In The Darkest Shadow kapitel 5
Bree
Nessie hade somnat i mina armar och såg så fridfull ut i sömnen. Jag undrade vad hon drömde om. Själv så försökte jag komma på hur jag skulle få ut mitt meddelande till Carlisle eller vem som helst jag kände. Om jag verkligen koncentrerade mig så kanske det kunde gå... Det tvivlade jag på. Men jag hade inte någon annan idé så det var ju värt ett försök. Men jag kunde inte säga något till Nessie, de kanske skulle kunna pressa henne på information och skada henne. Det kunde jag inte riskera... Så jag behövde komma förbi när hon sov... Och vakterna – som kunde se in genom dörren eftersom den var av glas – fick inte märka något. Så Nessie behövde sova och det behövde se ut som om jag gjorde något annat. Som till exempel läsa. Nessie hade bara sovit några minuter så hon skulle inte kunna vakna nu så jag lirkade mig försiktigt ut ur hennes grepp och hämtade en bok – närmare bestämt en gammal Kitty bok. Jag bad om bra böcker. Även om jag älskat Kitty när jag var liten. Som jag satte mig och låtsades läsa. När jag suttit där någon minut så kollade jag först att vakten inte kollade på oss – vilket han inte gjorde – och försökte komma förbi väggen. Vilket inte gick så där jätte bra... Det gick ärligt talat inte. Men jag gav inte upp, även om det tog massor på krafterna. Jag försökte på olika ställen. För att hitta den person som var närmast som jag kunde skicka meddelandet med. På vissa ställen var det svagare men det var ändå svårt att komma igenom. Det hela slutade med att jag satt och var jätte andfådd. Om inte vakterna skulle ha suttit med ryggen mot mig så hade de märkt att något var fel. Jag behövde vara starkare. Jag behövde blod. Men inte djurblod. Jag behövde människoblod. Det var inte lika gott men det gjorde mig starkare. Jag la ifrån mig boken och gick bort till knappen och tryckte in den.
”Ja?” frågade en uttråkad kvinnoröst.
”Kan du skicka in en flaska blod till mig?” frågade jag osäkert.
”Vilken sort?” frågade samma röst.
”Eh... Människoblod tack. Men igen får ha dött, okej?” Det var viktigt att igen hade dött för att hjälpa mig ut här ifrån.
”Okej det kommer om en liten stund.”
”Och vänta. Kan du ta in lite frukost till Renesmee också?” skyndade jag mig att säga innan hon försvann.
”Jaja.” sa hon surt innan hon försvann. Jag suckade. Jag kunde ju inte bli helt beroende av blodet eftersom jag inte tyckte det var lika gott. Nu var det en nödsituation så jag behövde det. Jag gick tillbaka till sängen och la mig med Nessie. Hon låg och sov så sött, som om hon var hemma och allt var som vanligt.
Som det skulle. Allt var ju inte så men hon kunde ju få tro det när hon sov. Tyvärr så kunde ju inte jag sova. Det hade varit himla skönt. Att bara för några timmar skära av sig från verkligheten och blida sig en egen värld. Nu när jag tänker på det så märkte jag hur mycket jag saknade att vara människa... Men så mycket mer han jag inte tänka på det för jag hörde dörren öppnades in till rummet och en liten flicka med en kappa runt sig och över huvudet (så man såg inte ansiktet) kom in med en liten vagn där det fanns frukost till Nessie och en flaska med blod. Människoblod. Jag ställde mig upp för att gå och hämta vagnen. Hon hade ställt den mitt i rummet och drog sig mot dörren. Som om hon var rädd för mig.
”Tack.” sa jag när jag tog vagnen bort mot sängen.
”Ingen orsak.” sa en hemsk liten röst. Och alla muskler i min kropp frös till is. Och jag morrade och ställde mig i försvarsposition. Nessie började gny lite där borta i sängen som hon gjorde när hon började vakna så jag sprang dit och ställde mig i vägen så hon inte skulle kunna komma åt henne.
”Vad vi var ohövliga nu då. Ska man inte välkomna gamla vänner?” frågade Jane.
”Vi är inte vänner.” fräste jag.
”Bree vad är det som...” mumlade Nessie bakom mig men hann inte säga klart meningen innan hon såg vem det var som var här och stenade till.
”Vad gör du här? Borde du inte vara borta med dina galna mästare i Italien?” väste jag mot henne.
”För det första. Var inte så uppkäftig mot mig, du vet mycket väl vad jag kan göra mot dig.” Jag ryste av minnet från mitt första möte med Jane. Hon hade ju torterat mig för att berätta saker som jag inte visste om. ”Och för det andra så här jag här för att allt det här, är mitt verk.” sa hon och hånlog.
”Ditt? Var det inte han Ben eller vad han hette som gjort allt det här?” frågade jag surt.
”Bob var bara en mellanhand. Så inte din lilla familj skulle märka att det var jag. Men nu är det jag.”
”Men varför?” viskade jag. ”Har vi inte haft tillräckligt med konflikter du och jag?”
”Vi har inte haft någon, däremot du och de där fjantarna i Volturi har.” sa hon som om det var någon skillnad.
”Då är du ju en fjant. Du är en Volturi ju.” sa jag och skrattade. Då skrattade hon med. Men inte ett vanligt skratt utan mer ett hånskratt.
”Inte länge till, vill du höra min plan? Det borde du eftersom du kommer ha en stooor betydelse i den.” sa hon och smålog mot mig.
”Okej.” sa jag osäkert. Hon gick fram till sängen och satte mig på samma ställe som jag men på andra sidan.
”Vi ska ta över Volturi.” sa hon kort. ”Och du ska hjälpa oss.” jag bara satt och stirrade på henne i någon halv minut.
”Oss? Jag trodde det bara var du?” Jag var förvirrad som sjutton.
”Nja, jag är ju inte den som är högsta chef skulle man kunna säga. Det är bara jag som gör allt. Men det är Caius som är hjärnan bakom allt. Han är avundsjuk på Aro som alltid har mest makt. Och Marcus tar alltid hans parti så nu ska han ta över Volturi själv. Och jag är som hans närmaste man. Fast jag är tjej, så jag och Alec fick bli de som hjälpte honom på villkoret att vi fick fortsätta vara hans närmaste efteråt.” sa hon och klar gjorde allt för mig.
”Åh.” sa jag för att visa att jag förstod. Nessie gäspade.
”Jag tror jag ska fortsätta sova lite medans ni pratar...” mumlade hon och sekunden som hon la huvudet på kudden så sov hon.
”Men, Aro kan ju läsa alla tankar man någonsin haft om han rör en... Varför har han inte märkt något?” frågade jag.
”Caius har en gåva som gör så att han kan typ dölja olika tankar från honom och andra. Ungefär som du kan fast starkare.” sa hon och ryckte på axlarna.
”H-hur vet du att jag kan göra det?” Det hade jag aldrig sagt till någon i Volturi. Kanske för att jag inte kände någon där...
”Caius känner av om någon döljer saker också. Det gjorde han på dig i Volterra när du var där i våras. Du vet när du döljde allt om din gåva?”
”Åh, okej.”
”Och det var han som skickade hypnotisören på dig också vet du. För att du skulle dö och så skulle din familj försöka döda Volturi och så skulle de döda Aro och Marcus men Caius skulle klara sig. Döda Cullens och bli härskare över vampyr världen.” sa hon sen efter en liten stund av tystnad.
”Men hur visste han att jag var i Paris själv och inte där med min familj?” frågade jag och tog en klunk av blodet i flaskan. Det sköljde himla skönt i halsen eftersom jag inte jagat på snart en och en halv vecka.
”Han har haft koll på dig sen du blev en av Cullens.” sa hon och tog flaskan ur min hand och tog en klunk. När hon torkade bort lite blod ur mungipan så tittade hon på mig.
”Hoppas det inte gjorde något. Det såg så gott ut så jag var tvungen att smaka.” sa hon och log ett ursäktande leende. Det var första gången som hon någonsin lett mot mig på riktigt.
”Det är lugnt.” sa jag och tog tillbaka flaskan och tog en klunk av den. Och tittade ner på den sovande Nessie. Hon såg så fridfull ut. Jag log mot henne utan att hon såg det.
”Vet du, du har tur. Du har en familj som faktiskt tycker om dig. Och det har hon också.” sa Jane.
”Du Jane. Har du... jag menar... aldrig tänkt på att gå ur Volturi?” frågade jag henne. ”Jag menar det kan ju inte vara kul. Att alltid bli befalld att göra saker liksom.”
”Jo ja har tänkt på det men jag vet inte vart jag skulle ta vägen. Ärligt talat vill jag inte göra det här men om jag hade vägrat så hade Caius förmodligen straffat mig på något sätt. Så jag var tvungen. Aro säger alltid att han älskar mig som min dotter men jag har aldrig trott honom... Det är som om han bara kastar ur sig saker som han inte menar.” sa hon och ställde sig upp.
”Vart ska du?” frågade jag. Hur mycket det än skrämmer mig så var Jane ändå rätt så snäll, jag ville inte att hon skulle gå.
”Alec börjar snart undra varför det tog så lång tid. Och så måste jag rapportera till Caius.” sa hon och suckade.
”Okej. Men kom snart tillbaka.” sa jag. Då var det som om den snälla Jane som jag nyss pratat med hade tagit semester.
”Vi får väl se.” sa hon med sin elaka röst och hånlog mot mig. Men något sa mig att det var bara skådespeleri den där elaka fasaden... Men man vet ju aldrig...
Och nu kära bloggläsare, så KOMMENTERAR ni okej??
/Erika
Sjukt bra, som vanligt! Hoppas det kommer ännu ett till kapitel, eller ett nytt kapitel av I.H.M.S.F.L.Y(oj vilken lång förkortning) snart :) Men jag ska ju inte tjata eftersom jag inte läser kapitlena så ofta :/
Hare gött /Maja <3
håller med Maja sjukt bra :D
Allt med kapitlet var bra, fast jag tycker att Bree och Jane inte skulle bli så vänliga mot varandra på en sån kort tid.
