg till.

Men kapitlet är ovanligt långt och det börjar på sidan 41 i Så länge vi båda andas på rad 12 när Alice går iväg för att ta på sig sin klänning. Aja. Det är nog allt ni behöver veta. Jag har gått efter boken i det här kapitlet så jag har INTE hittat på handligen själv och inte alla saker som de säger heller! Jag påstår inte heller att det är jag som har skrivit allt!

---

Alice kom ner springandes för trappan med en klänning som såg ut som ett vattenfall i silver som rann ner för hennes kropp. En likadan klänning som jag snart skulle behöva ta på mig.

”Alice? Måste jag ha den här fåniga smokingen?”, klagade Embry. Alice suckade.

”Hur många gånger måste jag säga det? Ja! Man måste vara uppklädd på ett bröllop! Man kan inte ha en ganska ren t-shirt och ett par slitna shorts!”, Embry hade klagat sen han fick reda på att han blev tvungen att ha på sig smoking på bröllopet.

”Men jag ser ju så dum ut i den här!”, Embry bara fortsatte att klaga. Alice suckade, ignorerade Embry och vände sig till mig.

”Kan du hjälpa mig med Bella? Och sen så måste du ta och göra dig i ordning...”, jag tittade ner på mina mjukisbyxor och min tröja som jag lånat av Embry.

”Ja... Jo... Kanske det.”, hon skrattade sitt klingande skratt och drog med mig upp för trappan in i hennes och Jaspers rum.

Bella stog där inne med sin gudomligt vackra brudklänning på sig.

”Alice... Wow.”, andades Bella.

”Äh, det här är ingenting. Ingen kommer att kolla på mig idag. Inte när du befinner dig i samma rum. Men kom nu Bree, du måste få på dig din klänning.”, jag suckade.

”Allright. Vad du vill.”, hon drog med mig till hennes garderob och tog fram en galge med min klänning på. Den var precis likadan som Alices. Jag hade fått testa den igår och den var faktiskt rätt fin. Men som Alice sa, ingen skulle kolla på mig idag. Inte när Bella var i samma rum. Jag drog på mig klänningen, den satt såklart perfekt. Vi gick ut till Bella igen som drog efter andan när hon såg oss.

”Ni ser ut som... två små änglar som kommit ner från himmelen.”, viskade hon. Vi log båda två och snurrade runt.

”Tack. Men om vi är änglar så är du Afrodite själv.”, sa jag. Bella rodnade. Det knackade på dörren. Det var Renée, Bellas mamma.

”Åh, Bella!”, pep hon och brast nästan i gråt innan hon ens kommit in genom dörren. ”Åh, älskling, du är så vacker! Åh, nu börjar jag gråta. Alice, du är helt fantastisk! Du och Esme borde börja jobba som bröllops arrangörer. Var hittade den här klänningen? Den är ju makalös! Så smakfull och elegant! Bella, det ser ut som om du just har klivit ut ur en Austen-filmatisering. Vilken kreativ idé, att låta temat kretsa kring Bellas ring. Så romantiskt! Tänk att den där ringen har funnits i släkten sen artonhundratalet!”, jag hörde hur någon kom upp från trappan och mot Alice rum. Det var Charlie.

”Renée, Esme säger att det är dags för dig att komma ner.”, sa han.

”Nämen, Charlie. Så stilig du är!”, Renée lät chockad och Charlie svarade vresigt.

”Alice la vantarna på mig.”

”Är det redan dags?”, Renées röst var bara ett svagt mummel. ”Det har gått så fort, jag känner mig yr.”, jag log. Jag kände på mig att Bella kände likadant.

”Ge mig en kram innan jag går ner. Men var försiktig. Vi vill ju inte att något ska gå sönder.”, Renée gick fram till Bella och gav henne en kram och gick sen mot dörren men innan hon han ut hejdade hon sig.

”Åh, jösses. Jag glömde nästan! Charlie, var är asken?”, Charlie rotade i sina fickor och fick upp en fin liten ask i vitt som han gav till Renée. Hon öppnade locket och gav den till Bella och sa;

”Något blått.”

”Och något gammalt. De tillhörde din farmor.”, la Charlie till. ”Vi lät en juvelerare byta ut de falska stenarna till safirer.”, jag såg hade varit hemma hos Charlie och Bella igår och då hade Charlie visat mig vad som låg i asken. Två stycken tunga (enligt människor) silverkammar. Med komplicerade mönster med inbäddade safirer.

”Mamma, pappa... ni borde inte ha...”, stammade Bella, tydligen väldigt rörd.

”Alice lät oss inte göra något annat. Så fort vi försökte så slet hon nästan strupen av oss.”, Bella började fnittra rätt hysteriskt. En liten fnittring smög ut ur min mun. Alice bara log medans hon satte kammarna i Bellas hår.

”Något gammalt, något blått.”, sa hon fundersamt. ”Och klänningen är ny... så här har du.”, hon kastade ett vitt strumpeband till Bella som fångade det lite klumpigt.

”Det är mitt och jag vill ha tillbaka det.”, sa Alice och Bella rodnade.

”Då så. Lite färg – det var allt du behövde. Det är nu att betrakta som perfekt.”, sa Alice och log belåtet innan hon vände sig mor Charlie och Renée. ”Renée, du måste gå ner och Charlie, kan du hämta blommorna är du snäll?”, Charlie nickade och gick ut ur rummet.

”Ja, madam.”, sa Renée och gav Bella en slängkyss innan hon gick ner. Alice böjde sig ner och tog på Bella strumpebandet som drog efter andan när Alice gjorde någon under hennes kjol. Jag log och sa.

”Alice? Jag går ut och tar lite luft.”

”Du kommer få sällskap.”, mumlade hon under klänningen. Jag log och undrade vem det skulle vara. Jag gick ut på en av de många balkongerna och tittade ut över skogen. Jag hörde hur bäcken strömmade några hundra meter bort och en räv smög runt huset på jakt efter ett byte.

”Visst är det vackert?”, sa Diego bredvid mig. Jag hade inte märkt att han kommit. Jag och Diego hade byggt upp en ny relation sen den där eftermiddagen i skogen. En väldigt, väldigt stark vänskap. Han var min bror.

”Ja.”, jag vände mig mot honom. Han var klädd i en fin benvit kostym. En röd näsduk stack upp ur hans bröstficka och han hade ett par bruna kontaktlinser. Man kunde ju inte ha röda ögon på ett bröllop där två tredjedelar av gästerna var människor. Jag hade också ett par kontaktlinser, även om mina ögon var så gott som gyllengula nu så hade jag på mig ett par gyllengula linser.

”Har du varit inne hos Bella?”, frågade han.

”Ja. Hon är väldigt vacker. Och Alice generar henne genom att sätta på henne ett strumpeband.”, vi skrattade.

”Du kanske borde gå ner. Alice sa att det snart skulle börja.”, sa jag. Han nickade.

”Vi ses sen va?”, jag nickade och han gick ut och jag följde efter. Alice stog vid trappan och väntade.

”Där är du ju Bree! Kom nu vi ska gå ner.”, Rosalie började spela Wagners bröllops marsch. Jag och Alice började långsamt gå ner för trappan. Tätt följda av Bella och Charlie.

”Låt mig inte ramla, pappa.”, viskade Bella till Charlie och jag behövde anstränga mig för att inte skratta. När vi kom ner för trappan så ställde alla gäster sig upp och tittade på oss. Eller inte på oss, utan på Bella. Hon var verkligen makalöst vacker. När vi kommit fram till altaret ställde jag och Alice på våra platser bredvid Carlisle och Charlie tog Bellas hand, kysste den och la den sen i Edwards. Mr Weber började prata men jag lyssnade bara med ett öra. Istället försökte jag se vilka av gästerna jag kände igen. Seth Clearwater, en av varulvarna, var där med sin mamma och Jacobs pappa Billy. Embry satt bredvid dem också, han log mot mig och jag log tillbaka. Det var också fem vampyrer där, Tanya, Kate, Irina, Eleazar och Carmen. Jag hade träffat dem igår och de var trevliga. Gick på samma diet som vi och var väldigt varma och välkomnande mot mig. Jag kände ju också igen min familj. Esme, Emmett, Rosalie – som hade lämnat pianot – Jasper, Diego, Fred och Kalyn. Och så hade vi ju Bellas familj, Renée, Phil och Charlie. Renées tårar strömmade vilt och jag såg hur några tårar rann ner från Charlies kind också. Jag vände min blick mot Edward och Bella igen. Bella grät och viskade nästan ohörbart för en människa.

”Ja.”, Och blinkade bort sina tårar. Mr Weber frågade Edward.

”Ja.”, sa han med sin klingande röst. Sen tog han hennes ansikte ömt mellan sina händer och kysste henne. Bella bara grät mer och alla gästerna ställde sig upp och applåderade. Någon busvisslade. När hans läppar lämnat hennes så tittade hon på honom och slängde armarna runt hans hals och han kysste henne mjukt. De gick ner från altaret och Renée var först framme för att krama Bella. Hon gick från famn till famn och tillslut orkade jag inte kolla på mer så jag gick ner till Embry som just lämnat hennes famn. Jag tog hans hand och ställde mig bredvid honom.

”Hej där snygging.”, jag log och ställde mig på tå för att kunna pussa honom på läpparna.

”Hej på dig själv din stilfulla hund.”

”Shhhh.... det där är hemligheter.”, viskade han med ett flin.

”Jag vet.”, flinade jag tillbaka.

”Åh. Jag tror att de ska skära upp tårtan, skynda dig så kanske vi hinner få en bit.”, sa han ivrigt och började dra med mig mot folksamlingen.

”Du får min.”, mumlade jag. Han skrattade. Resten av kvällen fortsatte som ett vanligt bröllop. De matade varandra med tårta, Bella kastade buketten på en av hennes mänskliga vänner som jag inte visste namnet på och Emmett och Jasper fick sig ett gott skratt när Edward tog av Bella strumpebandet med tänderna och kastade det på en annan av Bellas kompisar. Sen var det bröllopsvalsen som var på tur. När alla hade tittat och fotat tillräckligt så började även andra par också dansa. Embry tog min hand och förde ut mig på golvet. Jag visste att han var en väldigt duktig dansare. Han snurrade runt med mig väldigt avslappnat men ändå elegant. När musiken bytte melodi så var det någon som knackade på min axel. Diego.

”Får jag låna din dam ett tag?”, frågade han Embry. Jag var verkligen förvånad över hur bra de kom överens även fast jag hade valt Embry framför Diego. Embry log och gav honom min hand. Han började föra mig i takt med musiken och jag måste medge att han var en väldigt duktig dansare.

”Du är verkligen vacker ikväll. Jag glömde säga det förut.”, viskade han i mitt öra.

”Du är också väldigt stilig du med.”, viskade jag tillbaka. Han skrockade.

”Vi ska nog inte jämföra. Men tack.”, jag log. Diego var verkligen... det finns inte ord för att beskriva honom. När musiken tog slut så var det Emmett som blev min danspartner. Sen efter nästa, Carlisle. Sen, Jasper. Några av Bellas mänskliga kompisar ville dansa med mig också och jag tackade artigt ja. Charlie fick sig en dans också. Sen var det brudgummen som fick föra mig.

”Grattis får man väl säga.”, sa jag till honom. Han skrattade.

”Tack. Har du trevligt?”, jag nickade.

”Ja. Den där Mike var ju väldigt... pratsam.” muttrade jag.

”Ja, jag gillar inte riktigt Mike...”, det gjorde han verkligen inte så sur ut som han såg ut när man nämnde honom. En dov morrning steg upp hur hans hals.

”Vad?”, frågade jag.

”Jag skulle aldrig lämnat dem ensamma.”, sen släppte han mig och gick snabbt iväg. Jag följde efter och drog med mig Embry som stog och pratade med Seth. Han såg förvånat på mig men följde lydigt med. Seth kom också med.

”Bella! Har du tappat förståndet! Så korkad kan du väl bara inte vara! Säg att du skämtar!”, sa en röst en bit bort. Embry hade också hört den.

”Jacob.”, flämtade han.

”Sluta, Jake!”, sa Bella. Edward hade tydligen kommit fram till dem.

”Släpp henne.”, Det var nästan så att jag stannade till av förvåning. Jag hade aldrig hört Edward så kall och hård. Någon morrade bakom Jacob som vi nu kommit fram till.

”Jake. Släpp henne.”, sa Embry.

”Du har tappat greppet!”, fyllde Seth i. Jacob stog helt stilla, som om han tappat rörelseförmågan.

”Du gör henne illa!”, viskade Seth och Embry samtidigt. Även om Embry sa det lite högre och klarare.

”Släpp henne.”, sa jag.

”Nu!”, fräste Edward. Jacob vände blicken mot mig. Han såg hotfullt mot mig och tittade minst lika hotfullt tillbaka. När Jacob började skaka ännu mer så morrade Embry högt. Jacobs blick vandrade mellan mig och Embry, tills han släppte Bella. Edward tog Bellas händer istället och smekte dem lätt för att få tillbaka blodcirkulationen samtidigt som han lyfte iväg Bella flera meter från oss. Bella stog bakom honom. Mellan Edward och Jacob stog det en stor svart varg och en chokladbrun. Jacob stirrade på mig.

”Så det är du som är Bree som man alltid hör om i Embry tankar.”, fräste han.

”Du Jake. Vi går.”, sa Embry och han och Seth började dra i honom. Jacob kollade på Edward igen.

”Jag ska döda dig.”, sa han. Hans röst var så full av hat så det bara var en viskning. ”Jag ska göra det själv! Jag gör det nu!”, Hans kropp började själva till som i kramper. Den svarta vargen morrade.

”Flytta på dig Seth. Embry du också.”, väste Edward. Seth och Embry bara fortsatte dra i den skakande Jacob.

”Jake. Lägg ner. Vi går nu.”, sa Embry. Den stora svarta vargen började knuffa på Jacob med sitt stora huvud. Den bruna vargen tittade på Bella.

”Förlåt.”, viskade hon.

”Faran är över nu Bella.”, sa Edward lugnande. Vargen tittade på Edward med en inte så glad blick. Edward nickade och vargen frustade och sprang in i skogen.

”Då så.”, sa Edward, mest för sig själv. ”Ska vi gå tillbaka till festen?”, Bella nickade. Edward tittade på mig.

”Jag... jag måste se hur det gick för Embry.”, sa jag och han nickade och började gå med Bella tillbaka mot ljuset. Jag började gå in i skogen, lyssnandes efter Embrys hjärtslag. Jag hade lärt mig känna igen just hans. När jag hittade dem så började jag följa ljudet. Han stog och försökte prata med den svarta vargen. Men han hade inte skiftat form. Jag gick fram emot dem. När de kände lukten av mig så tystnade dem. Jag log oskyldigt mot dem.

”Jag ville bara veta att du var okej.”, sa jag och han log mot mig.

”Jag är okej. Smokingen också.”, Jag skrattade lite kort. Sen tänkte jag på en sak.

”Oj, jag kanske avbröt ett samtal... jag ska nog gå igen.”, sa jag och började gå mot huset igen.

”Nej vänta.”, Jag vände mig om mot Embry igen. ”Det var inte mycket till samtal. Jag visste inte vad Sam här sa. Och jag vill inte ta av mig smokingen, jag kommer inte få på mig den igen.”, sa han och rodnade. Jag log mot honom.

”Ni kanske behöver låna min gåva? Jag behöver inte lyssna.”, Den stora vargen – Sam – nickade. Jag låt dem samtala med hjälp av mig. Sen så sa Embry,

”Vi är klara nu.”, jag kapade kontakten och Sam sprang iväg. Embry kom fram och tog min hand och vi började gå tillbaka mot huset.

”Det där var obehagligt.”, suckade han när vi gått ett tag.

”Ja. Hur kommer det bli med honom? Kommer han bli okej?”, frågade jag.

”Jag tror det. Eller jag hoppas, det bästa skulle vara om han präglades.”, Embry ville inte visa det men jag visste att han var orolig för sin bästa vän. Jag stannade och tog hans andra hand också.

”Du. Han kommer bli okej. Jag vet inte hur men jag bara vet det. Du behöver inte vara orolig.”, sen la jag armarna rund hans hals och förde mina läppar mot hans, och innan jag nuddade så såg jag att han log. När vi tillslut släppte varandra så började vi gå igen. Vi sa inte något. Bara gick, hand i hand. När vi kom så nära platsen med alla människor skulle kunna se oss om de kollade. Men ingen kollade hitåt. Ingen hade sett det som nyss hänt. Alla dansade och var glada. Bella dansade med Emmett och de såg ut att ha roligt. Embry tog min arm och började dans med mig mot dansgolvet. Jag skrattade, smart. Som om vi hade dansat tillsammans hela tiden. Aldrig slutat. Resten av kvällen fortsatte så. Jag dansade med de flesta. Mest med Embry. Mitt uppe i en dans med Carlisle så ropade Alice.

”Bella! Det är dags!”, Bella – som stog och kysste Edward – bara ignorerade henne, precis som Edward.

”Vill ni missa ert plan?”, frågade Alice som hade gått fram till brudparet. ”Ni får säkert en underbar smekmånad ute på flygplatsen i väntan på nästa.”

Edward vände lite på huvudet för att mumla.

”Försvinn, Alice.”, en människa hade inte hört det men jag hade svårt att hålla mig för skratt.

”Bella, vill du ha på dig den där klänningen på planet?”, hade jag varit Edward hade jag slagit till Alice vid det här laget. Alice morrade, men så lågt så att inte en människa hörde.

”Jag berättar för henne vart ni ska, Edward. Jag gör det.”, han slutade kyssa sin fru och tittade surt på Alice.

”För att vara så liten är du enormt irriterande.”, muttrade han, vilket fick mig att skratta.

”Jag valde inte ut den perfekta reseklänningen för ingenting.”, snäste hon tillbaka.

”Följ med mig Bella.”, fortsatte hon. Bella stretade emot och ställde sig på tå för att kyssa Edward igen. Alice suckade och drog med sig Bella just som hennes läppar skulle nudda Edward och hon snubblade till och gav ifrån sig ett litet. ”Åh.” Några – där ibland jag och Embry – skrockade samtidigt som Alice drog med sig Bella upp för trappen och in i huset. Gästerna började mingla igen och utan att de märkte något så rörde alla sig in mot huset. När Bella kom ner igen så hade Edward gått och bytt om till ett par lång byxor och en grå skjorta. Bella tog hans hand och viskade något till honom. Något om hennes pappa. Edward nickade bort mot där Charlie stog och Bella började gå dit. Efter som jag inte ville veta vad de pratade om så jag lyssnade inte. När Bella gick tillbaka till Edward så bildade vi gäster en väg åt dem till ytterdörren. Vi hurrade och applåderade när de kysstes på tröskeln och sprang ut till bilen som Jasper kört fram i ett regn av risgryn. Det mesta landade en bit ifrån dem men Emmett och Jasper träffade alltid. När Bella satt sig i bilen vevade hon ner rutan, vinkade och ropade till oss.

”Jag älskar er!”, vi jublade ännu mer när Edward körde iväg och de försvann ut in i skogen. Jag hängde kvar på trappan ett tag och just när jag skulle gå in så hördes ett plågat skri. Jacob.

 

Alice klickade i ett glas när alla kommit in där hon stog på det upphöjda altaret.

”Okej. Ni är säkert nyfikna på vart Bella och Edward ska åka någonstans?”, alla mumlade instämmande. ”Då tycker jag min älskade mor, Esme, och min älskade far, Carlisle, ska komma upp hit och berätta det.”, alla applåderade och Esme och Carlisle ställde sig upp.

”När vi gifte oss för hundra år sen så fick min älskade fru en väldigt udda present.”, sa Carlisle. Alla skrattade när de sa det där om hundra år sen. De trodde det var ett skämt. Så var det ju inte. Det var ju nästan hundra år sen de gifte sig. Det var i alla fall åttio år sen.

”Jag fick en ö. Och det är dit de ska. Till Isle Esme utanför syd Amerika.”, sa Esme. Gästerna satt i chock. Sen började de prata om hur roligt det var för dem att få åka dit. Jag bara satt och log.

---

Så vad tycker ni om slutet på Brees Second Chanse?

 

/Erika

”Ni undrar säkert vad ni gör här?”, sa jag med en mycket högre och stark röst än jag kände mig. De sneglade på varandra innan de skakade på huvudet.

”Nej, vi är nog rätt säkra båda två. Du har valt.”, sa Embry. Såklart, de visste ju allt. Men jag nickade.

”Ja, och innan jag säger så vill jag att ni ska lova mig en sak. När ni vet, så försök inte döda varandra. För då tänker jag bryta alla löften om att inte åka tillbaka till Italien och dö. Och ni kommer inte kunna rädda mig. Förstått?”, de nickade.

”Bra. Sen vill jag att ni ska svara på en fråga. Vill ni höra svaret en och en eller båda tillsammans.”

”Själva.”, sa det på samma gång. Jag drog ett lättat andetag.

”Det var ju bra. Vem av er vill börja?”, Jag log mot dem. De var helt tysta men tillslut suckade Diego och sa:

”Jag kan väl börja då.”, Jag log mot honom och började gå mot skogen. Jag hörde hans ljudlösa steg bakom mig. Vi gick långt in i skogen, på ett avstånd så att inte Embry hörde. Jag stannade och vände mig om. Han stog och tittade på mig med en varm blick. Jag öppnade munnen men innan jag han säga något så tag han tag i min hand och drog mig intill sig. Han sänkte huvudet och kysste mig. Jag kunde inte förmå mig att inte kyssa tillbaka. När han tillslut avbröt kyssen så log han ner mot mig.

”Jag tror den där kyssen gav mig svaret jag behövde.”, viskade han. Jag tittade oförstående på honom. Han ryckte lite på axlarna.

”Det blir Embry.”

”Hu... förlåt.”, viskade jag. Han ryckte på axlarna.

”Det gör inte något. Jag hade det lite på känn. Men jag var glad att jag fick den där sista kyssen.”, sa han. Jag suckade, la armarna om hans hals och kysste honom igen.

”Det. Var den sista, tror jag.”, flinade jag. Han log tillbaka innan han suckade.

”Vänner?”, frågade han. Jag log brett.

”Jag har bara väntat på att du ska fråga.”, sa jag och kramade honom.

”Vänner alltså.”, skrattade han. Jag släppte honom och kollade in i hans röda ögon. Han log.

”Du borde gå tillbaka till Embry. Han måste tro att jag har kidnappat dig eller nått snart.”, Jag log, gav honom en sista puss och sprang iväg. Jag sprang runt ängen så jag kom fram bakom honom. När jag var ungefär en halvmeter bakom så sa han:

”Jag känner lukten av dig.”, snabbt vände han sig om och hoppade på mig. Nästan, han missade mig med en decimeter och hamnade i en lerpöl. Jag kom ihåg den där gången som vi hade lekt i en lerpöl innan allt blev ett jävla helvete. Han tog tag i min hand och drog ner mig i leran. Precis som förra gången. Men den här gången kysste han mig inte. Han tvekade - inte som Diego som inte brydde sig och bara kysste mig. Inte för att jag hade något emot det - så jag tog steget och kysste honom. Efter en liten stund så avbröt jag kyssen och tittade ner på honom.

”Du behöver inte tveka mer. Jag har gjort mitt val.”, viskade jag. Ett brett flin spred sig över hans ansikte. Jag sänkte huvudet igen och kysste honom med mer passion än någonsin tidigare. Han besvarade med minst lika mycket inlevelse. Vi låg och kysstes ett tag i leran innan han tog bort sina läppar från mina, ställde sig upp och räckte mig sin hand. Jag tog den och han drog upp mig. Han log mot mig.

”Vi borde nog borde nog gå tillbaka hem till dig. Alice kommer att döda dig.”, flinade han. Jag skrattade.

”Nej det är jag för snygg för.”, citerade jag honom. Han skrattade med mig och vi började – hand i hand – gå mot Cullens hus.

 

När vi kom in genom dörren så satt Edward och pratade med Whitney om hennes nya liv och vad hon kunde göra i det. När vi gick förbi så hörde jag Whitney viska till Edward:

”Och varför luktar han så illa?”, Jag stannade och gick fram till dem.

”Han luktar inte illa!”, sa jag. Whitney nickade.

”Jag är ledsen men det gör han faktiskt...”, hon log ursäktande mot både mig och Embry. Jag vände mig mot Edward.

”Visst luktar inte Embry illa?!”, Han tvekade innan han nickade.

”Inte illa menat mot dig Embry. Alla varulvar gör det.”, Jag räckte ut tungan åt honom. Lite barnsligt, jag vet.

”Det är också en grej jag tänkt på. Alla ni andra vampyrer luktar jätte illa. Alla utom Bree.”, mumlade Embry.

”Vänta, vänta, vänta! Så du menar att alla vampyrer du har träffat luktar äckligt. Alla utom jag?”, frågade jag Embry. Han nickade.

”Skumt. Men Edward, Whitney. Jag har lite saker jag måste packa upp och Embry ska hjälpa mig så vi ses senare okej.”, Jag log och drog med mig Embry innan de han säga något, de sa bara okej så det var inte så värt att vänta på ändå. Uppe på mitt rum slängde Embry sig på min säng men han hann aldrig nudda den för innan dess så var jag där och fångade upp honom. Han tittade förvånat på mig men ställde sig upp på sina egna ben.

”Du får inte ligga på min vita säng så som du ser ut. Ta en handduk och gå och duscha.”, Han bugade för mig.

”Din önskan är min lag min dam.”, jag fnissade och gick in i garderoben för att packa upp de sista av mina saker. När jag hörde hur Embry stängde av vattnet så tog jag av mig mina leriga kläder och tog på mig min morgonrock. Jag gick ut ur garderoben och in i badrummet. Embry stog där inne – inlindad i handduken jag gett till honom. Jag smög mig fram mot honom och hoppade upp på hans rygg. Han blev förvånad men ramlade som tur inte. Jag pussade honom på halsen och kände hur hans blod strömmade under hans varma hud. Han skrattade och satte ner mig på golvet. Jag la armarna runt hans hals och kysste honom. Han kysste mig så hårt så jag snubblade baklänges och stötte på vägen. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och tryckte honom mot mig. Då blev jag jätte blöt! Jag drog mig ifrån honom bara för att märka att vi stog i duschen som var på. Embry stog och gapskrattade. Jag kollade surt på honom. Min morgonrock var helt blöt. Och nu när den var blöt så såg man igenom den. Jag tog ner dusch handtaget och sprutade på honom. Han slutade skratta och kollade ner på sig själv. Nu var det jag som skrattade. Han bara flinade mot mig.

”Jag är ju redan blöt. Det är din morgonrock också för den delen.”, hade jag kunnat hade jag rodnat. Han kom ett steg närmare.

”Så, vart var vi innan det började regna.”, mumlade han. Jag log.

”Jag vet inte. Du får påminna mig.”, Han tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig igen. Jag la armarna om hans hals och tog tag i hans hår. Han flyttade sina läppar ner till min hals och ner till mitt nyckelben. Utan att jag kunde hejda mig så stönade jag högt. Jag kände hur han log och han flyttade sina läppar från mitt nyckelben ner mot mitt bröst. Eftersom jag bara hade min tunna morgonrock på mig skulle han komma åt det lätt. Jag lät honom göra det också. Men när han började flytta läpparna tillbaka till mina igen så hörde jag hur någon gick mot mitt rum. Jag tryckte bort Embry lite. Han tittade på mig med en undrande blick.

”Någon kommer.”, viskade jag. Han nickade, rättade till handduken som hade åkt lite på snedden och gick ut i mitt rum. Jag suckade och tog av mig morgonrocken helt och gick in i duschen. Jag hörde hur någon öppnade dörren in till mitt rum.

”Hej.”, sa Rosalie. Vad gjorde hon i mitt rum?

”Åh. Hallå.”, sa Embry.

”Vart är Bree?”, jag undrar verkligen vad hon ville mig.

”Hon duschar. Kan jag hälsa henne något?”, undrade Embry.

”Nej, jag kan fråga henne sen. Dessutom kan jag svära på att hon lyssnar på varje ord vi säger.”,  Det där sista sa hon extra högt. Rosalie började gå ut ur rummet. Men innan hon kom ut så hejdade hon sig.

”Just det. Embry, Esme undrar om du vill ha lite mat.”,  jag såg ju inte men jag tror att han nickade för sen så hördes det hur hon gick ut. När jag duschat klart så torkade jag mig med en handduk och lindade den om mig – efter som jag inte kunde använda morgonrocken – och gick ut. Embry stog fortfarande i handduken. Jag tittade frågande på honom. När han såg att jag kollade på honom sa han:

”Jag vill inte ta på mig mina smutsiga kläder igen. Tror du jag kan låna något?”, frågade han. Jag höll upp ett finger och gick ut genom dörren och in i Edward rum och hämtade en tröja och ett par shorts. När jag kom tillbaka så slängde jag kläderna till Embry och gick in och tog på mig en klänning. Som jag visste att Embry skulle älska. Den var kort med smala axelband, när jag fått på mig den så gick jag ut igen. Han låg på min säng och läste en av mina böcker. Jag gick fram och la mig bredvid honom. När han la ner boken och kollade på mig så kunde han inte sluta stirra. Jag log kaxigt.

”Gillar du den?”, frågade jag och makade mig närmare honom. Han la armen om mig och kysste mig. Efter ett tag med mycket kyssar så frågade jag igen.

”Gillar du den?”, Han log mot mig.

”Nej. Jag älskar den.”, Sen kysste han mig igen. Vi kysstes och kysstes och kysstes länge innan någon kom och knackade på dörren. Esme.

”Ville du ha mat Embry?”, han var på väg att säga något men hans mage kurrade, Esme skrattade och gick iväg. Jag satte mig upp.

”Kom nu. När åt du senast?”, undrade jag. Han log ett sjukt gulligt snett leende.

”Igår, lunch.”, Jag ställde mig upp och gick bort till dörren.

”Då är det bäst att du kommer då.”, Han ställde sig upp och gick mot dörren, tog min hand och vi gick ner till köket där någon – det vill säga Esme som stog borta vis spisen – hade ställt fram en talrik. Embry satte sig på stolen vid tallriken och jag satte mig bredvid. Esme la upp en portion kyckling och ris på hans tallrik. Embry började äta.

”Mm! Gud va gott! Riktig bra för att vara lagad av någon som inte äter själv.”, sa han mellan tuggorna. Esme skrattade och sa tack innan hon gick ut. Jag log. Nu var allt perfekt. Precis allt! Jag hade inte två killar som jag behövde välja mellan. Jag hade en som pojkvän och en som vän. Min familj var komplett. Alla var nöjda och glada och spända iför Edward och Bellas bröllop. Mitt liv var perfekt nu. Efter alla motgångar så var det äntligen över. Äntligen.

---

Så? Eftersom det är sista kapitlet förväntar jag mig att ni säger vad ni tycker om det här kapitlet och vad nityckte om hela berättelsen... capish?

 

 

/Erika

Jag tog ut mina väskor ur bakluckan och bar upp dem på mitt rum. Där la jag in alla kläder i garderoben och böckerna på sin plast i bokhyllan och allt annat på sin plats. När jag är klar så lägger jag mig på sängen. Jag måste verkligen tänka över mitt killproblem. Det som skulle bli svårast att göra är att säga det till den som det inte blir. Hur skulle jag göra det? Förmodligen skulle jag nog bara säga det och sen bara gå. Men det är såna saker som bara händer man kan inte bestämma hur det ska gå till. Det knackade på dörren, ett hjärta dukade onaturligt fort.

”Kom in.”, mumlade jag. Han öppnade dörren och gick in och la sig på andra sidan i sängen.

”Hej.”, sa jag och vände mig mot honom.

”Hej.”, viskade han. Jag makade mig lite närmare honom, men ändå inte för nära. Tänk om någon skulle komma in. Det var ju bara Edward, Alice och Bella som visste om mina killproblem. Och jag hade inte någon plan på att berätta det för resten av familjen på ett tag.

”Hur är det?”, frågade jag.

”Okej.”, mumlade han och tog tag i en av mina hår lockar och snurrade den runt sitt finger. ”Kan du lova mig en sak?”, frågade han när han snurrat mitt hår runt sitt finger några gånger.

”Kanske.”, mumlade jag.

”Lämna mig aldrig för att dö igen. Du får sticka var du vill med Diego för då vet jag i alla fall att du är säker. Men åk aldrig iväg för att dö.”, sa han och slutade snurra mitt hår.

”Jag lovar.”, sa jag tyst. Han log.

”Bra.”, Han kollade på klockan som satt på väggen och han hoppade upp ur sängen direkt. ”Shit! Jag måste gå. Jag ska patrullera...”, sa han.

”Åh. Okej, men kommer du tillbaka sen?”, frågade jag. Han log och nickade, sen var han borta. Jag suckade. Han var ju bara för perfekt. Jag kunde ju bara inte krossa hans rena hjärta genom att välja Diego. Det kunde jag bara inte. Men Diego, han var ju lika perfekt han. Jag kunde inte krossa hans hjärta – även om det inte slog – heller. Åh helvete va det här skulle bli svårt. Jag måste ta en promenad, det hade ju hjälpt när vi skulle rädda Diego. Så jag gick ner till köket där Esme stog och lagade mat.

”Bella är fortfarande kvar va?”, frågade jag. Esme nickade.

”Ja. Embry gick va?”, frågade hon.

”Ja, han skulle patrullera.”, Jag suckade, jag gillade inte när han behövde göra sina plikter i flocken. Då kunde han ju inte vara med mig.

”Bree? Kan du lova en sak?”, frågade Esme. Ett till löfte. Yay.

”Eller det är två saker.”, sa hon och la ner stekspaden och vände sig mot mig.

”Visst. Jag kan lova dig tusen saker om du vill.”, sa jag och log mot henne. Hon log tillbaka.

”Nej då gumman. Det räcker med två. För det första, lova att aldrig mer föröka ta livet av dig.”, hon såg så ledsen ut så jag gick fram och gav henne en kram. Hon kramade tillbaka.

”Jag lovar Esme.”, viskade jag i hennes öra.

”Och för det andra. Som inte precis är ett löfte, snarare en önskan.”, hon tystnade och verkade tänka över vad hon skulle säga.

”Vem av Diego och Embry du väljer så kan ni väl i alla fall bo här, eller i närheten i alla fall. Jag vill kunna träffa dig ibland förstår du.”, Wow. Hur visste hon allt det där. Jag har inte sagt något om det, Bella skulle aldrig göra det. Inte Edward eller Alice heller. Men vem kan då ha sagt något? Ingen annan visste. Esme verkade se hur förvånad jag blev.

”Jag ser nog hur du tittar på dem. Det är en sak man inte kan gå miste om, du älskar dem båda. Precis som Bella älskade båda Jacob och Edward. Älskar, antar jag. Och jag vet hur mycket de älskar dig. Varken Diego eller Embry kunde inte sitta stilla på väg till Volterra. Embry skakade som om han skulle förvandlas, det hade han nog gjort om inte Jasper hade lugnat ner honom. Och Diego skakade han också, men han skulle nog slå söner något om inte Jasper hjälpt till. De älskar dig Bree. Och du älskar dem. Men du kan inte få båda. Det vet du.”, Vilken föreläsning. Jag nickade.

”Jag vet Esme. Men jag vet inte vem. Jag ska gå på en promenad. Jag kommer snart tillbaka.”, sa jag, hon nickade och jag gick ut. Utan att jag riktigt visste vart jag ville gå så gick jag. Jag bara gick och gick i mänskligt takt. När jag var ensam och inte hade bråttom tyckte jag bättre om mänsklighet. Jag gick och gick och gick. När det började skymma så vände jag och började gå hem. Jag jagade lite, fällde tre hjortar och en räv. Det gjorde mig stark och klar i huvudet. Nu skulle jag nog klara av att berätta vem jag väljer. När jag var ungefär 2 kilometer från vårt hus hörde jag... snyftningar. Vem är så här lågt ut i skogen och gråter? Jag tog ett djupt andetag och försökte lukta mig till vem det var. När jag kände lukten stelnade alla muskler till och jag morrade lågt. Vampyr. Jag gick långsamt mot den som snyftade. När jag rundade ett träd såg jag henne. En lång tjej med kastanjebrunt hår och kritvit hud. Nog i cirka 18 eller 19 års åldern. Hon stog med ryggen mot mig så jag gick fram mot henne och när jag var cirka en meter bakom så harklade jag mig. Hon vände sig om stirrade på mig med ett par blodröda ögon.

”Vem är du?”, frågade hon med en klingande röst.

”Jag heter Bree. Bree Cullen. Vem är du?”, frågade jag vänligt. Hon var definitivt en nyfödd och hade inte en aning om vem hon var eller vad hon hade blivit.

”Jag heter Whitney. Whitney Norington. Samma efternamn som amiralen i Pirates of The Caribbean jag vet. Men var gör du här? Vi är mitt ute i en skog och dina kläder verkar inte vara precis passande vandrings kläder...”, sa hon. Jag kollade ner på mig själv. Nej inte precis vandringskläder. Jag hade på mig en kort kjol, en skinnjacka och ett par högklackade stövlar.

”Öh... nej, jag var på en promenad. Jag bor inte så långt här i från. Kom med hem till mig så ska jag hjälpa dig med elden i halsen.”, Hon såg as förvånad ut.

”Den har jag inte sagt något om. Hur visste du...?”

”Vi är lika. Jag har också haft en brinnande strupe. Man förstår verkligen ingen ting. Därför ska du följa med mig. Men jag ska bara ringa ett samtal först. Vänta här.”, sa jag och gick en bit bort och kallade på Edward i tankarna.

”Edward? Edward hör du mig?”

”Jag hör dig Bree.”

”Bra. Bella måste åka. Jag tar med mig en nyfödd hem.”, sen kapade jag kontakten och gick tillbaka till Whitney. Hon såg jätte förvirrad ut.

”Du-du skulle ju ringa ett samtal. I-inte bara stå stilla.”, stammade hon.

”Jag har mitt egna sätt att ringa på.”, mumlade jag. ”Hoppa upp på min rygg.”, jag vände mig om och kände hur hon tvekade men tillslut så hoppade hon upp på min rygg. Och jag sprang. Whitney flämtade till av förvåning när hon såg vilken fart jag sprang med. Vi var hemma på bara någon minut. Bellas pickup var inte där så Edward måste ha gjort som jag sagt och kört hem henne. Jag släppte ner Whitney och gick in. Hon tvekade men följde sen med mig in. Familjen var samlade i köket. Jag stannade i dörröppningen och Whitney ställde sig bredvid mig.

”Det här är Whitney. Whitney, det här är in familj.”, sa jag. Alla mumlade hej och Carlisle steg fram och skakade Whitneys hand.

”Välkommen Whitney.”, han tittade på mig och hans ögon frågade Vet hon något? Jag skakade på huvudet och han nickade och log mot Whitney igen.

”Vill du veta lite om ditt nya liv?”, frågade han. Whitney nickade. ”Följ med upp på mitt kontor så ska jag förklara.”, Carlisle gjorde en gest mot trappan.

”Är det okej om Bree följer med?”, frågade Whitney osäkert.

”Självkart.”, sa Carlisle. Jag kände hur Whitney litade mer på mig än på Carlisle och det var därför som hon ville att jag skulle följa med. Vi gick upp på Carlisles kontor och vi satte oss i varsin stol medans Carlisle stog.

”Okej. Jag ska gå rakt på sak. Du har blivit en vampyr”, Whitney flämtade till och jag tog hennes hand och kramade den. ”och den där elden i strupen. Det är blodtörst.”, Whitney nickade långsamt.

”Det... det är mycket att ta in.”, viskade hon.

”Jag vet. Och det bli bättre om du får i dig lite blod. Jag ska hämta lite åt dig.”, log Carlisle och gick ut ur rummet. Whitney kollade på mig.

”Visste du vad jag var?” frågade hon. Jag nickade.

”Från första gången jag såg dig.”

”Hur?”, viskade hon.

”Ja för det första så luktar du som en vampyr och för det andra så har du röda ögon och kritvit hud.”, Jag höjde min arm och visade. Vår hud var precis lika vit. Hon flämtade till och jag reste mig upp och drog henne med mig till den stora spegeln. Hon drog efter andan när hon såg sig själv.

”Och för det tredje så var jag som du för inte så länge sen. En nyfödd vampyr.”, sa jag och log mot henne.

”Så vacker jag är.”, viskade hon. Mitt leende blev ännu bredare. Just då kom Carlisle tillbaka med en blodpåse. Whitney var på ett ögonblick framme vid Carlisle och slet påsen ur hans hand, slet upp den med tänderna och sörplade i sig blodet. Hon stönade till av njutning. När påsen var slut så skakade hon argt på den, sen tittade hon på Carlisle.

”Det där är den ända du får idag. Nu ska du med och jaga så som vi gör.”, sa han och log. ”Bree ska du följa med?”, frågade han mig. Jag skakade på huvudet.

”Nej jag jagade på min promenad. Ta med Fred och Kalyn istället. Och kanske Edward och Alice.”, han nickade och förde med sig Whitney ut. Jag suckade. Nu måste det hända. Jag måste säga till dem. Jag tog upp min mobil och skickade iväg ett sms till Embry och Diego.

Baseball ängen om 10.

Sen gick jag ner. Nu skulle det bli gjort. Jag hade inte något att göra så jag gick bort ängen och väntade. De kom precis samtidigt. De klev ut ur skogen och gick fram till mig. Jag tog ett djup andetag och log lite mot dem.

---

Näst sista kapitlet är väl värld en kommentar?

 

 

/Erika

När vi kommit ut var det kväll och solen hade gått ner. De två bilarna som de stulit stog ute på torget. Jag satte mig i en av dem med Alice, Jasper, Embry och Diego. Alice och Jasper satt fram medans jag satt mellan Embry och Diego där bak. Jag kände att båda två ville prata med mig om det som hänt.

”Jag blev hjärntvättad.”, sa jag kort när vi var på väg tillbaka till Florens. Esme hade beställt ett hotellrum till oss där.

”Men varför såg jag det då inte? Jag kollade efter allt du gjorde.”, sa Alice.

”Jag vet inte.”, Jag suckade. Alice såg verkligen inte glad ut, Jasper tog Alice hand för att trösta henne. Jag hade dock en liiiiiiten aning om att han använde sin gåva för att hjälpa henne slappna av för hon såg med ens mycket gladare ut.

”Så har jag fattat det här rätt? En helt okänd vampyr som du träffade på i Paris har alltså hjärntvättat dig och fick dig att åka hit till Volterra för att ta livet av dig för att du inte ville såra oss mer?”, frågade Embry och pekade på sig själv och Diego. Jag nickade.

”Vilken tur att du inte trodde det av dig själv, för då hade jag trott du var galen. Tror du verkligen att det inte skulle såra oss?”, Diego tittade på mig med stora ögon som man bara kunde drunkna i. Jag skakade på huvudet.

”Nej det tror jag inte men jag undrar verkligen vem hon den där vampyren var som fixade med min hjärna.”

”Det undrar jag med.”, mumlade Jasper, jag hade näsan glömt att han satt där framme. Han log lite när han kände av min förvåning. Resten av resan till Florens satt vi tysta. Ingen hade något annat att säga.

 

Hotellrummet var gigantiskt. Det var inte ens ett rum, det var en svit. Esme hade beställt den extra till oss. Receptionisten sa att självaste President Napolitano hade bott här inne flera gånger. Embry gick och la sig med än gång när vi kom fram. Jag fruktade att han inte sovit sen han fått reda på att jag skulle ta livet av mig. Jag gick in i tv-rummet där Jasper och Emmett satt och kollade på baseball. Jag satte mig ner bredvid Emmett och drog ett djupt andetag.

”Trött?”, frågade Emmett.

”Psykiskt, ja. Fysiskt, ganska.”, mumlade jag.

”När jagade du senast?”, Jag försökte komma ihåg. Var det för en vecka sen? Eller var det mer?

”Det var väl det jag trodde. Du behöver jaga.”, sa Emmett när jag inte svarat.

”Vill du följa med?”, undrade jag.

”Sure. Jag har inte jagat på ett tag jag heller.”, vi reste oss upp och gick och tog på oss jackorna. Hur skulle det se ut om vi kom ner utan jackor. Jag hade nämligen inte än aning om vad klockan var, jag skulle gissa på typ åtta. Just när vi skulle få ut kom Esme in i hallen.

”Vart ska ni två då?”, frågade hon.

”Vi ska ut på restaurang.”, sa Emmett och blinkade. Esme skrattade.

”Ha så trevligt då.”, vi gick ut genom dörren och ner till bilen. Emmett körde ut ur staden och ungefär en halvmil utanför staden. Där stannade han utanför en stor skog. Inte lika stor som i Forks men ändå rätt stor. Vi gick in i skogen i mänsklig fart – om någon idiotisk människa skulle vara här nu liksom men vi vill inte ta riken. Så fort vi kommit in i skogen sätter det av. Tid för att jaga. Det var härligt. Utan att vi riktigt sa något så tävlade vi om vem som kunde fälla det största bytet. Man kan ju gissa vem som vann. När vi hade blivit mätta båda två så gick vi tillbaka till bilen. Emmett spelade jätte sur för att han förlorat tävlingen.

”Var inte ledsen. Det är ju inte mitt fel att jag är smartare, snabbare, snyggare och mer attraherande än du. Och dessutom ser du ut som en björn när du jagar så alla djur blir ju rädda!”, sa jag och la armen om honom. Han flinade.

”Jag? Inte smart och snabb?”, Jag nickade. ”Det där skulle du inte sagt.”, mumlade han och morrade lekfullt. Jag spelade liv rädd och sprang för allt jag hade mot bilen och skrek. Vi hade visst kommit långt in i skogen. Det verkade som om jag kom ifrån Emmett och började slappna av lite och tänka på annat. Det skulle jag inte gjort för ner ifrån ett träd kom det en stor Emmett flygandes och brottade ner mig på marken.

”Vem är snabbast och smartast nu då?”, frågade han.

”Jag.”, skrattade jag. Han tryckte ner mig ännu mer mot marken.

”Va? Jag hörde inte?”, frågade han. Det är klart att han hörde, han ville bara jävlas.

”Eh... jo... ja...”, stammade jag och tog tag i hans arm och slungade honom över mitt huvud. Den där terminen judo som jag gick när jag var typ 8 verkade vara användbar ändå.

”Jag.”, sa jag kaxigt till honom och började gå där ifrån. Jag hörde när han reste sig upp och sprang mot mig. Jag böjde mig ner så han ramlade över min axel istället för att hoppa upp på min rygg.

”Vart har du lärt dig det där?”, frågade han imponerat när jag hjälpte honom upp. Jag ryckte på axlarna.

”En termin i en judo dojo sätter väl sina spår.”

”Coolt.”, mumlade han och började springa mot bilen. ”Sisten dit får äta gammalt blod i en månad.”, ropade han efter mig och jag satte fart. Efter ungefär 50 meter sprang jag ikapp honom och förbi. När jag kommit fram till bilden satte jag mig på taket och kollade in i skogen. Han kom ut cirka 6 sekunder efter mig.

”Jag måste få revansch någon gång. När du inte är någon onaturlig nyfödd. ”, muttrade han.

”Okej bro.”, sa jag och hoppade ner från taket och satte mig i passagerarsätet. Han satt redan bredvid mig och så ort jag stängt dörren så körde han iväg. Jag kollade ner på mina kläder och såg att de var helt leriga och smutsiga.

”Åh. Toppen! Alice kommer mörda mig!”, utbrast jag och kollade på Emmetts kläder. ”Dig också för den delen.”, Han bara skrattade. Och så klart hade jag rätt. Alice blev galen.

”Har ni aldrig hört talas om att man ska behandla kläder som ett husdjur?!”, utbrast hon när hon såg våra kläder.

”Öh... nej.”, sa jag. Emmett bara skakade på huvudet.

”Alice. Det finns inte!”, ropade Edward.

”Besserwisser!”, ropade hon tillbaka, jag hoppades att hon skulle glömma bort oss för ett ögonblick men icke då.

”Det kanske inte finns något ordspråk för det men det borde. Men nu ska jag inte så här och bli arg så nu går jag!”, sa hon och gick iväg. Jag sneglade på Emmett som började gapskratta. Jag med för den delen.

”Okej, reta aldrig upp Alice när det gäller kläder.”, skrattade han.

”Har ni aldrig hört talas om att man ska behandla kläder som ett husdjur?”, härmade jag henne.

”JAG HÖRDE DET DÄR!”, ropade hon. Det fick oss bara att skratta mer.

 

Flygresan var rätt skön. Embry sov nästan hela tiden. Han hade sovit nästan oavbrutet sen vi kom tillbaka från Volterra, hoppas han inte var på väg att bli sjuk. Själv jag satt och läste – ironiskt nog – Dracula. Boken skulle vara slut innan vi kom fram till Seattle men den var rätt bra. Under tiden fick jag tid att tänka på det svåra valet jag skulle bli tvingad att göra. Valet mellan Diego och Embry. Det skulle bli mitt livs svåraste – och mes avgörande – val. Jag hade inte känt någon av dem så länge. Men det spelar inte så stor roll om man verkligen älskar någon. De var så perfekta båda två. På olika sätt. Det var svårt. Jag hade tröttnat på att läsa Dracula utan att riktigt uppfatta orden så jag tog upp min iPod och lyssnade på musik istället. Musik hade alltid fått mig att slappna av och komma fram till bra svar.

 

Skogen var den samma. Bilen var den samma. Vägen var samma. Solen var samma. Allt var samma som jag kommer ihåg det. Huset stog på samma plats. Det var bara Bellas orange pickup som stog utanför och Bella själv som stog på trappan. Edward hade ringt henne från flygplatsen och hon hade tydligen åkt hit sen. Jag klev ut ur bilen när jag stannat den. Bella sprang fram mot mig och slängde sig i min famn. Hade hon alltid luktat så här gott? Förmodligen men jag stog emot. Jag kramade henne tillbaka och hon började gråta.

”Jag har varit så orolig för dig.”, viskade hon i mitt öra. Vi var ju inte precis bästa vänner men hon var ändå min vän och som min syster och snart var hon min svägerska. Jag lät henne krama mig och gråta ut innan hon släppte mig och gick fram till Edward och kysste honom. När hon slutat kyssa honom sa hon.

”För dig med.”, Sen han hon inte säga något förens hans läppar var mot hennes igen. Äntligen så var allt slut. Eller nästan allt. Men jag var hemma med människor – nja, vampyrer och varulvar – som älskade och brydde sig om mig. Mer kunde man inte önska. Eller en sak, att man inte hade två killar som man behövde välja mellan.

---

 

/Erika

Bree

 

Wow. Volterra var verkligen vackert. Det stora klocktornet var ju bara. Wow. Men jag hade en uppgift. Att hitta Volturi. Jag betalade den sura taxi gubben och gick in i staden. Stora torget var inte svårt att hitta. Där fanns klocktornet och något sa mig att det var där Volturi fanns. Jag gick över torget och in i tornet. Där väntade den där Felix som skulle ha dödat mig. Jag skakade av mig minnet och gick mot honom.

”Trevligt att träffas igen Bree.”, sa han. Jag nickade.

”Kom med mig.”, sa han sen och började gå. Och jag följde lydigt efter.

 

Alice

 

”Hon är framme.”, sa jag. Edward körde bara fortare än han redan gjorde. Han var snart uppe i 200 km/h, hade Bella varit med hade hon blivit galen. Bree hade kommit fram till Volterra och mött Felix i klocktornet. Ärligt talat tror jag inte att Bree hade kommit på idén att ta livet av sig på eget initiativ. Jag trodde att någon annan - förmodligen Volturi - hade ett finger med i spelet att göra. Men det var ju omöjligt, jag hade ju sett att hon hade kommit på idén själv. Jag hade bevakat Bree sen hon åkte. Men ändå var jag inte säker. Hon hade kommit in i tronsalen nu.

 

Bree

 

Jag hade kommit in i en stor sal om såg ut som en stor kupol. Mitt framför mig sot de tre männen som jag sett många gånger i Carlisles arbetsrum. Marcus var han åt vänster, Caius åt höger och Aro i mitten.

”Mästare. Hon är här.”, sa Felix till Aro.

”Åh... välkommen.”, sa Aro.

”Tack.”, sa jag

”Vad kan jag hjälpa dig med denna underbara dag?”, frågade Aro.

Jag tvekade men sa tillslut med hög och tydlig:

”Döda mig.”, Han såg inte förvånad ut överhuvud taget.

”Så du vill dö. Även om jag skonade ditt liv?”, frågade han och gick mot mig. Jag nickade.

”Det är precis vad jag vill.”, Han tog min hand och läste mina tankar.

”Okej. Låt mig prata med mina bröder om saken.”, sa han och log mot mig. Han gick fram till Marcus och Caius och tog deras händer. De gav Aro sin åsikt. De skulle verkligen behöva min gåva. Men den visste de inget om. Jag hade blockerat just de tankarna som rörde det. Det är en av de sakerna jag har läst mig om min gåva. De hade tydligen ”pratat” klart nu för Aro släppte dem och gick mot mig.

”Jag ska vara snäll idag. Du får två alternativ. Antingen dödar jag dig.”, han gjorde en paus så jag fick tänka över förslaget. ”Eller så går du med i Volturi.”, det hade jag inte tänkt på, men Jane skulle inte gilla det. Jag såg på henne hur arg hon var för att Aro hade släppt mig. Jag skulle inte komma särskilt bra in i gruppen, det visste jag. Jag log mot Aro.

”Tack. Men nej tack. Jag vet vad jag vill.”, Han suckade.

”Det var sorgligt att höra. Men jag gav dig ett val och nu ska jag hjälpa dig till det du ville.”, jag kände hans händer sättas mot min tinning. Han suckade. Sen hände allt så fort så att jag inte hann med. Jag hörde ett högt vrål och jag såg något stort och brunt flyga fram för mig på Aro. Sen såg jag min familj. Alla var där. Edward, Esme, Carlisle, Jasper, Alice, Emmett, Rosalie, Fred och Kalyn. Och Diego han var här och försökte slita huvudet av Aro. Jag ställde mig fort upp och kollade vad det var som hade flugit på Aro. En stor brun svart varg. Embry. Utan att tänka vad jag gjorde så sprang jag fram och försökte dra bort Embry från Aro. Edward var redan där och med min hjälp gick det. Embry stretade emot men vi fick i alla fall bort honom från Aro. Caius hade ställt sig upp med blottande tänder. Carlisles hade berättat en gång att han hade försökt utplåna Månbarnen. Hollywoods version av varulvar. Emmett och Edward höll i Embry så han inte hoppade på någon igen. Jag ställde mig fram för honom och tog hans stora huvud i mina händer och försökte lugna honom. Tillslut så slutade han streta emot och slappnade av lite. Han gick ut ur rummet. Några av Volturis vakter försökte stoppa honom men Aro lät honom gå ut. Några sekunder senare kom han in igen som människa. Han gick in i tystnad och ställde sig mellan mig och Edward.

”Vilket trevligt besök!”, utbrast Aro.

”Vad gör ett Månbarn här?!”, röt Caius.

”Ja. Det undrar jag med.”, mumlade Aro.

”Låt mig förklara.”, sa Carlisle och gick fram mot Aro och sträckte fram sin hand. Jag blockerade hans tankar om min gåva också. Ännu en till sak jag har lärt mig. Aro nickade.

”Vad är det frågan om?”, röt Caius.

”Han är inget månbarn käre broder.”, sa Aro.

”Va?!”, Caius lät både förvirrad och arg på samma gång.

”Namnet, skepnadsskiftare är mer passande. Det är bara en slump att det blev just vargar. Det skulle kunna ha varit en björn eller en panter. De är inga månbarn. Slut på den diskussionen. Nu till något viktigare.”, mumlade Aro och tittade på mig. Caius muttrade något ohörbart men satte sig ner igen.

”Innan våra kära vänner kom och avbröt oss så höll vi på med något viktigt.”, sa Aro utan att ens titta på min familj. Eller, de kanske inte var min familj längre.

”Nej!”, skrek Embry och Diego samtidigt. Både mina och Aros huvuden vändes mot dem. Embry hade stora tårar i ögonen och Diego hade haft det han också om han hade varit människa.

”Det här är vad jag vill. Jag vill inte såra er mer.”, viskade jag till dem. Tårarna började långsamt falla ner från Embrys kinder. Jag gick fram emot dem och gav dem en kram. Båda kramade tillbaka. När jag släppte dem så tog jag tag i deras händer. När jag vände mig om och skulle börja gå mot Aro igen så släppte Diego min hand så jag kunde gå men Embry höll kvar och viskade:

”Nej...”, Jag tittade på honom igen. Han tittade upp på mig just då. Han hade tittat ner förut. ”Nej!”, sa han igen, kraftigare. Jag tittade in i hans ögon som har helt fulla med tårar. I hans ögon fanns flera känslor men en som syntes mer än alla andra. Att han älskade mig mer än sitt – och alla andras – liv. Långsamt så började känslan av att jag ville gå tillbaka till Aro blekna bort. Vi tittade på varandra länge. Och när vi stått och tittat på varandra ett tag så var det som om jag fick ett knytnävsslag i ansiktet. Jag ramlade baklänges. Diego – förutom Embry då - som var närmast fångade mig. Jag hade släpp Embrys hand i fallet och han stod nu med huvudet över mig och skrek mitt namn. Jag kunde inte röra mig. Jag bara låg där och kunde inte svara honom att jag var okej.

 

Embry

 

Jag vände sig om och skrek till Aro

”Vad gjorde ni?!”, Diego morrade åt Aro som såg väldigt, väldigt förvirrad ut.

”Vi gjorde inget. Jag svär!”, sa han.

”Lögnare!”, skrek jag. Jag trodde honom inte över huvudtaget. Edward la en hand på mig. Jag var nära på att förvandlas, jag skakade som en galning.

”Han talar sanning och hon är okej. Men om du inte lugnar ner dig kommer du han förvandlas”, långsamt slutade skakningarna och jag gick fram till Bree igen och tog hennes hand. När alla stått helt blixt stilla i någon minut så började hon röra på sig lite. Hon satte sig upp och tittade sig omkring.

”Vad gör jag här?”, frågade hon.

 

Bree

 

Jag hade inte en aning om vart jag var. Jo, jag var i Volturis tronsal. Men hur hamnade jag här?

”Du ville ta livet av dig så du inte skulle såra Embry och Diego mer.”, sa Edward som svar på min fråga.

”Va?”, frågade jag. Vilken jävla korkad idé. ”Skulle jag?”, Alla nickade. Minnena började komma upp för mig nu. Samtalet med Alice på ängen, att Embry och Diego hade blivit jätte arga på mig och inte pratat med mig så jag åkte till Paris, shoppingturen den mulna dagen. Kassörskan som var vampyr... sen tog det slut.

”Det sista jag mins var att jag var och shoppade i Paris och jag gick till kassörskan som var en vampyr. Sen tar det bara stopp. Jag skulle aldrig vilja ta livet av mig.”, Jag vände mig mot Aro. ”Det verkar som att det har uppstått ett missförstånd. Jag behöver inte er hjälp. Om det skulle gå bra så skulle vi vilja gå nu.”

”Det går alldeles utmärkt. Felix? Följer du våra gäster ut?”, Felix nickade och gjorde en gest att vi skulle gå ut. "Jag hoppas att vi ses snart!", ropade Aro efter oss.
"Detsamma", sa jag och gick ut.

---

Kommentar!!

 

 

/Erika

Alice

 

Ingenting blev som vanligt igen sen Bree åkte. Det var som om hon hade tagit allt kul och bra med sig. Inte ens planera bröllopet var kul längre. Bella försökte till och med göra mig glad genom att gå och shoppa. Det var inte heller kul. Emmett tyckte inte att grizzlybjörns jakten förra veckan var kul. Men den som hade minst kul av alla var nog Diego, jag och kanske Embry men honom hörde man bara av en gång om dagen då han ringde och kollade om hon hade några planer på att komma hem. Det hade hon inte. Hon var i Paris just nu och funderade på vad hon skulle göra. Jag och Jasper var i vårt rum och läste var sin bok när det hände.

 

”Åh... välkommen.”, sa Aro.

”Tack.”, sa Bree.

”Vad kan jag hjälpa dig med denna underbara dag?”, frågade Aro.

”Döda mig.”, viskade hon.

 

”Alice!”, sa Esme. Alla hade visst kommit upp i vårt rum medans jag hade min syn.

”Bree...”, snyftade jag. ”Volturi...”, Utan att ta bort blicken från mig sa Edward:

”Bree kommer åka till Volturi...”, han tittade på de andra som inte verkade fatta någonting. ”För att dö.”, la han till.

 

Bree

 

Det var en (ovanligt nog) mulen dag i Paris så jag passade på att gå ut och shoppa lite. Något jag inte gjort på länge, senast var med Alice i Port Angeles. Alice... gud vad jag saknade henne! Jag kanske skulle åka hem ändå. Jag visste ju fortfarande inte vem av Diego och Embry jag skulle välja... men jag stannar en tag till, jag kan ju åka hem när jag vill. Jag hade gått runt och tänkt så att jag nästan missade min favoritbutik, som jag i sista sekunden märkte och gick in i. Jag hittade en rosa blus, ett par jeans, och en skit snygg jacka. När jag var klar gick jag fram till kassan. Kassörskan var en blek, väldigt vacker ung tjej. Sommar jobb förmodligen. Jag la upp mina kläder på disken och tog ett djupt andetag. Då kände jag hur hon luktade. Vampyr. Jag kollade upp på henne, in i hennes ögon. Hon tittade på mig med en väldigt konstig blick. Men den tanken åkte ut ur min hjärna på två röda sekunder och istället kom ett minne upp i min hjärna. Minnet var ifrån den där kvällen som jag varit hos Bella och pratat med henne.

”...han reste till Italien för att Volturi skulle döda honom.” Jag behövde kanske inte välja mellan Embry och Diego. Jag kunde dö istället. De skulle klara av det båda två. Embry skulle nog skaffa en mänsklig flickvän och gifta sig och skaffa familj. Diego skulle nog ge sig av med Kalyn och Fred och han skulle tillslut hitta någon som han ville ha. Ja, det var precis det jag skulle göra. Jag skakade på huvudet och betalade mina kläder, sen så skyndade jag ut ur affären och gick in i en smal gränd. Jag kollade mig omkring och såg till så att ingen såg mig. Ingen så klart. Jag tog påsen i munnen och hoppade upp på taket av det låga huset. Det skulle gå fortare att springa på taket än att gå i vanlig takt på marken. Jag var framme vid hotellet fortare än fort. Jag hoppade ner från taket och gick in i byggnaden och upp på mitt rum. Jag packade ihop mina saker och köpte min flygbiljett till Florens. Jag gick ner och checkade ut. Jag fick tag på en taxi och så var jag på väg till Italien.

 

Alice

 

”Vad ska vi göra?”, sa Embry som var hemma hos oss.

”Hon kommer vara där imorgon och prata med dem.”, sa jag.

”MEN VAD GÖR VI HÄR DÅ?!?!?!?!?!”, skrek Embry och Diego i munnen på varandra.

”Jag bokar biljetter.”, sa Jasper och gick ut ur rummet.

”Vilka följer med?”, frågade jag. Alla sa att de skulle följa med. Edward tvekade, han ville inte lämna Bella men tillslut så sa han kanske. Han ville kolla med Bella så att det var okej först. Jag visste redan att hon skulle säga ja och han med, de få gångerna som hon träffat Bree så hade hon ändå tyckt om henne men han ville kolla ändå. Jasper kom tillbaka in i rummet.

”Planet går om fyra timmar.”, sa han. Jag nickade och sprang upp för trappan för att packa. Vi behövde inte ha med oss så mycket men lite kläder och så kunde vara bra att ha. Edward hade varit hos Bella och frågat henne om han kunde åka och hon svarade ja så klart. Hon hade till och med tjatat på honom att hon skulle få följa med men Edward hade sagt att det skulle kunna bli farligt för henne och tillslut hade hon gett upp. Envisa Bella. Vi satte oss i två bilar och körde iväg till flygplatsen.

 

När vi alla väl hade kommit på planet så försökte jag leta efter vad som skulle hända Bree i framtiden men just nu så var det bara Volterra som var hennes plan. Just nu så satt hon på planet och funderade på om hon skulle springa eller stjäla en bil, jag kunde inte låta bli att le. Typiskt Bree. Jag fick en känsla av déjà vu det var som när vi skulle rädda Edward från att ta livet av sig för några månader sen. Fast nu var vi flera personer, inte bara jag och Bella.

 

Bree

 

Jag satt på planet och lyssnade på musik. Vi skulle landa om ca en halv timme då jag kom på en sak. Alice. Hon skulle se att jag gjorde det här. De skulle försöka rädda mig, som Alice och Bella gjort med Edward. Det skulle inte förvåna mig om dem inte var på ett plan redan. De skulle nog komma för sent. Men ärligt talat så brydde jag mig inte. Piloten pratade i högtalarna och sa att det var tid för landning. Jag tog på mig bältet. Inte för att en ynklig liten flygplans krasch skulle kunna skada mig men jag gjorde det ändå. Jag kände hur planet stötte mot marken och jag tittade ut. Jag hade som tur tagit på mig ett par jeans, ett par höga stövlar, en kappa med långa armar, ett par röda handskar som jag fått av Alice och en stor hatt som skymde hela mitt ansikte. Jag hade ett par solglasögon i min väska som jag nu tog på mig. När flygvärdinnorna sa att vi fick gå av planet så reste jag mig upp och gick ut, först av alla. Jag fick min väska väldigt fort och jag gick ut och övervägde att stjäla en bli men jag tog en taxi istället. När jag sa till chauffören vart jag skulle så såg han först överraskad ut och sen lite irriterad ut. Han muttrade för sig själv på italienska innan han körde ut från flygplatsens parkering. Jag lutade mig tillbaka och blundade.

 

Alice

 

Embry stog och hoppade medans vi väntade på att vi skulle få byta plan.

”Det kommer inte gå fortare för att du gör hål i marken.”, sa jag till honom. Han gav mig en ond blick men slutade hoppa.

”Tror du att vi kommer hinna?”, frågade han mig. Alla tittade på mig. Ingen hade varit modig nog att fråga. Jag suckade.

”Jag vet inte. Det beror helt på vad de säger.”, sa jag. Jag hade sagt nästan samma sak till Bella för några månader sen när hon och jag hade gjort samma resa för att rädda min otroligt korkade bror, jag hoppades att han hörde det där. Jag sneglade åt hans håll och han blundade. Han hade hört mig. Jag letade lite efter Bree och såg att hon hade cirka en timme kvar av resan till Florens. Flyget skulle gå om tio minuter. Då skulle vi vara framme om 8 timmar. Sen var det ca en halv timme till Volterra om man körde fort. Det fans en risk att vi inte skulle hinna men det verkade som om vi skulle hinna... men utan marginal. Jag slutade leta i fram tiden och sa:

”Kom så går vi till gaten. Vi får gå på nu.”, alla tog sina väskor och vi gick på planet.

---

Kommentar till lilla mig?

 

 

/Erika

”Diego jag...”, viskade jag. Han bara vände sig om om började gå. Jag sprang ikapp honom och tog tag i hans arm. Han vände sig om och såg på mig med arg blick. Jag förstod honom, jag hade ju ljugit.

”Jag är ledsen.”, viskade jag.

”Tyvärr räcker det inte!”, röt han och vände sig om och sprang iväg. Fort. Jag vände mig om och såg en annan varelse. Det var inte Alice. Det var Embry. Helvete! Skulle jag såra honom också. Han såg inte glad ut i alla fall.

”Jag antar att du hörde mitt och Alice samtal.”, sa jag. Han bara vände sig om och gick in i skogen. Några sekunder senare så hörde jag ljudet av kläder som gick i bitar. Jag satte mig ner i gräset och snyftade. Jag blockerade mina tankar för herr tankeläsare, jag ville vara ensam just nu. Snyftningarna blev kraftigare. Jag la mig ner i det blöta gräset. Jag bara låg där och snyftade. Fy fan vad skönt det skulle vara att gråta. Känna de salta tårarna rinna ner för kinderna. Vilken skön känsla. För första gången på länge önskade jag att jag var människa. Då kände jag något blött som rann ner på min kind som en tår. Jag slog upp ögonen bara för att se att det hade börjat regna. Det var bara en regn droppe som hade fallit mer på min kind. Jag suckade och granskade mig. Jag var helt genom blöt och lerig. Alice skulle verkligen slita huvudet av mig. Jag suckade igen och så ställde jag mig upp. Jag var hemma på några sekunder. Jag ignorerade alla blickar jag fick och gick upp till mitt rum. Jag tog av mig alla kläder och slängde ut dem i hallen. Alice fick ta hand om dem sen. Jag gick in i mitt gigantiska badrum och satte på duschen. För första gången som vampyr så duschade jag. Det var som om vattnet slog emot golvet direkt men det sköljde i alla fall bort leran. Jag tog fram schampot som stog i duschen och tvättade håret. Bara för att jag ville stå kvar i duschen länge så tvålade jag in mig också. Sen tog jag handduken som hängde utanför och torkade mig. Jag fönade håret och borstade igenom det. Något som jag inte hade gjort sen jag rymde hemifrån. Sen tog jag min iPod och satte på musiken. Tog en av böckerna och la mig i sängen och försökte läsa.

 

Så höll det på hela veckan. Jag stannade på mitt rum, jagade inte, pratade inte. Gjorde ingenting. Jag sorterade alla böcker i olika ordningar, bokstavsordning efter författare eller efter titel. Lyssnade igenom alla mina skivor. Kollade igenom garderoben flera gånger (nu kunde jag precis var alla plagg fans). Helt menings lösa saker. Svarade bara på direkta frågor. Tills det hade gått en vecka. Då gick jag ner till de andra och de stirrade på mig som om de sett ett spöke.

”Jag drar.” sa jag. Alla fortsatte stirra på mig, försökte ta in det jag just sagt.

”Vadå drar? Du bara sticker?” frågade Kalyn.

”Ja. Åker iväg någonstans. Jag behöver få vara ensam.” sa jag. Jag såg hans rygg han satt och tittade på en baseball match. Tittade inte på mig alls. Som om han inte brydde sig. Eller som om jag inte fans.

”Kommer du tillbaka?” frågade Emse.

”Kanske. Kanske inte.” sa jag. ”Jag vet inte. Kanske om ett tag men inte nu.” Hon nickade.

”Jag åker till Europa ikväll.” sa jag.

”Så snart.” viskade Esme. Jag bara nickade och gick upp till mitt rum. Jag packade mina väskor medans jag bokade min flygbiljett och mitt hotell. Jag packade mer mina favoritböcker och en bild på hela oss Cullens som vi tog en gång. Jag såg på bilden. Det var innan jag fick den där cd:n. Vad livet hade varit bra då. Jag suckade och la ner det i väskan. Jag tog min väska över axeln och gick ner. Planet skulle gå om två och en halv timme mot New York, där skulle jag byta till planet mot Paris. När jag kom ner så stog alla i vardagsrummet. Alla såg ledsna ut. Jag skulle såra dem genom att göra det här men jag behövde göra det här. Jag ställde ner mina två väskor och log mot dem. Diego var inte där märkte jag. Han hade visst inte förlåtit mig. Det skulle nog inte jag heller gjort om rollerna varit ombytta. Jag ryckte på axlarna.

”Jag är ledsen men jag måste få göra det här.” sa jag.

”Vi vet. Men vi vill i alla fall att du tar det här.”, sa Alice. Hon räckte fram händerna och i hennes händer så låg ett kuvert och en mobil, den nyaste och dyraste modellen så klart. Skulle inte förvåna mig om den inte ens kommit ut i affärerna. Jag sneglade på Edward som nickade mot mig. Jag log, jag hade visst haft rätt. Jag tog emot sakerna.

”Vad är det i kuvertet?”, frågade jag och skakade på det försiktigt.

”Ett kreditkort med pengar på och person uppgifter till dig. Ett pass och ett körkort.”, sa Edward.

”Åh. Tack så mycket.”, sa jag och kollade på klockan som satt på väggen. ”Oj är klockan så mycket?!”, utbrast jag. ”Jag måste gå. Planet går snart. Är det okej om jag tar min bil till flygplatsen?”, frågade jag och började gå runt för att krama alla i tur och ordning.

”Ja då.”, svarade Carlisle när jag kramade om honom. Sen var det Esme, sen Edward, sen Bella (det var inte så svårt att krama om henne), sen Emmett och sen Rose som viskade ”Tack.”, i mitt öra. Jag log mot henne. Sen var det Jasper, Fred och Kalyn. När jag kom fram till Alice kramade jag henne hårdare än vad jag hade gjort på de andra. Jag skulle verkligen sakna henne, hon hade blivit den systern jag aldrig fick. Rosalie var också en väldigt bra syster men Alice var något mer... jag kunde bara inte sätta fingret på vad. När jag väl släppte henne så gick jag fram till mina väskor och sa:

”Hej då.”, alla svarade ett hej då de med. Sen gick jag ner till garaget. Jag la in väskorna i bakluckan. När jag stängde luckan skrek jag till, Diego stog på andra sidan bilen.

”Fan vad du skräms Diego!”, sa jag.

”Förlåt. Jag ville bara säga hej då.”, mumlade han. Sen gick han ut ut garaget. Jag stog där i cirka en halv minut och bara stirrade på den stängda dörren. Sen satte jag mig i bilen och körde ut ur garaget. Jag var medveten om att alla stog i fönstret och kollade när jag åkte men jag brydde faktiskt mig inte. Jag körde, nej susade, fram genom skogen mot Seattle. Jag kunde ha sprungit men det hade verkat lite konstigt om en liten tjej som jag kom utan bli - med två stora väskor dessutom.

 

När jag kom fram till flygplatsen så parkerade jag bilen på långtidsparkeringen. Tog mina väskor och gick in i terminalen. Jag tog upp min biljett som jag hade skrivit ut från internet. Gate 37 stog det på den så jag började gå mot gaten. När jag hittade gaten så ställde jag mig i kön. När det var min tur att gå igenom säkerhetskontrollen så skrek någon:

”BREE!!!!”, Jag vände mig om och såg Embry tränga sig igenom folkmassan. Jag gick ur kön och släppte väskorna på golvet. Han hade kommit fram till mig nu och bara stog där och tittade på mig.

”Vad gör du här?”, frågade jag.

”Vad tror du? Jag ska se till så att du följer med hem!”, sa han. Jag skakade på huvudet.

”Nej. Jag måste få göra det här.”, viskade jag.

”Snälla”, viskade han tillbaka. Hans röst var så låg att bara jag kunde höra det, hade jag varit människa hade jag inte hört. Jag ställde mig på tå och kysste hans läppar. Han besvarade min kyss och la armarna om mig. Jag drog ut på kyssen tills vakten började mumla irriterat för sig själv. Planet skulle snart gå nu. Jag avbröt och såg honom i ögonen.

”Hej då Embry.”, viskade jag och tog upp mina väskor och gick igenom kontrollen. Jag slängde en sista blick över axeln. Stora tårar strömmade ner för hans ansikte. Jag är ledsen mimade jag åt honom, ingen reaktion. Sen var jag tvungen att springa för att hinna till planet.

---

Vad tycks?

 

 

/Erika

Embry bar mig hela vägen till huset. Carlisle undersökte Diego som var helt borta innan vi gick. Carlisle sa att knappt hade fått något blod sen han jag såg honom senast (det var nästan en månad sen) så han hämtade lite i ett kylskåp som fans i huset. Embry tyckte att det var läskigt medans jag tyckte att det var helt normalt. När vi kom in i huset så satte Embry mig i soffan. Han la armen om mig och så satt vi. Länge. Helt tysta. Ända till alla andra kom hem. Då sa Embry att han behövde gå tillbaka till reservatet. Jag gick ut och satte mig under ett träd i trädgården och ritade lite. När jag suttit där ett tag så kom någon och satte sig bredvid mig. Diego. Jag la ner blocket och la armarna om honom och började snyfta. Han la sina armar om mig och gungade fram och tillbaka. Precis om Embry gjort. När jag slutat snyfta så tittade jag honom i ögonen. Röda så klart. Mina ögon hade börjat bli guldbruna som de andra i Cullens sen jag kom hit och ärligt talat så var det lite läskigt med röda ögon, guldbrunt är mer.... mysigt.

”Jag har saknat dig.”, sa han. Jag log.

”Jag har saknat dig med. Men hur...?”, viskade jag. Den frågan hade plågat mig sen jag fått reda på att han levde. Han suckade.

”När jag hade pratat med Riley så sa han att han skulle visa mig en sak. Han sprang till huset där vi sett dem där mystiska vampyrerna med kapporna. Jag kände på mig att något var fel, jag gjorde ingenting men jag var på mig vakt. Jag träffade henne. Victoria heter hon.”, sa han.

”Hette.”, avbröt jag.

”Va?”, frågade han.

”Ja, hon hette Victoria och Riley hette Riley. Dem är döda. Edward dödade dem.”

”Du verkar veta mer än jag.”, skrattade han.

”Inte så mycket. Inte hur du kom undan till exempel.”

”Jo jag skulle just komma till det. Riley drog med mig i huset och slog ner mig mot marken och andra sekunden så var det ett par staka händer som höll i mig. Jag visste att jag skulle dö. Men så stormade Marco och hans klan in och räddade mig. Trodde jag. De tog med sig mig och lämnade Riley och Victoria i huset. De tog med sig mig till ett hus och höll mig fången där. Jag hade inte en aning om varför dem ville ha just mig. Jag fick inte något blod och jag blev svagare och svagare. Tillslut blev jag helt galen av törst. Jag hade tänkt att hoppa på första bästa person om kom in i rummet, så blev det inte. Första personen som kom in var Marco. Han pratade innan jag han göra någon. Han sa att han skulle vi skulle på ett litet möte. Två av hans vänner släpade med mig till torget och när dem tog av påsen och såg dig. Livet fick en mening igen.” Han såg på mig. Tog tag i min haka och vände upp mitt ansikte mot honom. Och så kysste han mig. Hans kyssar var inte som Embrys men dem var varken sämre eller bättre. Det gick inte att jämföra dem. Diegos var kalla och hårda. Underbara. Embrys var varma och mjuka. Underbara de med. Han kysste mig passionerat ett tag innan han avbröt den och såg oroligt på mig.

”Du gillar honom va?”, frågade Diego.

”Va?”, frågade jag förvånat.

”Ja. Han den där vargen. Som höll om dig på ängen och sen bar dig hit.”, Han måste ha sett min blick för sen sa han. ”Jag är inte blind Bree. Inte ens om jag är galen av törst.”, jag tittade skamset bort. Vad skulle jag säga? Det var inte schysst mot någon av dem det här. Jag hörde mig själv säga:

”Nej det är inget. Vi är vänner det är allt.”, Lögnare! Tänkte jag för mig själv.

”Okej.”, sa han och kysste mig igen.

 

Några timmar senare behövde Diego gå ut och jaga igen. Fred och Kalyn följde med honom. Jag hade inte så mycket att göra så jag hade tänkt mig att ta en liten spring tur. Utan att jag tänkte på det så sprang jag ut med gränsen. Jag kände doften innan jag såg honom. De andra tyckte han luktade jätte äckligt, jag tyckte inte att det var så farligt. Han klev ut ur skogen i mänskligform.

”Har inte du patrullerig?”, frågade.

”Jo, vad tror du att jag håller på med? Håller en vildsint vampyr i skick.”, sa han skämtsamt och gick fram till mig och flätade ihop våra händer. Jag log. Någonstans i mitt huvud så fanns en liten liten röst som sa. Det här är fel. Du är otrogen Bree. Mot Embry och Diego!! Den var lätt att strunta i när man såg in i Embrys hungriga ögon. Han böjde sig fram och hans mjuka, varma läppar nuddade mina. Han släppte min han och la armarna om min midja och jag la armarna om hans hals. Det var inte så där jättelätt. Han var verkligen lång. Hans ena hand åkte ner lite närmare min rumpa, jag lät den ligga kvar där. När han märkte att jag inte protesterade så tog han ner andra handen också. Jag tog ner mina händer till hans bröst också och tryckte lite. Tyckte jag. Han ramlade omkull och bara stirrade på mig. Jag började skratta som en galning. Jag hade knuffat rakt ner i en lerpöl.

”Skrattar bäst som skrattar sist.”, sa han och drog ner mig i leran. Nu skrattade vi båda två.

”Alice kommer döda mig.”, skrattade jag när jag såg på mig.

”Åh nej. Det är du alldeles för snygg för.”, sa han. Den där hungriga blicken var tillbaka. Jag makade mig närmare honom och han la armen om mig. Han flinade.

”Vad?”, frågade jag. Han svarade aldrig på frågan. Istället så snurrade han runt och la sig på mig så jag låg ner tryckt i leran.

”Tack.”, log jag ironiskt.

”Varsågod.”, flinade han. Han sänkte huvudet och kysste mig igen. Hungrigare. Jag snurrade runt så jag låg på honom. Han la sina gigantiska armar runt mig igen. Jag tog tar i hans hår och drog honom närmare mig. Närmare än så här skulle vara omöjligt att komma. Han flyttade läpparna från min mun till min hals och bakom mitt öra.

”Jag älskar dig Bree.”, viskade han. Jag log. Innan jag han säga någon var hans läppar mot min mun igen. Till min överraskning så avbröt han kyssen mycket fortare än jag ville. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.

”Vad?”, frågade jag och smekte hans ansikte.

”Du gillar honom va?”, frågade han och såg försiktigt på mig. Det var precis samma fråga som Diego ställt, den här gången visste jag att det var Diego han syftade på men frågade ändå.

”Vem menar du?”, frågade jag.

”Killen som vi räddade. Di-någonting.”, Jag såg överraskat på honom. ”Jag är inte blind Bree! Blickarna som ni gav varandra där i Vancouver. Och på ängen. Ni är mer än vänner.”

”Du har fel. Vi är bara vänner.”, Dubbel lögnare. Jag borde nog döpa den där rösten eftersom den kommer fram så ofta. Jag kysste honom på munnen och allt hans tvivel var som bortblåsta.

”Bree! Vet du hur mycket dem där kläderna kostar?”, hördes Alice söta röst bakom oss. Jag vände mig mot henne. Hon hade flyttat sig närmre.

”Ledsen Alice.”, mumlade jag.

”Jaja du kan vara ledsen sen. Vi måste hem! Och du – ni – behöver ta en dusch.”, sa hon och sträckte fram en hjälpande hand åt mig. Jag tog den och hon drog upp mig. Till min förvåning så hjälpte hon Embry också. Han vinkade åt oss och sen gick han in i skogen. Alice och jag började springa hem åt. Innan vi kom fram så stannade hon och såg på mig, hon hade händerna på höfterna så där överdrivet mammigt.

”Vad?”, frågade jag.

”Vad tror du att du håller på med?”, frågade hon, inte argt, men nästan.

”Vadå?”, frågade jag.

”Du kan inte hålla på så där! Ena stunden så hånglar du med Diego och i andra med Embry! Det är inte rättvist!”, skällde hon på mig.

”Jag vet. M-men jag vet inte vad som hände det bara blev så...”, sa jag och tittade skamset ner i marken.

”'Det bara hände?'”, citerade hon mig. ”Det tror jag inte. Du är varken schysst mot Diego, Embry eller dig själv!”

”Och vad är du? Min mamma?”, röt jag. Hennes blick ändrades genast. Nu såg hon sårad ut. ”Förlåt. Jag vet att det inte är schysst. Men jag kan inte välja. Jag älskar både Embry och Diego.” sa jag.

”Vet du vad?”, sa hon. Jag tittade upp på henne. ”Lyssna på ditt hjärta. Det slår visserligen inte men det finns där.”

”Varför. Säger alla så?”, sa jag och slog ut med armarna och vände mig om och såg . En kille som stog i skogsbrynet. Diego.

---

Lite spänng. Någon som gillar?

 

 

/Erika

”V-va?”, viskade jag. Hon nickade. ”M-men varför har du inte sett något förens nu?”, stammade jag på. Jag hade panik.

”Jag vet inte. Han är på väg. Vi måste hem. Nu!”, sa hon. Edward försvann och jag satte igång motorn och däcken tjöt när jag rullade ut på vägen. Vi satt tysta ända tills jag svängde av mot Cullens hus. Mitt hem. Jag fattade det fortfarande inte. Men jag måste koncentrera mig. Vi måste få tillbaka Diego. Det är det viktigaste nu.

”Är du okej?”, frågade Alice.

”Det är bra.”, sa jag och suckade. Det var en lögn och hon trodde inte mig.

”Jag ska be Jasper hjälpa dig sen.”, jag sa inte emot. Orkade inte riktigt. Jag åkte in i garaget.

”Du borde ringa upp Embry och säga till honom och några av hans vänner att komma hit. Bara för säkerhets skull.”, sa Alice när jag hade parkerat.

”Okej.”, sa jag och tog upp min mobil och ringde Embry. Han svarade efter andra signalen.

”Embry här. Vad kan jag stå till tjänst med denna ljusa dag?”, frågade han glatt.

”Den är inte alls ljus.”, viskade jag.

”Sötnos vad är det?”, frågade han oroligt.

”Marco. Han kommer ikväll...”, Hade jag kunnat hade jag gråtit.

”Vi är på väg.”, sa han med allvarlig röst. Sen la jag på och gick upp för trappan. Alla var i vardagsrummet. Edward hade visst kommit hem. När jag kom in i rummet så blev jag helt lugn. Allt skulle ordna sig.

Jasper. Men jag hade inte ork att bli arg, så istället så tittade jag runt i rummet. Alla var där. Esme, Carlisle, Edward, Alice, Jasper, Fred, Kalyn , Emmett, Rosalie och Rosalie. Nej vänta. Två av Rose? De andra måste ha sett min förvirrade blick för Fred sa:

”Kalyn har klonat Rose.”, ja just det.

”Så nu kan jag styra henne och få henne att göra precis vad jag vill.”, sa Kalyn stolt. Jag nickade. Jag var alltför koncentrerad på deras händer. Dem var samman flätade. Jag var glad för Freds skull. Jag log och såg sen på Alice.

”När kommer han?”, frågade Alice.

”Dem sprang för typ 1 minut sen. När kommer Marco?”, frågade jag.

”Om en halv timme mer eller mindre.”, svarade hon och ryckte på axlarna.

”Vad är det? Mer eller mindre?”, frågade jag.

”Ja-jag vet inte. Bilden är otydlig.”, sa hon. ”Trevligt. Nu är hundarna här. Och jag ser inte ett dugg.”

”Det blir bra.”, sa Jasper och smekte hennes arm. Så lyckliga dem var. Tänk om mitt kärleksliv var så lyckligt. Jag suckade och gick till dörren för att släppa in Embry. Han stog där i bar överkropp med sina polare bakom sig men dem såg jag inte. Jag hade bara ögon för honom. Han log mot mig, det där leendet som jag älskar. Jag ville bara smaka på dem där mjuka läpparna och aldrig släppa honom. Fokusera nu Bree! Tänkte jag. Jag klev åt sidan för att släppa in dem. Vi gick in i vardagsrummet och Embry såg Rose 1 och Rose 2.

”Läskigt.”, mumlade han.

 

Vi stog på ängen där Riley och Victorias klan hade anfallit. Alice hade sett att Marco skulle komma från norr så vi stog åt söder. Den ”riktiga” Rose och några vargar var inne i skogen bakom oss. Alice kollade på klockan.

”Han är här om 2 minuter. Bree?”, sa hon. Jag nickade och tog kontakt med alla.

"Hör alla varandra?”, frågade jag. Alla nickade. Bra

”1 minut”, ropade Alice. Alla gjorde sig klara. Vi väntade i vad som kändes som en evighet men tillslut så kom Marco ut ur skogen. Med sin lilla följe slagare som höll i Diego. Plötsligt fick jag panik. Vad skulle jag säga? Tänk om han dödade Diego innan vi han göra något? Jag blev helt plötsligt lugn. Allt skulle bli bra. Jasper morrade jag i tankarna. Förlåt men du behövde det, tänkte han tillbaka. Marco hade nu kommit fram till oss. Eller han stog 5 meter ifrån oss. Han tog till orda.

”Jag ser att Kalyn har anslutit sig till er. Hur kan det komma sig? Och vem är hennes vän?”, frågade han med sin äckliga röst.

”Fred och Kalyn träffade vi efter vårt senaste möte. Jag kände Fred sen tidigare.", fräste jag. Ja jag ljög lite, men inte så mycket.

”Åh men så trevligt.”, sa han fortfarande vänligt.

”Varför vill du ha Rosalie?”, röt Emmett.

”Nu ska vi inte bli otrevliga här.”, sa Marco.

”Visst men svara på frågan.”, snäste jag.

”Jo så här. För 80 år sen så träffade jag en flicka, den vackraste i staden, från en av dem rikaste familjerna. Jag förälskade mig i henne. Det gjorde nog alla pojkarna i staden.”, Han log åt ett minne. ”Det fanns bara ett problem. Jag en av dem fattigaste pojkarna i hela staden. Hon viftade bort mig som om jag var en fluga. Jag var helt förkrossad. Jag trodde inte att man kunde vara mer förkrossad än jag.” han suckade. ”Några dagar efter att jag hade gett henne en bukett med rosor som hade kostat en förmögenhet för mig, så fick jag reda på att hon hade förlovat sig. Jag blev så arg. Att hon inte ens hade sett allt som jag gett henne. Helt otroligt. Men det som var ännu med otroligt var att någon vecka senare så nådde en hemsk nyhet mig. Hon var död. Det var hennes festman och hans vänner också. Livet tog slut. Allt jag levt för. Borta. Några dagar senare så träffade jag en man. Blek som snö med läskiga röda ögon. Han tog med sig mig till en skog och förvandlade mig. Vi vet ju alla hur smärtsamt det är.” Det visste vi. ”Mitt liv blev bättre efter förvandlingen. Tills jag såg henne vara ute och jaga. Blek precis som jag. Hon var inte död. Hon var vampyr. En liten del av mig var glad. Men en stor del av mig var arg. Hon hade evigt liv. Hon hade avvisat mig. Jag bestämde mig för att få henne. Jag byggde upp en liten klan som skulle kunna hjälpa mig. Vi skulle få Rosalie Hale att bli min.”, slutade han och log. Ett hemskt leende.

”Så du tillfånga tog Diego för att få en kvinna som inte vill ha dig?”, röt Edward. Jag hade aldrig hört honom så otrevlig. Det passade honom inte.

”Jag vet inte om hon inte vill ha mig. Inte om hon...”, började han.

”Jag gör det!”, avbröt Rose-klonen. Alla såg sårat eller frågande på henne. Även om vi visste att det var Kalyn som gjorde det.

”Rose!”, viskade Esme sårat. Gud vad alla spelade bra. Några av vargarna gnydde till.

”Rose... snälla stanna.", viskade Emmett

”Men bara om Bree får tillbaka Diego.”, fortsatte klonen.

”Självklart. Men jag tror inte dina vänner inte kommer låta dig gå.”, sa Marco.

”Om dem bryr sig över huvudtaget om mig så låter dem mig gå. Det här är vad jag vill.”, sa hon med stark röst.

”Okej. Kom hit så ska din familj få en ny liten medlem.”, sa Marco.

”Nej! Vi möts på mitten. Din lilla vän kan ta med sig Diego till mitten så kommer jag dit.”, sa klonen.

”Okej. Marlow. Ta med Diego till mitten och för hit min nya brud.”, sa Marco och hån log. Klonen började gå men Emmett tog tag i hennes arm och viskade:

”Rose. Snälla. För min skull.”

”Jag kan inte stanna. Jag är ledsen. Det här är vad jag vill.”, Hon ställde sig på tå för att kyssa honom. Han besvarade kyssen. Hon avbröt den och började gå mot mitten. Hade Emmett kunnat hade han gråtit. Det hade Esme och Alice också. Jag med för den delen. Hon och killen, Marlow, möttes på mitten. Han släppe Diego som ramlade ihop på marken. Sekunden senare var jag framme och drog upp honom.

”Fast... du... dig skulle jag nog hellre ha som brud...”, sa Marco och var framme hos mig och tog ett stryp grepp på mig. Jag skrek till och tappade gåvan. Embry morrade och försökte komma fram till mig men hans bröder stoppade honom.

”EMBRY!! NEJ DU FÅR INTE! DET ÄR VAD HAN VILL!!!”, skrek Edward.

”Tankeläsare.”, sa Marco. ”Jag borde ha räknat ut det.”

”Vad vill du?”, röt Jasper.

”Ha henne.”, röt Marco och pekade in mot skogen. ”Trodde ni att jag skulle gå på kloningen? I så fall så är ni dummare än jag trodde.”, skrattade han (det var inte ett roligt skratt precis). "Men ni är bra skådespelare måste jag medge. jag gick nästan på det. Nästan", Rosalie kom ut ur skogen – morrandes - och ställde sig vid Edward i mitten.

”Lika vacker som jag minns dig...”, viskade Marco. Emmett morrade. Marco såg på Emmett.

”Dig känner jag igen. Du var med henne och jagade första gången jag såg henne i mitt nya liv...”, mumlade han. Emmett gläfste till. Marco tog ett hårdare grepp runt min hals.

”Men vill ni ha tillbaka henne så måste jag få Rosalie.”, väste han.

”I helvete!”, skrek Esme. Alla blev super förvånade. Till och med Marco. Han trodde väl säkert att en vacker kvinna som hon aldrig skulle säga något sånt. Alla bara stirrade på henne. Alla utom Carlisle som tog chansen. Han sprang fram till Marco och tacklade in honom i ett träd så han tappade taget om mig. Jag hämtade mig från chocken och drog med mig Diego och sprang fram till min familj. Diego fick stå längst bak. Han var inte precis vid medvetandet. Jag ställde mig någon stans i mitten. Marco hade kommit på fötter och han och Carlisle försökte få in slag på varandra. Det såg ut som om dem dansade. En dans på liv och död... Jag rös bara av tanken. Dem rörde sig närmre oss. Med avsikt tror jag. När dem var tillräckligt nära så tog Carlisle och ställde sig bakom Marco som tog över Carlisles plats. Det skulle han inte ha gjort. Esme stog bakom honom och hoppade upp på hans rygg. Hon satte händerna mot hans huvud och drog. Marcos huvud låg några decimeter ifrån hans kropp. Äckligt. Jag hade varit så koncentrerad på Carlisles och Marco så jag inte hade märkt att Edward och Jasper hade dödat Marlow. Jag satte mig ner på knä. Och började snyfta. Det kom någon och satte sig bredvid mig och la armen om mig.

”Är du okej?”, frågade Embry mig.

”Jag tror det.”, viskade jag. Snyftningarna blev kraftigare. Jag la min panna mot hans axel och han la sina armar om mig och gungade mig fram och tillbaka. ”Allt kommer bli okej igen. Allt är över.”, mumlade han om och om igen. Han hade rätt. Allt var över. Det skulle bli okej.

---

 

Hoppas att ni gillade det här kapitlet :D

 

/Erika

Han närmade sig. Det kunde jag höra. Hans fötter som snuddade marken när han sprang. Han visste att jag hade märkt att han var på väg. Jag öppnade mitt sinne och kom in i hans tankar.

”Ni är klara märker jag...”, tänkte han.

”För länge sen. Du kan komma.”, svarade jag.

”Bra. Är där om 15 sekunder.”

”Okej.”, tänkte jag och sen så hoppade jag ur hans huvud.

”Han är här om ca 10 sekunder.”, sa jag till Bella.

”Okej.”, sa hon och hon log. ”Hur vet du det förresten?”

”Jo. Jag har min gåva...”, började jag, osäker på hur jag skulle fortsätta. ”Jag kan liksom hoppa in i andras huvud och höra deras tankar... och så kan dem höra mina tankar om jag vill...”, hon såg på mig med en konstig. ”Vad?”, frågade jag henne.

”Det är as coolt ju! Tänk om jag får en sån cool gåva när jag blir en av er.”, sa hon.

”Du har berättat om din gåva märker jag.”, sa Edward och kom in igenom fönstret. Jag hade inte hört honom komma. ”Jag vet.”, sa han och flinade. Jag räckte ut tungan åt honom. Flinet blev bredare.

”Wow. Det verkar som om ni har bott tillsammans i typ hundra år, inte typ två veckor.”, sa Bella. Det hade hon rätt i. Jag hade passat in här från början och bara bättre och bättre för varje dag som gick. Jag log. Jag hörde ett välbekant motorljud komma mot oss. Jag såg frågande på Edward.

”Du får inte köra hem själv. Du har ju inget körkort”, sa han och låtsades vara allvarlig. ”Så jag lät Alice komma och hämta dig. Och så lämnar hon min bil. Ni tar din bil hem.”, fortsatte han och tyckte på axlarna. Jag nickade och började ta på mig min tjocktröja.

”Vänta! Innan du går. Skulle du kunna typ försöka hoppa in i mitt huvud?”, frågade Bella och pekade på sitt huvud.

”Eh... visst.”, Jag gjorde som jag alltid gör men kom inte in. Jag försökte och försökte men det var som.. som om det var en mur som var ivägen. Jag slutade koncentrera mig, det var ingen idé att försöka mer.

”Det går inte. Jag är ledsen, jag försökte men det gick inte.”, sa jag. Bella såg lite ledsen ut. Hon suckade.

”Det är verkligen ett fel i min hjärna...”, sa hon sorgset.

”Nej då.”, sa Edward och kysste henne på munnen. Jag log och gick ut ur rummet och ner för trappan.

”Bella?”, ropade Charlie.

”Bella är kvar där uppe. Det är bara jag.”, ropade jag tillbaka.

”Åh. Bree. Ska du gå?”, han hade kommit ut i hallen.

”Ja, dem där två behöver lite privattid. Jag är ändå trött.”, Det var en lögn men ändå.

”Åh, ni har väl bara en bil... vill du ha skjuts?”, frågade han osäkert.

”Nej då. Alice kommer och hämtar mig och lämnar Edwards bil. Vi ska övningsköra. Men tack ändå. Har ni någon körskola här i stan?”, frågade jag.

”Ja då. Precis bredvid macken.”, sa han.

”Bra. Då ska jag nog gå dit imorgon och be om att få ta körkort.”, sa jag och tittade ut genom fönstret. ”Åh där är Alice. Jag måste gå. Men det var trevligt att träffas Mr Sw... Charlie menar jag”, Han skrattade.

”Desamma Bree.”, sa han. Sen gick jag ut genom dörren. Alice satt i passagerarsätet i min bil så jag satte mig i förarsätet.

”Heej.”, sa jag men hon svarade inte, då tittade jag på henne och såg att hennes blick var helt tom. Den blicken hade jag sett en gång tidigare. Hon hade en syn.

”Alice. Vad ser du?”, frågade jag panikslaget. Jag visste ju inte vad man skulle göra när hon hade en syn. Edward kom och hjälp mig!!! Tänkte jag.

”Marco. Han har ändrat sig.”, hon vände huvudet mot mig samtidig som Edward öppnade hennes dörr. ”Han kommer ikväll.”

---

 

Så. Vad tycks??

 

/Erika

När Embry gått hem till reservatet så kom Edward fram till mig.

”Du Bree. Jag hörde det du tänkte förut. Det om vem du ska välja... Jo jag vet en som har gått igenom samma sak.”, sa han och såg ovanligt nedlåtande ut.

”Åh. Ja. Så du vet...”, sa jag generat och osäkert.

”Ja. Sånt kan man inte dölja för mig. Men du får veta vem det är imorgon. När jag tar med dig till henne.”, sa han lekfullt.

”Åh. Okej...”, sa jag överraskat.

”Men var det inget som du skulle komma ihåg att fråga mig om?”, frågade han mystiskt.

”Åh. Nej men det var inget.”, svarade jag snabbt. Han skrattade medans han gick in i huset.

 

”Ska vi gå?”, frågade Edward.

”Visst.”, sa jag. ”Får jag köra?”

”Om du vill.”, sa han och rykte på axlarna. ”Vi tar din bil.”, sen gick vi ner till garaget. Där stog min röda BMV. Edward satte sig i passagerarsätet och jag satte mig bredvid honom. Jag vred om nyckeln och bilen brummade under oss. Jag klickade på knappen som öppnade garagedörrarna och körde ut. Vi åkte under tystnad. Ibland sa han hur jag körde men annars var vi tysta. Jag tyckte att jag kände igen mig och satt och grubblade över hur det kunde komma sig. Till slut kom jag på det.

”Ska vi hem till Bella??”, utbrast jag.

”Det förvånar mig att det tog så lång tid för dig att komma på det.”, skrattade han.

”Men... hon kan väl inte hjälpa mig men mina problem... eller hur?”, jag fattade inte alls.

”Hon kan nog hjälpa dig mer än du tror.”, suckade han.

”Men jag vet inte om jag kommer klara av att inte döda henne...”, viskade jag.

”Det vet jag att du kan...”, Han la sin hand på min axel. ”Du har bra självkontroll, du klarar det.”, fortsatte han sen.

”Du har för höga tankar om mig.”, mumlade jag.

”Det tror jag faktiskt inte.”, protesterade han.

”Du tror fel.”, sa jag. ”Jag kommer inte kunna hindra mig och så dödar jag henne och du blir så arg så du dödar mig eller så hatar du mig i all evighet eller både och, även om det vore rätt åt mig...”, jag suckade. Vi var framme vid Bellas hus och jag stängde av motorn och drog ut nyckeln. Edward öppnade dörren och gick runt bilen, i människotakt för att inte väcka uppmärksamhet. Han öppnade min dörr men jag bara satt där med armarna i kors.

”Kom igen nu Bree. Du klarar det.”, sa han. Jag suckade men klev ur bilen.

”Det kommer bli hennes död...”, mumlade jag. Han bara skrockade. Han gick först upp för trappan och klackade på dörren. En medelålders man öppnade och han tittade på mig, efter han har studerat mig ett litet tag såg han frågande på Edward.

”Nytt tillskott i familjen?”, frågade han.

”Ja, Charlie, det här är Bree. Bree det här är Charlie, Bellas pappa.”, svarade Edward.

”Det är trevlig att träffas Mr. Swan.”, hälsade jag.

”Det samma Bree. Det är alltid lika trevlig att träffa Edwards systrar... men snälla. Kalla mig Charlie.”, sa han.

”Åh. Visst. Som gamla vänner.”, sa jag och log. Då kom Bella ner för trappan. Blöt i håret som om hon nyss hade duschat. Och elden i min strupe flammade upp. Men jag kunde behärska mig. För tillfället.

”Åh. Hej Edward. Hej Bree.”, sa hon och hon lyste när hon såg på Edward. Undrar om jag ser ut så när jag ser på Embry eller Diego...

”Hej snygging.”, sa Edward. Jag bara log mot henne.

”Okej. Jag går.”, Charlie och tog händerna över huvudet och flydde ut i vardagsrummet. Vi skrattade allihopa.

”Men varför tog du med dig Bree?”, frågade Bella Edward när vi slutat skratta. ”Inte för att jag har något emot det. Tro inte det Bree.”, Både jag och Edward skrattade igen.

”Nej då. Det skulle jag aldrig tro. Men jag undrar faktiskt också varför Edward tog med mig hit...”, sa jag och vi såg på Edward.

”Ni har mycket att prata. Som jag sa tidigare Bree. Bella har varit i samma sits som du. Men vi går upp till Bellas rum allihop nu. Sen går jag nog.”, Jag såg hur Bellas ansikte blev olyckligt. Edward hade tydligen också sett det. ”Men sen kommer jag tillbaka.”, sa han och hon lyste som solen igen.

”Okej.”, sa hon och gick upp för trappan. Edward gick efter henne och jag gick sist.

 

Vi stog i ett litet rum med några få möbler. Bella och Edward satt på sängen medans jag satt i en gungstol i ett av hörnen av rummet.

”Jaha. Jag kanske borde låta er prata...”, sa Edward och reste sig och kysste Bella ömt på munnen. ”Det angår inte mig...”, Sen hoppade han ut genom fönstret och vi var ensamma.

”Så... vad var det han snackade om att jag har varit i samma sits som du?”, frågade hon när vi suttit tysta ett tag.

”Jo.”, Jag satte mig på hennes säng. ”Så här...”, och så redo gjorde jag alla mina problem för henne. Öppnade mitt hjärta. Hon satt och lyssnade genom hela berättelsen och när jag var klar så frågade hon:

”Har Edward berättat om när han lämnade mig?”, Det. Var. En. Chock!

”V-Va?”, var det ända jag fick fram. Hon nickade.

”Han lämnade mig efter att jag hade börjat blöda på mitt födelsedags kalas hos er och Jasper försökte döda mig. Han lyckades inte men Edward och resten av familjen lämnade mig här för att dem inte skulle skada mig mer. Det var dem svåraste månaderna i mitt liv...”, Hon såg inte ut att prata med mig längre utan som om hon var i en annan tid ”...tills jag började umgås med Jacob. Han lindrade smärtan i bröstet lite. En dag var Jacob ute och patrullerade och jag ville ha lite kul så jag hoppade från en klippa. För skojs skull. Men efter som Alice inte kan se varulvarna så såg hon inte när Jacob drog upp mig så hon trodde jag var död. Hon åkte hit för att trösta Charlie. Men så var hon hemma här när jag kom hem men Rosalie hade berättat för Edward varför Alice åkte hit och han ringde hit för att kolla om det var sant. Jacob svarade och svarade att Charlie var på begravning – hans vän Harry hade nyligen dött – och han trodde att det var min. Så han reste till Italien för att Volturi skulle döda honom. Alice såg honom i en vision och vi åkte till Italien för att rädda honom. Men vi gjorde också ett avtal med Volturi. Att jag måste bli en av er. Men sen så kom vi tillbaka och jag blev tvungen att välja mellan Edward och Jacob. Det är inget lätt val.” Där håller jag med. ”Jag valde Edward. Det är därför som Jacob nog hatar mig nu.”, Hon såg på mig.

”Det är därför som Edward tog med mig hit.”, mumlade jag.

”Ja. Förmodligen.”, sa hon.

”Men vad ska jag göra...?”, Jag var på väg att bryta ihop. Det märktes. Bella märkte det med. Hon kramade mig. Och elden brann mer en någonsin i min strupe så jag krånglade mig ur hennes grepp och millisekunden senare stog jag på andra sidan rummet. Hon skrattade.

”Så där brukade Edward också göra...”, sa hon.

”Han skulle döda mig om jag dödade dig...”, sa jag allvarligt och gick tillbaka mot henne. Långsamt.

”Det tror jag inte att du skulle göra...”, sa hon.

”Han sa samma sak.”, Jag var framme vid sängen och satte mig på den igen.

”Varför förvånar det mig inte?”, skrattade hon. Jag skrattade också.

”Men vet du vad jag gjorde när jag valde?”, frågade hon när vi slutat skratta. Hon behövde inte säga vilket val hon menade. Det visste jag redan. Jag skakade på huvudet.

”Lyssnade på mitt hjärta. Även om ditt inte slår så finns det där.”, det lät klokt.

”Ja. Men jag behöver inte lyssna på det förens vi fått tillbaka Diego...”, Jag suckade. Hon tog min han. Rädd för att göra något förhastat.

”Han kommer tillbaka. Jag vet det bara. Lita på din familj. Dem kommer inte låta något hända Diego.”, jag ville tro henne men det fanns en liten röst inne i mig som sa. Tänk om ni inte får tillbaka honom? Tänk om du aldrig med får se honom...

---

Okej ni vet vad som gäller. Kommentera!

/Erika

Vi hade kommit fram till Vancouver, igen. Fan vilket springande det blev mellan Forks och Vancouver dem senaste dagarna... eller egentligen nätterna men nu var vi i alla fall på väg till Vancouver igen... för att hitta Kalyn. Fred sprang i spetsen medans jag och Embry sprang bakom honom och Edward och Jasper sprang längst bak. När vi nästan var framme så stannade vi så Embry kunde byta form, sen skulle jag bära honom på ryggen. Så han skulle kunna hålla samma takt som vi andra utan att skrämma livet ur de få människorna som var ute klockan halv tre på natten. Embry kom tillbaka och hoppade upp på min rygg. Han vägde ju knappt någonting. Och vi sprang igen. Embry masserade mina axlar medans han satt på min rygg och jag log. Jag hörde hur Edward suckade bakom mig och jag kunde inte låta bli att undra varför. Jag måste komma ihåg att fråga honom sen. Men nu måste vi fokusera på att hitta Kalyn.

”Okej. När jag hittade henne förra gången så var hon vid den gamla järnvägsstationen så vi börjar att leta där. Och om hon inte är där så följer vi hennes spår. Okej?”, frågade Fred och stannade. Vi andra gjorde samma sak.

”Okej.”, sa alla i kör.

”Bra. Följ efter mig.”, sen sprang han iväg och vi följde efter.

 

När vi kom fram till stationen så såg den helt öde ut. Förutom att det lyste i ett fönster på högsta våningen. Fred klättrade upp för väggen och in i fönstret och vi andra gjorde likadant. Vi stod i ett litet rum med mörka väggar. Motsatsen till mitt stora öppna, ljusa rum. I ett av dem mörka hörnen så låg det en liten boll. Fred gick fram till bollen och petade på den och millisekunden senare så stog där en vacker flicka – 18 eller 19 år max – med Röda ögon och stirrade på mig – som fortfarande hade Embry på ryggen.

” Kalyn.”, hälsade Fred. Kalyn slet blicken från mig och tittade på Fred.

”Fred...”, sa hon osäkert. ”Vilka är dina vänner?”, frågade hon fortfarande lika osäker.

”Det här är Bree, Embry, Edward och Jasper.”, svarade Fred inte det minsta osäkert.

”Och vad är det som för er hit till mig denna afton?”, frågade hon. Lite mer säkert än förut med fortfarande väldigt osäkert.

”Jo vill vill be dig om en tjänst... Bree? Du vet mer om det här än jag, vill du berätta för Kalyn?”, frågade Fred.

”Givetvis. Jo så här min vän – Diego – har blivit tillfångatagen av en man som heter Marco. Vi var på ett möte med honom igår, och han ville ha en av våra vänner – Rosalie – men vi kan omöjligt ge honom henne...”, förklarade jag. ”Och så såg en annan av våra vänner – Alice. Som kan se in i framtiden - såg en syn med Marco igår. Han kommer till oss i Forks om 2 dagar och försöker förhandla till sig Rosalie...”

”Och ni vill att jag med min gåva ska klona Rosalie och han får klonen medans ni får Diego.”, avbröt hon mig.

”Hur visste...? Precis.”, sa jag. Hon suckade.

”Jag kan inte. Jag känner Marco och han känner till min gåva och när han får reda på att det är en klon så kommer han att hämnas på mig... jag vill hjälpa till, det vill jag verkligen men för min egen säkerhet så kan jag inte. Jag är ledsen”, sa hon.

”Så om vi kommer på ett sätt så att Marco inte får tag på dig så skulle du göra det?”, frågade Jasper.

”Ja.”, sa hon kort.

”Men om... nej det var inget.”, sa Embry när alla hade varit tysta ett tag.

”Jo jycken. Det skulle nog kunna funka om Kalyn tycker att det är okej...”, sa Edward. ”Embry tycker att du ska få bo hos oss tills Marco har lugnat ner sig.”

”Jo. Ja. Det skulle jag ju kunna göra...”, svarade Kalyn.

”Bra. Då följer du med oss hem nu. Men vi måste be dig om en tjänst. Jaga inte närmare än Seattle okej?”, sa Edward.

”Okej. Får man fråga varför?”, frågade Kalyn förbryllat.

”Ja. Vi jagar inte människor, utan djur. Och om ni kom och dödade mitt i Forks så skulle det väcka misstankar mot oss.”, förklarade Jasper.

”Okej.”, sa hon och nickade.

”Då så. Ska vi gå?”, frågade Embry. ”Den här byggnaden skrämmer mig.”, sa han med spelad fasa. Alla skrattade lite och Jasper sa:

”Ja kom nu.”, och han hoppade ut genom fönstret. Sen Kalyn, och Fred och sen Edward. Jag och Embry var sist. Embry kysste min kind och hoppade ut. När jag tittade ut så såg jag att dem andra redan börjat springa och var borta. Jag hoppade ner och landade rakt på Embrys rygg och kysste honom på halsen. En liten röst inom mig sa: Bree vad håller du på med? Det är ju Diego du älskar mest. En annan liten röst sa: Ja. Fortsätt. Du älskar Embry mer. Fortsätt... fortsätt älska med honom. Jag ignorerade den första. Han flyttade mig från ryggen till sin famn och kysste mig på munnen. Jag vet inte hur långe vi stod där men tillslut så avbröt jag kyssen och viskade:

”Vi måste gå.”

”Mm tyvärr.”, viskade han tillbaka. Sen så hoppade han upp på min rygg och det bar av mot skogen igen.

 

Vi kom fram till skogskrönet. Embry hoppade av mig och gick in bland träden. Jag satte mig ner för att vänta på honom. När jag suttit och lekt med en sten i ungefär en tredjedels minut så hörde jag en kvist brytas bakom mig. Jag vände mig om för att stirra in i ett par klar röda ögon. Jag stog som förlamad. Tills en stor grå varg flög genom luften med ett vrål. Då fick jag tillbaka medvetandet. Han hade vampyren mellan tänderna och skulle just ta till och döda henne.

”Vänta!”, sa jag och gick fram mot dem. Embry lossade inte taget men han bet inte huvudet av henne. Shit vad ont det där måste göra.

”Vem är du?”, frågade jag. Hon var tyst. Jag tittade på Embry och han bet hårdare. Hon skrek. Jag visste hur det kändes men det var nödvändigt.

”Jag heter Mallory.”, sa hon.

”Vad gör du här?”, frågade jag.

”Marco... han skickade mig för att se vart ni... bor.”, kved hon.

”Okej...”, sa jag. ”Du kommer med oss. Och om du gör motstånd så kommer Embry här, att döda dig. Okej?”, Hon nickade panikslaget.

”Bra.”, sa jag kort. Embry släppte henne och hon ställde sig upp.

”Om du försöker springa ifrån oss så hinner vi ikapp dig. Jag lovar.”, sa jag varnande. Hon nickade.

”Följ efter mig!”, sa jag och sprang. Hon följde efter och Embry sprang sist, för att hålla koll på henne tror jag. Vi kom ut ur Kanada och tillbaka till gamla USA och Washington.

 

Hela familjen stod på trappan när vi kom. Jag tittade på Edward. Har du berättat om henne? Han nickade. Bra.

”Okej. Alla vet vem det här är?”, Jag pekade på Mallory. Alla nickade. ”Bra. Och ni vet varför hon letade rätt på mig?”, Alla nickade igen. ”Bra. Så vad tycker ni att vi ska göra med henne. Jag kunde inte fatta beslutet själv där i skogen...”, suckade jag.

”Vi förstår.”, sa Carlisle lugnande. ”Vi kan inte döda dig.”, fortfarande han sen, men han pratade med Mallory nu. ”Så vi kommer ha var dig här. Under beskydd. Och du måste hålla dig till vår diet - djur blod – tillsvidare.”, Mallory rynkade på näsan. Men det var bättre än att dö. Men det fattade inte hon. Vilken idiot. Men men inte mitt problem. Men jag hade ett stort och ett gigantiskt problem. Det stora problemet var Marco och det gigantiska var när – om – vi får tillbaka Diego. Vem ska jag välja? Embry - den snälla vargen – eller Diego – den passionerade vampyren. Det var ett svårare val än problemet med Marco...

---

 

K-O-M-M-E-N-T-E-R-A-!-!-!-!-!-!

 

/Erika

Jag låg med huvudet mot hans bröst och lyssnade på han hjärta när dem kom hem.

”Dem är här...”, viskade han.

”Mm... jag vet.”, jag kysste han läppar mjukt innan jag satte mig upp och kollade mig i spegeln och rättade till kläderna och håret innan jag gick ner. Med Embry i hälarna.

”Hej allihopa.”, sa jag när vi kom ner. Alice var först med att säga förlåt.

”Åh Bree jag är så ledsen att vi inte kom ikapp dem. Jag förstår inte. Diego kan ju inte ha velat springa själv så dem måste ju ha burit honom och då måste det ju ha gjort dem långsammare men vi han inte ikapp dem... inte ens Edwa...”

”Tyst.”, avbröt jag henne. ”Ni gjorde ert bästa. Mer kan ingen av oss göra...”

”Nej, det är sant.”, mumlade hon. Min blick svepte över rummet. Alla var där. Carlisle, Esme, Edward, Alice, Jasper... nej alla var inte där.

”Var är Emmett och Rose?”, frågade jag.

”Det kommer nog snart. De skulle jaga lite.”, svarade Esme.

”Åh. Okej.”

”Jag måste åka tillbaka till La Push...”, mumlade Embry i mitt öra. Trots att alla hörde.

”Okej.”, han kramade min hand. Jag kramade tillbaka, men jag var rädd att bryta något i hans han så jag tog det försiktigt. Sen gick han, samtidigt som Edward gick. Han skulle väl till Bella. Jag tog upp en tidning från bordet och satte mig i en fåtölj. Jag han läsa max tre meningar innan Emmett och Rosalie kom in rusande.

”Hallå? Kan alla komma hit?”, ropade Emmett. Alice och Jasper kom ner från trappan och Carlisle och Esme kom in från köket.

”Vad är det?”, frågade Esme oroligt.

”När vi var och jagade så stötte vi på ett spår.”, alla stelnade till när Emmett sa det.

”Det var färskt...”, tillade Rosalie.

”Åh. Jag vet var det är men ni kommer inte tro det.”, sa jag. Och så drog jag hela historien men Fred. Men jag hoppade över delen som hade hänt när han gått. Det var lite för privat.

”Så har jag förstått det här rätt? Embry fick upp doften av Fred när ni var på väg hem och han fick följa med hit. Sen så behövde han jaga och sprang till Seattle, och han sa att han skulle testa djurblod på väg dit? Och sen kommer han tillbaka hit?”, frågade Carlisle.

”Precis.”, sa jag och flinade. ”Och när man talar om trollen...”, jag gick till dörren för att möta min vän. Min familj ställde sig på rad för att hälsa. Han kom upp för trappan.

”Hej. Hur var jakten?”, frågade jag.

”Toppen. Men jag fattar inte hur du kan äta djur... blä säger jag bara.”, han flinade.

”Kom in. Det är några jag vill att du ska träffa.”, sa jag och gick in. Han följde efter.

”Fred, det här är min familj. Det här är Esme och Carlisle. Mamma och Pappa Cullen”, jag gjorde en gest mot dem.

”Trevligt att träffas Fred.”, sa Carlisle som log.

”Ja, du har säkert hört historien om att vi trodde att det var du som var fångad...”, sa Esme som också log.

”Ja. Det är trevligt att träffa er med.”, sa Fred. Jag gick vidare.

”Det här är Emmett - den lekfulla björnen som jag brukar kalla honom – och Rosalie.”, Emmett hade limmat på ett brett flin i ansiktet.

”Trevligt att träffas.”, Fred var... högtidlig.

”Och så har vi vår egen shopping drottning Alice och Jasper.”, fortsatte jag. Alice klingade skratt fyllde rummet.

”Kul att träffas Alice och Jasper.”, Fred fortsatte med att vara högtidlig.

”Och så får vi ju inte glömma Edward och Bella – som förövrigt är människa – men dem är nog hos Bella tror jag.”, la jag till. Fred så super förvånad ut men sa inget.

”Så Fred hur länge stannar du?”, frågade Emse.

”Tja... jag vet inte.”, svarade han osäkert.

”Ja, du får stanna så länge du vill. Om du vill kan vi göra i ordning ett rum som vi har i källaren.”, sa hon.

”Ja. Dem har gett mig ett rum. Dom gjorde det super snyggt på bara några dagar.”, sa jag.

”Men ni ska inte göra er besvär för min del...”, invände Fred.

”Åh det det är inte till besvär. Jag hade inte ändå tänkt att göra i ordning det till gästrum.”, sa Esme.

”Åh, ja. Om ni ändå ska göra om det så kan ni väl få göra om det till mig...”, sa Fred fundersamt. Alice blick blev tom och Jasper frågade:

”Vad ser du?”

”Marco. Han har bestämt sig. Han tar med sig Diego hit. Och försöker förhandla...”, svarade hon.

”När?”, frågade jag panikslaget.

”Om 3 dagar...”, viskade hon.

”Men vi måste ha en plan... vad vi ska säga när han kommer... hur vi ska få Diego men utan att han får Rose...”, viskade jag.

”Ja. Varför vill han ha dig Rose?”, frågade Carlisle.

”Jag vet inte... jag kommer inte ihåg honom.”, svarade Rosalie

”Men vi måste ha en plan...”, mumlade jag igen. ”Vi borde ringa Edward, och kanske Embry...”

”Varför ska vi ringa en hund?”, frågade Rosalie äcklat.

”Våga inte kalla honom det.”, morrade jag ”Och vi borde ringa honom för att vi knappast kommer kunna hålla honom borta här ifrån...”

 

Edward kom och hade Bella med sig. Embry kom också, men ensam. Alla satt i vardagsrummet. Fred var också där och med på ett hörn. Så långt bort från Bella som möjligt.

”Så. Vad ska vi göra med allt nu?”, frågade jag.

”Ja. Vi måste få Diego men han kan inte få Rosalie...”, mumlade Edward.

”Vänta lite. Så den här Marco har Diego och ni får honom om han får blondinen?”, frågade Fred.

”Ja.”, svarade jag.

”Då har jag en idé.”, sa han och log brett. ”Jag träffade en annan vampyr i Vancouver som hade en speciell gåva...”, han flinade. ”Att kunna göra en synvilla av något eller någon...”

”Det är ju perfekt!”, utbrast Emmett. ”Vi ber honom bara att klona Rose och så ger vi honom klonen! Det är ju perfekt.”, upprepade han.

”Ja det kan funka...”, mumlade Alice ”Om du kan hitta honom igen förstås!”

”Henne.”, rättade Fred ”Men det kan jag nog. Jag kan spåra upp henne, fast jag kan nog behöva lite hjälp...”

”Ja jag är på.”, sa jag.

”I'm in.”, sa Embry. Såklart.

”Jag är med.”, sa Edward.

”Ja. Jag följer med.”, sa Jasper

”Fler behövs nog inte...”, sa Fred. "Om vi söker upp henne imorgon så borde vi hinna övertala och få hit henne...", sa han fundersamt. "Jo. Vi hittar henne imorgon!"

---

Kommentar?

 

 

/Erika

När vi hade kommit nästan ut ur staden så stelnade Embry till.

”Vad är det?”, frågade jag.

”Vampyr.”, sa han med sammanbitna tänder.

”Släpp ner mig!”, befallde jag. Han gjorde som jag sa. Jag vädrade i luften och precis som han sa så befann det sig en vampyr i området. Och han var nära. Men jag kände igen lukten. Det var en jag känner. Jag log.

”Varför ler du så?”, frågade Embry förvirrat. Jag bara sprang mot lukten. Embry följde efter min lukt efter som han inte kunde springa lika fort som jag som människa. Doften kom närmare. Och jag såg honom.

”Fred!”, skrek jag och han vände sig om. Och han log med hela ansiktet.

”Bree!”, jag sprang fram och omfamnade honom.

”Men vad gör du här?”, frågade jag när vi släppt varandra.

”Jag gillar staden så jag stannade lite längre än ett dygn. Vad gör du själv här?”, frågade han.

”Jo... ja...”, jag kunde inte fortsätta. Jag suckade.

”Vad?”, frågade han oroligt. ”Mår du bra?”

”Hon håller på att bryta ihop.”, sa Embry som ljudlöst kommit upp bakom mig.

”Och vem är du?”, snäste Fred.

”Han är min vän Embry.”, viskade jag.

”Åh. Du vet att du stinker va?”, frågade Fred Embry. Embry skrattade.

”Du, vi ska nog inte jämföra...”, sa han.

”Men vad gör ni här?”, frågade Fred. Mest till mig men Embry svarade:

”Diego hade blivit tillfångatagen, först trodde Bree att det var du men så var det inte det och vi var här för att rädda honom men dem som hade honom kom undan och resten av oss försöker spåra dem!”

”Diego? Han är ju död...”, viskade Fred. Jag skakade på huvudet.

”Nej. På något sätt kom han undan från Riley och Victoria... jag vet inte hur...”, sa jag.

”Victoria...?”, jag kom på att Fred inte visste namnet på vår skapare.

”Det var hon som skapade oss...”

”Åh. Men du sa att resten av er försöker spåra dem...?”

”Ja. Min familj.”, Han såg ut som en frågetecken när jag sa det. ”Alltså. Jag kapitulerade från striden och då beslutade Volturi - dem är typ som poliser, håller koll på lagarna liksom – att jag skulle få bo hos dem märkliga gulögda – som inte är ett dugg konstiga. Förutom att dem lever på djurblod och inte människoblod och nu äter jag också djurblod och är en del av deras familj och dem är och jagar Marco. Det är han som har Diego...”, nu borde han ju fatta.

”Okej.”, sa han. ”Och var kommer du in i allt det här?”, frågan var riktad mot Embry.

”Jo. Jag och mina bröder kom precis när striden mot Marcos klan skulle börja och vi jämnade ut oddsen liksom...”, svarade han stolt. ”Bree vi måste nog gå men din vän Fred kan ju följa med...”, sa han till mig.

”Vill du det?”, frågade jag Fred.

”Visst.”

”Men du måste lova en sak. Döda ingen, om du måste släng dig på ett djur, okej?”, frågade jag.

”Yes sir!”, sa han. Jag log. Sen lyfte Embry upp mig i famnen och började springa mot skogen med Fred i hälarna. När vi kom fram till skogskanten så släppte Embry ner mig och gick in i skogen och tillbaka kom det en stor varg. Jag kände hur Fred stelnade till.

”Det är bara Embry. Han är typ en sorts varulv.”, lugnade jag honom. Han slappnade av lite och nickade. Jag klättrade upp på hans rygg och vi bar av mot Forks.

 

När vi kom fram till huset så släppte Embry av mig och gick in i skogen. För att skifta form antagligen. Jag gick in i huset och Fred följde efter. Jag satte mig i soffan medans Fred satt i en fåtölj.

”Du gillar honom va?”, frågade han.

”Va? Vem?”, Jag fattade inte alls.

”Vargen.”, sa han och nickade mot dörren.

”Embry.”, rättade jag. ”Han är en bra vän...”

”Han gillar dig. Det märks.”, den tanken hade inte slagit mig förut. Jag hade varit så upptagen med att grubbla över allt annat så jag inte hade tänkt på min relation med Embry. Var vi mer än bara vänner? Nej. Det var svaret som min hjärna gav mig men mitt döda hjärta var inte lika säkert. Jag sa ingenting och det gjorde inte Fred heller. Vi bara satt och så kom Embry in.

”Hej på er munter gökar.”, sa han och satte sig bredvid mig i soffan. Jag la huvudet mot hans axel och blundade.

”Varför tog det så lång tid?”, undrade jag.

”Jag behövde snacka lite med Jacob. Dem hade inte fångat dem än men dem hade fått upp spåret och jagade dem nu.”, svarade han.

”Ja just det. Hur fick du dem att komma med dig? Bella sa att Jacob kanske inte ville vara hennes vän längre och det intryck jag fick var att ni inte precis gillar Cullens...”

”Ja. Jake är arg på Bella men han är fortfarande min vän och det är Quil med och Seth var inte så svår att övertala och Leah följer honom som en skugga. Och Paul är alltid sugen på att få döda lite vampyrer.”, Han ryckte på axlarna.

”Och du då? Varför kom du? Jag sa ju åt dig att det skulle bli farligt...”, Han fnös.

”Som du såg idag så är vi väldigt bra på att döda vampyrer. Det är liksom det vi är skapade för...”

”Bree?”, Jag hade helt glömt att Fred satt där. Jag vände mig mot honom. ”Jag har inte jagat på ett tag och skulle behöva det. Är det okej om jag går?”, jag la märke till att hans ögon nästan var helt svara.

”Jag visst. Men om du ska jaga efter människor så får du springa till Seattle. Men du får gärna följa vår diet...”

”Jag kanske testar på väg till Seattle...”, sen gick han ut genom dörren och vi var ensamma igen. Jag la huvudet mot Embrys axel igen och han la sin arm runt mig.

”Vet du en sak Bree?”, frågade han när vi suttit ett tag. Jag vred lite på huvudet så att jag kunde se hans ansikte. Och drunkna i han ögon. Igen

”Vad?”

”Jag är glad att Volturi inte dödade dig den där dagen...”, hans andedräkt smekte min hud och jag log.

”Mm. Jag med...”, han drog upp mig i sitt knä och jag protesterade inte. Sen böjde han sig ner... och kysste mig. Och jag besvarade kyssen. Det blev bara mer och mer intensivt för varje sekund som gick och utan att jag hann säga hoppsan så låg han över mig och hans läppar vandrade ner för min hals, till mitt nyckelben, till örat och tillbaka till munnen igen.

”Jag älskar dig”, viskade han mitt i alltihopa. Då kom det upp för mig att jag älskade honom också. Nu var det inte bara hjärtat som visste det utan också min hjärna.

”Mm... jag älskar dig med...”, viskade jag tillbaka. För det gjorde jag verkligen. Åhh vad jag älskade honom. Men jag älskade ju Diego också. Vad allt blev komplicerat nu. Jag hade inte känt någon av dem speciellt länge men ändå var det dem två som jag älskade mest i värden. Det fick bli telefonen som avbröt vårt hånglande. Jag lirkade mig ut ur hans grepp och svarade.

”Hallå?”

”Åh. Hej Bree.”, Det var Edward som pratade.

”Hej Edward hittat något?”

”Jag är så ledsen men spåret ledde ut i vattnet. Dem kan ha gått i land var som helst. Vi kommer hem.”

”Okej.”, jag var besviken. Men vad kunde vi göra? Vi kunde i och för sig ta och simma ut med hela västra kusten men dem skulle kunna ha simmat till Japan eller Kina så det bästa var nog att stanna hemme.

”Vi ses snart Bree.”, sa Edward och la på. Jag stog med telefonen i handen och bara tittade. Jag hörde Embry resa sig från soffan och gick mot mig. Han la sina stora armar om mig och frågade:

”Har dem hittat något?”

”Nej. Spåret försvann ut i vattnet och dem är på väg hem...”

”Men då har vi ju lite tid kvar för oss själva...”, viskade han i mitt öra innan han kysste det och lyfte upp mig i famnen utan att bryta kyssen, han flyttade bara läpparna till min mun istället. Sen gick han upp för trappan och la mig i min säng...

---

:P Vad tycker ni?

 

 

/Erika

Mannen såg min förvåning och flinade.

”Så det här”, sa han och gjorde en gest mot Diego. ”Var inte vad du hade väntat dig?”, jag bara skakade på huvudet. För chockad för att kunna tala. Edward förde min talan.

”Vad ska vi göra för att få honom?”, frågade han ursinnigt.

”Åh. Det finns inget ni kan göra. Utan ni kan ge oss någon...”, sa han och log ett elakt snett leende. Ett hotfullt morrande kom ur Emmetts strupe. Jag letade efter något i hans tankar som kunde förklara varför.

”Dem vill ha Rosalie...”, tänkte han.

”Hur vet du det?”, undrade jag.

”Lyssnar du på deras tankar eller?”, tänkte han frustrerat.

”Vad vill ni ha?”, frågade Edward. Som om han inte visste.

”En flicka... ni känner henne...”, Han log mot oss. Det var ett kalt, hotfullt leende. ”Rosalie Hale”, viskade han. Emmett morrade igen och ställde sig i försvars ställning. Jag morrade också. Vilken idiot han var om han trodde att han skulle få Rose. Men hur skulle vi få Diego då...? Då hände något som förstörde hela vår plan... en lätt västlig bris kom emot oss. Bakifrån dem. Framifrån oss. Från... från... resten av familjen. Vi kände deras dofter och jag var säker på att dem som hade Diego också kände dem. Mannen – som hade varit den som pratade med oss – drog ett djupt ande tag. Sen suckade han och såg på mig.

”Du har inte lytt mitt råd överhuvudtaget Bree... inte smart...”, sa han och skakade på huvudet. Utan att jag hade lagt märke till det så hade Alice & co. kommit ut ur skogen – med Rosalie längst bak, med Emmett vid sin sida – och ställt sig bakom oss. Jag hade nu Edward på min högra sida och Alice på min vänstra. Ledaren hade nu alla sina ungefär 15 medhjälpare vid sin sida. Förutom han som hade min älskade som stog 3 meter bakom dem andra - som nu stog i attackläge. Min egen familj hade själva ställt sig försvarsläge, det hade jag med men omedvetet. Då öppnade han munnen och väste:

”Om du rör ett hårstrå på henne så kommer jag slita huvudet av dig Marco!”, hans röst var lika perfekt som jag minns den... och ljudet av hans röst fick mig att tappa kontakten med Edward, Emmett och Alice. Fan!

”Åh Diego... alltid lika... ja vad säger man? Aggressiv... jag tänker inte röra ett hårstrå på hennes huvud om hon ger mig henne.”, sa han och pekade på Rosalie.

”Aldrig!”, väste Esme och Emmett med en mun.

”Synd... då får vi väl ta henne själva.”, mumlade han innan han vände sig mot oss. Vi var döda... vi kunde inte vinna. Jag la märke till att Edward började le... varför då? Då kände jag också doften. Min räddare i nöden. Men dem var fler... av vad jag kunde känna var dem... 1, 2, 3, 4, 5, 6 stycken. Men... varför skulle de andra förutom Embry hjälpa oss? Det fick jag ta reda på sen. Alice hade backat och jag hade nu den stora grå svara vargen bredvid mig. Nu var det jämnare... med vargarna så var vi... 16 stycken och med Marco så var dem... 16 stycken precis lika. Bra. Men vi borde vara i överläge... för dem visste inte ens om vargarnas existens... så dem var i chock och vargarna var starka. Det hade jag märkt... men nu kunde vi ju vinna... det visste Marco med. Han började se lite nervös ut. Jag försökte komma åt hans tankar. Utan att han kom åt mina. En till sak jag hade övat på med Edward. Det gick. Det var som om en våg av tankar och känslor. Jag hade inte märkt att alla på något sätt rörde varandra. Några i händerna, några som rörde vid varandras fötter... någon av dem hade som gåva att kunna kommunicera med alla som rörde vid varandra och honom eller henne. Vet det var hade jag inte märkt än...

”Vi borde ta dem ändå. Vi har ju flera hundra år av erfarenhet i samma grupp... dem har väl aldrig ens varit i strid.”, tänkte en tjej.

”Det kan vi inte veta Joline. Och dem kommer försvara Rosalie som om dem var en mur. Och Bree och vargarna kommer att försöka ta Diego...”, tänkte Marco.

”Det kan du inte heller veta.”, tänkte en annan.

”Nej det kan jag inte.”, snäste Marco. ”Men det är vad min magkänsla säger. En säger också att vi ska retirera och anfalla dem när dem inte är beredda!”, tänkte han lite lugnare nu.

”Och när är det då? Vi måste väl inte väta i 68 år till...?”, frågade Joline.

”Nej. Det kommer vara inom den senaste framtid.”, tänkte Marco. Ha! Som om det skulle gå att överraska oss. Inte när vi har Alice, men det visste ju inte de. Vilka losers. Men det de sagt om reträtt bekymrade mig. Jag ville ha Diego nu. Inte sen. Det fick mig att bestämma mig. Vi skulle gå till anfall. Jag såg på Edward och han nickade som om han höll med. Jag gav order till resten av familjen att göra sig klara för strid. Jag, Edward, Alice och vargarna skulle komma fram och ta Diego. Resten skulle skydda Rose. Men hur skulle vi få dem att göra motstånd istället för att fly...? Jag kanske kunde få dem att tro att det var Marcos order... det kunde gå. Om jag kunde imitera hans röst. Men det var värt ett försök. Så jag försökte säga med Marcos röst:

”Okej. Jag har bestämt mig! Vi anfaller!” sen bröt jag kontakten och vi anföll. Precis samtidigt som dem. Det hade funkat! Jag, Edward, Alice och vargarna var i spetsen medans resten av familjen var i bakgrunden. Några som kom förbi oss kom till dem och dem gjorde slut på dem som om det hade varit en fluga och inte en vildsint vampyr. Jag såg att Marco var så överraskad så han inte visste vad han skulle göra. Jag visste att om jag skulle anfalla honom så skulle jag bara bli dödad. Så det var uteslutet. Men kanske om någon annan... jag fick inte tid att fundera mer på det för Marco hade samlat sig och var nu på väg mot Diego. Nej! Jag och Embry tänkte precis samma tanke. Vi försökte komma förbi och fram till Diego men de var så många så det var svårt. Jag kunde inte göra så mycket men Embry kunde. Han tog kol på varenda vampyr som vi kom förbi. När vi var nästan framme så viskade Marco något till killen som hade Diego och de började röra sig mot skogen. Trots Diegos protester. Jag och Embry ökade farten. Jag måste... jag måste rädda honom! Men när jag bara var några meter ifrån dem så ställde sig en kille fram för mig och blockerade vägen. Fan! Och innan jag visste ordet av så hade Embry fällt honom. Men han var borta... vart hade dem tagit vägen? Dem kunde ju inte bara gå upp i rök! Jag såg Embry djup in i ögonen och hans blick sa: Det kan vi inte göra något åt nu. Vi tar kol på dem här avskummen och sen kan vi oroa oss om honom. Han hade rätt. Så klart han hade. Men jag kunde inte röra mig. Han var borta.

”Om du vill kan du sitta på min rygg medans jag slåss...” tänkte Embry försiktigt. Jag hade visst börjat kommunicera med honom undermedvetet. Jag nickade och sekunden senare så satt jag på hans rygg... Men oj så hög han var! Han slogs och jag bara satt. Jag hade inte förmågan att röra mig. Jag var som förlamad. Och innan jag visste ordet av så var alla döda. Ingen hade skadats. Varulvarna såg ut som om dem var kungar av världen. Jag hoppade ner från Embrys rygg och hamnade rakt i Esmes famn. Hon kramade mig och om jag inte hade varit vampyr skulle jag ha gråtit floder.

”Jag är så ledsen. Vi skulle ha stoppat dem...”, viskade hon.

”Det är inte ert fel.”, viskade jag tillbaka.

”Vad ska vi göra nu?”, det var Embry som pratade. När jag såg honom komma gående mot oss så kom det upp för mig att jag aldrig hade sett honom i människoform. Han hade kort svart hår, hans hud var kopparbrun och hans ögon... dem skulle man kunna drunkna i. Han var snygg. Mycket snyggare än en vanlig människa. Han log ett vackert leende mot mig men blev snabbt allvarlig igen.

”Vi ska nog spåra Marco och se om vi kan hitta dem men Bree behöver nog åka hem. Hon ser helt förstörd ut.”, svarade Edward ”Vi andra fortsätter leta”

”Hallå? Jag står här!”, snörvlade jag tyst.

”Jag vet.”, sa Edward och flinade. Embry hade kommit fram till mig och rätt som det var så lyfte han upp mig.

”Hallå? Vad tror du att du gör?”, frågade jag.

”Jag tar hem dig. Vad annars?”, svarade han och skrattade lite.

”Men...”, Jag skakade på huvudet. ”du borde ta följa med och spåra... jag kan ta mig hem själv.”

”Icke sa Nicke. Du ser ut att bryta ihop när som helst. Jag bär hem dig!”, sa han. Jag visste att det inte var någon idé att kämpa emot. Han skulle vinna ändå.

”Men om du nu ska ta hem mig så kan jag väl ändå få rida på din rygg när du e varg...”, frågade jag surt. Han bara skrockade.

”Okej men låt oss komma ut ur Vancouver först.”, då slog tanken mig att ingen människa hade sett när vi slagits. Och som om han kunde läsa mina tankar så sa han:

”Det är lite konstigt att det inte kom någon människa jag vet, vi hade nog tur...”

”Mm.”, var det ända jag sa.

---

Som vanligt MÅSTE ni kommentera!!

 

 

/Erika

Dagarna gick som sekunder och plötsligt var det söndag kväll. Eller klockan var halv tolv så det var en och en halv timme kvar. Jag satt i köket, tittade på klockan och räknade sekunder. Bara 179 minuter nu. 178. 177. Nä nu. Började jag bil galen?

”Nej. Du är orolig.”, hörde jag Edward säga bakom mig. Jag hade inte hört honom komma.

”Åh. Hej.”, sa jag och log mot honom.

”Vet du vad som kan hjälpa? Spring lite.”, sa han.

”Ja, du vet ju allt om att vara orolig.”, sa jag skämtsamt. Han log.

”Inte allt. Men mycket.”, sa han och satte sig bredvid mig.

”Mm. Men du har rätt. Det kanske hjälper att springa.”, sa jag och reste mig och gick mot dörren. ”Tack.”, sa jag och han log mot mig och jag log tillbaka. Sen gick jag ut genom dörren och en halv sekund var jag 10 meter utanför huset.

”Hejsan vampyr-tjejen.”, tänkte han.

”Hej Embry.”, tänkte jag och log.

”Vad händer?”, vad skulle jag svara? Att en av mina vänner var tillfångatagen av ett gäng vampyrer och vi skulle till Vancouver?

”Åh.”, tänkte han. Jäklar. Jag måste hålla mina tankar i styr när jag snackar så här. Han skrockade. Fan, jag hade gjort det igen.

”Taskig situation det där. När ska ni till Kanada?”, frågade han.

”Om en timme och...”, jag kollade på min klocka. ”30 minuter.”

”Så snart?”, jag nickade och han märkte det.

”Skulle du ha något emot att springa ikapp lite? Jag behöver samla tankarna lite”, frågade jag.

”Jag skulle gärna. Men du får inte korsa gränsen och jag måste patrullera.”

”Men vi kan springa vid gränsen! Jag behöver ändå få veta vart den går”

”Okej.”

”Du Embry. Tänder du på blodsugare nu?”, frågade en röst när vi hade sprungit en bit.

”Stick Jared.”, tänkte Embry irriterat.

”Men snälla Embry kan vi inte få stanna?”, frågade en till röst.

”Paul... stick innan jag kommer och biter av svansen eller nått på dig...”, morrade Embry.

”Jag skulle hjälpa till...”, tänkte jag och log.

”Ja kom an bara. Du får ändå inte korsa gränsen...”, tänkte Paul och fnös.

”Det finns nog andra sätt att få tag på dig...”, skrattade jag.

”Men allvarligt, gå!”, tänkte Embry. Inget hände... ingen tänkte något, förutom Embry, han undrade vart dem tagit vägen, ingen av dem hade inte skiftat form.

”Var det du som gjorde det?”, undrade han efter ett tag.

”Jag... jag vet inte, kanske. Jag har aldrig gjort något sånt här tidigare...”

”Det kanske hör till din kraft. Att kunna stänga ute alla andra tankar om du vill menar jag...”, tänkte han.

”Mm... du kanske har rätt... igen.”

”Ja just det. Det var jag som kom på att du hade den där gåvan. Fy fan vad jag är nice!”, tänkte han skämtsamt. Jag skrattade lite. ”Det är synd att jag inte kan hjälpa till med att rädda hennes vän...”, tänkte han för sig själv, utan att det var meningen att jag skulle höra.

”Det får du inte!”, tänkte jag utan att tänka efter först. ”Jag menar... det kommer att bli farligt och som Carlisle sa så har er flock offrat mycket igår... jag tror inte att er alfa kommer att gå med på mer nu.”

”Ja jag vet... men ändå om jag bara kunde göra något. Du kanske borde springa tillbaka, klockan är nog ganska mycket...”, Jag kollade på klockan. Fan fan fan! Hon var redan kvart över ett.

”Jag är ledsen Embry men jag måste gå. Jag har en kompis att rädda.”

”Hej då vampyr tjejen. Hur mycket det än förvånar mig så är jag glad att jag patrullerade idag.”, jag log. Sen vände jag om och sprang mot huset.

 

När jag kom fram så mötte Alice mig.

”Bree var har du varit? Jag har inte kunnat se sig så du måste ha varit med varulvarna! Men nog om dig, nu måste vi planera avfärden. Vi ska gå om 10 minuter. Edward har varit hos Bella och är här om 1 minut. Resten av familjen är och byter kläder. Det finns kläder till dig på din säng. Det var nog allt gå och byt om nu.”, det var en skön sak med Cullens, man behövde aldrig bekymra sig över vad man skulle ha på sig. Det hade Alice redan bestämt. Jag sprang upp till mitt rum och precis som Alice sagt så låg det en t-skirt och ett par shorts på sången. Båda var i mörk mörk grön men dem var ju så klart väldigt snygga och matchade varandra totalt. Bredvid sängen så fans det ett par stilettklackar som var i samma färg som kläderna. Det var sånt som jag aldrig skulle ha på mig i mitt förra liv... men en sak var jag säker på. Jag hade aldrig haft set lyckligare. Någonsin. Även om mitt umgänge inte var komplett så var det ändå nästan det. Det var bara två personer som saknades. En som jag skulle få tillbaka snart och en... en... en som jag aldrig mer skulle få se. Aldrig mer röra. Aldrig mer kyssa. Aldrig få höra hans röst. Om jag hade varit människa så hade mina tårar sprutat som floder nu. Men nu var mina ögon snus torra. Sen samlade jag mig och gick ner till vardagsrummet. Där satt alla och väntade på mig.

”Åh. Ni kunde sagt att ni väntade på mig.” sa jag lite generat.

”Edward sa att vi inte skulle störa dig. Att du skulle komma ner när du var redo.”, sa Esme och log ett så där väldigt mammigt leende. Jag log mot henne.

”Sååå ska vi dra?”, undrade Emmett förväntansfullt.

”Ja, vi kommer komma för sen annars”, sa Alice.

”Då springer vi.”, sa jag. Och alla var ute ur huset.

 

Jag hade varit i Vancouver flera gånger under min barndom. Men det var ett suddigt minne nu men jag hittade till stora torget. Tillslut var vi framme på platsen som vi skulle dela på oss.

”Okej nu måste vi dela på oss.”, sa Alice. ”Annars kommer dem känna våra dofter.”

”Okej. Bree, Edward, Emmett ni får dit så går vi andra hit.”, sa Carlisle.

”Carlisle...”, sa Esme försiktigt. Han tittade på henne med kärlek i blicken. ”Jag får onda aningar om det här.”

”Det är ända sättet att rädda Fred.”, sa Carlisle och kramade om sin fru. Hon suckade.

”Ja. Det får väl gå då. Men jag har fortfarande onda aningar.”, tog Carlisle Esme i handen medans Jasper och Alice gjorde samma sak och Emmett och Rosalie gav varandra en snabb kyss. Det knöt sig i magen. Men tillslut så sprang vi till torget. Jag kände doften av dem innan jag såg dem. Men det var något som inte stämde... en doft som inte passade in. När jag såg dem så förs mina muskler till is. Jag började hålla kontakten med Emmett, Edward och Alice. Jag hade lärt mig att hålla kontakten med flera personer när jag hade tränat med Edward.

”Okej allihopa nu kan vi höra varandras tankar och deras genom Edward. Okej?”, frågade jag.

”Ja”, hördes det tre röster.

”Bra. Nu kör vi.”, vi var bara 5 meter ifrån dem nu. En av dem klev fram.

”Välkomna!”, Jag kände genast igen rösten. Det var han som hade pratat i meddelandet. ”Du lydde inte mitt råd och att komma ensam. Så synd”, sa han.

”Var är Fred?”, frågade jag med hög och tydlig röst. Jag blev förvånad över att min röst inte skar sig.

”Fred? Jag vet inte vem du pratar om...?”, skrockade han.

”Men... min vän som ni hade tagit till fånga då? Det var ju Fred... eller?”, Jag tänkte efter... han hade ju aldrig sagt att det var Fred. Men vem annan skulle kunna vara? En människa. Jag lyssnade. Nej inget hjärta men jag kände en doft som jag så väl kände igen. Det var omöjligt. Det kan inte vara så, jag inbillar mig.

”Får jag se honom?”, frågade jag. Mannen vinkade fram en kille som höll en annan i armarna så att han inte kom loss, han hade en påse över huvudet. Nej nej nej det här är inte sant. Jag drömmer, men jag kan ju inte drömma. Det är omöjligt.

”Ta av påsen!”, sa Edward. Mannen log mot Edward och killen som höll i fången tog av påsen. Han såg rakt på mig. In i mina ögon. Dem där varma röda ögonen, fast dem var snarare svarta än röda. Det var han. Han var inte död. Han hade på något sätt överlevt. Det är är en dröm, nyp mig någon. Jag ville springa fram och kyssa honom och aldrig mera släppa taget om honom.

”Det får du inte!”, hörde jag Alice och Edward tänka samtidigt. Jag hade missat allt utan för mig och honom. Det var verkligen han. Det var... det var... Det var Diego!

---

Okej, vad tycker ni?

 

 

/Erika

Vi gick ner för trappan där Esme kom och mötte oss.

”Okej så har ska vi göra. Jag fixar gästlistan medan du...”, jag orkade inte lyssna på allt dem skulle göra fram till bröllopet.

”Alice?”, avbröt jag.

”Ja, Bree?”, svarade hon.

”Kan du komma upp om du behöver mig till något?”, frågade jag osäkert.

”Visst.”, sa hon och log. Jag log tillbaka och gick upp för trappan och in i mitt rum och fortsatte med musiken. Jag kollade och lyssnade. Madonna, Kelly Clarkson, Justin Bieber, allt som jag gillade. Men musik fick mig att tänka på Diego... den där gången som vi brutit oss in i en affär och tagit musik och böcker. Tanken fick mig att le. När jag kom till sista skivan så var det som om den gav mig en stöt. Jag släppte den på marken och rusade ut genom dörren och ner till Alice och Esme. Jag ville inte störa Edward och Bella även om det hade varit smartast att gå till Edward.

”Någon har varit i mitt rum!”, sa jag skräckslaget. För det var det jag var. Livrädd.

”Va?”, frågade Alice. ”Jag har inte sett någon komma.”

”Men det har varit någon där!”, sa jag. ”Jag är säker! Kom med upp om ni inte tror mig”

”Vi kommer nu på en gång.”, sa Carlisle, som hade kommit in i rummet från köket, och jag gick före upp med de andra tätt i hälarna.

”Kolla.”, sa jag och pekade på skivfodralet som låg på golvet. ”Det där köpte inte du Alice eller hur?”

”Nej, det gjorde jag inte.”, sa hon och stirrade på fodralet. ”Har du spelat den?”, frågade hon och tittade på mig.

”Nej. Jag vågar inte.”, sa jag och jag kan lova att jag skulle ha rodnat om jag kunde.

”Då gör jag det.”, sa Carlisle som tog upp skivan och satte den i spelaren. Jag spände varje muskel i min kropp. Som om cd:n var farlig. Hah! Men det var något som inte var rätt här. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag hoppade till när jag hörde den raspiga rösten som kom ur högtalarna den sa:

”Bree. Vi har din vän! Kom till stora torget i Vancouver på söndag klockan halv 2 på natten så kan vi förhandla. Det kan vara bra att komma... ensam, men vi tvingar dig inte. Bara ett råd.”, sen var meddelandet slut... Fred.... Fred... min vän Fred som väntat på mig i Vancouver. Han som skyddat mig i Rileys klan... Jag måste rädda honom! Det var tyst i rummet. Sen hörde jag Bellas hjärta närma sig. Då måste Edward ha hört allt.

”Jag måste rädda honom.”, viskade jag. ”Jag måste!”, sa jag. Lite högre den här gången.

”Du åker inte ensam! Över min brända aska!!”, sa Esme bestämt.

”Nej. Där måste jag hålla med.”, sa Carlisle. ”Att åka ensam är uteslutet.”

”Men jag måste rädda honom!”, sa jag med svag röst.

”Ja, det vill vi med... men vi måste först tänka ut var vi ska göra... det är ju bara torsdag idag trots allt.”, sa Carlisle lugnt. Jag blev helt avslappnad i kroppen. Bara så där. Jasper. Normalt sätt skulle det göra mig jätte arg om någon mixtrade med mitt humör, men inte nu. Det var bara skönt. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas. Sekunden senare stod Emmett och Rosalie i dörren.

”Vad har vi missat?”, undrade Emmett.

”Bree fick ett meddelande av någon...”, svarade Carlisle

”Okej, vad sa han? Eller hon?”, frågade Emmett.

”Att dem har min vän, Fred, och att vi ska komma till Stora Troget i Vancouver på söndag klockan halv två.”, viskade jag.

”Åh.” viskade Emmett, Rosalie och Bella samtidigt. Det förvånade mig att Edward inte berättat för Bella. Jag såg på honom, han bara tyckte på axlarna. Jag samlade mig, reste mig och sa:

”Vi behöver en plan!”, sa Emmett. Alla mumlade instämmande sen satt vi bara tysta och tittade på varandra en lång stund.

”Amen kom igen!”, sa Alice. ”Vi kan inte bara sitta här om vi ska kunna rädda Fred! Det är inte så mycket med 3 och en halv dag ändå!”

”Jag håller med dig syrran!”, sa Emmett och blinkade till Alice som log ironiskt.

”Men det jag menade var att vi måste börja planera. Och det är inom en snar framtid... alltså typ nu!”, tillade hon.

”Ja, men vad ska vi göra då?”, frågade Bella.

”Bella... du ska faktiskt inte göra någonting alls, det är för farligt!”, sa Edward. Bella såg sur ut. ”Men vi ska nog åka ditt. Och snacka oss ur allt.”, tillade han sen.

”Vi kanske kan be några av Vargarna att vara där som backup... i bakgrunden”, sa Jasper eftertänksamt.

”Jag vet inte om vi kan be dem om mer. De offrade mycket för oss tidigare. Vi borde kanske inte be dem om mer. Inte just nu i alla fall.”, sa Carlisle.

”Och om dem är där så kan jag inte se något.”, tillade Alice.

”Ja. Ni har rätt.”, sa han och suckade. ”Det var bara en tanke.”

”Jag vet!”, utbrast Rosalie som hade suttit tyst under hela samtalet. ”Bree går ensam...”, Esme morrade och Rosalie suckade. ”Jag var inte klar! Hon kan ju ta med sig Emmett och Edward om det nu ska vara så.”, klagade hon innan hon fortsatte: ”Medans resten av oss gömmer oss bakom dem som har Fred som så försöker hon snacka till oss honom och om det inte går så tar Bree, Edward och Emmett och uppehåller dem medans vi tar Fred sen springer dem när vi har honom!”

”Det kanske kan funka. Om dem inte känner av våra dofter...”, sa Alice eftertänksamt och fick hon en blick som om hon var helt borta. Undrar vad hon gjorde.

”Söker i framtiden. Om Roses idé kommer att funka.”, sa Edward till mig.

”Åh.”

”Japp! De kommer gå på det! Som det ser ut nu”

”Och så håller vi kontakten via Brees gåva och Edwards!”, sa Carlisle.

”Va? Har Bree en gåva?”, svarade Emmett, Esme, Rosalie, Jasper och Bella i mun på varandra. Edward visste ju så klart redan om allt.

”Ja, när jag hade berättat om...”, jag tog ett djupt andetag. ”Diego för Edward och sprang ut så träffade jag en av varulvarna, Embry, och vi 'pratade' genom tankarna...”, sa jag.

”Fett coolt!”, sa Emmett.

”Ja, och det är rätt praktiskt.”, sa Alice och log mot mig. ”Om man vill säga något till någon som någon annan inte får höra!”, tillade hon och blinkade till mig. Jag log tillbaka.

”Så jag ska typ meddela er om något går snett eller nått?”, frågade jag Carlisle.

”Precis.”, svarade han.

”Okej...”

”Vad ska vi göra nu då?”, frågade Bella.

”Du kanske ska sova? Klockan är ganska mycket...”, svarade Edward och log.

”Och vem är du? Min mamma? Eller kanske rent av min pappa”, sa Bella surt och putade med underläppen och såg ut som ett surt barn. Då började alla skratta. Hon såg verkligen rolig ut.

”Hallå! Det är inte snällt att skatta åt andra.”, sa hon ännu surare. Då började alla skratta ännu mer.

”Förlåt Bella. Du ser bara så rolig ut.”, sa Alice mellan skrattningarna.

”Och hur slutar jag se roligt ut då?”

”Sluta att vara sur!”, sa vi alla med en mun.

”Okej!”, sa hon och log som en galning. Då skrattade vi ännu mer. Den här gången skrattade också Bella.

”Nej men allvarligt Bella. Du borde sova. Jag kör hem dig.”, sa Edward.

”Okej.”, sa Bella och gäspade. ” Jag faktiskt ganska trött.”

”Jag sa ju det!”, sa Edward och log. ”Jag har ju alltid- Aj! Varför gjorde du så för? Eller det vet jag ju redan.”, Esme hade satt armbågen i honom och såg väldigt mamma arg ut... och Emmett fick sig ett gott skratt

”Vad har jag sagt om att skryta?”, sa hon och pekade på honom. Carlisle kom fram och kramade om sin fru. Det här måste vara världens lyckligaste familj. För det var det det här var. En familj. Och nu var jag en del av den...

---

Let me know!!

 

 

/Erika

När jag hade parkerat bilen i garaget så sa Alice:

”Bree, du kör hur bra som helst! Man kan inte tro att det var första gången.”

”Är det sant?”, Jag blev rörd och om jag hade kunnat hade jag rodnat.

”Säkert, på heders ord.”, sa hon och la handen på hjärtat sitt tysta hjärta. Jag log.

”Om du ursäktar så ska jag gå upp till mitt rum och göra mig hemmastadd om det är okej?”, sa jag.

”Självklart! Vi hörs senare.”, svarade hon.

”Ja.”, sen gick jag upp för trapporna och in i mitt rum. Det var lika fint som förut. Jag började med att gå igenom garderoben. Där inne fanns allt från Jimmy Choo till second hand kläder. Skor till klänning. Allt! Jag bara kollade lite snabbt på kläderna och sen gick jag ut ur garderoben och bort till musikanläggningen istället. Där fanns också allt. Allt från Rock till klassiskt. Mozart till Madonna. Och alla var mina favoriter. När jag hade kommit igenom ungefär hälften av skivorna så hördes det att en bil – som lät väldigt mycket - som kom mot huset. Jag – som är väldigt nyfiken – gick ner för trappan för att kolla vem det var som kom. En rostig pickup kom körandes på vägen mot huset. Jag gick ut till Alice som satt på trappan. Hon såg väldigt stressad ut... och som om hon skulle vilja dansa av lycka. Undrar varför.

”Vem är det som kommer?”, frågade jag. Även om jag kunde känna lukten av en människa som luktade utsökt.

”Bella och Edward.”, svarade hon enkelt och kort.

”Okej.”, svarade jag bara.

”Tack Bella.”, kvittrade Alice när dem kommit ur bilen.

”Vänta lite Alice.”, sa hon och höjde handen. ”Det finns några regler du måste följa.”

”Jag vet, jag vet. Jag måste bli klar innan den trettonde augusti, du har sista ordet om gästlistan och om jag överdriver något så kommer du aldrig mer prata med mig.”, jag gav ifrån mig ett litet skratt.

”Åh. Okej. Då vet du vad som gäller.”

”Ehm... får jag ställa en fråga?”, frågade jag.

”Visst.” sa Alice

”Vad är det ni snackar om?”, Alice utbytte en blick med Bella som betydde typ: ”Kan jag berätta? Är det okej?” Sen sa hon:

”Bella och Edward ska gifta sig och jag ska få arrangera bröllopet!”

”Åh. Jaha. Grattis.”, sa jag.

”Tack.”, sa Bella och Edward i mun på varandra.

”Oroa dig inte Bella. Allt kommer bli perfekt. Vill du se din klänning?” ,sa Alice.

Bella andades djupt några gånger innan hon sa:

”Gärna. Vill du komma med också Bree?”, undrade hon försiktigt.

”Okej, visst.”, svarade jag och följde efter Alice, Edward och Bella in i huset.

”Eh, Alice.”, sa Bella i ett försök till nonchalant. ”När skaffade du en klänning till mig?”

”Såna här saker tar tid, Bella.”, förklarade hon. ”Jag menar, jag visste ju inte att det skulle bli så här, men chansen var stor...”

”När?”, upprepade Bella.

”Perrine Bruyere har väntlista förstår du. Man syr inte ett mästerverk på en dag. Om jag inte hade planerat i förväg hade du fått ha något färdigt!”

”Per... vem?”

”Han är ingen känd designer, Bella, då du behöver inte få ett utbrott. Men han är lovande, och han specialiserar sig på det jag ville ha.”, då hade vi kommit in i Alice garderob – som var ännu större än min – och hon vände sig mot Edward.

”Ut.”, sa hon.

”Varför då?”, frågade Bella.

”Bella.”, stönade Alice. ”Du kan reglerna. Han får inte se klänningen för än det är dags.”

”Det spelar inte någon roll. Och du vet att han redan har sett den i dina tankar. Men om du är så du vill ha det...”,  Alice föste ut Edward genom dörren och nästan slängde igen dörren på honom.

”Kom nu”, sa hon och drog med sig både Bella och mig. Jag kom så nära Bella att jag kunnat döda henne på bara en sekund. Men jag hejdade mig. Vi hade kommit fram till en vit klädpåse som hade en hel stång för sig själv. Alice drog ner drag kedjan och lirkade försiktigt av klänningen från galjen och höll upp den mot sin hand.

”Nå?”, andades hon. Bella granskade klänningen.

”Aha.”, sa hon tillslut och log. ”Jag förstår.”

”Vad tycker du?”, frågade Alice ivrigt.

”Den är helt perfekt. Såklart. Du är ett geni. Får jag gissa?”, Alice nickade. ”Nittonhundra... arton.”

”Där omkring.”, sa Alice och ryckte på axlarna.

”Den är jätte vacker. Vad tycker du Bree?”

”Gudomlig. Jag håller med. Du är ett geni Alice.”

”Den är helt rätt för honom.”, sa Bella.

”Men är den helt rätt för dig?”, frågade Alice.

”Ja, jag tror nog det. Den är precis det jag behöver. Jag vet att du kommer göra ett strålande jobb... om du kan behärska dig.”, Alice strålade som en sol.

”Får jag se era klänningar?”, frågade Bella. Både jag och Alice såg oförstående på henne.

”Beställde du inte dem samtidigt? Jag vill ju inte att min brudtärnor ska ha något färdisytt.”, påpekade hon med spelad fasa. Alice bara slog armarna om henne och jag log.

”Tack Bella.”, sa Alice.

”Tack.”, sa jag bara. Alice dansade baklänges

”Jag har så mycket att göra. Gå och lek med Edward nu Bella och Bree kom med mig.”, Hon rusade ut ur rummet och jag följde efter. ”Esme!”, skrek hon.

---

/Erika

 

”Pappa?”, Jag hörde honom resa sig från fåtöljen.

”Vem är det?”, frågade han. Vem tror han att det är? Mamma.

”Pappa det är jag, Bree.”, sa jag snällt. Nu hade han kommit in i hallen där jag stog.

”Bree?”, viskade han. ”Är det du Bree? På riktigt?”

”Ja pappa. Det är jag.”, Han hade kommit så nära så att jag kunde omfamna honom. Och det gjorde jag. ”Jag är hemma nu pappa.”

”Kommer du att stanna?”

”Ehm... tyvärr inte... jag är ledsen.”, jag nickade mot Alice. ”Jag bor hos Alice och hennes familj. Jag trivs otroligt bra.”

”Det är väldigt trevligt att träffas Mr. Tanner”, hälsade Alice. ”Jag heter Alice Cullen.”

”Hejsan Alice.”, sa han förvånat. Sen vände han sig mot mig. ”Så du kommer inte att stanna?”

”Nej, men jag bor inte långt borta, bara i Forks och jag kommer må jätte bra och jag lovar och svär på att jag kommer att hälsa på, ofta.”, svarade jag.

”Okej ofta, lova.”, sa han eftertänksamt.

”Jag lovar på hedersord!”

”Säkert?”

”Topp säkert.”, lovade jag med en nickning.

”Okej bra.”, Jag tittade bort mot Alice.

”Måste vi gå?”, frågade jag henne i tankarna. Hon bara nickade.

”Pappa, vi måste tyvärr gå.”

”Måste ni?”

”Ja.”

”Okej, hej då gumman.”

”Hej då pappa.”, sa jag och kramade om honom lite lätt.

 

”Okej hur gjorde du så att jag hörde dina tankar??”, frågade Alice när vi gått.

”Min nyupptäckta gåva.”, sa jag och log.

”Att du kan få andra att höra dina tankar?”, frågade hon.

”Nja, och att andra kan höra mina. Vi kommunicerar liksom.”, sa jag med en axelryckning.

”Jaha, coolt och ganska praktiskt. Jaga?”

”Självklart!”

 

”Men varför försökte du inte stoppa mig när jag skulle döda mannen förut idag?”, frågade jag när vi hade jagat klart och sprang hemåt.

”Jag såg en syn av dig när du kände doften och visste att du inte skulle döda honom och sen be Carlisle rädda honom så jag såg ingen mening i att försöka stoppa dig.”, sa hon och ryckte på axlarna.

”Jaha.”, sa jag bara. Vi hade nästan kommit fram till huset nu, vi var så nära så att jag kunde höra hur teven var på. Carlisle och Esme stog på trappan när vi kom fram till huset.

”Hej.”, sa Esme.

”Hej.”, svarade jag misstänksamt.

”Vi har en liten överraskning till dig Bree.”, sa Carlisle lugnt.

”Okej var är den?”, frågade jag.

”Vi ska visa.”, sa Esme. Sen så var nästa gång jag såg dem i garaget. Vad gjorde vi här?

”Se dig om kring och hitta något som inte var här tidigare idag.”, sa Carlisle. Sen bara gick dem. Jag såg mig omkring. Allt så ju lika dant ut som förut. Emmetts jeep, Alice Porsche, Rosalies Mercedes, Jaspers motorcykel... men bredvid den. Där stog det något nytt. Ett stort mörkt tyg och en lapp där det stod ”Dra av mig!”. Jag bara lydde lappen och drog av tyget. Där stog en stor, röd, blank sak. En cabriolet. Jag kunde inte alls mycket om bilar så jag gick runt och kollade på bakluckan. En BMW Z4.

”Vad tycker du?”, sa Edward, som kommit upp ljud löst bakom mig. ”Oj, jag menade inte att skrämmas.”, sa han och log.

”Nej, det är igen fara. Jag älskar den!”

”Så bra.”

”Hur kunde ni veta att min favorit färg är röd?”, jag kom på svaret samtidigt som jag hade ställt klart frågan.

”Alice!”, sa vi i mun på varandra. Ett fnitter kom krypandes genom min strupe. Men det varade inte länge.

”Vill du ta en prov körning?”, frågade han och nickade mot bilen.

”Emm.. jag har inte körkort.”

”Men kör lektioner då?”

”Visst.”

”Hoppa in då.”, Jag hoppade in i bilen då jag kom på att jag har ingen nyckel.

”Det har jag redan tänkt på.”, sa han och höll upp en silvrig nyckel.

”Det var ju bra då.”, sa jag lite kaxigt. Han bara skrattade. Sen satte jag i nyckeln och vred om. Ett brummande ljud hördes.

”Okej. Du behöver inte tänka på växeln – förutom när du ska backa eller parkera – den är automat. Så du klickar på den här knappen på fjärrkontrollen så att garagedörrarna öppnar sig.”, Jag gjorde som han sa och dörrarna öppnades, precis som Edward sagt. ”Sen pressar du på gasen lite lätt.”

”Okej”, sa jag och tryckte på gasen lite gran. Bilen började rulla långsamt framåt.

”Bra, och så lite mer.”, jag bara lydde honom, som om att om jag inte gjorde det så skulle han döda mig. Det skulle han kunna göra om han ville.

”Men då skulle jag ha en väldigt bra anledning. Jag tycker om dig Bree.”, sa han helt oberört. Det ryckte till i mungiporna när han sa att han gillade mig. Men sen måste jag hålla ögonen på vägen, vi hade kommit av den slingriga skogs vägen.

”Vet du vad alla skyltar betyder?”, frågade han när jag kört en bit. Jag kollade på honom. Men då förlorade jag lite av kontrollen på bilen så jag kollade bort.

”Ehm... ja, ungefär.”

”Bra.”, Sen instruerade han mig i allt sånt som man måste veta i bilkörning. Sen avbröts han mitt i en mening av sin mobil.

”Hallå?”, svarade han. En kort tystnad följde.

”Okej, Alice. Vi är på väg. Kan du komma och hjälpa Bree med körningen?”, Han lyssnade på när Alice pratade.

”Okej, tack.”, sa han och la på. ”Kan du köra mig hem till Bella?” frågade han mig.

”Ja visst om du visar vägen.”

”Följ den här vägen tills jag säger till.”

”Okej.”, sen sa vi inte något på ungefär en halv minut.

”Här kan du svänga och så stannar du när jag säger till.”

”Okej.”, sen var vi tysta igen.

”Nu kan du stanna. Alice står där vid kanten och kör hem med dig. Okej?”

”Okej.”, sag stannade bilen och så klev Edward ut och Alice in.

”Hej.”, sa hon glatt.

”Hello.", sa jag och körde i väg.

 

---

 

Kommenatrer?

 

/Erika

När jag visat Carlisle så kom Alice ner för trappan och gick emot oss.

”Kom jag ska visa dig en sak.”, sa hon ivrigt och drog med mig upp för trappan och fram till en dörr utan att jag hade något att säga till om.

”Blunda”, sa hon bestämt. Jag gjorde bara som hon sa och hon drog in mig genom dörren. Hon viskade något ohörbart till Esme.

”Okej öppna ögonen.”, sa Alice.

”Vågar jag det?”, frågade jag.

”Så klart!”, jag öppnade ögonen. Jag stog i ett stort vitt rum med ett gigantiskt fönster med utsikt över en liten bäck. Vid fönstret så stod det ett skriv bord med en laptop på. Mitt i rummet stog en soffa, eller det var två som bildade en fyrkantig halvmåne och i mitten så stog ett glasbord med blommor på. Bredvid skrivbordet så stog det en musik anläggning som så hur dyr ut som helst.

”Hur har ni valt musiken?”, frågade jag Alice när jag kollade på alla skivorna som var bredvid stereon. Det var Esme som svarade:

”Alice vet allas smaker, gumman”

”Nästan”, la Alice till. Så klart, jag hade glömt bort hennes coola förmåga att se in i framtiden.

Längst bak i rummet stod det en jätte stor säng - mest för syns skull antar jag - och bredvid en dubbel dörr in till ett annat rum. Vid dörren stog det en bokhylla med massor av böcker.

”Wow. Vem ska bo här?”, undrade jag och vände mig mot Alice och Esme.

”Gissa tre gånger.”, sa Alice och himmlade med ögonen när jag inte sa något. ”Du!”

”Jag?”, Jag fattade nada.

”Ja, om du ska bo här med oss behöver ju du något ställe som är ditt egna.”

”Wow.”, Mina wow-anden började bli lite tjatiga. ”Tack. Men vad finns i det rummet.”, frågade jag och pekade mot dörren vid sängen.

”Det bästa av allt.”, Alice gick i snabb mänsklig takt mot dörren och jag följde efter. Samtidigt som hon öppnade dörren så sa hon:

”Garderoben.”

Innanför dörrarna så var det ett rum som var lika stort som rummet intill och på hela väggarna - utom en som det var en gigantiskt spegel på - var det skåp och skohyllor och allt sånt som brukar finnas i en kläd affär, till och med en skyllt docka fanns mitt i rummet.

”Är allt det här... mitt?”

”Jupp.”, sa Alice och nickade.

”Jag har aldrig varit med om något sånt här... någonsin.”, jag omfamnade Alice och Esme.

”Åh Tack.”, var det ända jag sa, eller viskade snarare.

”Ehh... Bree... aj”, sa Esme efter någon sekund. Jag hade inte märkt att jag börjat klämma hårdare om dem och släppte genast.

”Hoppsan.”, sa jag med ett litet leende och dem log tillbaka.

”Vill du se resten av huset nu?”, frågade Alice ivrigt.

”Ja visst.”, Och hon drog iväg med mig igen.

”Edwards rum”, sa hon och pekade in i rummet bredvid mitt.

”Carlisle och Esmes, ett badrum, Rose och Emmetts, Carlisle kontor, ett badrum till, och till sist mitt och Jasper rum”, varje gång vi gick förbi ett rum så pekade antingen Alice på den stängda dörren eller så gick vi in i det om dörren var öppen. När vi gick ner så jag kunde bli rund vandrad på nedervåningen så var det ett konstverk som fångade min uppmärksamhet.

”Är det där... graderingsmössor?”, frågade jag Alice

”Ja... ett privat skämt, vi blir inskrivna mycket.”, svarade hon och log.

”Jaha.”, sen fortsatte vi rundturen.

”Köket”, där satt Carlisle och läste en bok och tittade upp och log mot oss när vi kom in. Sen gick vi igen. Nu till vardagsrummet där Emmett, Rosalie och Jasper fortfarande tittade på baseball. Sen var det bara lite anmäla rum kvar som hallen, badrum, lite arbetsrum, och så var det garaget i källaren. Där stog det en grå Volvo, en gul Porsche, en motorcykel, en stor Jeep som nog var Emmetts, en röd och en svart Mercedes. Det var typ en bil per person, förutom Esme och jag. Men det gjorde inte något för jag hade inte körkort ändå.

”Vems bil snesträck motorcykel är vems då?”

”Haha, Volvon är Edwards, Porsen är min, motorcykeln är Jespers, Jeepen är Emmetts...”

”Det var det jag gissade!”, avbröt jag.

”Ja, den röda Mercedesen är Rosalies och den svarta är Carlisles.”

”Okej, det borde jag ju komma ihåg.”

”Men vad vill du ha för bil då?”

”Åh, jag är bara 15 så jag har inget körkort.”

”Ja men det måste du ju ha!”, sa hon ”Från och med nu är du 16!”

”Jaha okej då...”, det gick fort, typ.

”Du vill du följa med och shoppa imorgon?”

”Ja, jag älskar att shoppa även om jag var väldigt fattig i mitt mänskliga liv och förut så gjorde vi aldrig sånt men när jag väl gjorde det så var det de bästa jag visste!”

”Det verkar som om Alice har fått en shoppa-kompis.”, hörde jag Jasper säga bakom mig. Han hade kommit så ljud löst, till och med för en vampyr, upp bakom mig så jag inte märkt det.

”Okej då gör vi det imorgon men vi måste jaga ordäntligt ikväll då om du ska klara att vara i ett köpcentrum med massor av människor hela dagen imorgon.”

”Okej, vilka hänger med?”

”Jag, Jasper, Carlisle och Esme. Ja och du förstås.”

”Okej.”

 

Jag flög fram över stenar och förbi träd. Jag såg bytet och jag tog språnget innan den ens uppfattat faran. Blodet släckte min törst, smekte min hals. Jag såg att Esme tog den andra men brydde mig inte ett dugg om det. Då! Doften kom krypandes så söt som socker, ljuv som sommaren. Människa. Jag lämnade puman jag höll på med och sprang mot doften. Jag kände att Esme, Carlisle och Jasper försökte stoppa mig men jag var för stark för dem. Doften kom närmre. Nu såg jag den, en man i ungefär 45 års åldern, jag närmade mig honom. Och hoppade. Han smakade bra. Men jag kände lite avsmak, det var inte gott. Djurblod var godare så jag lämnade mannen, han hade så mycket blod kvar att Carlisle skulle kunna rädda honom, och sprang tillbaka till de andra. De hade bara gett upp när jag sprungit iväg och fortsatt jakten i närheten.

”Åh, så du är klar nu.” sa Carlisle

”Ehm, ja men du har nog en patient att rädda sen, men det är nog ganska snart.”, svarade jag

”Va? Dödad du honom inte?”, frågade han förbryllat.

”Nej, jag märkte att det var godare med djurblod så jag lät honom leva...”

”Fascinerande.”, sa han till sig själv. ”Du kanske kommer ge oss ännu fler överraskningar än du redan get oss.”, lade han till, den här gången till mig.

”Är vi klara så vi kan gå hem?”, frågade Alice oss alla.

”Ja.”, Svarade alla i kör, utom jag.

”Men jag måste gå och hjälpa en man som behöver hjälp.”, sa Carlisle och sprang i riktning mot mannen.

”Du då Bree?”, frågade Esme.

”Ehm... nä jag skulle nog behöva lite till, om det är okej med er?”, svarade jag.

”Ja då.”, svarade hon och vände sig mot de andra ”Är det någon som vill jaga mer? Bree är inte riktigt klar än.” Varför hon sa det sista visste jag inte, alla hade ju hört oss.

”Jag kan följa med.”, det var Alice som svarade.

”Okej, vi andra springer hem.”

”Okej.”, sa jag men dem var redan utom synhåll fast jag visste att dem hade hört mig.

”Okej, vi har nog skrämt bort alla djuren här så vi jagar någon mil bort. Okej?”, sa Alice när dem hade gått.

”Ja visst, jag kan inte området så bra så du får vissa mig.”

”Vet du var vi är ens?”

”Ehm... nej.”

”Vi är bara några sekunders springandes från ditt gamla hem.”

”Är vi?”

”Ja, kom jag ska visa.”, och så sprang hon i väg och jag följde efter. Där stog huset likadant som jag lämnat det. Den där dagen för länge sen som jag rymde. Då komme en idé upp i mitt huvud.

”Alice, kan du se om det jag tänker göra nu är en bra idé?”, frågade jag, även om jag tänkte göra det ändå, vad hon än sa. Hon tänkte efter ett litet tag.

”Nej det kommer gå bra, men jag ber dig gör det inte det kommer plåga honom. Mycket.”, svarade hon. Jag fnös bara innan jag smutsade ner mig lite.

”Dem där kläderna var ju helt nya. Och dyra!”, sa Alice men jag bara ignorerade henne.

”Hur ser jag ut?”, frågade jag istället.

”Smutsig.”

”Allvarligt”

”Bra, han kommer gå på det.” suckade hon.

”Du råkar inte ha ett par kontaktlinser på dig va?”

”Ehm... jo det har jag, ett par bruna, ett par gröna och ett par isblå.”

”Kan jag ta dem bruna?”

”Visst, allt mitt är ditt.”, jag log mot henne och tog asken och satte på mig linserna.

”Hur ser det ut?”

”Toppen!”

Sen gick jag mot huset och Alice följde efter. När vi kom fram kollade jag in i fönstret. Pappa satt och tittade på tv. Min blick svepte över rummet. Allt stog precis likadant som jag minns även om minnet var oerhört svagt. Men en sak var annorlunda. Över den öppna spisen, där stog bilder. Bilder på … på mig. Han sörjde mig. Jag fick plötsligt lite dåligt samvete för att jag hade tänkt göra något ont mot honom. Skadat honom psykiskt jag kanske borde lämna honom, men nej han måste få veta att jag lever och mår bra. Jag måste bara snygga till mig lite. Så jag borstade av mig själv. Och precis när jag skulle gå in så tog Alice tag i min ärm.

”Tack.”, sa hon

”Vem är det som tackar?”

Hon log. ”Båda.”, Jag log tillbaka. Sen gick jag in.

 

---

Kommentera nu älsklingar <3

 

 

/Erika