Min nyårs present till er - Kapitel 4
Embry
”Men vi måste ju göra något!” skrek jag.
”Ja, ju längre vi sitter här och diskuterar något så dumt som om vi ska rädda dem nu eller sen så kanske de blir skadade, torterade eller till och med dödade!” sa Rosalie som hade kommit tillbaka från spårandet. Utan resultat.
”Jag ser inte deras framtid överhuvudtaget...” sa Alice.
”Men då är det ju uppenbart att vi måste leta nu!!” sa Jacob. Med lite lugnare röst än jag men inte precis lugnt. Och han skulle vara den med hett temperament. Jag började vanka av och an i rummet. Och jag slog ett hål i väggen. Det kände lite bättre då. När man fått slå på något.
”Åh Embry det där kommer ta en hel natt att laga!” klagade Alice.
”Det är inte det viktigaste problemet just nu.” morrade Jacob.
”Ja, jag vet det Jacob.” sa Alice med sammanbitna tänder.
”Klaga inte då.” svarade han irriterat.
”Okej okej sluta nu! Jacob har rätt, det är inte det viktigaste problemet.” sa Edward högt, han försökte låta lugnt fast man hörde att han var orolig till tusen. Lika orolig som jag då. Men det förstod man ju, det var ju ändå hans dotter och hans syster som var kidnappade.
”Okej. Nu lugnar vi oss. Vi kan inte hjälpa dem om vi bråkar.” sa Carlisle. Vi suckade allihop och mumlade lite om att han hade rätt.
”Och vi måste klura ut vem det är som har gjort det här och varför.” mumlade Rose.
”Och varför jag inte såg något om det.” sa Alice förtvivlat. Hon var helt knäckt över att hennes gåva inte fungerat. Jasper la en lugnande hand på hennes axel.
”Ja det är ett mysterium...” mumlade jag.
Bree
Jag satt och lyssnade på Nessies svaga snarkningar där hon låg i mina armar i sägen de hämtat åt oss. Jag suckade. Hur skulle jag kunna få ut oss här ifrån? Jag skulle aldrig komma igenom väggen. Det var omöjligt. Och min gåva gick inte igenom. Även om den gjort det så var vi för långt ifrån hemma för att jag skulle kunna skicka ett meddelande till dem. Jag kunde kanske... nej det skulle inte funka. Eller jo... kanske. Att om jag kunde koncentrera mig otroligt så kanske jag kunde komma igenom och om jag hade tur fanns en annan person – vampyr som människa – i närheten som kunde gå med mitt meddelande till Carlisle eller nån. Då kanske de kunde försöka spåra upp oss. De hade nog redan försökt – eftersom vi redan varit borta i lite över ett dygn – men jag tror inte Ben är så dum så att han lämnade ett spår efter oss. Han hade säkert någon liten vampyr med en gåva som kunde sopa undan dofter. Jag undrade verkligen vad det var som han ville ha oss till. Det var säkert något med makt och Volturi. Då började Nessie gny och rulla fram och tillbaka.
”Jacob... mamma.... pappa... Alice... nej... snälla sluta... NEJ!!!!!” först så var det bara svagt mummel men hennes röst blev starkare och tillslut så skrek hon och började slå i luften.
”Nessie.” sa jag och skakade på hennes axlar lite lätt. När hon inte vaknade så skakade jag kraftigare. ”Nessie. Nessie!” nu skrek jag också. Hon fortsatte att slå i luften och mumla nej. Tillslut så var det inte små vänliga slag utan hon ville döda den personen i hennes dröm. Det verkade inte gå att väcka henne. Jag måste lugna henne i drömmen. Jag släppte henne och ställde mig upp bredvid sängen och blundade. Och hoppade in i hennes hjärna.
Vi var på ängen. Den ängen. Baseball-ängen. Bredvid mig stod Rosalie och på andra sidan mig så stog Emmett. Resten av familjen var också här. Men inte nära, de slogs. Men jag kunde inte se vilka. Jacob låg helt orörd på marken. Han var död. Det var därför hon sagt Jacob. Bella och Edward också. I varandras armar. Och Nessie, vart var Nessie? Jag tittade runt efter henne. Där. På andra sidan, i en mans armar. En man vars ansikte man inte såg, det var som om det låg en tät dimma runt hans ansikte. När man kollade på alla andra som vi inte kände så var det så på alla. Nessie slogs och grät för sitt liv. Jag sprang mot henne. Flera stycken försökte stoppa mig men på något sätt så slogs jag som om jag aldrig gjort något annat i mitt liv. Tillslut så var det bara en person som var mellan mig och Nessie. En stor kille som var till och med större än Emmett. Han gjorde ett utfall mot mig och om jag inte flyttat mig hade jag blivit mos. Han landade på precis den punkt jag nyss varit på. Men jag fick inte någon chans att pusta ut. Han var fort på benen och slog efter mig. Han missade, men jag fick in ett bra slag och slog av hans ena arm. Hans skrik var öron bedövande men han gav inte upp som alla andra jag dödat. Han slog mig i huvudet med en otrolig kraft. Det gjorde mig bara ännu argare.
”Åh det där skulle du inte gjort.” sa jag med en låg hotfull röst. Jag hoppade rakt upp i ett träd utan att han såg något och han kollade runt efter mig. Jag smög över honom i trädet och just när han tittade upp så hoppade jag ner på hans rygg och rev av hans huvud. Sen vände jag mig om till Nessie. Utan att man såg mannens ansikte så såg man att han var arg.
”Kom inte närmre. Då dödar jag henne.” sa han.
”Nessie, du drömmer. Om han dödar dig så kommer du vakna.” sa jag lugnt till henne.
”Hur vet du det?” grät hon panikslaget.
”Du anfaller mig i verkligheten, men jag är på ett avstånd som du inte når mig och hoppade in i din hjärna för att få dig att vakna.” sa jag lika lugnt som förut.
”Du ljuger!” skrek hon.
”Nej Nessie. Jacob, Bella, Edward och Alice lever. Och de vill hitta dig. De letar säkert efter oss just nu.” sa jag.
”Och hur ska du få mig att vakna då?” sa hon hysteriskt. Eller hon pratade med en ton som var mellan skrik och vanlig ton.
”Så här.” sa jag och sprang runt dem och rev av mannens huvud. Han hann inte ens blinka. Sen tog jag ett tag runt Nessies huvud. Hon försökte komma loss men hon var inte tillräckligt stark. Jag tog ett djupt andetag, samlade kraft för att kunna döda en av jordens underbaraste varelser. Men jag gjorde det. Och jag var inte längre på ängen.
Nessie satte sig rakt upp. Kall svettig. Jag var direkt framme vid henne och la armarna om henne. Hon började gråta. Massor.
”Shhhh. Det är okej. Du är trygg med mig. Jag kommer inte låta någon skada dig. Det var bara en dröm.” viskade jag.
”En mardröm.” grät hon.
”Jag vet gumman. Men du är bra nu. Bara en mardröm.” viskade jag, och försökte låta lugnande.
”Jag saknar mamma. Och pappa. Och... och Jake.” sa hon och grät ännu mer.
”Jag vet. Jag med.” När hon nämnde Jacob så började jag tänka på Embry. Min Embry. Han måste oroa sig. Gud vad han måste oroa sig. Och tänk om han kände skuld för att han inte följt oss hem? Det fick han inte göra. Jag kände hur mina ögon blev torrare och torrare. Motsatsen till människornas. Jag grät.
”Du gråter.” snyftade Nessie.
”Bara lite.” snyftade jag tillbaka. Så där satt vi. Två inspärrade flickor. En var vampyr, den andra hälften människa hälften vampyr. Och vi grät båda två, för att vi saknade vår familj. Men en sak var bra.
Vi hade varandra.
Och nu MÅSTE ni kommentera!
Gott nytt år på er bästa läsare!
/Erika
Kapitel 3 av IDS
Bree
Jag kämpade inte emot ett dugg på väg... vart vi än skulle. De hade satt på mig en ögonbindel. Men den gjorde inte någon skillnad. Jag såg inte något i alla fall. Nessie var borta, då var det som om hela världen var borta... Jag såg inte något, kände inte något. Det ända som kunde likna något hopp var att den hemska man som kidnappat oss sagt att vi skulle ses igen... Det var det ändå. Det kändes som om flera år som de bar på mig. Men tillslut satte de ner mig och tog av bindeln.
”När kommer jag få träffa Nessie?” var det första jag frågade. Den ända personen i rummet stog med ryggen mot mig svarade.
”Om ungefär, 30 sekunder.” och han vände sig om. Jag kunde bara sitta stilla. Jag skulle få se Nessie igen. Mannen som berättat de goda nyheterna var nog ungefär 1,90 meter lång, smal men muskulös, blond och de originella röda ögonen. Och han var vacker, fast inte för mig. För andra – ja. För mig – nej. Det fanns bara några få som var vackra för mig. Min familj – där ingår Jacob, Diego, Fred och Kalyn – och Embry. Men Embry var vackrast av alla. Att tänka på honom tog nästan kol på mig... tänk om jag aldrig skulle få se honom igen... Men jag avbröts av en lukt. Jag hade blivit nedsatt på golvet och satt kvar där i ett rum. Men det lukten skulle jag känna igen var jag än var just nu. Renesmee. Jag ställde mig upp och försökte slå sönder väggen för att komma till henne. Men väggen stod kvar hur hårt jag än slog.
”Det där kommer inte att funka.” sa mannen bakom mig retfullt. Jag morrade och gick till dörren istället, och slog på den istället. Det gick inte heller. Men precis innan jag slog ett extra hårt slag. Tog mannen bakom mig ett starkt grepp om min handled och slängde in mig i väggen. Jag var fort uppe på fötter och morrade, hade överläppen högt uppdragen över tänderna och stod i försvarsläge. Han satte fingret över läpparna.
”Shhhhhhh.” viskade han. Tre sekunder senare så öppnades dörren och tre män kom in. I mellan dem så gick en liten Renesmee, hon såg så liten ut, och så rädd. När hon såg mig så sprang hon fram till mig och in i min famn. Hon började gråta. Jag också. På mitt sätt. Medan hon sölade ner min tröja rejält. Jag kunde inte bry mig mindre.
Embry
Ring! Ring! Det var vår telefon som ringde. Jag svarade fort så mamma inte skulle vakna.
”Embry här.” sa jag trött.
”Embry. Det är Edward här, har du Bree där?” Jag rynkade på ögonbrynen.
”Nä, hon gick för flera timmar sen... med Nessie.” Det där kunde inte vara bra. Jag kunde nästan föreställa mig hur Edward spärrade ögonen och la på luren. Precis som jag. Om man tar bort det där med luren. Jag orkade inte ens göra det. Jag sprang ut genom huset. Och genom reservatet. Jag brydde mig inte ett skit om att jag inte sprang mänskligt fort – inte överdrivet fort men inte mänskligt – utan skor och tröja. Jag sprang och sprang till Jacobs hus.
”Jacob! Jacob!” skrek jag. Han kom ut ur ytterdörren och såg helt nyvaken ut.
”Vad är det? Vet du vad klockan är?” gäspade han.
”Nessie och Bree kom inte hem.” sa jag allvarligt. Han spärrade upp ögonen, precis som jag gjort.
”Va....?” viskade han.
”Edward ringde. Han frågade om de var här. De kom inte hem.”
”Men vad fan gör vi här då?!” sa han. Jag började springa mot skogen. Innan jag var inne så sprängdes jag. Med Jacob tätt bakom mig. Efter bara några minuter var vi vid deras hus. Någon – förmodligen Esme – hade lagt ut två par shorts. Vi blev människor igen och tog på oss shortsen. Vi sprang in i huset där hela familjen Cullen stod och diskuterade högt och arg med varandra. Det var första gången jag såg dem så arga på varandra. Eller de var inte alla, Jasper, Emmett och Rosalie saknades. De måste vara och söka efter dem.
”Det är de.” sa Edward som satt och försökte trösta Bella som grät utan tårar. Som vampyrer gör. Jag nickade. Jacob hade redan kommit in i grälet rejält och såg ut som om han ville klappa till Esme. Hon som aldrig bråkade med någon. Jag försökte att förstå hur det låg till. Jag tror jag fattade rätt, Jacob, Edward och Bella (förmodligen Emmett och Rosalie också) ville att vi skulle följa spåret så långt vi kunde nu på en gång. Carlisles, Alice och Esme ville vänta, kanske be Diego, Fred och Kalyn komma tillbaka – man visste ju inte hur många de skulle vara – och kanske Denalies. Det var nog Jasper också inne på. Jag var med Edward och kompani. Tänk om de skadade min lilla ängel! Edward gav mig en hatisk blick. Eller Nessie, la jag till och han tittade bort. Men jag älskade Nessie också. Men jag älskade Bree mest. Och om någon liten jävel skulle skada så lite som ett hårstrå på hennes – eller Nessies – huvud skulle jag personligen ta det nöjet att långsamt, plågsamt döda den personen...
Bree
Nessie satt och grät i mitt knä i flera minuter. Jag höll om henne och gungade henne fram och tillbaka. Tillslut så harklade mannen sig och vi tittade upp. Jag, med hat i blicken, Nessie, med rädsla.
”Jag har varit så oförskämd, jag heter Bob. Och ni ska få bo här ett tag. Klicka bara på knappen” han pekade på en knapp i väggen ”så kommer jag eller någon annan och ger er precis vad ni vill ha.” sa han och log ett hemskt leende.
”Frihet?” fräste jag åt honom. Han skrockade.
”Vad som helst förutom det. Jag har stora planer för er...” sa han. Mina ögon blev smala som sträck.
”Och vad skulle det vara om jag får fråga.” frågade jag arg. Han lutade sig fram och väste.
”Det kommer du att få reda på inom en kort framtid.” Jag morrade, släppte Nessie och sprang fram till honom för att riva av huvudet på honom. Men en meter ifrån honom var det något som stoppade mig. Som en osynlig vägg. Bob och hans medhjälpare skrattade.
”Du kommer inte ut. Jag har lagt en gräns för er att korsa där. Ni kommer inte längre. Jag heter Tim förresten och är Bobs bror.” sa en av killarna som tydligen hette Tim. Jag blev jätte arg. Så arg att jag inte sa något och började slå och sparka på luften som var hård. De bara skrattade mer. Då slutade jag skratta.
”Men kommer ni in då? Och hur kunde jag komma ut förut?” frågade jag och höjde på ögonbrynen. Tim bara fnyste.
”Nä... hur skulle vi kunna ge er blod och saker ni behöver? Det är bara ni två som inte kan komma ut. In kommer ni, men inte ut. Väldigt praktiskt. Och era gåvor går bara att använda innanför, de kommer inte heller ut.” sa han väldigt skadeglatt. ”Låt mig visa.” sa han sen och gick fram till kanten av ”väggen”.
”Jag, kan få in och ut som jag vill.” och så gick han in. Jag kunde inte röra honom. Jag stötte på en sån där vägg igen...
”Och jag kan gå ut. Ni, kan gå in. Men inte ut.” så gick han igen. Jag satte surt armarna i kors som ett surt litet barn.
”Och på din andra fråga så svarar jag att jag inte satt upp väggen förut för att du inte skulle kunna varna flickan.” tillade han.
”Men om ni ändå inte hade något vettigt här att göra så kan ni väl ta och hämta lite spagetti och köttbullar, en säng med täcke och kuddar, en flaska djurblod, två glas, massor av bra böcker och en byrå med kläder till oss?” frågade jag surt. De gick ut och jag gick tillbaka till Nessie. Hon hade suttit där på golvet hela mitt jobbiga samtal med Bob och Tim. Jag satte mig bredvid henne och hon flyttade sig så hon satt mellan mina ben och lutade sig tillbaka. Jag strök henne överhuvudet och kysste hennes panna och la min kind på hennes hjässa. Jag hade varit så upptagen med Bob så jag inte tänkt på rummet jag var i. Det var sort och mörkt. Det fanns visserligen fönster med det var mörkt ute så de gav inte något ljus eller något tecken på var vi befann oss. Rummets väggar var målade i en mörkbrun färg och golvet täckt i svart matta som var mjuk för fingrarna att röra. Det fanns några få möbler i rummet. Ett dammigt skrivbord med en gammal lampa, en tom – också dammig – bokhylla, ett brunt trä bord och två stolar. Jag suckade.
”Vad?” frågade Nessie.
”Jag är så ledsen att jag satte oss i den här soppan, Nessie.” Hon log mot mig och satte handen mot min kind. Hon visade mig alla minnen med mig. Lyckliga som olyckliga. Jag log när jag såg dem. Det fanns med baseball, La Push, Embry, Jacob och vi. Men det var ett minne som hon spelade upp i detalj. Kvällen med varulvarna på First Beach för några timmar sen. Jag började gråta. Utan tårar som vanligt. Men jag grät, och hon märkte det. Hon pussade min näsa och jag slutade snyfta.
”Jag ska ta oss ur det här Nessie. Jag lovar.” viskade jag. Hon strålade. Hon trodde verkligen på mig. Något jag inte gjorde...
Och visst kommenterar ni lika bra som när förra kapitlet kom...?
/Erika
IDS, kapitel 2 :D
Jag fick rida på Embrys rygg till La Push. Det där om att vi inte fick komma över gränsen gällde typ inte längre. Både jag och Nessie kom ju hit hela tiden så det skulle bara vara jobbigt för dem. Och Edward och Bella kom och hämtade Nessie ofta också. Så vi fick komma över gränsen hur mycket vi ville. Men när vi började komma närmare Embrys hus så började jag bli nervös. Jag hade varit hemma hos Embry flera gånger men då hade hans mamma varit på jobbet. Tänk om hon inte tyckte om mig... När vi nästan såg huset hoppade jag ner från hans rygg och han gick in i skogen för att bli människa igen. Jag började trampa nervöst och han såg det när han kom tillbaka. Han log mot mig.
”Du behöver inte vara nervös. Hon kommer att gilla dig.” sa han och tog min hand. Jag log tillbaka och gav honom en öm kyss på läpparna och han kysste mig tillbaka. Inte så ömt visserligen, snarare hungrigt. Det påminde mig om första gången han kysst mig. Det skulle jag aldrig glömma... Jag slutade kyssa honom och la mitt finger på hans mun istället. Han såg helt ovetande ut.
”Sen.” viskade jag och började gå mot hans hus.
Embry öppnade försiktigt dörren.
”Mamma?” ropade han. Jag hörde att hon reste sig ur något och gick mot oss.
”Embry! Var har du varit? Jag har inte hört från dig på tre dagar och...” När hon sagt så mycket så kom hon in i hallen där vi där vi nyss tagit av oss skorna och hon tystnade. Jag tittade skamset ner i golvet och tog Embrys hand.
”Mamma, det här är min flickvän Bree. Bree det här är min mamma, Helena.” Jag vågade tillslut titta upp för att se på henne. Hon var lite längre än jag och var så lik Embry så inte ens en blind person skulle missa att de var släkt.
”Det är trevligt att träffa dig Mrs. Call.” sa jag.
”Åh snälla. Kalla mig för Helena.” sa hon lättsamt. ”Och jag är ledsen att du fick höra mig så... arg om man ska säga.” Jag log.
”Det gör inget. Min mamma blir arg på mig rätt så ofta. Jag är van.” ljög jag. Jag kramade Embrys hand och tittade upp på honom. Vi log mot varandra.
”Vad ni var söta då... Jag kan inte fatta att min lilla pojk har skaffat sig en flicka...” sa hon. Jag såg hur Embry rodnade och sa:
”Mamma... snälla.” Hon skrattade.
”Är ni hungriga? Jag skulle just göra mat.” frågade hon. Jag hade känt den här kvinnan i typ två minuter. Och jag älskade henne redan.
”Nej vi åt precis. Brees bror är en riktig mästerkock.” sa Embry. Helena höjde ögonbrynen och kollade på mig.
”Är han? Jag kanske vet vem det är.” sa hon. Ups, eftersom typ hela La Push hatar oss Cullens så kanske det inte var en bra ide att säga allt om vem jag var.
”Han heter Edward.” försökte jag undvika frågan.
”Efternamn?” frågade hon. Hon hade gått i köket och vi följde efter.
”Ehm... Cullen.” sa jag försiktigt. Jag såg hennes ansikte som inte visade något tecken på att hon inte gillade det. Hon tittade på oss över axeln och brast ut i skratt. Vi bara stod och kollade på henne.
”Åh ni är ju för roliga.” sa hon och torkade sig i ögonen. Hon hade börjat gråta för att hon skrattat så.
”Ni såg helt livrädda ut! Rädda för mig?” sa hon. ”Ta det lugnt. Jag har inte något emot Cullens. Det är bara allt annat slödder här som har det. Men jag visste inte att Dr. Cullen och hans fru hade ett barn till. Jag trodde bara de hade fem och så var en av dem gift... Embry var ju på bröllopet av någon konstig anledning.” sa hon och gick tillbaka till maten. Jag fnissade lite. Hon snurrade långsamt runt och kollade på oss. Embry gungade på huvudet och rörde på händerna som om han försökte komma på hur han skulle förklara att vi var ihop redan då.
”Det var pågrund av dig. Har det pågått så länge? Och jag får reda först nu?” frågade hon och kollade på Embry.
”Eh... ja alltså... öh...” stammade han. Hon höjde på ögonbrynen igen så där mammigt. Embry suckade.
”Ja.” Hon granskade oss båda från topp till tå och vände sig sen om och sa:
”Okej.” Jag hade nog väntat mig lite mer än så men... inte mig emot.
”Vill ni göra mig sällskap vid maten? Även om ni inte äter?” frågade hon. Embry skulle just tacka nej när jag sa:
”Gärna.” Han såg konstigt på mig.
”Jag vill lära känna din mamma bättre.” sa jag till honom. På mitt eget lilla vis. Han nickade samtidigt som Helena satte ner en talrik på bordet och satte sig ner. Jag tog Embrys hand och drog med mig honom till bordet.
”Så... hur träffades ni?” undrade Helena efter ett tag med tystnad.
”Jacob är en väldigt nära vän till min bror Edwards fru Bella. Och en dag följde Embry med Jacob hem till oss och ja... sen träffades vi lite mer och ja...” ljög jag henne rätt upp i ansiktet. Vad skulle jag annars säga? Vi träffades i skogen när din son – som är varulv – kände lukten av mig – som är vampyr – och sen så pratade vi genom tankar. Ja och sen, då hjälpte Embry och hans flock mig och min familj att rädda killen – som också är vampyr – som jag var kär i då som jag trodde var död. Och så misslyckades vi och vi blev kära vi med och sen så hände dittan och dattan och vi fick tillbaka den andra killen och sen fick jag välja mellan de två. Och jag valde Embry. Nä inte precis. Lögnen var bättre. Desto mindre Helena visste desto bättre.
”Så kul. Och när var det?” frågade hon sen och spetsade en kött bit med gaffeln.
”Öh... Juli tror jag...” sa Embry och kollade på mig.
”Ja. Juli, Juni någon gång.” Hon satt helt stilla och bara tittade på oss. Tillslut så blinkade hon några gånger och tittade sen på oss.
”Ja det var ju... öh... länge sen. Om det är januari nu så var det väl ungefär 6, 7 månader sen?” Sen log hon. Jag nickade långsamt och försökte räkna i huvudet. Jo 6 eller 7 månader sen.
”Mamma. Jag tror vi ska gå ner till stranden, vi kommer nog sen.” sa Embry och ställde sig upp. Jag gjorde det samma. Innan jag gick ut ur rummet stannade jag och sa:
”Det var trevligt att träffas Helena. Jag har känslan av att det inte var sista gången.” sa jag och blinkade med ena ögat till henne. Hon skrattade och jag gick ut i hallen. Embry hade redan fått på sig sina skor när jag kom ut till honom i hallen. Jag hade ett par högklackade stövlar och om det inte hade verkat konstigt hade jag gått barfota. Precis som Embry skulle gått utan tröja. Men jag tog på mig skorna och tog Embry hand och gick ut. Det snöade lätt och jag drog jackan hårdare om mig. Inte för att jag frös, utan för att det gick förbi massor av människor. Vi gick långsamt ner mot stranden och var helt tysta. Höll handen men var helt tysta. Inget behövde sägas. När vi kom ner på stranden så var den helt folktom. Förutom några personer var av en jag kände igen. Embry suckade.
”Vadå?” frågade jag. Svaret fick jag nästan direkt.
”Embry! Kom hit!” ropade en av killarna som var där borta med Seth. Jag visste att det var Embrys flockmedlemmar. Eller som de säger, bröder. Det är ju lite konstigt att jag inte har träffat dem på typ 6 månader. Det hade kommit upp men alltid kom någon annat i vägen. Jag tittade på honom.
”Kom nu. Jag vill träffa dina bröder.” sen började jag dra med mig honom efter ett tag så slutade han kämpa emot och gick bredvid mig igen. Vi hade bara ungefär tre meter ifrån dem och deras eld. De grillade korv.
”Embry! Fånga!” sa en av dem och kastade en korv mot oss. Embry fångade den stiligt i munnen. Jag log. Embry satte sig ner och jag bredvid honom.
”Hejsan killar.” sa han. Jag märkte att alla kollade på mig. Embry märkte det också.
”Det här är Bree. Bree det här är Sam, alfan.” Han pekade på den stora killen som tydligen hette Sam.
”Hej Sam.” sa jag och log mot honom. Han nickade mot mig. Det var tydligt att han inte gillade mig. Jag tittade ner i marken istället.
”Och det här är Paul och Jared.” sa han och nickade mot två , en av dem var det som kastat korven.
”Just det. Det var ni som var så otroligt irriterande den där gången innan Diego-grejen.” sa jag.
”Och det var du som hade problem med lite vampyrer...” skrattade Paul. Han hade ju varit en av dem som slagits mot Marcos klan. Jag skrattade.
”Det kan man ju säga.” Embry fortsatte med sin presentation, några hade jag redan sett som vargar. Eller jag hade sett alla under Volturi konflikten men inte haft en aning om vem som var vem. Nu hade jag i alla fall fått reda på vilka Sam, Paul, Jared, Quil, Leah, Brady och Collin var. Och gud vad de åt mycket! Brady och Collin – som inte kan ha varit en dag äldre än jag – åt säkert 20 korvar var! Och Embry som nyss ätit 13 pannkakor åt minst lika många! Och de andra killarna åt åtminstone 30 var! Jag – som inte ens äter vanlig mat – blev i tvingad en. Och det var verkligen inte gott! Smakade unket och äckligt. Hade jag kunnat hade jag gått in i skogen och spytt! Men jag kunde tyvärr inte det. Istället fick jag ha en äcklig eftersmak i munnen istället... Efter ett tag vid elden så kom Emily, Jacob och Nessie ner till stranden också. Vi satt där och pratade. Skrattade. Vi sjöng lite också. Mitt liv var helt underbart. Just i den sekunden var jag upp över huvudet lycklig. Tillslut så somnade Nessie i Jacobs famn och jag sa att det kanske var bäst av vi gick hem. Embry tänkte nog sova hemma i natt och Jacob med.
De hade varit hemma hos oss alldeles för mycket. Inte för att jag inte gillade det, men de behövde spendera lite tid med sina föräldrar så jag tog Nessie i min famn och gick upp mot skogen och började springa. Det var ändå rätt långt hem till oss.
Men när jag kommit ungefär halvvägs så snubblade jag (av någon konstig anledning) och tappade Nessie. Hon vaknade och kollade på mig.
”Vad är det?” frågade hon. Jag stog helt stilla. Jag hade inte känt lukten förens nu. Vi var inte ensamma.
”Nessie. Hoppa upp på min rygg och gör som jag säger, vad som än händer.” Hon var på min rygg innan hon han blinka och jag sprang.
Hade man varit väldigt dum hade man sprungit hemåt, då hade man lätt de som förföljde oss till vår familj och det var inte säkert. Så istället sprang jag bara. Jag hade inte någon aning om vart. Eller jo, två saker visste jag om vart jag var på väg. Inte hem, inte till La Push. Jag kunde inte utsätta människorna där för den risken. Så jag sprang till...
ja vem vet var men jag kom inte långt förens någon ställde sig ivägen för mig. En man som jag inte såg ansiktet på för han hade en mask på sig. Jag släppte ner Nessie och nog försökte göra sig liten bakom min rygg.
”Rör ni henne sliter jag strupen av er!” röt jag åt dem. Vampyren framför mig bara la huvudet på sned. Jag morrade högt och höll hårdare om Renesmee – som gnydde lite svagt bakom mig. Mannen framför mig försökte långsamt ta tag i min arm men jag bara vek undan.
Jag hörde hur någon kom fram mot oss bakifrån och snurrade runt ett halvt varv, började baka långsamt och morrade ännu högre och hotfullare. Jag hade haft rätt i att någon kommit fram mot oss. För bredvid mannen som stått framför mig så stog det nu tre män till.
Jag var körd.
Jag kunde inte slåss mot tre killar som var typ dubbelt så stora! Men jag måste försöka, måste få hem Nessie till hennes föräldrar. Men någon tog henne ifrån mig.
Jag vände mig om och började skälla som en hund. En till maskerad man hade tagit henne. Jag försökte få in några slag på honom untan att göra Nessie illa. Det var inte lätt eftersom han skyddade sig med henne. Efter några slag så tog männen som stått bakom mig tag i mina armar. Då började jag spraka istället. Även om jag var starkare så var de två och jag en så jag kom inte loss. Mannen som tagit Nessie började baka.
"NEJ!!" skrek jag och slogs bara mer. Jag försökte ropa på Edward i mina tankar. EDWARD! KOM OCH HJÄLP! Förhoppningsvis så skulle han höra. Men jag gav inte upp! Jag skulle rädda Nessie. Om jag så skulle dö på kuppen. Men tillslut så försvann Nessie in i skogen.
"BREE!!!" skrek hon.
"JAG SKA RÄDDA DIG NESSIE! JAG LOVAR!" skrek jag tillbaka.
"Ni kommer ses igen." sa en av männen lågt. Jag slutade kämpa emot och lät dem bära mig vart som helst. Jag brydde mig bara om en sak. Nessie var borta...
Okej. Nu måste jag skälla lite på er också. Ni har varit otroligt dåliga på att kommentera! Bara två små snälla och söta personer med samma namn... Johanna och Johanna. Tack säger jag till er! Men jag säger inte att ni andra inte är snälla och söta! Nej nej!! Men om ni vill vara sötast och snällast som Johanna och Johanna så ska ni kommentera :) Då kanske vi får typ 50 Johanna-snälla läsare här.
In The Darkest Shadow...
Ja. Eftersom det var ett tag sen som Brees Second Chanse kom till sitt slut så har jag såklart börjat på en fortsättning som kommer heta In The Darkest Shadow. Eller...? Ni kommer få välja mellan två namn efter att ha läst kapitel 1 som finns här under :D Och den utspelar sig efter Breaking Dawn :)Här kommer kapitel 1 :D
Nessie sprang iväg mot sin mamma, skrattandes. När hon kom fram så fångade Bella upp henne och snurrade några varv. De skrattade. Jag skrattade med dem, Embry med. Han stog bredvid mig med sin hand i min. Bakom Bella och Nessie såg man Edward och Jacob komma krypandes fram. Jag visste att Bella kände lukten av dem men hon avslöjade dem inte. Jacob och Edward hoppade på dem precis samtidigt. De brottades en liten stund men till slut så la dem sig ner på marken och skrattade. Jag och Embry började gå långsamt mot dem. Sen vårat nästan krig med Volturi hade det inte varit så många såna här dagar, när vi bara har kunnat leka och ha kul. Nessie såg ut som om hon var 7-8 år gammal nu och sprang runt som en liten antilop hela tiden, skojade med allt och alla. När vi kom fram till dem så tittade Nessie upp på oss.
”Åh. Hej Bree. Hej Embry.” sa hon.
”Hej på dig med busunge.” skrattade Embry. Jag bara log mot henne.
”Åh Embry, jag vill visa mamma, pappa, Jake och Bree det där som vi har övat på! Snälla...” Hon tittade på honom med ett par stora valp ögon som det var helt omöjligt att motstå. Han suckade.
”Okej.”
”Vad är det nu du har lärt min dotter Embry...?” sa Bella lågt, och med en liten ogillande ton. Embry bara skrattade. Edward också, han måste hört något kul i Embrys tankar.
”Kom då tjejen.” sa han. Nessie – som hade sprungit cirka 10 meter ifrån sin ursprungliga plats – började springa mot honom. När hon var cirka en meter ifrån honom hoppade hon och han fångade henne runt midjan och snurrade runt med henne på raka armar medans hon sträckte på armarna rakt ut och sträckte på sig. Vi applåderade. När Embry snurrat ungefär 5 var så rullade Nessie ihop sig till en boll och gjorde en volt ner från Embrys axel. Vi började applådera ännu mer. Embry och Nessie bugade och vi ställde oss upp och gick emot dem. Alla berömde Nessie och Bella, som hennes mamma behövde hon ju säga något om att det var farligt och bla bla bla.
”Men lova att inte göra om det.” sa hon. Både Embry, jag och Jacob suckade. Då vände hon sig mot oss och sa;
”Vad?” Vi bara skrattade. Då var det hon som suckade. Edward gav ifrån sig ett litet roat ljud. Bella tittade surt på honom.
”Hon är faktiskt din dotter också. Även om det inte märks så mycket.” Vi fortsatte att skratta som galningar och Jacob ramlade ner på marken för att han inte kunde hålla sig för skratt. Edward log bara ursäktande mot sin fru, sen smällde han ihop händerna och sa:
”Vem är sugen på mina pannkakor till lunch?”Embry, Jacob och Nessie skrek:
”JAG!!!”
”Sisten hem får duka!” ropade jag. Och alla började springa. Jacob och Embry in i skogen och vi andra hemåt. Embry och Jake kom ikapp oss efter någon sekund och jag – som fortfarande var starkast efter mitt människoblod började komma ifrån de andra när en liten krabat hoppade upp på min rygg. Det var Nessie som inte ville duka. Jag började springa så fort jag kunde med henne på ryggen och såklart kom vi fram ungefär 10 sekunder innan de andra. Embry och Jake gick tillbaka in i skogen för att byta tillbaka till människoform igen. När de kom ut så började de tjata om att om de inte hade behövt byta form så skulle de ha funnit. Jag bara fnös.
”Ja säkert. Jag med min styrka vann över både er och Edward med Nessie på ryggen.” Då såg dem riktigt sura ut. Jag höjde händerna över huvudet.
”Jag bara säger. Och dessutom var det bara en lek.” De mjuknade lite och gick in i huset och vidare till köket där Edward redan fått ihop en smet och höll på att steka pannkakor. Carlisle satt och läste tidningen med Esme vid bordet, Bella satte upp nya bilder på kylskåpet, hon bytte ut dem varje vecka och idag var det söndag och hennes byta-bilder-på-kylskåpet-dag. Embry och tittade hungrigt på Jake och Nessie som fått sina pannkakor. Jag gick fram och satte mig vid bordet bredvid honom och tog hans hand. Han tittade på mig och log. Jag makade mig närmare och kysste honom.
”Blä jag äter!” sa Jacob. Edward skrattade.
”Så du tycker inte om kyssar Jacob?” Han lämnade spisen en sekund och gick fram till Bella och kysste henne passionerat. Jag gjorde likadant på Embry som tyckte det var jätte kul att både få reta Jacob och kyssa mig.
”Inte när jag äter! Och dessutom är det minderåriga här! Ta lite hänsyn va?” klagade Jacob. Vi skrattade allihopa förutom Jacob. Carlisle harklade sig och tittade på mig och Embry.
”Jo, Bree eftersom dina ögon har blivit helt gyllene nu och din självkontroll är väldigt stark och Embry du måste ju ha kommit efter massor i skolan... så vi tänkte att ni kanske vill ta och... börja High School?” Det hade jag också tänkt på men inte vågat säga att jag ville.
”Ja det skulle väl vara kul. Men jag har liksom inte gått i skolan på typ... öh... länge. Jag rymde ju hemifrån innan jag hann gå ut grundskolan.” Alla satt helt tysta och stirrade på mig.
”Och det har jag inte berättat...” sa jag skamset och tittade ner.
”Men kära barn. Varför då?” frågade Esme chockat. Hur skulle jag förklara?
”Ja... jo... min pappa misshandlade mig och jag orkade inte mer så en natt så tog jag lite mat och rymde.” jag tyckte på axlarna.
”Men vi kan ju hjälpa dig med skolan. Eftersom ingen av oss behöver – eller kan – sova så är det ju inte ett problem.” sa Bella glatt. Jag nickade långsamt.
”Och om hon får en fråga hon inte kan svaret på så kan hon ju bara fråga mig genom hennes super coola gåva.” sa Embry och flinade.
”Och om du inte kan?” frågade jag kaxigt.
”Du, jag kan allt.” sa han och tittade på mig, jag höjde på ögonbrynen. ”Okej kanske inte allt men om jag av någon anledning inte kan så får du väl säga att du inte kan. Så enkelt är det.” sa han och ryckte på axlarna.
”Okej. Men har inte terminen redan börjat?” frågade jag Carlisle som skakade på huvudet.
”Nej den börjar nästa vecka. Då ska jag ringa Mr. Harris och be om att få två platser.” Jag nickade och såg Embry göra detsamma.
”Klockan är ju bara halv två så de borde ju vara kvar i skolan...” mumlade han för sig själv och gick upp till sitt kontor.
Embry hade ätit 13 stycken pannkakor när de var klara, Jacob 14 och Nessie 3. Jag och Embry gick upp till mitt rum – där han bodde mer än hemma hos sig. Jag satte mig vid mitt skriv bord för att kolla om jag fått någon mail från Diego. Han, Fred och Kalyn hade gett sig av för någon vecka sen för att se sig lite om i världen men lovat att vi skulle hålla kontakten. Och när jag kom in på mailen blinkade knappen för nytt meddelande, jag log och skyndade mig att öppna mailet.
Jag skickade iväg ett snabbt svar och vände mig sen till Embry.
”Vad ska vi göra då?” frågade jag. Han såg på mig med en misstänksam blick.
”Skulle du vilja träffa min mamma?” frågade han. Jag bara satt och tittade på honom. Han höjde frågande på ögonbrynen. Först då märkte jag att han ville ha ett svar.
”Öh... ja... visst. Men... tänk om hon inte gillar mig?” Då reste han sig upp och gick mot mig.
”Då är hon dum i huvudet.” viskade han och gav mig en öm kyss på läpparna. Jag fnissade lite generat och tittade sen på honom.
”Okej.” viskade jag tillbaka. Sen tog jag hans hand och vi gick ner.
Okej vad tycker ni? Ni måste ofc kommentera :) Och nu till de två namnen :)
Så, In The Darkest Shadow eller In The Dangerous Shadow? Vad tycker NI? Det är ju ändå ni som ska läsa :) Ni får till imorn klockan 16.00 på er att rösta :
/Erika
