Brees Second Chance

Jane

 

Flera dagar gick i ungefär samma takt. Jag och Alec var för oss själva större delen av dagen men så var vi några timmar hos Bree och Renesmee. Och Renesmee och Alecs band blev bara starkare och starkare för varje dag som gick – de lekte inte-nudda-mark, läste bok – de var nu inne på andra samurajens döttrar boken – och massor av såna saker. Jag och Bree var med ibland men oftast så tittade vi bara på.

”Det är verkligen synd att Bree och Nessie måste dö...” sa han en dag, och han lät verkligen ledsen. Men så ställde han sig upp och kastade ett glas blod i marken. ”Nej!” sa han med en hög hot full röst. Jag vände mig långsamt om.

”Vad är det?” frågade jag försiktigt, om Alec var arg så var det inte bra att reta upp honom mer.

”De ska inte dö!” sa han och gjorde en hemskt arg grimas.

”Det är inte upp till oss. Men jag tycker verkligen som du...” mumlade jag och gick fram till honom och tog hans hand.

”Men vi måste försöka rädda dem...” viskade han. Jag suckade och kramade hans hand. Det var inte vanligt att Alec brydde sig så mycket, så jag måste ju försöka med honom.

”Vi kanske kan försöka.” sa jag och hans ansikte strålade. Jag kollade på klockan och såg att det var vid den tiden som vi brukade gå till Bree och Renesmee. Han såg att jag kollade på något bakom honom så han vände sig om för att kolla vad det var och såg klockan och log brett.

”Nessie time!” sa han log drog mig mot dörren.

”Nessie?” frågade jag förbryllat. Han bara skrockade.

”Renesmee time då.” sa han.

”Så ni är på smeknamnstadiet.” konstaterade jag. Han skattade och just när vi kom till deras dörr. Vakten ställde sig så klart upp men jag hade slutat märka det.

”Alec!” utbrast Renesmee när vi kom in i rummet och var på en tredjedels sekund i hans famn och han snurrade runt henne.

”Hej ditt lilla monster.” skrattade han. Jag log och gick och satte mig bredvid Bree i sängen.

”Hej du.” sa hon och la ifrån sig boken hon läste.

”Hej.” suckade jag och la mig ner i sängen.

”Vad tror du de ska hitta på idag?” frågade hon.

”Eh... inte-nudda-mark.” gissade jag.

”Alec ska vi leka inte-nudda-mark?” frågade Renesmee precis sekunden efter mig och jag och Bree skrattade.

”Men det är ju så få möbler här.” sa Alec. ”Jane? Är det okej om jag tar med mig Nessie och leker i vårt rum?” frågade Alec. Jag tvekade men de såg så söta ut.

”Snälla...” bad de på samma gång. Där brast min gräns.

”Okej då. Men låt henne inte gå någonstans.” varnade jag. Översättning: Låt henne inte lämna huset. Alec nickade som om han hade förstått budskapet.

”Kan ni inte följa med?” frågade Renesmee.

”Inte nu, Renesmee. Jag måste prata med din faster lite.” sa jag och log mot henne. Min snälla röst började komma tillbaka och det där var den snällaste rösten jag använt på väldigt, väldigt länge.

”Men gör som alla andra och säg Nessie!” sa hon innan hon och Alec försvann ut genom dörren.

”Jag måste prata med dig.” sa jag till Bree precis när de var utom hörhåll. Hon nickade långsamt. Jag suckade, visste inte riktigt hur jag skulle säga det.

”Vi måste snart åka tillbaka till Volterra.” sa jag och såg hur hennes ansikte blev ledset. ”Men, det är så att bara en av oss måste åka. Och jag ska se till så att det blir Alec. Om vi inte får er här ifrån först så” Hennes lös med en gång upp och var på väg att säga något. ”Låt mig prata klart. Om vi inte får er här ifrån så kommer Caius veta att vi planerar det. Så därför så kommer du och jag knåpa ihop något.” förklarade jag.

”Jag har en idé. Jag försökte planera en flykt innan jag visste att ni låg bakom allt.” sa hon och tystnade för att jag skulle få säga något, jag hade inte något att säga. Så hon fortsatte; ”Jag skulle skicka ett meddelande till Cullens så de skulle kunna rädda oss. Men jag kunde inte komma igenom väggen, men jag trodde att om jag verkligen konstaterade mig så kanske jag kunde komma igenom. Men jag var inte tillräckligt stark, så jag tog den där flaskan människoblod som du kom med...” förklarade hon.

”Men vi är långt ifrån Forks. Du hade inte kunnat skicka något till dem ändå.” förklarade jag för henne.

”Jag förstod det. Så jag skulle skicka ett meddelande till någon som jag kunde komma åt så han eller hon, människa eller vampyr, skulle kunna skicka det till dem.”

”Det hade nog funkat om inte Tim satt upp väggen. Den är ogenomtränglig. Och nu har han åkt till Volterra. Han måste inte vara närvarande för att väggen ska vara uppe.” mumlade jag fundersamt.

”Men, du kan ju beordra honom att ta bort den...” sa hon och tittade hoppfullt på mig.

”Det skulle jag kunna göra. Han måste ta order från mig och sen så kunde jag och Alec smuggla ut er. Men då måste jag få Aro att skicka hit honom.” sa jag. ”Jag ringer honom på en gång.” Jag reste mig upp och gick ut ur rummet innan Bree han stoppa mig. Jag slog Aros nummer.

”Hej min kära.” svarade han. ”Hur går det med uppdraget?” Jag hatade att ljuga för Aro men det här var nödvändigt för Caius.

”Allt går som planerat, mästare. Men jag skulle behöva lite hjälp.” svarade jag.

”Vad är det ni behöver? Ni kan få precis vad ni behöver.” sa han med sin irriterande ljusa röst, som han bara använde i vissa fall.

”Jag skulle behöva Tim, ers nåd. Jag är i ett stort behov av hans talang.” svarade jag hövligt.

”Självklart, jag skickar honom på en gång. Han är nog framme imorgon.” Sen la han på. Som vanligt utan något avsked.

”Hej då mästare.” mumlade jag till den döda linjen. Jag la ner mobilen i min ficka och gick in till Bree igen.

”Han är påväg.” sa jag och hon log.

”Bra. Men tänk om det inte funkar. Han kanske genom skjuter vår plan och skvallrar till Caius.”

”Det tror jag. Det är inte någon som vågar skvallra på mig.” sa jag och log brett. Hon skrattade kort.

”Nej jag förstår dem.” sa hon sen. Det påminde mig om vad jag gjort mot henne.

”Och du, jag är verkligen ledsen för att jag torterade dig i Juni. Jag brukar vara väldigt dramatisk, oftast. Speciellt personer jag inte gillar.” Det kändes bättre när jag fått be om ursäkt.

”Du tyckte inte om mig då.” sa hon. Jag grimaserade.

”Ledsen för det. Men nej, inte när du kom till Volterra heller. Inte förens nu faktiskt.” sa jag och tittade ner i täcket. Jag ville inte möta hennes blick.

”Du, det är okej. Jag gillade inte dig heller.” sa hon och tog min hand. Jag vågade titta upp och såg att hon log mot mig. Och jag besvarade leendet. Jag hörde hur en söt liten röst kom mot rummet och suckade.

”Nu kommer de tillbaka.” sa jag och Bree nickade.

”Det är kul att de tycker om varandra så mycket.” sa hon. Då var det min tur att nicka. Då öppnade Alec dörren.

”Gissa vem som vann?” frågade Renesmee.

”Nej. Inte kan det väl ha varit Alec. Han är alldeles för klumpig.” sa jag och flinade mot min bror som skrattade åt mig.

”Nej. Men jag skulle inte kalla mig klumpig.” sa han. Jag nickade.

”Det skulle jag.” Och jag skrattade.

”Tack då. Men nej jag vann inte. Det gjorde Nessie.” sa Alec.

”Alec förlorade mot en liten flicka som inte ens är 1 år!” sa jag.

”Hallå! Jag är tekniskt sett 8 och ett halvt.” rättade Nessie. Oj, det tog inte lång tid att vänja sig vid det namnet.

”Okej då. Men ändå.” sa jag och vi skrattade allihop.

---

Sooooo, what do you think?

 

Erika <3