Brees Second Chance

Embry

 

Jag hörde dem långt innan jag såg dem.

”Vi ska hem Nessie.” sa en röst som Jane. Sen var det tyst någon sekund.

”Nä det tror jag inte Jane.” sa en annan som jag inte kände igen. Mer av samtalet ville jag inte höra, men jag, och de andra, ökade takten. Men jag kunde inte missa en mening.

”Åh. Du är rolig du. Synd att ni alla snart ska dö.” var det någon som skrockade. Och precis då så kom vi fram i dungen och Edward ställde sig längst fram och sa:

”Inte om vi för ha ett finger med i spelet.” sa han och lät så hotfull så till och med jag – som var på samma sida som han – fick rysningar.

”Och vem tror du är att stoppa mig?” frågade den irriterande mannen som stod två meter från Jane, hennes bror som jag inte vet vad han heter, Nessie och... Bree. Min ängel. Edward skrockade. Men inte med så mycket humor.

”Åh, du har ingen aning.” sa han och sprang fram mot mannen och hans lilla armé. De var inte fler än vi, men de hade flera tusen år av stridsträning. Jag, Jacob, Edward, Jasper och Emmett utgjorde frontlinjen. Vi sprang fram till dem och försökte få in några bra slag. Diego, Fred, Bella och de andra gjorde så mycket de kunde lite längre bak. Det var inte någon hemlighet att vi var de som var bäst på att slåss. Men det var något som tyngde mig. Varför kunde inte Bree och de andra bara sprungit iväg från dem?

 

Bree

 

Att de hittat oss! Men hur? Och jag såg Embry. Min Embry, jag såg också resten av min familj men jag hade bara ögon för honom. Det var inte ens så att jag hörde vad Edward sa. Men när de bärjade springa fram mot Tim och resten av de i hans styrka från Volturi så var det som om jag fick tillbaka rörelseförmågan. De slogs. Och det verkade som om det var rätt lika. Men lika var inte tillräckligt. Vi behövde vinna. Men ibland var det någon som kom in i vår lilla kupol och då var Alec eller Jane snabbt där och dödade personen.

Det var nästan så det var lite obehagligt att se hur lätt de dödade sina egna. Eller, i alla fall de som varit deras egna. Men de gjorde inte en enda min när de slet huvudet av dem.

Men jag kunde inte göra så mycket. Men stod i kupolen och tittade på. Även om min kropp ville dra sig dit och hjälpa till. Men jag stod kvar, för jag visste att om jag kom ut ur den här dumma kupolen så skulle jag bara dö. Så jag stod där och hade Nessie bakom mig så hon inte skulle kunna se något otäckt. Men jag hade känslan av att hon såg ändå. Men en efter en så föll Volturi till marken. Och tillslut var de två kvar, en flicka som nog var något år äldre än jag fysiskt. Hon hade kapitulerat direkt. Och hon påminde mycket om mig själv. Jag förstod henne, hon ville inte ha något bråk. Precis som jag inte velat när jag först mötte Cullens. Och så var det Tim. När han såg sina medhjälpare falla till maken så började han förstå. Han hade förlorat. Han skulle inte få oss till Volterra och se till så vi dog. Han skulle dö själv.

”Vänta! Vänta!” sa Jane precis när Edward skulle slita huvudet av honom. Alla stannade upp och såg på henne. Alla utom Tim, han log bara.

”Om ni dödar honom kommer vi aldrig ut.” sa hon.

”Ut?” frågade Rosalie.

”De sitter fast i någon sorts kupol. De kommer inte ut förens Tim här släpper ut dem. Och det kommer han vara så snäll att göra.” sa Edward och tog lite hårdare om Tims nacke.

”Aldrig era parasiter.” fräste han Edward höll lite hårdare men han släppte oss inte.

”Jag är inte rädd för att dö.” sa han och det lät verkligen som om han menade det. Han darrade inte det mesta på rösten och hans ansikte var som hugget i sten.

”Men jag har en idé.” sa Bella och alla tittade på henne, men hon blundade och höjde på armarna långsamt. Och precis alla såg ut som frågetecken. Men jag förstod. Hon försökte klippa hans gåva från oss. Men det tog mycket kraft och man såg hur hon började skaka till då och då. Men jag sa inget. För Tim kunde stänga in henne också, och då funkade inte hennes gåva. Men då kom en annan sak upp för mig.

Varför hade han inte bara stängt in dem?

Det hade varit den enklaste lösningen. Men han kanske inte tänkt på det. Nej så kunde det inte vara, ens gåva låg i ens reflekser. Om någon försökte anfalla en så använde man den. Men så kom jag på svaret.

Bella. Hon hade stoppat honom. Och nu stod hon och försökte kapa hans förbindelse med hans vägg.

”Bree, spring när jag säger till.” sa hon tyst med en ansträngd röst, så tyst att jag knappt hörde.

”Jadå.” sa jag och kände hur min röst darrade. Hon stod med armarna rakt ut i några sekunder sen så var det som om hela maken i kupolen började skaka. Men bara innanför väggen.

”Nu Bree! Spring!” skrek hon och man såg hur hon höll på att tappa det. Och vi sprang allihop. Och vi kom igenom.

Och precis när vi kom fram till Bella var det så föll hon ihop på marken och låg helt stilla.

”Bella!” skrek Edward, Alice, Carlisle och jag och vi var vid hennes sida på en gång. Någon annan måste ha tagit Tim eftersom Edward var här. Och vi försökte se vad som hänt.

Men hon lyfte på huvudet såg hon ut att må bra. Hon såg visserligen väldigt trött ut och hennes ögon lyste knall röda (de brukade vara gula), men hon var inte död.

”Jag är okej. Jag överansträngde mig bara.” sa hon och log mot Edward som, även om han var på helspänn, log tillbaka. Men så vände Bella och Edward på huvudet mot oss. Eller inte mig, Nessie. Och hon sprang rakt in i deras famnar och började gråta. Och de såg ut att gråta de med. Jacob la sig bredvid. Men Bella tog tag i hans stora huvud och la det i sitt knä så han också fick vara med. Och när jag såg på Jacob tänkte jag på Embry och vände mig om. Och fick en stor varm kram, jag hade varit så upptagen med Bella så jag inte märk att han gick in i skogen och bytte form. Mina läppar hittade snabbt hans och jag kysste honom med sån inlevelse så jag kände hur han blev förvånad. Och vi kysstes. Och kysstes. Men så släppte vi varandra och bara stod och kramades. Han stod med ryggen mot resten av familjen och Tim så jag såg att Jane hade tagit över kommandot över Tim och han såg ut att kunna sprängas när som helst. Han var rasande över att ha förlorat. Men jag släppte Embry nästan helt – jag hade kvar hans hand i min – och gick fram till dem.

”Jag sa ju att du inte skulle komma undan med det här.” sa jag till honom. Och det fick honom att se ännu argare ut. Jag hånlog mot honom.

”Vad ska ni göra med honom?” frågade jag Jane och Alec. Jane ryckte på axlarna.

”Jag vet inte, jag tror vi tar med honom till Aro och berättar allt. Och... jag tror vi ska gå ut ur Volturi.” sa hon och tittade ner i marken under den sista meningen. Det tog ett tag för mig att ta in informationen. Jag hade alltid tänkt på Jane och Alec som Volturi, aldrig att de kunde gå ur och göra något annat.

”Är du säker på det?” frågade jag och la en hand på hennes axel. Och tittade upp på mig. ”Är ni säkra på det?” la jag sen till. Alec tog sin systers hans och log mot mig.

”Man kan inte alltid vara säker på allt man gör. Man måste ta chanser.” sa han tyst. Det var tydligt att det inte var ett lätt beslut för dem.

Men jag skulle vara här och stötta dem. Och jag skulle se till att de fick det bra. Även om det skulle kosta mig livet.

---

Som vanligt ber jag om unsäkt för att jag inte har varit snabbare. Men har inte haft tid. Men jag tror att IDS snart börjar gå mot sitt slut. Kanske ett eller två kapitel kvar.

 

 

Men vad tyckte ni?

/Erika