Brees Second Chance

Hoppas ni gillar kapitlet :) Blev ju så där om man frågar mig... Men men, alltid är det något :)

---

Jane

 

Jag suckade. Bree var ändå rätt snäll. Det var synd att hon skulle behöva dö...

”Vad är det syster?” frågade Alec i soffan och la ifrån sig tidningen som han hade i handen.

”Nej jag tänkte på Bree. Hon är ändå hyfsat snäll.” sa jag. Hade det varit någon annan än Alec hade jag nog ljugit men jag och Alec döljde inte något för varandra.

”Jag har inte träffat henne, personligen. Men det verkade inte som du tyckte om henne när ni träffades första gången.” sa han fundersamt.

”Nej. Inte andra heller. Men jag pratade med henne igår och hon verkade inte tycka om att vara där inne – jag klandrar henne inte, och hon var inte rädd som de flesta andra är mot mig, även om hon vet vad jag gjort mot henne. Och lilla Renesmee.” jag log för mig själv när jag såg henne ligga där och sova i min inre syn. ”Hon är väldigt söt. Och Brees gåva. Caius kunde ha väldigt stor nytta av den.” mumlade jag.

”Jo, angående det... Jag vet inte om jag gillar den här idén längre...” mumlade Alec försiktigt. Som om han trodde jag skulle bli arg på honom och tortera honom. Det hade jag aldrig gjort och skulle aldrig göra. Jag suckade och gick bort från fönstret där jag stod och tittade ut och satte mig bredvid Alec i soffan istället och la en arm om hans axlar och kramade lite lätt.

”Skulle vi inte göra det här skulle vi dött.” jag gjorde en paus för att han skulle få säga någon men han var tyst och la sitt huvud i sina händer. ”Han skulle dödat oss och skyllt på Cullens.” fortsatte jag. Det var svårt att förstå att han var min storebror. Alla trodde vi var tvillingar, men sanningen var att han vart född till människa före mig – i det första livet för så många tusen år sen. Närmare bestämt tre år. Men vi blev förvandlade samtidigt. Och det är på grund av den födelsen som alla kallar oss tvillingar. Men vi ser oss fortfarande som storebror och lillasyster.

”Ja du har så rätt syster. Men ändå, det här är en dum idé. Det finns inte någon chans att Caius kommer att störta Aro. Marcus kommer vara med honom, och säkert resten av vaktstyrkan också. Och Renata, hon kommer att förhindra att någon ens rör Aro.” klagade Alec och började låta lite ilsken. Jag suckade.

”Jag vet. Jag gillar det inte heller. Speciellt inte det där med Bree och Renesmee.” sa jag. ”Och på tal om dem igen så tror jag att jag ska gå och hälsa på dem.” Jag ställde mig upp och tittade på Alec. Han såg verkligen nere ut. Jag tog hans hand och drog upp honom, och han såg förvånad ut.

”Du sa ju att du inte träffat dem.” sa jag och drog honom med mig genom det stora huset. Han skrockade men gjorde inte någon motstånd. På bara några sekunder var vi vid deras dörr. Vakten som satt där ställde sig snabbt upp när vi kom. Jag var nära på att sucka. Visst, det var härligt att alla hade sån respekt för oss men det blir lite uttjatat efter tusen år. Jag nickade mot vakten och tog upp min nyckel – jag och Alec hade ju såklart varsin nyckel till varje rum i hela huset – och låst upp dörren.

Bree satt med Renesmee i sitt knä och läste bok.

”Och så...” Sen han hon inte säga så mycket för att hon såg att jag kom in. Och hon log faktiskt mot mig. Inte så där påklistrat som många ler mot mig utan ett äkta leende. Som om hon var glad att se mig.

”Hej.” sa hon. Bree la ihop boken och tog Renesmee i händerna.

”Hej.” sa jag och log tillbaka. Jag vände mig mot Renesmee.

”Hej Renesmee.” sa jag så snällt jag kunde. Vilket inte var så snällt, det var bara en image som jag hade att jag alltid var sur. Men med tiden var det som om den där imagen hade blivit jag, vilket inte var meningen.

”Hej Jane.” mumlade Renesmee mot Brees tröja.

”Jag ska inte skada dig lilla Renesmee. Vi är här för att hålla er sällskap.” sa jag, och försökte låta ännu snällare vilket gick lite bättre. Pytte lite. Hon svarade inte utan borrade bara in ansiktet längre in i Brees tröja.

”Jag antar att jag förtjänar det där.” mumlade jag.

”Nej. Det är inte det. Jag litar på dig!” sa Renesmee snabbt och ställde sig bredvid sängen. ”Det... det är så att... j-jag... är lite rädd för dig.” sa hon lite skamset.

”Det är inget att skämmas för.” sa jag försiktigt och satte mig på huk så våra ansikten var i samma höjd. ”Jag har gjort väldigt många illa.” sa jag och kastade en snabb blick på Bree som tittade ner i täcket när hon mötte min blick. Men jag vände snabbt blicken tillbaka till Renesmee. ”Speciellt din familj. Så mycket ont. Och det mesta ångrar jag... Det är så att jag inte får bestämma själv precis.” Hur skulle jag förklara det här? För en liten flicka som var sju-åtta år. Eller egentligen mindre än ett men det hör inte hit.

”Aro, Marcus och Caius beordrar dig, er.” sa Renesmee tyst. Så hon visste redan, inte så konstigt kanske. Vem i den här världen gjorde inte? Jag nickade. Och ställde mig upp igen.

”Ni har inte träffat min bror. Alec, det här är Bree och Renesmee. Bree, Renesmee, det här är min bror Alec.” presenterade jag.

”Hej Bree. Renesmee.” sa Alec och bugade för dem. Ett litet fnitter kom upp ut Renesmees hals. Bree log. Det var inte ofta som en av Volturis högst uppsatta vakter bugar inför en.

”Fjäskade kille.” mumlade jag.

”Vad sa du Jane? Jag hörde inte riktigt.” frågade Alec med en liten retsam ton, han hade hört exakt vad jag sa. Det fanns inte en chans i världen att han missat det.

”Inget.” mumlade jag och gick en liten bit in i rummet.

”Joho du. Något sa du allt.” viskade han i mitt öra. Jag suckade.

”Jag sa fjäskande kille.”

”Va?” Gud vad bröder kan vara jobbiga. Till och med Alec som jag har spenderat tusen år tillsammans med. Vissa kanske tror att man vänjer sig, ni har fel.

”JAG SA FJÄSKANDE KILLE!” skrek jag. ”Och säg inte 'va?'” sa jag och gjorde en fånig imitation av honom. Bree och Renesmee skrattade. Alec också.

”Men sluta gadda ihop er mot mig!” sa jag med en gäll röst.

”Vi skrattar lika mycket åt Alec som åt dig.” skrattade Bree. Det fick tyst på Alec och han tittade med smala ögon mot dem, men blicken var retsam. Inte ond och arg. Sen log han. Och de hade tystnat. Och de började inte skratta igen. Jag såg på boken som Bree lagt ifrån sig, och tänkte att vi kanske avbrutit dem.

”Avbröt vi något spännande?” frågade jag och gick och plockade upp boken. ”Samurajens döttrar? Är den spännande?” Renesmee nickade ivrigt medans Bree grimaserade lite skeptiskt. Men hennes ögon sa, 'Allt för henne'. Jag vände på boken och läste vad det stod på baksidan.

 

Systrar på flykt undan en hämndgalen mördare.

I 1200-talets Japan lever 13-åriga Kimi och hennes lillasyster Hana ett stilla familjeliv. Men allt slås i spillror när flickornas far och bröder oväntat mördas av deras alltid så godmodige farbror, för att han själv ska kunna ta makten och bli släktens överhuvud. Tack vare sin otillåtna krigarträning klarar de två systrarna sig undan attacken och lyckas fly till brödernas samurajskola, men farbroderns blodtörstiga samurajer är dem hack i häl ...

Överlevnadsinstinkten är stark och hämndlystnaden stor, i denna otroligt spännande berättelse från det feodala Japan. Så gillar du spänning och äventyr i historisk miljö, där den svage står upp mot den starke, är detta den perfekta boken för dig!

Jag la tillbaka boken på sängen.

”Ni kan gärna läsa mer. Låt inte oss störa.” sa jag och tog upp händerna över huvudet. Renesmee log brett och tog boken och kastade på Bree som – så klart – fångade den. Hon suckade och rynkade missnöjt på ögon brynen. Hon lät som ett litet barn när hon sa;

”Men Neeeeessie! Jag orkar inte läsa mer. Vi har ju läst den här boken sen du vaknade. Det var ju typ 12 timmar sen!” klagade hon men en arg blick från Renesmee så suckade hon och öppnade boken.

”Men jag kan läsa om ni vill.” sa Alec och satte sig bredvid Bree. Jag märkte hur hon stelnade till av att vara så nära honom men hon sa inte något. Men Alec märkte det men brydde sig inte.

”Ja! Vilken bra idé!” sa jag. Jag ville att de skulle gilla varandra, även om man inte kunde säga att jag och Bree var vänner så var vi ju inte ovänner heller. Men någon mitt-i-mellan. Bree tvekade men nickade sen och gav boken till Alec.

”Om det är okej för lilla Renesmee såklart.” sa Alec och tittade på henne. Hon nickade långsamt. Som om hon försökte avgöra om hon var rädd för honom också. Men så kröp hon över till andra sidan – där Bree och Alec satt – och satte sig bredvid Alec som började läsa. Bree gick och satte sig på en kudde på golvet och jag satte mig bredvid henne och lyssnade på historien. Och till min förvåning så gillade jag den faktiskt. Den var spännande och blodig, tanken på blod gjorde mig lite törstig men jag ville inte förstöra stämningen så jag ignorerade törsten och lyssnade. Efter någon timme av läsning så började Renesmee gäspa och la sig på Alecs knä och somnade där. Alec slutade läsa och flyttade långsamt och försiktigt på sig så hon inte skulle vakna. Bree sa att det inte var någon fara, hon skulle inte vakna även om någon bombarderade stället. Det fick mig att skratta. Men så sa Alec att vi måste gå, för att prata med Caius...

---

Någon som vill kommentera?