In The Darkest Shadow kapitel 9
Bree
Jag såg honom. Tim. Han stod där hon flinade mot Jane. Och man märkte på honom att han tänkte skvallra på oss. Vilket bara betydde en sak,
Vi måste här ifrån! Senast imorgon!
”Förlåt Nessie.” mumlade Jane i hennes öra.
”Det gör inget.” viskade Nessie tillbaka. Jag log. Och så kände jag en hand som tog tag i min. Inte romantiskt utan vänskapligt. Det var Alec, och han log mot mig och jag log tillbaka. Jane och Nessie släppte varandra och gick fram till oss hand i hand.
”Alec, tack för att du inte lät mig skada Nessie.” sa Jane.
”Ingen skada skedd.” sa han. Men att döma av Janes ansikte så var det någon skada skedd. Sen vände hon sig mot mig och jag log mot henne. Sen så höjde hon armarna så de stod rakt ut. Jag log brett och kasade mig in i hennes famn.
”Förlåt.” viskade hon så bara jag hörde.
”Det är lugnt.” viskade jag tillbaka. Hon släppte mig och log lite halvdant.
”Jag måste snacka med dig, nu!” tänkte jag allvarligt till henne. Jag såg hur hon ryckte till lite av kraften i min röst (eller så var det att min röst bara dök upp i hennes huvud) men Alec satt på golvet med Nessie och läste bok så jag tvivlade på att han märkt något.
”Vad är det?” frågade hon.
”Vi kan inte vänta. Vi måste har ifrån ikväll!!”
”Mm. Jag vet. Men jag har en idé. Jag säger till alla – även om det in är så många – att de måste ut och jaga ikväll, för imorgon kommer de behöva all sin styrka. Även om det är en lögn. Sen så sticker vi.” tänkte hon enkelt.
”Snabbt och effektivt. Jag gillar det. Men om de inte tror dig?” Hon ryckte på axlarna i sitt huvud.
”Vi får väl bara hoppas. Och det är inte många som vågar säga nej till mig. Det ända problemet skulle kunna vara Tim. Men honom klarar vi lätt av.” Mer hann vi inte prata för Nessie kom fram till mig, hoppade upp i min famn och la handen på min kind.
”När vi kommer hem, kan Alec och Jane stanna hos oss då?” frågade hon på sitt egna, unika språk.
”Jag vet inte gumman. Men vi ska ta hand om det senare.” viskade jag och gnuggade min näsa mot hennes. Hon log brett.
”För det vill jag.” sa hon bestämt.
”Det vill jag med.” sa jag och låtsades vara henne. Det fick henne att skratta.
”Får vi också ta del av samtalet?” frågade Alec. Vi tittade på honom. Sen på varandra och sen på honom igen och sa samtidigt:
”Näää.” och lät som små barnungar. Det fick Jane att storma att skratt och Alec att se häpen ut. Vilket fick Nessie att skratta så tillslut hade jag inget val. Jag skrattade jag med.
Jane
Vi skrattade tillslut allihopa. Sättet Breesie (Mitt egna smeknamn på Bree och Nessie tillsammans) sa nä på och Alecs snopna min fick mig att skratta så jag tjöt. Men så började skratten avta och mina funderingar kom tillbaka.
Skulle de andra lyssna. Eller skulle de bara vägra och döda både mig, Alec och Breesie? Jane! Så får du inte tänka! Då kommer det gå precis så och hela skiten kommer gå åt skogen!! var det en lite mer rebellisk sida av mig som sa medans den andra, lite försiktiga sidan sa: Men ni måste vara förbereda på allt! Tänk ut en reservplan. Just nu, så tyckte jag bättre om den rebelliska sidan. Den hade rätt! Skulle jag bara oroa mig för allt kommer jag inte kunna vara fokuserad på vår uppgift. Och då kommer hela flykten gå åt shota hejti! Så vi slutar oroa oss och gör oss redo istället.
”Jag måste gå och göra en sak. Kommer snart tillbaka.” sa jag och gick mot dörren. Precis innan jag gick ut så skickade Bree ett meddelande till mitt huvud.
”Är det dax?” Jag nickade.
”Men vänta med att förbereda Alec och Nessie till jag är tillbaka. Och packa inte några saker!” sa jag och gick ut genom dörren.
”Pth. Som vadå?” var det sista hon tänkte innan hon lämna mitt huvud.
Utanför dörren så satt Jason och vaktade dörren. Och självklart så ställde han sig upp när jag kom.
”Jason, skulle du kunna vara snäll att samla alla i salongen? Jag måste prata med er.” sa jag och han nickade.
”Som ni önskar, Jane.” Sen var han borta.
”Så vad var det som hände där inne?” frågade Tim bakom mig. Jag borde inte vara förvånad över att han stod där. ”Och vad är det som du behöver prata med oss om?” la han till sen. Jag vände mig långsamt om. Och så log jag mot honom, jag behövde få honom att tro att vi var på samma sida om det här ska funka.
”Jag vet inte. Vad tror du hände? Du kan ju förklara din teori på väg till salongen?” sa jag och pekade mot korridoren påväg till salongen.
”Visst.” suckade han och började gå. Inte i mänskotakt men inte i vampyrfart heller. Utan något mellanting.
”Så, vad tror du hände?” frågade jag.
”Jag tror, att ni brottades” ups, jag visste inte att han sett så mycket. ”och sen så rev du lilla halvmänniskan så hon började blöda. Du tappade kontrollen så Alec bedövade dig så du inte kunde döda flickan. Sen så när du vaknade så blev du helt förtvivlad över vad du gjort och försökte att vinna tillbaka flickans förtroende. Vilket du verkade lyckas med.” Oj, han hade fått med allt i minsta detalj.
”Öh...” var det ända som kom ut ur min mun.
”Fick jag det rätt?” frågade han.
”Ja... men inte helt. Och de detaljerna kommer jag inte berätta.” det var en nödlögn.
”Och varför inte det?” frågade han hotfullt. Men jag svarade inte, för vi hade kommit fram till salongen där alla andra satt. Tim satte sig också i en av de stora fåtöljerna och jag ställde mig mitt i rummet. Och istället för att börja med en samma skit snack så gick jag rakt på sak.
”Ni måste ut och jaga allihop idag.” sa jag och man såg förvåningen i alla deras ansikten.
”Varför?” frågade Gina.
”För att ni måste ha er fulla styrka imorgon.” sa jag till henne. Gud vad svårt det var att ljuga för dem! De var ju som min egna familj. Men jag tyckte bättre om Bree och Nessie. Så det här var nödvändigt.
”Varför då?” frågade Josef. Jag suckade och tittade på honom.
”Men herre gud! Sluta fråga saker och gör som jag säger! Allihop. Och ni måste gå nu!” sa jag och tittade på Tim. För det sista var menat till honom. Han bara tittade på mig med smala ögon. Han visste precis vad jag höll på mig. Tror jag i alla fall, men vi får hoppas att han inte gjorde något för att stoppa oss. Men han gjorde ingenting för att stoppa mig utan gick lydigt ut genom dörren och de andra följde hans exempel. Och jag själv följde efter för att se till att de verkligen gick. Och det gjorde dem.
Så fort de var utanför huset och så de inte kunde se in genom fönsterna så svischade jag runt i huset för att plocka ihop allt vi skulle behöva ha för att komma till Forks och Cullen klanen. Mat och vatten till Nessie, blod (både djur och människoblod), kläder. Allt samlat i en liten – men rymlig – ryggsäck. När jag var klar efter några minuter så gick jag in till Nessie, Alec och Bree.
”Alec, ta på Nessie den här.” sa jag stressat och slängde en varm jacka till honom. Han såg väldigt förvirrad och förvånad ut men gjorde som jag sa.
”Ta på henne de här också. Och ta på dig det här själv.” Jag ställde två par vandrarkängor och en jacka bredvid honom också när jag gick bort till Bree. Hon såg minst lika stressad ut som jag kände mig. Jag tog upp en jacka och ett par kängor till henne också. Om vi skulle behöva låsas vara människor så skulle det här komma till pass. Sen tog jag upp de gröna kontaktlinserna och kastade ett par till Alec, som såklart fångade dem, och satte på mig mina egna. Sen var vi klara.
”Bree, du tar Nessie. Alec du får bära den här.” sa jag och räckte över ryggsäcken till honom.
”Bree, vart ska vi?” frågade Nessie Bree på väg till dörren. Men Bree hann inte svara för jag gjorde det först.
”Vi ska hem Nessie.” sa jag och öppnade dörren. Och där stod den mest otrevliga överraskningen jag någonsin kunde få. Mina muskler frös till is. Mer än vad de redan var.
Bree
Tim. Hur kunde han göra så här mot Jane och Alec?
”Nä det tror jag inte Jane.” sa han hotfullt. Jane morrade och gjorde ett utfall mot Tim men två meter ifrån så hoppade hon – såklart – i hans dumma vägg.
”A-a-a Jane. Så där ska man inte göra.” sa han och skakade ogillande på fingret.
”Vad håller du på med Tim?” röt Alec som kommit fram för att hjälpa sin syster upp. Hon såg helt förkrossad ut. Tim lutade lite på huvudet.
”Vad tror du själv, käre Alec?”
”Du ska för i helvete inte komma undan med det här.” fräste jag till honom och ställde mig bredvid Alec.
”Jo. Tänk för att jag nog kommer det. Och Caius blir nog väldigt glad när jag kommer med er hem till Volterra. Så kan han avrätta er allihop och skylla på de där parasiterna Cullens.”
”Hur vågar du kalla dem för parasiter.” sa Jane tyst.
”Ursäkta mig?” frågade Tim, även han hade ju hört varenda ord.
”Hur vågar du kalla dem för parasiter!” skrek hon och hoppade upp på fötterna och försökte klösa sig igenom väggen. Vilket påminde mig om första gången jag mött den. Tim skrattade.
”Åh. Du är rolig du. Synd att ni alla snart ska dö.” skrockade han.
”Inte om vi för ha ett finger med i spelet.” sa en röst som lät som en ängel.
Extra lång ^^ Men någon som vill dela med sig av sina tankar?
/Erika
Lika bra som vanligt, ofc. :)
Åhh, vem är det som har "ängla" rösten, hoppas det är någon från cullens!!
Hare gött /Maja<3
Skit bra som vanligt :)
