Brees Second Chance

Japp. Nu har jag skrivit klart Epilogen till Brees Second Chanse. Sen är det dags för uppföljaren som jag tror ska heta The love of The Cullens. Jag vet att det är lite som Johanna som var med i novell-tävlingens The Love men ändå. Johanna, om du tycker det är för likt, säg till.

Men kapitlet är ovanligt långt och det börjar på sidan 41 i Så länge vi båda andas på rad 12 när Alice går iväg för att ta på sig sin klänning. Aja. Det är nog allt ni behöver veta. Jag har gått efter boken i det här kapitlet så jag har INTE hittat på handligen själv och inte alla saker som de säger heller! Jag påstår inte heller att det är jag som har skrivit allt!

---

Alice kom ner springandes för trappan med en klänning som såg ut som ett vattenfall i silver som rann ner för hennes kropp. En likadan klänning som jag snart skulle behöva ta på mig.

”Alice? Måste jag ha den här fåniga smokingen?”, klagade Embry. Alice suckade.

”Hur många gånger måste jag säga det? Ja! Man måste vara uppklädd på ett bröllop! Man kan inte ha en ganska ren t-shirt och ett par slitna shorts!”, Embry hade klagat sen han fick reda på att han blev tvungen att ha på sig smoking på bröllopet.

”Men jag ser ju så dum ut i den här!”, Embry bara fortsatte att klaga. Alice suckade, ignorerade Embry och vände sig till mig.

”Kan du hjälpa mig med Bella? Och sen så måste du ta och göra dig i ordning...”, jag tittade ner på mina mjukisbyxor och min tröja som jag lånat av Embry.

”Ja... Jo... Kanske det.”, hon skrattade sitt klingande skratt och drog med mig upp för trappan in i hennes och Jaspers rum.

Bella stog där inne med sin gudomligt vackra brudklänning på sig.

”Alice... Wow.”, andades Bella.

”Äh, det här är ingenting. Ingen kommer att kolla på mig idag. Inte när du befinner dig i samma rum. Men kom nu Bree, du måste få på dig din klänning.”, jag suckade.

”Allright. Vad du vill.”, hon drog med mig till hennes garderob och tog fram en galge med min klänning på. Den var precis likadan som Alices. Jag hade fått testa den igår och den var faktiskt rätt fin. Men som Alice sa, ingen skulle kolla på mig idag. Inte när Bella var i samma rum. Jag drog på mig klänningen, den satt såklart perfekt. Vi gick ut till Bella igen som drog efter andan när hon såg oss.

”Ni ser ut som... två små änglar som kommit ner från himmelen.”, viskade hon. Vi log båda två och snurrade runt.

”Tack. Men om vi är änglar så är du Afrodite själv.”, sa jag. Bella rodnade. Det knackade på dörren. Det var Renée, Bellas mamma.

”Åh, Bella!”, pep hon och brast nästan i gråt innan hon ens kommit in genom dörren. ”Åh, älskling, du är så vacker! Åh, nu börjar jag gråta. Alice, du är helt fantastisk! Du och Esme borde börja jobba som bröllops arrangörer. Var hittade den här klänningen? Den är ju makalös! Så smakfull och elegant! Bella, det ser ut som om du just har klivit ut ur en Austen-filmatisering. Vilken kreativ idé, att låta temat kretsa kring Bellas ring. Så romantiskt! Tänk att den där ringen har funnits i släkten sen artonhundratalet!”, jag hörde hur någon kom upp från trappan och mot Alice rum. Det var Charlie.

”Renée, Esme säger att det är dags för dig att komma ner.”, sa han.

”Nämen, Charlie. Så stilig du är!”, Renée lät chockad och Charlie svarade vresigt.

”Alice la vantarna på mig.”

”Är det redan dags?”, Renées röst var bara ett svagt mummel. ”Det har gått så fort, jag känner mig yr.”, jag log. Jag kände på mig att Bella kände likadant.

”Ge mig en kram innan jag går ner. Men var försiktig. Vi vill ju inte att något ska gå sönder.”, Renée gick fram till Bella och gav henne en kram och gick sen mot dörren men innan hon han ut hejdade hon sig.

”Åh, jösses. Jag glömde nästan! Charlie, var är asken?”, Charlie rotade i sina fickor och fick upp en fin liten ask i vitt som han gav till Renée. Hon öppnade locket och gav den till Bella och sa;

”Något blått.”

”Och något gammalt. De tillhörde din farmor.”, la Charlie till. ”Vi lät en juvelerare byta ut de falska stenarna till safirer.”, jag såg hade varit hemma hos Charlie och Bella igår och då hade Charlie visat mig vad som låg i asken. Två stycken tunga (enligt människor) silverkammar. Med komplicerade mönster med inbäddade safirer.

”Mamma, pappa... ni borde inte ha...”, stammade Bella, tydligen väldigt rörd.

”Alice lät oss inte göra något annat. Så fort vi försökte så slet hon nästan strupen av oss.”, Bella började fnittra rätt hysteriskt. En liten fnittring smög ut ur min mun. Alice bara log medans hon satte kammarna i Bellas hår.

”Något gammalt, något blått.”, sa hon fundersamt. ”Och klänningen är ny... så här har du.”, hon kastade ett vitt strumpeband till Bella som fångade det lite klumpigt.

”Det är mitt och jag vill ha tillbaka det.”, sa Alice och Bella rodnade.

”Då så. Lite färg – det var allt du behövde. Det är nu att betrakta som perfekt.”, sa Alice och log belåtet innan hon vände sig mor Charlie och Renée. ”Renée, du måste gå ner och Charlie, kan du hämta blommorna är du snäll?”, Charlie nickade och gick ut ur rummet.

”Ja, madam.”, sa Renée och gav Bella en slängkyss innan hon gick ner. Alice böjde sig ner och tog på Bella strumpebandet som drog efter andan när Alice gjorde någon under hennes kjol. Jag log och sa.

”Alice? Jag går ut och tar lite luft.”

”Du kommer få sällskap.”, mumlade hon under klänningen. Jag log och undrade vem det skulle vara. Jag gick ut på en av de många balkongerna och tittade ut över skogen. Jag hörde hur bäcken strömmade några hundra meter bort och en räv smög runt huset på jakt efter ett byte.

”Visst är det vackert?”, sa Diego bredvid mig. Jag hade inte märkt att han kommit. Jag och Diego hade byggt upp en ny relation sen den där eftermiddagen i skogen. En väldigt, väldigt stark vänskap. Han var min bror.

”Ja.”, jag vände mig mot honom. Han var klädd i en fin benvit kostym. En röd näsduk stack upp ur hans bröstficka och han hade ett par bruna kontaktlinser. Man kunde ju inte ha röda ögon på ett bröllop där två tredjedelar av gästerna var människor. Jag hade också ett par kontaktlinser, även om mina ögon var så gott som gyllengula nu så hade jag på mig ett par gyllengula linser.

”Har du varit inne hos Bella?”, frågade han.

”Ja. Hon är väldigt vacker. Och Alice generar henne genom att sätta på henne ett strumpeband.”, vi skrattade.

”Du kanske borde gå ner. Alice sa att det snart skulle börja.”, sa jag. Han nickade.

”Vi ses sen va?”, jag nickade och han gick ut och jag följde efter. Alice stog vid trappan och väntade.

”Där är du ju Bree! Kom nu vi ska gå ner.”, Rosalie började spela Wagners bröllops marsch. Jag och Alice började långsamt gå ner för trappan. Tätt följda av Bella och Charlie.

”Låt mig inte ramla, pappa.”, viskade Bella till Charlie och jag behövde anstränga mig för att inte skratta. När vi kom ner för trappan så ställde alla gäster sig upp och tittade på oss. Eller inte på oss, utan på Bella. Hon var verkligen makalöst vacker. När vi kommit fram till altaret ställde jag och Alice på våra platser bredvid Carlisle och Charlie tog Bellas hand, kysste den och la den sen i Edwards. Mr Weber började prata men jag lyssnade bara med ett öra. Istället försökte jag se vilka av gästerna jag kände igen. Seth Clearwater, en av varulvarna, var där med sin mamma och Jacobs pappa Billy. Embry satt bredvid dem också, han log mot mig och jag log tillbaka. Det var också fem vampyrer där, Tanya, Kate, Irina, Eleazar och Carmen. Jag hade träffat dem igår och de var trevliga. Gick på samma diet som vi och var väldigt varma och välkomnande mot mig. Jag kände ju också igen min familj. Esme, Emmett, Rosalie – som hade lämnat pianot – Jasper, Diego, Fred och Kalyn. Och så hade vi ju Bellas familj, Renée, Phil och Charlie. Renées tårar strömmade vilt och jag såg hur några tårar rann ner från Charlies kind också. Jag vände min blick mot Edward och Bella igen. Bella grät och viskade nästan ohörbart för en människa.

”Ja.”, Och blinkade bort sina tårar. Mr Weber frågade Edward.

”Ja.”, sa han med sin klingande röst. Sen tog han hennes ansikte ömt mellan sina händer och kysste henne. Bella bara grät mer och alla gästerna ställde sig upp och applåderade. Någon busvisslade. När hans läppar lämnat hennes så tittade hon på honom och slängde armarna runt hans hals och han kysste henne mjukt. De gick ner från altaret och Renée var först framme för att krama Bella. Hon gick från famn till famn och tillslut orkade jag inte kolla på mer så jag gick ner till Embry som just lämnat hennes famn. Jag tog hans hand och ställde mig bredvid honom.

”Hej där snygging.”, jag log och ställde mig på tå för att kunna pussa honom på läpparna.

”Hej på dig själv din stilfulla hund.”

”Shhhh.... det där är hemligheter.”, viskade han med ett flin.

”Jag vet.”, flinade jag tillbaka.

”Åh. Jag tror att de ska skära upp tårtan, skynda dig så kanske vi hinner få en bit.”, sa han ivrigt och började dra med mig mot folksamlingen.

”Du får min.”, mumlade jag. Han skrattade. Resten av kvällen fortsatte som ett vanligt bröllop. De matade varandra med tårta, Bella kastade buketten på en av hennes mänskliga vänner som jag inte visste namnet på och Emmett och Jasper fick sig ett gott skratt när Edward tog av Bella strumpebandet med tänderna och kastade det på en annan av Bellas kompisar. Sen var det bröllopsvalsen som var på tur. När alla hade tittat och fotat tillräckligt så började även andra par också dansa. Embry tog min hand och förde ut mig på golvet. Jag visste att han var en väldigt duktig dansare. Han snurrade runt med mig väldigt avslappnat men ändå elegant. När musiken bytte melodi så var det någon som knackade på min axel. Diego.

”Får jag låna din dam ett tag?”, frågade han Embry. Jag var verkligen förvånad över hur bra de kom överens även fast jag hade valt Embry framför Diego. Embry log och gav honom min hand. Han började föra mig i takt med musiken och jag måste medge att han var en väldigt duktig dansare.

”Du är verkligen vacker ikväll. Jag glömde säga det förut.”, viskade han i mitt öra.

”Du är också väldigt stilig du med.”, viskade jag tillbaka. Han skrockade.

”Vi ska nog inte jämföra. Men tack.”, jag log. Diego var verkligen... det finns inte ord för att beskriva honom. När musiken tog slut så var det Emmett som blev min danspartner. Sen efter nästa, Carlisle. Sen, Jasper. Några av Bellas mänskliga kompisar ville dansa med mig också och jag tackade artigt ja. Charlie fick sig en dans också. Sen var det brudgummen som fick föra mig.

”Grattis får man väl säga.”, sa jag till honom. Han skrattade.

”Tack. Har du trevligt?”, jag nickade.

”Ja. Den där Mike var ju väldigt... pratsam.” muttrade jag.

”Ja, jag gillar inte riktigt Mike...”, det gjorde han verkligen inte så sur ut som han såg ut när man nämnde honom. En dov morrning steg upp hur hans hals.

”Vad?”, frågade jag.

”Jag skulle aldrig lämnat dem ensamma.”, sen släppte han mig och gick snabbt iväg. Jag följde efter och drog med mig Embry som stog och pratade med Seth. Han såg förvånat på mig men följde lydigt med. Seth kom också med.

”Bella! Har du tappat förståndet! Så korkad kan du väl bara inte vara! Säg att du skämtar!”, sa en röst en bit bort. Embry hade också hört den.

”Jacob.”, flämtade han.

”Sluta, Jake!”, sa Bella. Edward hade tydligen kommit fram till dem.

”Släpp henne.”, Det var nästan så att jag stannade till av förvåning. Jag hade aldrig hört Edward så kall och hård. Någon morrade bakom Jacob som vi nu kommit fram till.

”Jake. Släpp henne.”, sa Embry.

”Du har tappat greppet!”, fyllde Seth i. Jacob stog helt stilla, som om han tappat rörelseförmågan.

”Du gör henne illa!”, viskade Seth och Embry samtidigt. Även om Embry sa det lite högre och klarare.

”Släpp henne.”, sa jag.

”Nu!”, fräste Edward. Jacob vände blicken mot mig. Han såg hotfullt mot mig och tittade minst lika hotfullt tillbaka. När Jacob började skaka ännu mer så morrade Embry högt. Jacobs blick vandrade mellan mig och Embry, tills han släppte Bella. Edward tog Bellas händer istället och smekte dem lätt för att få tillbaka blodcirkulationen samtidigt som han lyfte iväg Bella flera meter från oss. Bella stog bakom honom. Mellan Edward och Jacob stog det en stor svart varg och en chokladbrun. Jacob stirrade på mig.

”Så det är du som är Bree som man alltid hör om i Embry tankar.”, fräste han.

”Du Jake. Vi går.”, sa Embry och han och Seth började dra i honom. Jacob kollade på Edward igen.

”Jag ska döda dig.”, sa han. Hans röst var så full av hat så det bara var en viskning. ”Jag ska göra det själv! Jag gör det nu!”, Hans kropp började själva till som i kramper. Den svarta vargen morrade.

”Flytta på dig Seth. Embry du också.”, väste Edward. Seth och Embry bara fortsatte dra i den skakande Jacob.

”Jake. Lägg ner. Vi går nu.”, sa Embry. Den stora svarta vargen började knuffa på Jacob med sitt stora huvud. Den bruna vargen tittade på Bella.

”Förlåt.”, viskade hon.

”Faran är över nu Bella.”, sa Edward lugnande. Vargen tittade på Edward med en inte så glad blick. Edward nickade och vargen frustade och sprang in i skogen.

”Då så.”, sa Edward, mest för sig själv. ”Ska vi gå tillbaka till festen?”, Bella nickade. Edward tittade på mig.

”Jag... jag måste se hur det gick för Embry.”, sa jag och han nickade och började gå med Bella tillbaka mot ljuset. Jag började gå in i skogen, lyssnandes efter Embrys hjärtslag. Jag hade lärt mig känna igen just hans. När jag hittade dem så började jag följa ljudet. Han stog och försökte prata med den svarta vargen. Men han hade inte skiftat form. Jag gick fram emot dem. När de kände lukten av mig så tystnade dem. Jag log oskyldigt mot dem.

”Jag ville bara veta att du var okej.”, sa jag och han log mot mig.

”Jag är okej. Smokingen också.”, Jag skrattade lite kort. Sen tänkte jag på en sak.

”Oj, jag kanske avbröt ett samtal... jag ska nog gå igen.”, sa jag och började gå mot huset igen.

”Nej vänta.”, Jag vände mig om mot Embry igen. ”Det var inte mycket till samtal. Jag visste inte vad Sam här sa. Och jag vill inte ta av mig smokingen, jag kommer inte få på mig den igen.”, sa han och rodnade. Jag log mot honom.

”Ni kanske behöver låna min gåva? Jag behöver inte lyssna.”, Den stora vargen – Sam – nickade. Jag låt dem samtala med hjälp av mig. Sen så sa Embry,

”Vi är klara nu.”, jag kapade kontakten och Sam sprang iväg. Embry kom fram och tog min hand och vi började gå tillbaka mot huset.

”Det där var obehagligt.”, suckade han när vi gått ett tag.

”Ja. Hur kommer det bli med honom? Kommer han bli okej?”, frågade jag.

”Jag tror det. Eller jag hoppas, det bästa skulle vara om han präglades.”, Embry ville inte visa det men jag visste att han var orolig för sin bästa vän. Jag stannade och tog hans andra hand också.

”Du. Han kommer bli okej. Jag vet inte hur men jag bara vet det. Du behöver inte vara orolig.”, sen la jag armarna rund hans hals och förde mina läppar mot hans, och innan jag nuddade så såg jag att han log. När vi tillslut släppte varandra så började vi gå igen. Vi sa inte något. Bara gick, hand i hand. När vi kom så nära platsen med alla människor skulle kunna se oss om de kollade. Men ingen kollade hitåt. Ingen hade sett det som nyss hänt. Alla dansade och var glada. Bella dansade med Emmett och de såg ut att ha roligt. Embry tog min arm och började dans med mig mot dansgolvet. Jag skrattade, smart. Som om vi hade dansat tillsammans hela tiden. Aldrig slutat. Resten av kvällen fortsatte så. Jag dansade med de flesta. Mest med Embry. Mitt uppe i en dans med Carlisle så ropade Alice.

”Bella! Det är dags!”, Bella – som stog och kysste Edward – bara ignorerade henne, precis som Edward.

”Vill ni missa ert plan?”, frågade Alice som hade gått fram till brudparet. ”Ni får säkert en underbar smekmånad ute på flygplatsen i väntan på nästa.”

Edward vände lite på huvudet för att mumla.

”Försvinn, Alice.”, en människa hade inte hört det men jag hade svårt att hålla mig för skratt.

”Bella, vill du ha på dig den där klänningen på planet?”, hade jag varit Edward hade jag slagit till Alice vid det här laget. Alice morrade, men så lågt så att inte en människa hörde.

”Jag berättar för henne vart ni ska, Edward. Jag gör det.”, han slutade kyssa sin fru och tittade surt på Alice.

”För att vara så liten är du enormt irriterande.”, muttrade han, vilket fick mig att skratta.

”Jag valde inte ut den perfekta reseklänningen för ingenting.”, snäste hon tillbaka.

”Följ med mig Bella.”, fortsatte hon. Bella stretade emot och ställde sig på tå för att kyssa Edward igen. Alice suckade och drog med sig Bella just som hennes läppar skulle nudda Edward och hon snubblade till och gav ifrån sig ett litet. ”Åh.” Några – där ibland jag och Embry – skrockade samtidigt som Alice drog med sig Bella upp för trappen och in i huset. Gästerna började mingla igen och utan att de märkte något så rörde alla sig in mot huset. När Bella kom ner igen så hade Edward gått och bytt om till ett par lång byxor och en grå skjorta. Bella tog hans hand och viskade något till honom. Något om hennes pappa. Edward nickade bort mot där Charlie stog och Bella började gå dit. Efter som jag inte ville veta vad de pratade om så jag lyssnade inte. När Bella gick tillbaka till Edward så bildade vi gäster en väg åt dem till ytterdörren. Vi hurrade och applåderade när de kysstes på tröskeln och sprang ut till bilen som Jasper kört fram i ett regn av risgryn. Det mesta landade en bit ifrån dem men Emmett och Jasper träffade alltid. När Bella satt sig i bilen vevade hon ner rutan, vinkade och ropade till oss.

”Jag älskar er!”, vi jublade ännu mer när Edward körde iväg och de försvann ut in i skogen. Jag hängde kvar på trappan ett tag och just när jag skulle gå in så hördes ett plågat skri. Jacob.

 

Alice klickade i ett glas när alla kommit in där hon stog på det upphöjda altaret.

”Okej. Ni är säkert nyfikna på vart Bella och Edward ska åka någonstans?”, alla mumlade instämmande. ”Då tycker jag min älskade mor, Esme, och min älskade far, Carlisle, ska komma upp hit och berätta det.”, alla applåderade och Esme och Carlisle ställde sig upp.

”När vi gifte oss för hundra år sen så fick min älskade fru en väldigt udda present.”, sa Carlisle. Alla skrattade när de sa det där om hundra år sen. De trodde det var ett skämt. Så var det ju inte. Det var ju nästan hundra år sen de gifte sig. Det var i alla fall åttio år sen.

”Jag fick en ö. Och det är dit de ska. Till Isle Esme utanför syd Amerika.”, sa Esme. Gästerna satt i chock. Sen började de prata om hur roligt det var för dem att få åka dit. Jag bara satt och log.

---

Så vad tycker ni om slutet på Brees Second Chanse?

 

/Erika