Brees Second Chance

Jag tog ut mina väskor ur bakluckan och bar upp dem på mitt rum. Där la jag in alla kläder i garderoben och böckerna på sin plast i bokhyllan och allt annat på sin plats. När jag är klar så lägger jag mig på sängen. Jag måste verkligen tänka över mitt killproblem. Det som skulle bli svårast att göra är att säga det till den som det inte blir. Hur skulle jag göra det? Förmodligen skulle jag nog bara säga det och sen bara gå. Men det är såna saker som bara händer man kan inte bestämma hur det ska gå till. Det knackade på dörren, ett hjärta dukade onaturligt fort.

”Kom in.”, mumlade jag. Han öppnade dörren och gick in och la sig på andra sidan i sängen.

”Hej.”, sa jag och vände mig mot honom.

”Hej.”, viskade han. Jag makade mig lite närmare honom, men ändå inte för nära. Tänk om någon skulle komma in. Det var ju bara Edward, Alice och Bella som visste om mina killproblem. Och jag hade inte någon plan på att berätta det för resten av familjen på ett tag.

”Hur är det?”, frågade jag.

”Okej.”, mumlade han och tog tag i en av mina hår lockar och snurrade den runt sitt finger. ”Kan du lova mig en sak?”, frågade han när han snurrat mitt hår runt sitt finger några gånger.

”Kanske.”, mumlade jag.

”Lämna mig aldrig för att dö igen. Du får sticka var du vill med Diego för då vet jag i alla fall att du är säker. Men åk aldrig iväg för att dö.”, sa han och slutade snurra mitt hår.

”Jag lovar.”, sa jag tyst. Han log.

”Bra.”, Han kollade på klockan som satt på väggen och han hoppade upp ur sängen direkt. ”Shit! Jag måste gå. Jag ska patrullera...”, sa han.

”Åh. Okej, men kommer du tillbaka sen?”, frågade jag. Han log och nickade, sen var han borta. Jag suckade. Han var ju bara för perfekt. Jag kunde ju bara inte krossa hans rena hjärta genom att välja Diego. Det kunde jag bara inte. Men Diego, han var ju lika perfekt han. Jag kunde inte krossa hans hjärta – även om det inte slog – heller. Åh helvete va det här skulle bli svårt. Jag måste ta en promenad, det hade ju hjälpt när vi skulle rädda Diego. Så jag gick ner till köket där Esme stog och lagade mat.

”Bella är fortfarande kvar va?”, frågade jag. Esme nickade.

”Ja. Embry gick va?”, frågade hon.

”Ja, han skulle patrullera.”, Jag suckade, jag gillade inte när han behövde göra sina plikter i flocken. Då kunde han ju inte vara med mig.

”Bree? Kan du lova en sak?”, frågade Esme. Ett till löfte. Yay.

”Eller det är två saker.”, sa hon och la ner stekspaden och vände sig mot mig.

”Visst. Jag kan lova dig tusen saker om du vill.”, sa jag och log mot henne. Hon log tillbaka.

”Nej då gumman. Det räcker med två. För det första, lova att aldrig mer föröka ta livet av dig.”, hon såg så ledsen ut så jag gick fram och gav henne en kram. Hon kramade tillbaka.

”Jag lovar Esme.”, viskade jag i hennes öra.

”Och för det andra. Som inte precis är ett löfte, snarare en önskan.”, hon tystnade och verkade tänka över vad hon skulle säga.

”Vem av Diego och Embry du väljer så kan ni väl i alla fall bo här, eller i närheten i alla fall. Jag vill kunna träffa dig ibland förstår du.”, Wow. Hur visste hon allt det där. Jag har inte sagt något om det, Bella skulle aldrig göra det. Inte Edward eller Alice heller. Men vem kan då ha sagt något? Ingen annan visste. Esme verkade se hur förvånad jag blev.

”Jag ser nog hur du tittar på dem. Det är en sak man inte kan gå miste om, du älskar dem båda. Precis som Bella älskade båda Jacob och Edward. Älskar, antar jag. Och jag vet hur mycket de älskar dig. Varken Diego eller Embry kunde inte sitta stilla på väg till Volterra. Embry skakade som om han skulle förvandlas, det hade han nog gjort om inte Jasper hade lugnat ner honom. Och Diego skakade han också, men han skulle nog slå söner något om inte Jasper hjälpt till. De älskar dig Bree. Och du älskar dem. Men du kan inte få båda. Det vet du.”, Vilken föreläsning. Jag nickade.

”Jag vet Esme. Men jag vet inte vem. Jag ska gå på en promenad. Jag kommer snart tillbaka.”, sa jag, hon nickade och jag gick ut. Utan att jag riktigt visste vart jag ville gå så gick jag. Jag bara gick och gick i mänskligt takt. När jag var ensam och inte hade bråttom tyckte jag bättre om mänsklighet. Jag gick och gick och gick. När det började skymma så vände jag och började gå hem. Jag jagade lite, fällde tre hjortar och en räv. Det gjorde mig stark och klar i huvudet. Nu skulle jag nog klara av att berätta vem jag väljer. När jag var ungefär 2 kilometer från vårt hus hörde jag... snyftningar. Vem är så här lågt ut i skogen och gråter? Jag tog ett djupt andetag och försökte lukta mig till vem det var. När jag kände lukten stelnade alla muskler till och jag morrade lågt. Vampyr. Jag gick långsamt mot den som snyftade. När jag rundade ett träd såg jag henne. En lång tjej med kastanjebrunt hår och kritvit hud. Nog i cirka 18 eller 19 års åldern. Hon stog med ryggen mot mig så jag gick fram mot henne och när jag var cirka en meter bakom så harklade jag mig. Hon vände sig om stirrade på mig med ett par blodröda ögon.

”Vem är du?”, frågade hon med en klingande röst.

”Jag heter Bree. Bree Cullen. Vem är du?”, frågade jag vänligt. Hon var definitivt en nyfödd och hade inte en aning om vem hon var eller vad hon hade blivit.

”Jag heter Whitney. Whitney Norington. Samma efternamn som amiralen i Pirates of The Caribbean jag vet. Men var gör du här? Vi är mitt ute i en skog och dina kläder verkar inte vara precis passande vandrings kläder...”, sa hon. Jag kollade ner på mig själv. Nej inte precis vandringskläder. Jag hade på mig en kort kjol, en skinnjacka och ett par högklackade stövlar.

”Öh... nej, jag var på en promenad. Jag bor inte så långt här i från. Kom med hem till mig så ska jag hjälpa dig med elden i halsen.”, Hon såg as förvånad ut.

”Den har jag inte sagt något om. Hur visste du...?”

”Vi är lika. Jag har också haft en brinnande strupe. Man förstår verkligen ingen ting. Därför ska du följa med mig. Men jag ska bara ringa ett samtal först. Vänta här.”, sa jag och gick en bit bort och kallade på Edward i tankarna.

”Edward? Edward hör du mig?”

”Jag hör dig Bree.”

”Bra. Bella måste åka. Jag tar med mig en nyfödd hem.”, sen kapade jag kontakten och gick tillbaka till Whitney. Hon såg jätte förvirrad ut.

”Du-du skulle ju ringa ett samtal. I-inte bara stå stilla.”, stammade hon.

”Jag har mitt egna sätt att ringa på.”, mumlade jag. ”Hoppa upp på min rygg.”, jag vände mig om och kände hur hon tvekade men tillslut så hoppade hon upp på min rygg. Och jag sprang. Whitney flämtade till av förvåning när hon såg vilken fart jag sprang med. Vi var hemma på bara någon minut. Bellas pickup var inte där så Edward måste ha gjort som jag sagt och kört hem henne. Jag släppte ner Whitney och gick in. Hon tvekade men följde sen med mig in. Familjen var samlade i köket. Jag stannade i dörröppningen och Whitney ställde sig bredvid mig.

”Det här är Whitney. Whitney, det här är in familj.”, sa jag. Alla mumlade hej och Carlisle steg fram och skakade Whitneys hand.

”Välkommen Whitney.”, han tittade på mig och hans ögon frågade Vet hon något? Jag skakade på huvudet och han nickade och log mot Whitney igen.

”Vill du veta lite om ditt nya liv?”, frågade han. Whitney nickade. ”Följ med upp på mitt kontor så ska jag förklara.”, Carlisle gjorde en gest mot trappan.

”Är det okej om Bree följer med?”, frågade Whitney osäkert.

”Självkart.”, sa Carlisle. Jag kände hur Whitney litade mer på mig än på Carlisle och det var därför som hon ville att jag skulle följa med. Vi gick upp på Carlisles kontor och vi satte oss i varsin stol medans Carlisle stog.

”Okej. Jag ska gå rakt på sak. Du har blivit en vampyr”, Whitney flämtade till och jag tog hennes hand och kramade den. ”och den där elden i strupen. Det är blodtörst.”, Whitney nickade långsamt.

”Det... det är mycket att ta in.”, viskade hon.

”Jag vet. Och det bli bättre om du får i dig lite blod. Jag ska hämta lite åt dig.”, log Carlisle och gick ut ur rummet. Whitney kollade på mig.

”Visste du vad jag var?” frågade hon. Jag nickade.

”Från första gången jag såg dig.”

”Hur?”, viskade hon.

”Ja för det första så luktar du som en vampyr och för det andra så har du röda ögon och kritvit hud.”, Jag höjde min arm och visade. Vår hud var precis lika vit. Hon flämtade till och jag reste mig upp och drog henne med mig till den stora spegeln. Hon drog efter andan när hon såg sig själv.

”Och för det tredje så var jag som du för inte så länge sen. En nyfödd vampyr.”, sa jag och log mot henne.

”Så vacker jag är.”, viskade hon. Mitt leende blev ännu bredare. Just då kom Carlisle tillbaka med en blodpåse. Whitney var på ett ögonblick framme vid Carlisle och slet påsen ur hans hand, slet upp den med tänderna och sörplade i sig blodet. Hon stönade till av njutning. När påsen var slut så skakade hon argt på den, sen tittade hon på Carlisle.

”Det där är den ända du får idag. Nu ska du med och jaga så som vi gör.”, sa han och log. ”Bree ska du följa med?”, frågade han mig. Jag skakade på huvudet.

”Nej jag jagade på min promenad. Ta med Fred och Kalyn istället. Och kanske Edward och Alice.”, han nickade och förde med sig Whitney ut. Jag suckade. Nu måste det hända. Jag måste säga till dem. Jag tog upp min mobil och skickade iväg ett sms till Embry och Diego.

Baseball ängen om 10.

Sen gick jag ner. Nu skulle det bli gjort. Jag hade inte något att göra så jag gick bort ängen och väntade. De kom precis samtidigt. De klev ut ur skogen och gick fram till mig. Jag tog ett djup andetag och log lite mot dem.

---

Näst sista kapitlet är väl värld en kommentar?

 

 

/Erika