Min nyårs present till er - Kapitel 4
Embry
”Men vi måste ju göra något!” skrek jag.
”Ja, ju längre vi sitter här och diskuterar något så dumt som om vi ska rädda dem nu eller sen så kanske de blir skadade, torterade eller till och med dödade!” sa Rosalie som hade kommit tillbaka från spårandet. Utan resultat.
”Jag ser inte deras framtid överhuvudtaget...” sa Alice.
”Men då är det ju uppenbart att vi måste leta nu!!” sa Jacob. Med lite lugnare röst än jag men inte precis lugnt. Och han skulle vara den med hett temperament. Jag började vanka av och an i rummet. Och jag slog ett hål i väggen. Det kände lite bättre då. När man fått slå på något.
”Åh Embry det där kommer ta en hel natt att laga!” klagade Alice.
”Det är inte det viktigaste problemet just nu.” morrade Jacob.
”Ja, jag vet det Jacob.” sa Alice med sammanbitna tänder.
”Klaga inte då.” svarade han irriterat.
”Okej okej sluta nu! Jacob har rätt, det är inte det viktigaste problemet.” sa Edward högt, han försökte låta lugnt fast man hörde att han var orolig till tusen. Lika orolig som jag då. Men det förstod man ju, det var ju ändå hans dotter och hans syster som var kidnappade.
”Okej. Nu lugnar vi oss. Vi kan inte hjälpa dem om vi bråkar.” sa Carlisle. Vi suckade allihop och mumlade lite om att han hade rätt.
”Och vi måste klura ut vem det är som har gjort det här och varför.” mumlade Rose.
”Och varför jag inte såg något om det.” sa Alice förtvivlat. Hon var helt knäckt över att hennes gåva inte fungerat. Jasper la en lugnande hand på hennes axel.
”Ja det är ett mysterium...” mumlade jag.
Bree
Jag satt och lyssnade på Nessies svaga snarkningar där hon låg i mina armar i sägen de hämtat åt oss. Jag suckade. Hur skulle jag kunna få ut oss här ifrån? Jag skulle aldrig komma igenom väggen. Det var omöjligt. Och min gåva gick inte igenom. Även om den gjort det så var vi för långt ifrån hemma för att jag skulle kunna skicka ett meddelande till dem. Jag kunde kanske... nej det skulle inte funka. Eller jo... kanske. Att om jag kunde koncentrera mig otroligt så kanske jag kunde komma igenom och om jag hade tur fanns en annan person – vampyr som människa – i närheten som kunde gå med mitt meddelande till Carlisle eller nån. Då kanske de kunde försöka spåra upp oss. De hade nog redan försökt – eftersom vi redan varit borta i lite över ett dygn – men jag tror inte Ben är så dum så att han lämnade ett spår efter oss. Han hade säkert någon liten vampyr med en gåva som kunde sopa undan dofter. Jag undrade verkligen vad det var som han ville ha oss till. Det var säkert något med makt och Volturi. Då började Nessie gny och rulla fram och tillbaka.
”Jacob... mamma.... pappa... Alice... nej... snälla sluta... NEJ!!!!!” först så var det bara svagt mummel men hennes röst blev starkare och tillslut så skrek hon och började slå i luften.
”Nessie.” sa jag och skakade på hennes axlar lite lätt. När hon inte vaknade så skakade jag kraftigare. ”Nessie. Nessie!” nu skrek jag också. Hon fortsatte att slå i luften och mumla nej. Tillslut så var det inte små vänliga slag utan hon ville döda den personen i hennes dröm. Det verkade inte gå att väcka henne. Jag måste lugna henne i drömmen. Jag släppte henne och ställde mig upp bredvid sängen och blundade. Och hoppade in i hennes hjärna.
Vi var på ängen. Den ängen. Baseball-ängen. Bredvid mig stod Rosalie och på andra sidan mig så stog Emmett. Resten av familjen var också här. Men inte nära, de slogs. Men jag kunde inte se vilka. Jacob låg helt orörd på marken. Han var död. Det var därför hon sagt Jacob. Bella och Edward också. I varandras armar. Och Nessie, vart var Nessie? Jag tittade runt efter henne. Där. På andra sidan, i en mans armar. En man vars ansikte man inte såg, det var som om det låg en tät dimma runt hans ansikte. När man kollade på alla andra som vi inte kände så var det så på alla. Nessie slogs och grät för sitt liv. Jag sprang mot henne. Flera stycken försökte stoppa mig men på något sätt så slogs jag som om jag aldrig gjort något annat i mitt liv. Tillslut så var det bara en person som var mellan mig och Nessie. En stor kille som var till och med större än Emmett. Han gjorde ett utfall mot mig och om jag inte flyttat mig hade jag blivit mos. Han landade på precis den punkt jag nyss varit på. Men jag fick inte någon chans att pusta ut. Han var fort på benen och slog efter mig. Han missade, men jag fick in ett bra slag och slog av hans ena arm. Hans skrik var öron bedövande men han gav inte upp som alla andra jag dödat. Han slog mig i huvudet med en otrolig kraft. Det gjorde mig bara ännu argare.
”Åh det där skulle du inte gjort.” sa jag med en låg hotfull röst. Jag hoppade rakt upp i ett träd utan att han såg något och han kollade runt efter mig. Jag smög över honom i trädet och just när han tittade upp så hoppade jag ner på hans rygg och rev av hans huvud. Sen vände jag mig om till Nessie. Utan att man såg mannens ansikte så såg man att han var arg.
”Kom inte närmre. Då dödar jag henne.” sa han.
”Nessie, du drömmer. Om han dödar dig så kommer du vakna.” sa jag lugnt till henne.
”Hur vet du det?” grät hon panikslaget.
”Du anfaller mig i verkligheten, men jag är på ett avstånd som du inte når mig och hoppade in i din hjärna för att få dig att vakna.” sa jag lika lugnt som förut.
”Du ljuger!” skrek hon.
”Nej Nessie. Jacob, Bella, Edward och Alice lever. Och de vill hitta dig. De letar säkert efter oss just nu.” sa jag.
”Och hur ska du få mig att vakna då?” sa hon hysteriskt. Eller hon pratade med en ton som var mellan skrik och vanlig ton.
”Så här.” sa jag och sprang runt dem och rev av mannens huvud. Han hann inte ens blinka. Sen tog jag ett tag runt Nessies huvud. Hon försökte komma loss men hon var inte tillräckligt stark. Jag tog ett djupt andetag, samlade kraft för att kunna döda en av jordens underbaraste varelser. Men jag gjorde det. Och jag var inte längre på ängen.
Nessie satte sig rakt upp. Kall svettig. Jag var direkt framme vid henne och la armarna om henne. Hon började gråta. Massor.
”Shhhh. Det är okej. Du är trygg med mig. Jag kommer inte låta någon skada dig. Det var bara en dröm.” viskade jag.
”En mardröm.” grät hon.
”Jag vet gumman. Men du är bra nu. Bara en mardröm.” viskade jag, och försökte låta lugnande.
”Jag saknar mamma. Och pappa. Och... och Jake.” sa hon och grät ännu mer.
”Jag vet. Jag med.” När hon nämnde Jacob så började jag tänka på Embry. Min Embry. Han måste oroa sig. Gud vad han måste oroa sig. Och tänk om han kände skuld för att han inte följt oss hem? Det fick han inte göra. Jag kände hur mina ögon blev torrare och torrare. Motsatsen till människornas. Jag grät.
”Du gråter.” snyftade Nessie.
”Bara lite.” snyftade jag tillbaka. Så där satt vi. Två inspärrade flickor. En var vampyr, den andra hälften människa hälften vampyr. Och vi grät båda två, för att vi saknade vår familj. Men en sak var bra.
Vi hade varandra.
Och nu MÅSTE ni kommentera!
Gott nytt år på er bästa läsare!
/Erika
Jätte bra fortsätt så här :D
Det enda som ska rättas här: Man ska aldrig skriva mer en tre punkter. Annars var det jättebra!
