In The Darkest Shadow kapitel 10
Embry
Jag hörde dem långt innan jag såg dem.
”Vi ska hem Nessie.” sa en röst som Jane. Sen var det tyst någon sekund.
”Nä det tror jag inte Jane.” sa en annan som jag inte kände igen. Mer av samtalet ville jag inte höra, men jag, och de andra, ökade takten. Men jag kunde inte missa en mening.
”Åh. Du är rolig du. Synd att ni alla snart ska dö.” var det någon som skrockade. Och precis då så kom vi fram i dungen och Edward ställde sig längst fram och sa:
”Inte om vi för ha ett finger med i spelet.” sa han och lät så hotfull så till och med jag – som var på samma sida som han – fick rysningar.
”Och vem tror du är att stoppa mig?” frågade den irriterande mannen som stod två meter från Jane, hennes bror som jag inte vet vad han heter, Nessie och... Bree. Min ängel. Edward skrockade. Men inte med så mycket humor.
”Åh, du har ingen aning.” sa han och sprang fram mot mannen och hans lilla armé. De var inte fler än vi, men de hade flera tusen år av stridsträning. Jag, Jacob, Edward, Jasper och Emmett utgjorde frontlinjen. Vi sprang fram till dem och försökte få in några bra slag. Diego, Fred, Bella och de andra gjorde så mycket de kunde lite längre bak. Det var inte någon hemlighet att vi var de som var bäst på att slåss. Men det var något som tyngde mig. Varför kunde inte Bree och de andra bara sprungit iväg från dem?
Bree
Att de hittat oss! Men hur? Och jag såg Embry. Min Embry, jag såg också resten av min familj men jag hade bara ögon för honom. Det var inte ens så att jag hörde vad Edward sa. Men när de bärjade springa fram mot Tim och resten av de i hans styrka från Volturi så var det som om jag fick tillbaka rörelseförmågan. De slogs. Och det verkade som om det var rätt lika. Men lika var inte tillräckligt. Vi behövde vinna. Men ibland var det någon som kom in i vår lilla kupol och då var Alec eller Jane snabbt där och dödade personen.
Det var nästan så det var lite obehagligt att se hur lätt de dödade sina egna. Eller, i alla fall de som varit deras egna. Men de gjorde inte en enda min när de slet huvudet av dem.
Men jag kunde inte göra så mycket. Men stod i kupolen och tittade på. Även om min kropp ville dra sig dit och hjälpa till. Men jag stod kvar, för jag visste att om jag kom ut ur den här dumma kupolen så skulle jag bara dö. Så jag stod där och hade Nessie bakom mig så hon inte skulle kunna se något otäckt. Men jag hade känslan av att hon såg ändå. Men en efter en så föll Volturi till marken. Och tillslut var de två kvar, en flicka som nog var något år äldre än jag fysiskt. Hon hade kapitulerat direkt. Och hon påminde mycket om mig själv. Jag förstod henne, hon ville inte ha något bråk. Precis som jag inte velat när jag först mötte Cullens. Och så var det Tim. När han såg sina medhjälpare falla till maken så började han förstå. Han hade förlorat. Han skulle inte få oss till Volterra och se till så vi dog. Han skulle dö själv.
”Vänta! Vänta!” sa Jane precis när Edward skulle slita huvudet av honom. Alla stannade upp och såg på henne. Alla utom Tim, han log bara.
”Om ni dödar honom kommer vi aldrig ut.” sa hon.
”Ut?” frågade Rosalie.
”De sitter fast i någon sorts kupol. De kommer inte ut förens Tim här släpper ut dem. Och det kommer han vara så snäll att göra.” sa Edward och tog lite hårdare om Tims nacke.
”Aldrig era parasiter.” fräste han Edward höll lite hårdare men han släppte oss inte.
”Jag är inte rädd för att dö.” sa han och det lät verkligen som om han menade det. Han darrade inte det mesta på rösten och hans ansikte var som hugget i sten.
”Men jag har en idé.” sa Bella och alla tittade på henne, men hon blundade och höjde på armarna långsamt. Och precis alla såg ut som frågetecken. Men jag förstod. Hon försökte klippa hans gåva från oss. Men det tog mycket kraft och man såg hur hon började skaka till då och då. Men jag sa inget. För Tim kunde stänga in henne också, och då funkade inte hennes gåva. Men då kom en annan sak upp för mig.
Varför hade han inte bara stängt in dem?
Det hade varit den enklaste lösningen. Men han kanske inte tänkt på det. Nej så kunde det inte vara, ens gåva låg i ens reflekser. Om någon försökte anfalla en så använde man den. Men så kom jag på svaret.
Bella. Hon hade stoppat honom. Och nu stod hon och försökte kapa hans förbindelse med hans vägg.
”Bree, spring när jag säger till.” sa hon tyst med en ansträngd röst, så tyst att jag knappt hörde.
”Jadå.” sa jag och kände hur min röst darrade. Hon stod med armarna rakt ut i några sekunder sen så var det som om hela maken i kupolen började skaka. Men bara innanför väggen.
”Nu Bree! Spring!” skrek hon och man såg hur hon höll på att tappa det. Och vi sprang allihop. Och vi kom igenom.
Och precis när vi kom fram till Bella var det så föll hon ihop på marken och låg helt stilla.
”Bella!” skrek Edward, Alice, Carlisle och jag och vi var vid hennes sida på en gång. Någon annan måste ha tagit Tim eftersom Edward var här. Och vi försökte se vad som hänt.
Men hon lyfte på huvudet såg hon ut att må bra. Hon såg visserligen väldigt trött ut och hennes ögon lyste knall röda (de brukade vara gula), men hon var inte död.
”Jag är okej. Jag överansträngde mig bara.” sa hon och log mot Edward som, även om han var på helspänn, log tillbaka. Men så vände Bella och Edward på huvudet mot oss. Eller inte mig, Nessie. Och hon sprang rakt in i deras famnar och började gråta. Och de såg ut att gråta de med. Jacob la sig bredvid. Men Bella tog tag i hans stora huvud och la det i sitt knä så han också fick vara med. Och när jag såg på Jacob tänkte jag på Embry och vände mig om. Och fick en stor varm kram, jag hade varit så upptagen med Bella så jag inte märk att han gick in i skogen och bytte form. Mina läppar hittade snabbt hans och jag kysste honom med sån inlevelse så jag kände hur han blev förvånad. Och vi kysstes. Och kysstes. Men så släppte vi varandra och bara stod och kramades. Han stod med ryggen mot resten av familjen och Tim så jag såg att Jane hade tagit över kommandot över Tim och han såg ut att kunna sprängas när som helst. Han var rasande över att ha förlorat. Men jag släppte Embry nästan helt – jag hade kvar hans hand i min – och gick fram till dem.
”Jag sa ju att du inte skulle komma undan med det här.” sa jag till honom. Och det fick honom att se ännu argare ut. Jag hånlog mot honom.
”Vad ska ni göra med honom?” frågade jag Jane och Alec. Jane ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, jag tror vi tar med honom till Aro och berättar allt. Och... jag tror vi ska gå ut ur Volturi.” sa hon och tittade ner i marken under den sista meningen. Det tog ett tag för mig att ta in informationen. Jag hade alltid tänkt på Jane och Alec som Volturi, aldrig att de kunde gå ur och göra något annat.
”Är du säker på det?” frågade jag och la en hand på hennes axel. Och tittade upp på mig. ”Är ni säkra på det?” la jag sen till. Alec tog sin systers hans och log mot mig.
”Man kan inte alltid vara säker på allt man gör. Man måste ta chanser.” sa han tyst. Det var tydligt att det inte var ett lätt beslut för dem.
Men jag skulle vara här och stötta dem. Och jag skulle se till att de fick det bra. Även om det skulle kosta mig livet.
Som vanligt ber jag om unsäkt för att jag inte har varit snabbare. Men har inte haft tid. Men jag tror att IDS snart börjar gå mot sitt slut. Kanske ett eller två kapitel kvar.
Men vad tyckte ni?
/Erika
In The Darkest Shadow kapitel 9
Bree
Jag såg honom. Tim. Han stod där hon flinade mot Jane. Och man märkte på honom att han tänkte skvallra på oss. Vilket bara betydde en sak,
Vi måste här ifrån! Senast imorgon!
”Förlåt Nessie.” mumlade Jane i hennes öra.
”Det gör inget.” viskade Nessie tillbaka. Jag log. Och så kände jag en hand som tog tag i min. Inte romantiskt utan vänskapligt. Det var Alec, och han log mot mig och jag log tillbaka. Jane och Nessie släppte varandra och gick fram till oss hand i hand.
”Alec, tack för att du inte lät mig skada Nessie.” sa Jane.
”Ingen skada skedd.” sa han. Men att döma av Janes ansikte så var det någon skada skedd. Sen vände hon sig mot mig och jag log mot henne. Sen så höjde hon armarna så de stod rakt ut. Jag log brett och kasade mig in i hennes famn.
”Förlåt.” viskade hon så bara jag hörde.
”Det är lugnt.” viskade jag tillbaka. Hon släppte mig och log lite halvdant.
”Jag måste snacka med dig, nu!” tänkte jag allvarligt till henne. Jag såg hur hon ryckte till lite av kraften i min röst (eller så var det att min röst bara dök upp i hennes huvud) men Alec satt på golvet med Nessie och läste bok så jag tvivlade på att han märkt något.
”Vad är det?” frågade hon.
”Vi kan inte vänta. Vi måste har ifrån ikväll!!”
”Mm. Jag vet. Men jag har en idé. Jag säger till alla – även om det in är så många – att de måste ut och jaga ikväll, för imorgon kommer de behöva all sin styrka. Även om det är en lögn. Sen så sticker vi.” tänkte hon enkelt.
”Snabbt och effektivt. Jag gillar det. Men om de inte tror dig?” Hon ryckte på axlarna i sitt huvud.
”Vi får väl bara hoppas. Och det är inte många som vågar säga nej till mig. Det ända problemet skulle kunna vara Tim. Men honom klarar vi lätt av.” Mer hann vi inte prata för Nessie kom fram till mig, hoppade upp i min famn och la handen på min kind.
”När vi kommer hem, kan Alec och Jane stanna hos oss då?” frågade hon på sitt egna, unika språk.
”Jag vet inte gumman. Men vi ska ta hand om det senare.” viskade jag och gnuggade min näsa mot hennes. Hon log brett.
”För det vill jag.” sa hon bestämt.
”Det vill jag med.” sa jag och låtsades vara henne. Det fick henne att skratta.
”Får vi också ta del av samtalet?” frågade Alec. Vi tittade på honom. Sen på varandra och sen på honom igen och sa samtidigt:
”Näää.” och lät som små barnungar. Det fick Jane att storma att skratt och Alec att se häpen ut. Vilket fick Nessie att skratta så tillslut hade jag inget val. Jag skrattade jag med.
Jane
Vi skrattade tillslut allihopa. Sättet Breesie (Mitt egna smeknamn på Bree och Nessie tillsammans) sa nä på och Alecs snopna min fick mig att skratta så jag tjöt. Men så började skratten avta och mina funderingar kom tillbaka.
Skulle de andra lyssna. Eller skulle de bara vägra och döda både mig, Alec och Breesie? Jane! Så får du inte tänka! Då kommer det gå precis så och hela skiten kommer gå åt skogen!! var det en lite mer rebellisk sida av mig som sa medans den andra, lite försiktiga sidan sa: Men ni måste vara förbereda på allt! Tänk ut en reservplan. Just nu, så tyckte jag bättre om den rebelliska sidan. Den hade rätt! Skulle jag bara oroa mig för allt kommer jag inte kunna vara fokuserad på vår uppgift. Och då kommer hela flykten gå åt shota hejti! Så vi slutar oroa oss och gör oss redo istället.
”Jag måste gå och göra en sak. Kommer snart tillbaka.” sa jag och gick mot dörren. Precis innan jag gick ut så skickade Bree ett meddelande till mitt huvud.
”Är det dax?” Jag nickade.
”Men vänta med att förbereda Alec och Nessie till jag är tillbaka. Och packa inte några saker!” sa jag och gick ut genom dörren.
”Pth. Som vadå?” var det sista hon tänkte innan hon lämna mitt huvud.
Utanför dörren så satt Jason och vaktade dörren. Och självklart så ställde han sig upp när jag kom.
”Jason, skulle du kunna vara snäll att samla alla i salongen? Jag måste prata med er.” sa jag och han nickade.
”Som ni önskar, Jane.” Sen var han borta.
”Så vad var det som hände där inne?” frågade Tim bakom mig. Jag borde inte vara förvånad över att han stod där. ”Och vad är det som du behöver prata med oss om?” la han till sen. Jag vände mig långsamt om. Och så log jag mot honom, jag behövde få honom att tro att vi var på samma sida om det här ska funka.
”Jag vet inte. Vad tror du hände? Du kan ju förklara din teori på väg till salongen?” sa jag och pekade mot korridoren påväg till salongen.
”Visst.” suckade han och började gå. Inte i mänskotakt men inte i vampyrfart heller. Utan något mellanting.
”Så, vad tror du hände?” frågade jag.
”Jag tror, att ni brottades” ups, jag visste inte att han sett så mycket. ”och sen så rev du lilla halvmänniskan så hon började blöda. Du tappade kontrollen så Alec bedövade dig så du inte kunde döda flickan. Sen så när du vaknade så blev du helt förtvivlad över vad du gjort och försökte att vinna tillbaka flickans förtroende. Vilket du verkade lyckas med.” Oj, han hade fått med allt i minsta detalj.
”Öh...” var det ända som kom ut ur min mun.
”Fick jag det rätt?” frågade han.
”Ja... men inte helt. Och de detaljerna kommer jag inte berätta.” det var en nödlögn.
”Och varför inte det?” frågade han hotfullt. Men jag svarade inte, för vi hade kommit fram till salongen där alla andra satt. Tim satte sig också i en av de stora fåtöljerna och jag ställde mig mitt i rummet. Och istället för att börja med en samma skit snack så gick jag rakt på sak.
”Ni måste ut och jaga allihop idag.” sa jag och man såg förvåningen i alla deras ansikten.
”Varför?” frågade Gina.
”För att ni måste ha er fulla styrka imorgon.” sa jag till henne. Gud vad svårt det var att ljuga för dem! De var ju som min egna familj. Men jag tyckte bättre om Bree och Nessie. Så det här var nödvändigt.
”Varför då?” frågade Josef. Jag suckade och tittade på honom.
”Men herre gud! Sluta fråga saker och gör som jag säger! Allihop. Och ni måste gå nu!” sa jag och tittade på Tim. För det sista var menat till honom. Han bara tittade på mig med smala ögon. Han visste precis vad jag höll på mig. Tror jag i alla fall, men vi får hoppas att han inte gjorde något för att stoppa oss. Men han gjorde ingenting för att stoppa mig utan gick lydigt ut genom dörren och de andra följde hans exempel. Och jag själv följde efter för att se till att de verkligen gick. Och det gjorde dem.
Så fort de var utanför huset och så de inte kunde se in genom fönsterna så svischade jag runt i huset för att plocka ihop allt vi skulle behöva ha för att komma till Forks och Cullen klanen. Mat och vatten till Nessie, blod (både djur och människoblod), kläder. Allt samlat i en liten – men rymlig – ryggsäck. När jag var klar efter några minuter så gick jag in till Nessie, Alec och Bree.
”Alec, ta på Nessie den här.” sa jag stressat och slängde en varm jacka till honom. Han såg väldigt förvirrad och förvånad ut men gjorde som jag sa.
”Ta på henne de här också. Och ta på dig det här själv.” Jag ställde två par vandrarkängor och en jacka bredvid honom också när jag gick bort till Bree. Hon såg minst lika stressad ut som jag kände mig. Jag tog upp en jacka och ett par kängor till henne också. Om vi skulle behöva låsas vara människor så skulle det här komma till pass. Sen tog jag upp de gröna kontaktlinserna och kastade ett par till Alec, som såklart fångade dem, och satte på mig mina egna. Sen var vi klara.
”Bree, du tar Nessie. Alec du får bära den här.” sa jag och räckte över ryggsäcken till honom.
”Bree, vart ska vi?” frågade Nessie Bree på väg till dörren. Men Bree hann inte svara för jag gjorde det först.
”Vi ska hem Nessie.” sa jag och öppnade dörren. Och där stod den mest otrevliga överraskningen jag någonsin kunde få. Mina muskler frös till is. Mer än vad de redan var.
Bree
Tim. Hur kunde han göra så här mot Jane och Alec?
”Nä det tror jag inte Jane.” sa han hotfullt. Jane morrade och gjorde ett utfall mot Tim men två meter ifrån så hoppade hon – såklart – i hans dumma vägg.
”A-a-a Jane. Så där ska man inte göra.” sa han och skakade ogillande på fingret.
”Vad håller du på med Tim?” röt Alec som kommit fram för att hjälpa sin syster upp. Hon såg helt förkrossad ut. Tim lutade lite på huvudet.
”Vad tror du själv, käre Alec?”
”Du ska för i helvete inte komma undan med det här.” fräste jag till honom och ställde mig bredvid Alec.
”Jo. Tänk för att jag nog kommer det. Och Caius blir nog väldigt glad när jag kommer med er hem till Volterra. Så kan han avrätta er allihop och skylla på de där parasiterna Cullens.”
”Hur vågar du kalla dem för parasiter.” sa Jane tyst.
”Ursäkta mig?” frågade Tim, även han hade ju hört varenda ord.
”Hur vågar du kalla dem för parasiter!” skrek hon och hoppade upp på fötterna och försökte klösa sig igenom väggen. Vilket påminde mig om första gången jag mött den. Tim skrattade.
”Åh. Du är rolig du. Synd att ni alla snart ska dö.” skrockade han.
”Inte om vi för ha ett finger med i spelet.” sa en röst som lät som en ängel.
Extra lång ^^ Men någon som vill dela med sig av sina tankar?
/Erika
