In The Darkest Shadow kapitel 7
Jane
Flera dagar gick i ungefär samma takt. Jag och Alec var för oss själva större delen av dagen men så var vi några timmar hos Bree och Renesmee. Och Renesmee och Alecs band blev bara starkare och starkare för varje dag som gick – de lekte inte-nudda-mark, läste bok – de var nu inne på andra samurajens döttrar boken – och massor av såna saker. Jag och Bree var med ibland men oftast så tittade vi bara på.
”Det är verkligen synd att Bree och Nessie måste dö...” sa han en dag, och han lät verkligen ledsen. Men så ställde han sig upp och kastade ett glas blod i marken. ”Nej!” sa han med en hög hot full röst. Jag vände mig långsamt om.
”Vad är det?” frågade jag försiktigt, om Alec var arg så var det inte bra att reta upp honom mer.
”De ska inte dö!” sa han och gjorde en hemskt arg grimas.
”Det är inte upp till oss. Men jag tycker verkligen som du...” mumlade jag och gick fram till honom och tog hans hand.
”Men vi måste försöka rädda dem...” viskade han. Jag suckade och kramade hans hand. Det var inte vanligt att Alec brydde sig så mycket, så jag måste ju försöka med honom.
”Vi kanske kan försöka.” sa jag och hans ansikte strålade. Jag kollade på klockan och såg att det var vid den tiden som vi brukade gå till Bree och Renesmee. Han såg att jag kollade på något bakom honom så han vände sig om för att kolla vad det var och såg klockan och log brett.
”Nessie time!” sa han log drog mig mot dörren.
”Nessie?” frågade jag förbryllat. Han bara skrockade.
”Renesmee time då.” sa han.
”Så ni är på smeknamnstadiet.” konstaterade jag. Han skattade och just när vi kom till deras dörr. Vakten ställde sig så klart upp men jag hade slutat märka det.
”Alec!” utbrast Renesmee när vi kom in i rummet och var på en tredjedels sekund i hans famn och han snurrade runt henne.
”Hej ditt lilla monster.” skrattade han. Jag log och gick och satte mig bredvid Bree i sängen.
”Hej du.” sa hon och la ifrån sig boken hon läste.
”Hej.” suckade jag och la mig ner i sängen.
”Vad tror du de ska hitta på idag?” frågade hon.
”Eh... inte-nudda-mark.” gissade jag.
”Alec ska vi leka inte-nudda-mark?” frågade Renesmee precis sekunden efter mig och jag och Bree skrattade.
”Men det är ju så få möbler här.” sa Alec. ”Jane? Är det okej om jag tar med mig Nessie och leker i vårt rum?” frågade Alec. Jag tvekade men de såg så söta ut.
”Snälla...” bad de på samma gång. Där brast min gräns.
”Okej då. Men låt henne inte gå någonstans.” varnade jag. Översättning: Låt henne inte lämna huset. Alec nickade som om han hade förstått budskapet.
”Kan ni inte följa med?” frågade Renesmee.
”Inte nu, Renesmee. Jag måste prata med din faster lite.” sa jag och log mot henne. Min snälla röst började komma tillbaka och det där var den snällaste rösten jag använt på väldigt, väldigt länge.
”Men gör som alla andra och säg Nessie!” sa hon innan hon och Alec försvann ut genom dörren.
”Jag måste prata med dig.” sa jag till Bree precis när de var utom hörhåll. Hon nickade långsamt. Jag suckade, visste inte riktigt hur jag skulle säga det.
”Vi måste snart åka tillbaka till Volterra.” sa jag och såg hur hennes ansikte blev ledset. ”Men, det är så att bara en av oss måste åka. Och jag ska se till så att det blir Alec. Om vi inte får er här ifrån först så” Hennes lös med en gång upp och var på väg att säga något. ”Låt mig prata klart. Om vi inte får er här ifrån så kommer Caius veta att vi planerar det. Så därför så kommer du och jag knåpa ihop något.” förklarade jag.
”Jag har en idé. Jag försökte planera en flykt innan jag visste att ni låg bakom allt.” sa hon och tystnade för att jag skulle få säga något, jag hade inte något att säga. Så hon fortsatte; ”Jag skulle skicka ett meddelande till Cullens så de skulle kunna rädda oss. Men jag kunde inte komma igenom väggen, men jag trodde att om jag verkligen konstaterade mig så kanske jag kunde komma igenom. Men jag var inte tillräckligt stark, så jag tog den där flaskan människoblod som du kom med...” förklarade hon.
”Men vi är långt ifrån Forks. Du hade inte kunnat skicka något till dem ändå.” förklarade jag för henne.
”Jag förstod det. Så jag skulle skicka ett meddelande till någon som jag kunde komma åt så han eller hon, människa eller vampyr, skulle kunna skicka det till dem.”
”Det hade nog funkat om inte Tim satt upp väggen. Den är ogenomtränglig. Och nu har han åkt till Volterra. Han måste inte vara närvarande för att väggen ska vara uppe.” mumlade jag fundersamt.
”Men, du kan ju beordra honom att ta bort den...” sa hon och tittade hoppfullt på mig.
”Det skulle jag kunna göra. Han måste ta order från mig och sen så kunde jag och Alec smuggla ut er. Men då måste jag få Aro att skicka hit honom.” sa jag. ”Jag ringer honom på en gång.” Jag reste mig upp och gick ut ur rummet innan Bree han stoppa mig. Jag slog Aros nummer.
”Hej min kära.” svarade han. ”Hur går det med uppdraget?” Jag hatade att ljuga för Aro men det här var nödvändigt för Caius.
”Allt går som planerat, mästare. Men jag skulle behöva lite hjälp.” svarade jag.
”Vad är det ni behöver? Ni kan få precis vad ni behöver.” sa han med sin irriterande ljusa röst, som han bara använde i vissa fall.
”Jag skulle behöva Tim, ers nåd. Jag är i ett stort behov av hans talang.” svarade jag hövligt.
”Självklart, jag skickar honom på en gång. Han är nog framme imorgon.” Sen la han på. Som vanligt utan något avsked.
”Hej då mästare.” mumlade jag till den döda linjen. Jag la ner mobilen i min ficka och gick in till Bree igen.
”Han är påväg.” sa jag och hon log.
”Bra. Men tänk om det inte funkar. Han kanske genom skjuter vår plan och skvallrar till Caius.”
”Det tror jag. Det är inte någon som vågar skvallra på mig.” sa jag och log brett. Hon skrattade kort.
”Nej jag förstår dem.” sa hon sen. Det påminde mig om vad jag gjort mot henne.
”Och du, jag är verkligen ledsen för att jag torterade dig i Juni. Jag brukar vara väldigt dramatisk, oftast. Speciellt personer jag inte gillar.” Det kändes bättre när jag fått be om ursäkt.
”Du tyckte inte om mig då.” sa hon. Jag grimaserade.
”Ledsen för det. Men nej, inte när du kom till Volterra heller. Inte förens nu faktiskt.” sa jag och tittade ner i täcket. Jag ville inte möta hennes blick.
”Du, det är okej. Jag gillade inte dig heller.” sa hon och tog min hand. Jag vågade titta upp och såg att hon log mot mig. Och jag besvarade leendet. Jag hörde hur en söt liten röst kom mot rummet och suckade.
”Nu kommer de tillbaka.” sa jag och Bree nickade.
”Det är kul att de tycker om varandra så mycket.” sa hon. Då var det min tur att nicka. Då öppnade Alec dörren.
”Gissa vem som vann?” frågade Renesmee.
”Nej. Inte kan det väl ha varit Alec. Han är alldeles för klumpig.” sa jag och flinade mot min bror som skrattade åt mig.
”Nej. Men jag skulle inte kalla mig klumpig.” sa han. Jag nickade.
”Det skulle jag.” Och jag skrattade.
”Tack då. Men nej jag vann inte. Det gjorde Nessie.” sa Alec.
”Alec förlorade mot en liten flicka som inte ens är 1 år!” sa jag.
”Hallå! Jag är tekniskt sett 8 och ett halvt.” rättade Nessie. Oj, det tog inte lång tid att vänja sig vid det namnet.
”Okej då. Men ändå.” sa jag och vi skrattade allihop.
Sooooo, what do you think?
Erika <3
In The Darkest Shadow kapitel 6
Jane
Jag suckade. Bree var ändå rätt snäll. Det var synd att hon skulle behöva dö...
”Vad är det syster?” frågade Alec i soffan och la ifrån sig tidningen som han hade i handen.
”Nej jag tänkte på Bree. Hon är ändå hyfsat snäll.” sa jag. Hade det varit någon annan än Alec hade jag nog ljugit men jag och Alec döljde inte något för varandra.
”Jag har inte träffat henne, personligen. Men det verkade inte som du tyckte om henne när ni träffades första gången.” sa han fundersamt.
”Nej. Inte andra heller. Men jag pratade med henne igår och hon verkade inte tycka om att vara där inne – jag klandrar henne inte, och hon var inte rädd som de flesta andra är mot mig, även om hon vet vad jag gjort mot henne. Och lilla Renesmee.” jag log för mig själv när jag såg henne ligga där och sova i min inre syn. ”Hon är väldigt söt. Och Brees gåva. Caius kunde ha väldigt stor nytta av den.” mumlade jag.
”Jo, angående det... Jag vet inte om jag gillar den här idén längre...” mumlade Alec försiktigt. Som om han trodde jag skulle bli arg på honom och tortera honom. Det hade jag aldrig gjort och skulle aldrig göra. Jag suckade och gick bort från fönstret där jag stod och tittade ut och satte mig bredvid Alec i soffan istället och la en arm om hans axlar och kramade lite lätt.
”Skulle vi inte göra det här skulle vi dött.” jag gjorde en paus för att han skulle få säga någon men han var tyst och la sitt huvud i sina händer. ”Han skulle dödat oss och skyllt på Cullens.” fortsatte jag. Det var svårt att förstå att han var min storebror. Alla trodde vi var tvillingar, men sanningen var att han vart född till människa före mig – i det första livet för så många tusen år sen. Närmare bestämt tre år. Men vi blev förvandlade samtidigt. Och det är på grund av den födelsen som alla kallar oss tvillingar. Men vi ser oss fortfarande som storebror och lillasyster.
”Ja du har så rätt syster. Men ändå, det här är en dum idé. Det finns inte någon chans att Caius kommer att störta Aro. Marcus kommer vara med honom, och säkert resten av vaktstyrkan också. Och Renata, hon kommer att förhindra att någon ens rör Aro.” klagade Alec och började låta lite ilsken. Jag suckade.
”Jag vet. Jag gillar det inte heller. Speciellt inte det där med Bree och Renesmee.” sa jag. ”Och på tal om dem igen så tror jag att jag ska gå och hälsa på dem.” Jag ställde mig upp och tittade på Alec. Han såg verkligen nere ut. Jag tog hans hand och drog upp honom, och han såg förvånad ut.
”Du sa ju att du inte träffat dem.” sa jag och drog honom med mig genom det stora huset. Han skrockade men gjorde inte någon motstånd. På bara några sekunder var vi vid deras dörr. Vakten som satt där ställde sig snabbt upp när vi kom. Jag var nära på att sucka. Visst, det var härligt att alla hade sån respekt för oss men det blir lite uttjatat efter tusen år. Jag nickade mot vakten och tog upp min nyckel – jag och Alec hade ju såklart varsin nyckel till varje rum i hela huset – och låst upp dörren.
Bree satt med Renesmee i sitt knä och läste bok.
”Och så...” Sen han hon inte säga så mycket för att hon såg att jag kom in. Och hon log faktiskt mot mig. Inte så där påklistrat som många ler mot mig utan ett äkta leende. Som om hon var glad att se mig.
”Hej.” sa hon. Bree la ihop boken och tog Renesmee i händerna.
”Hej.” sa jag och log tillbaka. Jag vände mig mot Renesmee.
”Hej Renesmee.” sa jag så snällt jag kunde. Vilket inte var så snällt, det var bara en image som jag hade att jag alltid var sur. Men med tiden var det som om den där imagen hade blivit jag, vilket inte var meningen.
”Hej Jane.” mumlade Renesmee mot Brees tröja.
”Jag ska inte skada dig lilla Renesmee. Vi är här för att hålla er sällskap.” sa jag, och försökte låta ännu snällare vilket gick lite bättre. Pytte lite. Hon svarade inte utan borrade bara in ansiktet längre in i Brees tröja.
”Jag antar att jag förtjänar det där.” mumlade jag.
”Nej. Det är inte det. Jag litar på dig!” sa Renesmee snabbt och ställde sig bredvid sängen. ”Det... det är så att... j-jag... är lite rädd för dig.” sa hon lite skamset.
”Det är inget att skämmas för.” sa jag försiktigt och satte mig på huk så våra ansikten var i samma höjd. ”Jag har gjort väldigt många illa.” sa jag och kastade en snabb blick på Bree som tittade ner i täcket när hon mötte min blick. Men jag vände snabbt blicken tillbaka till Renesmee. ”Speciellt din familj. Så mycket ont. Och det mesta ångrar jag... Det är så att jag inte får bestämma själv precis.” Hur skulle jag förklara det här? För en liten flicka som var sju-åtta år. Eller egentligen mindre än ett men det hör inte hit.
”Aro, Marcus och Caius beordrar dig, er.” sa Renesmee tyst. Så hon visste redan, inte så konstigt kanske. Vem i den här världen gjorde inte? Jag nickade. Och ställde mig upp igen.
”Ni har inte träffat min bror. Alec, det här är Bree och Renesmee. Bree, Renesmee, det här är min bror Alec.” presenterade jag.
”Hej Bree. Renesmee.” sa Alec och bugade för dem. Ett litet fnitter kom upp ut Renesmees hals. Bree log. Det var inte ofta som en av Volturis högst uppsatta vakter bugar inför en.
”Fjäskade kille.” mumlade jag.
”Vad sa du Jane? Jag hörde inte riktigt.” frågade Alec med en liten retsam ton, han hade hört exakt vad jag sa. Det fanns inte en chans i världen att han missat det.
”Inget.” mumlade jag och gick en liten bit in i rummet.
”Joho du. Något sa du allt.” viskade han i mitt öra. Jag suckade.
”Jag sa fjäskande kille.”
”Va?” Gud vad bröder kan vara jobbiga. Till och med Alec som jag har spenderat tusen år tillsammans med. Vissa kanske tror att man vänjer sig, ni har fel.
”JAG SA FJÄSKANDE KILLE!” skrek jag. ”Och säg inte 'va?'” sa jag och gjorde en fånig imitation av honom. Bree och Renesmee skrattade. Alec också.
”Men sluta gadda ihop er mot mig!” sa jag med en gäll röst.
”Vi skrattar lika mycket åt Alec som åt dig.” skrattade Bree. Det fick tyst på Alec och han tittade med smala ögon mot dem, men blicken var retsam. Inte ond och arg. Sen log han. Och de hade tystnat. Och de började inte skratta igen. Jag såg på boken som Bree lagt ifrån sig, och tänkte att vi kanske avbrutit dem.
”Avbröt vi något spännande?” frågade jag och gick och plockade upp boken. ”Samurajens döttrar? Är den spännande?” Renesmee nickade ivrigt medans Bree grimaserade lite skeptiskt. Men hennes ögon sa, 'Allt för henne'. Jag vände på boken och läste vad det stod på baksidan.
Systrar på flykt undan en hämndgalen mördare.
I 1200-talets Japan lever 13-åriga Kimi och hennes lillasyster Hana ett stilla familjeliv. Men allt slås i spillror när flickornas far och bröder oväntat mördas av deras alltid så godmodige farbror, för att han själv ska kunna ta makten och bli släktens överhuvud. Tack vare sin otillåtna krigarträning klarar de två systrarna sig undan attacken och lyckas fly till brödernas samurajskola, men farbroderns blodtörstiga samurajer är dem hack i häl ...
Överlevnadsinstinkten är stark och hämndlystnaden stor, i denna otroligt spännande berättelse från det feodala Japan. Så gillar du spänning och äventyr i historisk miljö, där den svage står upp mot den starke, är detta den perfekta boken för dig!
Jag la tillbaka boken på sängen.
”Ni kan gärna läsa mer. Låt inte oss störa.” sa jag och tog upp händerna över huvudet. Renesmee log brett och tog boken och kastade på Bree som – så klart – fångade den. Hon suckade och rynkade missnöjt på ögon brynen. Hon lät som ett litet barn när hon sa;
”Men Neeeeessie! Jag orkar inte läsa mer. Vi har ju läst den här boken sen du vaknade. Det var ju typ 12 timmar sen!” klagade hon men en arg blick från Renesmee så suckade hon och öppnade boken.
”Men jag kan läsa om ni vill.” sa Alec och satte sig bredvid Bree. Jag märkte hur hon stelnade till av att vara så nära honom men hon sa inte något. Men Alec märkte det men brydde sig inte.
”Ja! Vilken bra idé!” sa jag. Jag ville att de skulle gilla varandra, även om man inte kunde säga att jag och Bree var vänner så var vi ju inte ovänner heller. Men någon mitt-i-mellan. Bree tvekade men nickade sen och gav boken till Alec.
”Om det är okej för lilla Renesmee såklart.” sa Alec och tittade på henne. Hon nickade långsamt. Som om hon försökte avgöra om hon var rädd för honom också. Men så kröp hon över till andra sidan – där Bree och Alec satt – och satte sig bredvid Alec som började läsa. Bree gick och satte sig på en kudde på golvet och jag satte mig bredvid henne och lyssnade på historien. Och till min förvåning så gillade jag den faktiskt. Den var spännande och blodig, tanken på blod gjorde mig lite törstig men jag ville inte förstöra stämningen så jag ignorerade törsten och lyssnade. Efter någon timme av läsning så började Renesmee gäspa och la sig på Alecs knä och somnade där. Alec slutade läsa och flyttade långsamt och försiktigt på sig så hon inte skulle vakna. Bree sa att det inte var någon fara, hon skulle inte vakna även om någon bombarderade stället. Det fick mig att skratta. Men så sa Alec att vi måste gå, för att prata med Caius...
Någon som vill kommentera?
In The Darkest Shadow kapitel 5
Bree
Nessie hade somnat i mina armar och såg så fridfull ut i sömnen. Jag undrade vad hon drömde om. Själv så försökte jag komma på hur jag skulle få ut mitt meddelande till Carlisle eller vem som helst jag kände. Om jag verkligen koncentrerade mig så kanske det kunde gå... Det tvivlade jag på. Men jag hade inte någon annan idé så det var ju värt ett försök. Men jag kunde inte säga något till Nessie, de kanske skulle kunna pressa henne på information och skada henne. Det kunde jag inte riskera... Så jag behövde komma förbi när hon sov... Och vakterna – som kunde se in genom dörren eftersom den var av glas – fick inte märka något. Så Nessie behövde sova och det behövde se ut som om jag gjorde något annat. Som till exempel läsa. Nessie hade bara sovit några minuter så hon skulle inte kunna vakna nu så jag lirkade mig försiktigt ut ur hennes grepp och hämtade en bok – närmare bestämt en gammal Kitty bok. Jag bad om bra böcker. Även om jag älskat Kitty när jag var liten. Som jag satte mig och låtsades läsa. När jag suttit där någon minut så kollade jag först att vakten inte kollade på oss – vilket han inte gjorde – och försökte komma förbi väggen. Vilket inte gick så där jätte bra... Det gick ärligt talat inte. Men jag gav inte upp, även om det tog massor på krafterna. Jag försökte på olika ställen. För att hitta den person som var närmast som jag kunde skicka meddelandet med. På vissa ställen var det svagare men det var ändå svårt att komma igenom. Det hela slutade med att jag satt och var jätte andfådd. Om inte vakterna skulle ha suttit med ryggen mot mig så hade de märkt att något var fel. Jag behövde vara starkare. Jag behövde blod. Men inte djurblod. Jag behövde människoblod. Det var inte lika gott men det gjorde mig starkare. Jag la ifrån mig boken och gick bort till knappen och tryckte in den.
”Ja?” frågade en uttråkad kvinnoröst.
”Kan du skicka in en flaska blod till mig?” frågade jag osäkert.
”Vilken sort?” frågade samma röst.
”Eh... Människoblod tack. Men igen får ha dött, okej?” Det var viktigt att igen hade dött för att hjälpa mig ut här ifrån.
”Okej det kommer om en liten stund.”
”Och vänta. Kan du ta in lite frukost till Renesmee också?” skyndade jag mig att säga innan hon försvann.
”Jaja.” sa hon surt innan hon försvann. Jag suckade. Jag kunde ju inte bli helt beroende av blodet eftersom jag inte tyckte det var lika gott. Nu var det en nödsituation så jag behövde det. Jag gick tillbaka till sängen och la mig med Nessie. Hon låg och sov så sött, som om hon var hemma och allt var som vanligt.
Som det skulle. Allt var ju inte så men hon kunde ju få tro det när hon sov. Tyvärr så kunde ju inte jag sova. Det hade varit himla skönt. Att bara för några timmar skära av sig från verkligheten och blida sig en egen värld. Nu när jag tänker på det så märkte jag hur mycket jag saknade att vara människa... Men så mycket mer han jag inte tänka på det för jag hörde dörren öppnades in till rummet och en liten flicka med en kappa runt sig och över huvudet (så man såg inte ansiktet) kom in med en liten vagn där det fanns frukost till Nessie och en flaska med blod. Människoblod. Jag ställde mig upp för att gå och hämta vagnen. Hon hade ställt den mitt i rummet och drog sig mot dörren. Som om hon var rädd för mig.
”Tack.” sa jag när jag tog vagnen bort mot sängen.
”Ingen orsak.” sa en hemsk liten röst. Och alla muskler i min kropp frös till is. Och jag morrade och ställde mig i försvarsposition. Nessie började gny lite där borta i sängen som hon gjorde när hon började vakna så jag sprang dit och ställde mig i vägen så hon inte skulle kunna komma åt henne.
”Vad vi var ohövliga nu då. Ska man inte välkomna gamla vänner?” frågade Jane.
”Vi är inte vänner.” fräste jag.
”Bree vad är det som...” mumlade Nessie bakom mig men hann inte säga klart meningen innan hon såg vem det var som var här och stenade till.
”Vad gör du här? Borde du inte vara borta med dina galna mästare i Italien?” väste jag mot henne.
”För det första. Var inte så uppkäftig mot mig, du vet mycket väl vad jag kan göra mot dig.” Jag ryste av minnet från mitt första möte med Jane. Hon hade ju torterat mig för att berätta saker som jag inte visste om. ”Och för det andra så här jag här för att allt det här, är mitt verk.” sa hon och hånlog.
”Ditt? Var det inte han Ben eller vad han hette som gjort allt det här?” frågade jag surt.
”Bob var bara en mellanhand. Så inte din lilla familj skulle märka att det var jag. Men nu är det jag.”
”Men varför?” viskade jag. ”Har vi inte haft tillräckligt med konflikter du och jag?”
”Vi har inte haft någon, däremot du och de där fjantarna i Volturi har.” sa hon som om det var någon skillnad.
”Då är du ju en fjant. Du är en Volturi ju.” sa jag och skrattade. Då skrattade hon med. Men inte ett vanligt skratt utan mer ett hånskratt.
”Inte länge till, vill du höra min plan? Det borde du eftersom du kommer ha en stooor betydelse i den.” sa hon och smålog mot mig.
”Okej.” sa jag osäkert. Hon gick fram till sängen och satte mig på samma ställe som jag men på andra sidan.
”Vi ska ta över Volturi.” sa hon kort. ”Och du ska hjälpa oss.” jag bara satt och stirrade på henne i någon halv minut.
”Oss? Jag trodde det bara var du?” Jag var förvirrad som sjutton.
”Nja, jag är ju inte den som är högsta chef skulle man kunna säga. Det är bara jag som gör allt. Men det är Caius som är hjärnan bakom allt. Han är avundsjuk på Aro som alltid har mest makt. Och Marcus tar alltid hans parti så nu ska han ta över Volturi själv. Och jag är som hans närmaste man. Fast jag är tjej, så jag och Alec fick bli de som hjälpte honom på villkoret att vi fick fortsätta vara hans närmaste efteråt.” sa hon och klar gjorde allt för mig.
”Åh.” sa jag för att visa att jag förstod. Nessie gäspade.
”Jag tror jag ska fortsätta sova lite medans ni pratar...” mumlade hon och sekunden som hon la huvudet på kudden så sov hon.
”Men, Aro kan ju läsa alla tankar man någonsin haft om han rör en... Varför har han inte märkt något?” frågade jag.
”Caius har en gåva som gör så att han kan typ dölja olika tankar från honom och andra. Ungefär som du kan fast starkare.” sa hon och ryckte på axlarna.
”H-hur vet du att jag kan göra det?” Det hade jag aldrig sagt till någon i Volturi. Kanske för att jag inte kände någon där...
”Caius känner av om någon döljer saker också. Det gjorde han på dig i Volterra när du var där i våras. Du vet när du döljde allt om din gåva?”
”Åh, okej.”
”Och det var han som skickade hypnotisören på dig också vet du. För att du skulle dö och så skulle din familj försöka döda Volturi och så skulle de döda Aro och Marcus men Caius skulle klara sig. Döda Cullens och bli härskare över vampyr världen.” sa hon sen efter en liten stund av tystnad.
”Men hur visste han att jag var i Paris själv och inte där med min familj?” frågade jag och tog en klunk av blodet i flaskan. Det sköljde himla skönt i halsen eftersom jag inte jagat på snart en och en halv vecka.
”Han har haft koll på dig sen du blev en av Cullens.” sa hon och tog flaskan ur min hand och tog en klunk. När hon torkade bort lite blod ur mungipan så tittade hon på mig.
”Hoppas det inte gjorde något. Det såg så gott ut så jag var tvungen att smaka.” sa hon och log ett ursäktande leende. Det var första gången som hon någonsin lett mot mig på riktigt.
”Det är lugnt.” sa jag och tog tillbaka flaskan och tog en klunk av den. Och tittade ner på den sovande Nessie. Hon såg så fridfull ut. Jag log mot henne utan att hon såg det.
”Vet du, du har tur. Du har en familj som faktiskt tycker om dig. Och det har hon också.” sa Jane.
”Du Jane. Har du... jag menar... aldrig tänkt på att gå ur Volturi?” frågade jag henne. ”Jag menar det kan ju inte vara kul. Att alltid bli befalld att göra saker liksom.”
”Jo ja har tänkt på det men jag vet inte vart jag skulle ta vägen. Ärligt talat vill jag inte göra det här men om jag hade vägrat så hade Caius förmodligen straffat mig på något sätt. Så jag var tvungen. Aro säger alltid att han älskar mig som min dotter men jag har aldrig trott honom... Det är som om han bara kastar ur sig saker som han inte menar.” sa hon och ställde sig upp.
”Vart ska du?” frågade jag. Hur mycket det än skrämmer mig så var Jane ändå rätt så snäll, jag ville inte att hon skulle gå.
”Alec börjar snart undra varför det tog så lång tid. Och så måste jag rapportera till Caius.” sa hon och suckade.
”Okej. Men kom snart tillbaka.” sa jag. Då var det som om den snälla Jane som jag nyss pratat med hade tagit semester.
”Vi får väl se.” sa hon med sin elaka röst och hånlog mot mig. Men något sa mig att det var bara skådespeleri den där elaka fasaden... Men man vet ju aldrig...
Och nu kära bloggläsare, så KOMMENTERAR ni okej??
/Erika
