IDS, kapitel 2 :D
Jag fick rida på Embrys rygg till La Push. Det där om att vi inte fick komma över gränsen gällde typ inte längre. Både jag och Nessie kom ju hit hela tiden så det skulle bara vara jobbigt för dem. Och Edward och Bella kom och hämtade Nessie ofta också. Så vi fick komma över gränsen hur mycket vi ville. Men när vi började komma närmare Embrys hus så började jag bli nervös. Jag hade varit hemma hos Embry flera gånger men då hade hans mamma varit på jobbet. Tänk om hon inte tyckte om mig... När vi nästan såg huset hoppade jag ner från hans rygg och han gick in i skogen för att bli människa igen. Jag började trampa nervöst och han såg det när han kom tillbaka. Han log mot mig.
”Du behöver inte vara nervös. Hon kommer att gilla dig.” sa han och tog min hand. Jag log tillbaka och gav honom en öm kyss på läpparna och han kysste mig tillbaka. Inte så ömt visserligen, snarare hungrigt. Det påminde mig om första gången han kysst mig. Det skulle jag aldrig glömma... Jag slutade kyssa honom och la mitt finger på hans mun istället. Han såg helt ovetande ut.
”Sen.” viskade jag och började gå mot hans hus.
Embry öppnade försiktigt dörren.
”Mamma?” ropade han. Jag hörde att hon reste sig ur något och gick mot oss.
”Embry! Var har du varit? Jag har inte hört från dig på tre dagar och...” När hon sagt så mycket så kom hon in i hallen där vi där vi nyss tagit av oss skorna och hon tystnade. Jag tittade skamset ner i golvet och tog Embrys hand.
”Mamma, det här är min flickvän Bree. Bree det här är min mamma, Helena.” Jag vågade tillslut titta upp för att se på henne. Hon var lite längre än jag och var så lik Embry så inte ens en blind person skulle missa att de var släkt.
”Det är trevligt att träffa dig Mrs. Call.” sa jag.
”Åh snälla. Kalla mig för Helena.” sa hon lättsamt. ”Och jag är ledsen att du fick höra mig så... arg om man ska säga.” Jag log.
”Det gör inget. Min mamma blir arg på mig rätt så ofta. Jag är van.” ljög jag. Jag kramade Embrys hand och tittade upp på honom. Vi log mot varandra.
”Vad ni var söta då... Jag kan inte fatta att min lilla pojk har skaffat sig en flicka...” sa hon. Jag såg hur Embry rodnade och sa:
”Mamma... snälla.” Hon skrattade.
”Är ni hungriga? Jag skulle just göra mat.” frågade hon. Jag hade känt den här kvinnan i typ två minuter. Och jag älskade henne redan.
”Nej vi åt precis. Brees bror är en riktig mästerkock.” sa Embry. Helena höjde ögonbrynen och kollade på mig.
”Är han? Jag kanske vet vem det är.” sa hon. Ups, eftersom typ hela La Push hatar oss Cullens så kanske det inte var en bra ide att säga allt om vem jag var.
”Han heter Edward.” försökte jag undvika frågan.
”Efternamn?” frågade hon. Hon hade gått i köket och vi följde efter.
”Ehm... Cullen.” sa jag försiktigt. Jag såg hennes ansikte som inte visade något tecken på att hon inte gillade det. Hon tittade på oss över axeln och brast ut i skratt. Vi bara stod och kollade på henne.
”Åh ni är ju för roliga.” sa hon och torkade sig i ögonen. Hon hade börjat gråta för att hon skrattat så.
”Ni såg helt livrädda ut! Rädda för mig?” sa hon. ”Ta det lugnt. Jag har inte något emot Cullens. Det är bara allt annat slödder här som har det. Men jag visste inte att Dr. Cullen och hans fru hade ett barn till. Jag trodde bara de hade fem och så var en av dem gift... Embry var ju på bröllopet av någon konstig anledning.” sa hon och gick tillbaka till maten. Jag fnissade lite. Hon snurrade långsamt runt och kollade på oss. Embry gungade på huvudet och rörde på händerna som om han försökte komma på hur han skulle förklara att vi var ihop redan då.
”Det var pågrund av dig. Har det pågått så länge? Och jag får reda först nu?” frågade hon och kollade på Embry.
”Eh... ja alltså... öh...” stammade han. Hon höjde på ögonbrynen igen så där mammigt. Embry suckade.
”Ja.” Hon granskade oss båda från topp till tå och vände sig sen om och sa:
”Okej.” Jag hade nog väntat mig lite mer än så men... inte mig emot.
”Vill ni göra mig sällskap vid maten? Även om ni inte äter?” frågade hon. Embry skulle just tacka nej när jag sa:
”Gärna.” Han såg konstigt på mig.
”Jag vill lära känna din mamma bättre.” sa jag till honom. På mitt eget lilla vis. Han nickade samtidigt som Helena satte ner en talrik på bordet och satte sig ner. Jag tog Embrys hand och drog med mig honom till bordet.
”Så... hur träffades ni?” undrade Helena efter ett tag med tystnad.
”Jacob är en väldigt nära vän till min bror Edwards fru Bella. Och en dag följde Embry med Jacob hem till oss och ja... sen träffades vi lite mer och ja...” ljög jag henne rätt upp i ansiktet. Vad skulle jag annars säga? Vi träffades i skogen när din son – som är varulv – kände lukten av mig – som är vampyr – och sen så pratade vi genom tankar. Ja och sen, då hjälpte Embry och hans flock mig och min familj att rädda killen – som också är vampyr – som jag var kär i då som jag trodde var död. Och så misslyckades vi och vi blev kära vi med och sen så hände dittan och dattan och vi fick tillbaka den andra killen och sen fick jag välja mellan de två. Och jag valde Embry. Nä inte precis. Lögnen var bättre. Desto mindre Helena visste desto bättre.
”Så kul. Och när var det?” frågade hon sen och spetsade en kött bit med gaffeln.
”Öh... Juli tror jag...” sa Embry och kollade på mig.
”Ja. Juli, Juni någon gång.” Hon satt helt stilla och bara tittade på oss. Tillslut så blinkade hon några gånger och tittade sen på oss.
”Ja det var ju... öh... länge sen. Om det är januari nu så var det väl ungefär 6, 7 månader sen?” Sen log hon. Jag nickade långsamt och försökte räkna i huvudet. Jo 6 eller 7 månader sen.
”Mamma. Jag tror vi ska gå ner till stranden, vi kommer nog sen.” sa Embry och ställde sig upp. Jag gjorde det samma. Innan jag gick ut ur rummet stannade jag och sa:
”Det var trevligt att träffas Helena. Jag har känslan av att det inte var sista gången.” sa jag och blinkade med ena ögat till henne. Hon skrattade och jag gick ut i hallen. Embry hade redan fått på sig sina skor när jag kom ut till honom i hallen. Jag hade ett par högklackade stövlar och om det inte hade verkat konstigt hade jag gått barfota. Precis som Embry skulle gått utan tröja. Men jag tog på mig skorna och tog Embry hand och gick ut. Det snöade lätt och jag drog jackan hårdare om mig. Inte för att jag frös, utan för att det gick förbi massor av människor. Vi gick långsamt ner mot stranden och var helt tysta. Höll handen men var helt tysta. Inget behövde sägas. När vi kom ner på stranden så var den helt folktom. Förutom några personer var av en jag kände igen. Embry suckade.
”Vadå?” frågade jag. Svaret fick jag nästan direkt.
”Embry! Kom hit!” ropade en av killarna som var där borta med Seth. Jag visste att det var Embrys flockmedlemmar. Eller som de säger, bröder. Det är ju lite konstigt att jag inte har träffat dem på typ 6 månader. Det hade kommit upp men alltid kom någon annat i vägen. Jag tittade på honom.
”Kom nu. Jag vill träffa dina bröder.” sen började jag dra med mig honom efter ett tag så slutade han kämpa emot och gick bredvid mig igen. Vi hade bara ungefär tre meter ifrån dem och deras eld. De grillade korv.
”Embry! Fånga!” sa en av dem och kastade en korv mot oss. Embry fångade den stiligt i munnen. Jag log. Embry satte sig ner och jag bredvid honom.
”Hejsan killar.” sa han. Jag märkte att alla kollade på mig. Embry märkte det också.
”Det här är Bree. Bree det här är Sam, alfan.” Han pekade på den stora killen som tydligen hette Sam.
”Hej Sam.” sa jag och log mot honom. Han nickade mot mig. Det var tydligt att han inte gillade mig. Jag tittade ner i marken istället.
”Och det här är Paul och Jared.” sa han och nickade mot två , en av dem var det som kastat korven.
”Just det. Det var ni som var så otroligt irriterande den där gången innan Diego-grejen.” sa jag.
”Och det var du som hade problem med lite vampyrer...” skrattade Paul. Han hade ju varit en av dem som slagits mot Marcos klan. Jag skrattade.
”Det kan man ju säga.” Embry fortsatte med sin presentation, några hade jag redan sett som vargar. Eller jag hade sett alla under Volturi konflikten men inte haft en aning om vem som var vem. Nu hade jag i alla fall fått reda på vilka Sam, Paul, Jared, Quil, Leah, Brady och Collin var. Och gud vad de åt mycket! Brady och Collin – som inte kan ha varit en dag äldre än jag – åt säkert 20 korvar var! Och Embry som nyss ätit 13 pannkakor åt minst lika många! Och de andra killarna åt åtminstone 30 var! Jag – som inte ens äter vanlig mat – blev i tvingad en. Och det var verkligen inte gott! Smakade unket och äckligt. Hade jag kunnat hade jag gått in i skogen och spytt! Men jag kunde tyvärr inte det. Istället fick jag ha en äcklig eftersmak i munnen istället... Efter ett tag vid elden så kom Emily, Jacob och Nessie ner till stranden också. Vi satt där och pratade. Skrattade. Vi sjöng lite också. Mitt liv var helt underbart. Just i den sekunden var jag upp över huvudet lycklig. Tillslut så somnade Nessie i Jacobs famn och jag sa att det kanske var bäst av vi gick hem. Embry tänkte nog sova hemma i natt och Jacob med.
De hade varit hemma hos oss alldeles för mycket. Inte för att jag inte gillade det, men de behövde spendera lite tid med sina föräldrar så jag tog Nessie i min famn och gick upp mot skogen och började springa. Det var ändå rätt långt hem till oss.
Men när jag kommit ungefär halvvägs så snubblade jag (av någon konstig anledning) och tappade Nessie. Hon vaknade och kollade på mig.
”Vad är det?” frågade hon. Jag stog helt stilla. Jag hade inte känt lukten förens nu. Vi var inte ensamma.
”Nessie. Hoppa upp på min rygg och gör som jag säger, vad som än händer.” Hon var på min rygg innan hon han blinka och jag sprang.
Hade man varit väldigt dum hade man sprungit hemåt, då hade man lätt de som förföljde oss till vår familj och det var inte säkert. Så istället sprang jag bara. Jag hade inte någon aning om vart. Eller jo, två saker visste jag om vart jag var på väg. Inte hem, inte till La Push. Jag kunde inte utsätta människorna där för den risken. Så jag sprang till...
ja vem vet var men jag kom inte långt förens någon ställde sig ivägen för mig. En man som jag inte såg ansiktet på för han hade en mask på sig. Jag släppte ner Nessie och nog försökte göra sig liten bakom min rygg.
”Rör ni henne sliter jag strupen av er!” röt jag åt dem. Vampyren framför mig bara la huvudet på sned. Jag morrade högt och höll hårdare om Renesmee – som gnydde lite svagt bakom mig. Mannen framför mig försökte långsamt ta tag i min arm men jag bara vek undan.
Jag hörde hur någon kom fram mot oss bakifrån och snurrade runt ett halvt varv, började baka långsamt och morrade ännu högre och hotfullare. Jag hade haft rätt i att någon kommit fram mot oss. För bredvid mannen som stått framför mig så stog det nu tre män till.
Jag var körd.
Jag kunde inte slåss mot tre killar som var typ dubbelt så stora! Men jag måste försöka, måste få hem Nessie till hennes föräldrar. Men någon tog henne ifrån mig.
Jag vände mig om och började skälla som en hund. En till maskerad man hade tagit henne. Jag försökte få in några slag på honom untan att göra Nessie illa. Det var inte lätt eftersom han skyddade sig med henne. Efter några slag så tog männen som stått bakom mig tag i mina armar. Då började jag spraka istället. Även om jag var starkare så var de två och jag en så jag kom inte loss. Mannen som tagit Nessie började baka.
"NEJ!!" skrek jag och slogs bara mer. Jag försökte ropa på Edward i mina tankar. EDWARD! KOM OCH HJÄLP! Förhoppningsvis så skulle han höra. Men jag gav inte upp! Jag skulle rädda Nessie. Om jag så skulle dö på kuppen. Men tillslut så försvann Nessie in i skogen.
"BREE!!!" skrek hon.
"JAG SKA RÄDDA DIG NESSIE! JAG LOVAR!" skrek jag tillbaka.
"Ni kommer ses igen." sa en av männen lågt. Jag slutade kämpa emot och lät dem bära mig vart som helst. Jag brydde mig bara om en sak. Nessie var borta...
Okej. Nu måste jag skälla lite på er också. Ni har varit otroligt dåliga på att kommentera! Bara två små snälla och söta personer med samma namn... Johanna och Johanna. Tack säger jag till er! Men jag säger inte att ni andra inte är snälla och söta! Nej nej!! Men om ni vill vara sötast och snällast som Johanna och Johanna så ska ni kommentera :) Då kanske vi får typ 50 Johanna-snälla läsare här.
Åh!! Hoppas det går bra...
Sjukt bra skrivet i alla fall..
Bara några enstaka stav fel som t.ex. Baka istället för backa.
Sjukt spännande!!!
aaaaaaaa nej nessie vad händer sjukt spännand. Hör edward eller inte bra jobbat :D
Åh, vilket spännande slut!
Men om du bara när det händer något avgörande och spännande (som när hon känner lukten av de andra vampyrerna, eller när de tar Nessie) mer tydligt genom att skriva fler meningar om det och ge de meningarna egna rader, så skulle det bli jättebra. För nu är det så att de avgörande händelserna blir inte tillräckligt tydligt.
