Kapitel 3 av IDS
Bree
Jag kämpade inte emot ett dugg på väg... vart vi än skulle. De hade satt på mig en ögonbindel. Men den gjorde inte någon skillnad. Jag såg inte något i alla fall. Nessie var borta, då var det som om hela världen var borta... Jag såg inte något, kände inte något. Det ända som kunde likna något hopp var att den hemska man som kidnappat oss sagt att vi skulle ses igen... Det var det ändå. Det kändes som om flera år som de bar på mig. Men tillslut satte de ner mig och tog av bindeln.
”När kommer jag få träffa Nessie?” var det första jag frågade. Den ända personen i rummet stog med ryggen mot mig svarade.
”Om ungefär, 30 sekunder.” och han vände sig om. Jag kunde bara sitta stilla. Jag skulle få se Nessie igen. Mannen som berättat de goda nyheterna var nog ungefär 1,90 meter lång, smal men muskulös, blond och de originella röda ögonen. Och han var vacker, fast inte för mig. För andra – ja. För mig – nej. Det fanns bara några få som var vackra för mig. Min familj – där ingår Jacob, Diego, Fred och Kalyn – och Embry. Men Embry var vackrast av alla. Att tänka på honom tog nästan kol på mig... tänk om jag aldrig skulle få se honom igen... Men jag avbröts av en lukt. Jag hade blivit nedsatt på golvet och satt kvar där i ett rum. Men det lukten skulle jag känna igen var jag än var just nu. Renesmee. Jag ställde mig upp och försökte slå sönder väggen för att komma till henne. Men väggen stod kvar hur hårt jag än slog.
”Det där kommer inte att funka.” sa mannen bakom mig retfullt. Jag morrade och gick till dörren istället, och slog på den istället. Det gick inte heller. Men precis innan jag slog ett extra hårt slag. Tog mannen bakom mig ett starkt grepp om min handled och slängde in mig i väggen. Jag var fort uppe på fötter och morrade, hade överläppen högt uppdragen över tänderna och stod i försvarsläge. Han satte fingret över läpparna.
”Shhhhhhh.” viskade han. Tre sekunder senare så öppnades dörren och tre män kom in. I mellan dem så gick en liten Renesmee, hon såg så liten ut, och så rädd. När hon såg mig så sprang hon fram till mig och in i min famn. Hon började gråta. Jag också. På mitt sätt. Medan hon sölade ner min tröja rejält. Jag kunde inte bry mig mindre.
Embry
Ring! Ring! Det var vår telefon som ringde. Jag svarade fort så mamma inte skulle vakna.
”Embry här.” sa jag trött.
”Embry. Det är Edward här, har du Bree där?” Jag rynkade på ögonbrynen.
”Nä, hon gick för flera timmar sen... med Nessie.” Det där kunde inte vara bra. Jag kunde nästan föreställa mig hur Edward spärrade ögonen och la på luren. Precis som jag. Om man tar bort det där med luren. Jag orkade inte ens göra det. Jag sprang ut genom huset. Och genom reservatet. Jag brydde mig inte ett skit om att jag inte sprang mänskligt fort – inte överdrivet fort men inte mänskligt – utan skor och tröja. Jag sprang och sprang till Jacobs hus.
”Jacob! Jacob!” skrek jag. Han kom ut ur ytterdörren och såg helt nyvaken ut.
”Vad är det? Vet du vad klockan är?” gäspade han.
”Nessie och Bree kom inte hem.” sa jag allvarligt. Han spärrade upp ögonen, precis som jag gjort.
”Va....?” viskade han.
”Edward ringde. Han frågade om de var här. De kom inte hem.”
”Men vad fan gör vi här då?!” sa han. Jag började springa mot skogen. Innan jag var inne så sprängdes jag. Med Jacob tätt bakom mig. Efter bara några minuter var vi vid deras hus. Någon – förmodligen Esme – hade lagt ut två par shorts. Vi blev människor igen och tog på oss shortsen. Vi sprang in i huset där hela familjen Cullen stod och diskuterade högt och arg med varandra. Det var första gången jag såg dem så arga på varandra. Eller de var inte alla, Jasper, Emmett och Rosalie saknades. De måste vara och söka efter dem.
”Det är de.” sa Edward som satt och försökte trösta Bella som grät utan tårar. Som vampyrer gör. Jag nickade. Jacob hade redan kommit in i grälet rejält och såg ut som om han ville klappa till Esme. Hon som aldrig bråkade med någon. Jag försökte att förstå hur det låg till. Jag tror jag fattade rätt, Jacob, Edward och Bella (förmodligen Emmett och Rosalie också) ville att vi skulle följa spåret så långt vi kunde nu på en gång. Carlisles, Alice och Esme ville vänta, kanske be Diego, Fred och Kalyn komma tillbaka – man visste ju inte hur många de skulle vara – och kanske Denalies. Det var nog Jasper också inne på. Jag var med Edward och kompani. Tänk om de skadade min lilla ängel! Edward gav mig en hatisk blick. Eller Nessie, la jag till och han tittade bort. Men jag älskade Nessie också. Men jag älskade Bree mest. Och om någon liten jävel skulle skada så lite som ett hårstrå på hennes – eller Nessies – huvud skulle jag personligen ta det nöjet att långsamt, plågsamt döda den personen...
Bree
Nessie satt och grät i mitt knä i flera minuter. Jag höll om henne och gungade henne fram och tillbaka. Tillslut så harklade mannen sig och vi tittade upp. Jag, med hat i blicken, Nessie, med rädsla.
”Jag har varit så oförskämd, jag heter Bob. Och ni ska få bo här ett tag. Klicka bara på knappen” han pekade på en knapp i väggen ”så kommer jag eller någon annan och ger er precis vad ni vill ha.” sa han och log ett hemskt leende.
”Frihet?” fräste jag åt honom. Han skrockade.
”Vad som helst förutom det. Jag har stora planer för er...” sa han. Mina ögon blev smala som sträck.
”Och vad skulle det vara om jag får fråga.” frågade jag arg. Han lutade sig fram och väste.
”Det kommer du att få reda på inom en kort framtid.” Jag morrade, släppte Nessie och sprang fram till honom för att riva av huvudet på honom. Men en meter ifrån honom var det något som stoppade mig. Som en osynlig vägg. Bob och hans medhjälpare skrattade.
”Du kommer inte ut. Jag har lagt en gräns för er att korsa där. Ni kommer inte längre. Jag heter Tim förresten och är Bobs bror.” sa en av killarna som tydligen hette Tim. Jag blev jätte arg. Så arg att jag inte sa något och började slå och sparka på luften som var hård. De bara skrattade mer. Då slutade jag skratta.
”Men kommer ni in då? Och hur kunde jag komma ut förut?” frågade jag och höjde på ögonbrynen. Tim bara fnyste.
”Nä... hur skulle vi kunna ge er blod och saker ni behöver? Det är bara ni två som inte kan komma ut. In kommer ni, men inte ut. Väldigt praktiskt. Och era gåvor går bara att använda innanför, de kommer inte heller ut.” sa han väldigt skadeglatt. ”Låt mig visa.” sa han sen och gick fram till kanten av ”väggen”.
”Jag, kan få in och ut som jag vill.” och så gick han in. Jag kunde inte röra honom. Jag stötte på en sån där vägg igen...
”Och jag kan gå ut. Ni, kan gå in. Men inte ut.” så gick han igen. Jag satte surt armarna i kors som ett surt litet barn.
”Och på din andra fråga så svarar jag att jag inte satt upp väggen förut för att du inte skulle kunna varna flickan.” tillade han.
”Men om ni ändå inte hade något vettigt här att göra så kan ni väl ta och hämta lite spagetti och köttbullar, en säng med täcke och kuddar, en flaska djurblod, två glas, massor av bra böcker och en byrå med kläder till oss?” frågade jag surt. De gick ut och jag gick tillbaka till Nessie. Hon hade suttit där på golvet hela mitt jobbiga samtal med Bob och Tim. Jag satte mig bredvid henne och hon flyttade sig så hon satt mellan mina ben och lutade sig tillbaka. Jag strök henne överhuvudet och kysste hennes panna och la min kind på hennes hjässa. Jag hade varit så upptagen med Bob så jag inte tänkt på rummet jag var i. Det var sort och mörkt. Det fanns visserligen fönster med det var mörkt ute så de gav inte något ljus eller något tecken på var vi befann oss. Rummets väggar var målade i en mörkbrun färg och golvet täckt i svart matta som var mjuk för fingrarna att röra. Det fanns några få möbler i rummet. Ett dammigt skrivbord med en gammal lampa, en tom – också dammig – bokhylla, ett brunt trä bord och två stolar. Jag suckade.
”Vad?” frågade Nessie.
”Jag är så ledsen att jag satte oss i den här soppan, Nessie.” Hon log mot mig och satte handen mot min kind. Hon visade mig alla minnen med mig. Lyckliga som olyckliga. Jag log när jag såg dem. Det fanns med baseball, La Push, Embry, Jacob och vi. Men det var ett minne som hon spelade upp i detalj. Kvällen med varulvarna på First Beach för några timmar sen. Jag började gråta. Utan tårar som vanligt. Men jag grät, och hon märkte det. Hon pussade min näsa och jag slutade snyfta.
”Jag ska ta oss ur det här Nessie. Jag lovar.” viskade jag. Hon strålade. Hon trodde verkligen på mig. Något jag inte gjorde...
Och visst kommenterar ni lika bra som när förra kapitlet kom...?
/Erika
Åhh har läst alla kap nu!! den här berättelsen är jätte bra!
Skit bra skrivet. Du är jätte duktig! Vill läsa mer!!
Vad händer..... Spännande :D
Åh vad spännande! Tänk bara på att läsa igenom några gånger och rätta grammatik och stav-fel.
Kul att få läsa ur Embrys synvinkel.
Åh vad spännande! Tänk bara på att läsa igenom några gånger och rätta grammatik och stav-fel.
Kul att få läsa ur Embrys synvinkel.
