Brees Second Chanse Kapitel 17 - Hemma igen
När vi kommit ut var det kväll och solen hade gått ner. De två bilarna som de stulit stog ute på torget. Jag satte mig i en av dem med Alice, Jasper, Embry och Diego. Alice och Jasper satt fram medans jag satt mellan Embry och Diego där bak. Jag kände att båda två ville prata med mig om det som hänt.
”Jag blev hjärntvättad.”, sa jag kort när vi var på väg tillbaka till Florens. Esme hade beställt ett hotellrum till oss där.
”Men varför såg jag det då inte? Jag kollade efter allt du gjorde.”, sa Alice.
”Jag vet inte.”, Jag suckade. Alice såg verkligen inte glad ut, Jasper tog Alice hand för att trösta henne. Jag hade dock en liiiiiiten aning om att han använde sin gåva för att hjälpa henne slappna av för hon såg med ens mycket gladare ut.
”Så har jag fattat det här rätt? En helt okänd vampyr som du träffade på i Paris har alltså hjärntvättat dig och fick dig att åka hit till Volterra för att ta livet av dig för att du inte ville såra oss mer?”, frågade Embry och pekade på sig själv och Diego. Jag nickade.
”Vilken tur att du inte trodde det av dig själv, för då hade jag trott du var galen. Tror du verkligen att det inte skulle såra oss?”, Diego tittade på mig med stora ögon som man bara kunde drunkna i. Jag skakade på huvudet.
”Nej det tror jag inte men jag undrar verkligen vem hon den där vampyren var som fixade med min hjärna.”
”Det undrar jag med.”, mumlade Jasper, jag hade näsan glömt att han satt där framme. Han log lite när han kände av min förvåning. Resten av resan till Florens satt vi tysta. Ingen hade något annat att säga.
Hotellrummet var gigantiskt. Det var inte ens ett rum, det var en svit. Esme hade beställt den extra till oss. Receptionisten sa att självaste President Napolitano hade bott här inne flera gånger. Embry gick och la sig med än gång när vi kom fram. Jag fruktade att han inte sovit sen han fått reda på att jag skulle ta livet av mig. Jag gick in i tv-rummet där Jasper och Emmett satt och kollade på baseball. Jag satte mig ner bredvid Emmett och drog ett djupt andetag.
”Trött?”, frågade Emmett.
”Psykiskt, ja. Fysiskt, ganska.”, mumlade jag.
”När jagade du senast?”, Jag försökte komma ihåg. Var det för en vecka sen? Eller var det mer?
”Det var väl det jag trodde. Du behöver jaga.”, sa Emmett när jag inte svarat.
”Vill du följa med?”, undrade jag.
”Sure. Jag har inte jagat på ett tag jag heller.”, vi reste oss upp och gick och tog på oss jackorna. Hur skulle det se ut om vi kom ner utan jackor. Jag hade nämligen inte än aning om vad klockan var, jag skulle gissa på typ åtta. Just när vi skulle få ut kom Esme in i hallen.
”Vart ska ni två då?”, frågade hon.
”Vi ska ut på restaurang.”, sa Emmett och blinkade. Esme skrattade.
”Ha så trevligt då.”, vi gick ut genom dörren och ner till bilen. Emmett körde ut ur staden och ungefär en halvmil utanför staden. Där stannade han utanför en stor skog. Inte lika stor som i Forks men ändå rätt stor. Vi gick in i skogen i mänsklig fart – om någon idiotisk människa skulle vara här nu liksom men vi vill inte ta riken. Så fort vi kommit in i skogen sätter det av. Tid för att jaga. Det var härligt. Utan att vi riktigt sa något så tävlade vi om vem som kunde fälla det största bytet. Man kan ju gissa vem som vann. När vi hade blivit mätta båda två så gick vi tillbaka till bilen. Emmett spelade jätte sur för att han förlorat tävlingen.
”Var inte ledsen. Det är ju inte mitt fel att jag är smartare, snabbare, snyggare och mer attraherande än du. Och dessutom ser du ut som en björn när du jagar så alla djur blir ju rädda!”, sa jag och la armen om honom. Han flinade.
”Jag? Inte smart och snabb?”, Jag nickade. ”Det där skulle du inte sagt.”, mumlade han och morrade lekfullt. Jag spelade liv rädd och sprang för allt jag hade mot bilen och skrek. Vi hade visst kommit långt in i skogen. Det verkade som om jag kom ifrån Emmett och började slappna av lite och tänka på annat. Det skulle jag inte gjort för ner ifrån ett träd kom det en stor Emmett flygandes och brottade ner mig på marken.
”Vem är snabbast och smartast nu då?”, frågade han.
”Jag.”, skrattade jag. Han tryckte ner mig ännu mer mot marken.
”Va? Jag hörde inte?”, frågade han. Det är klart att han hörde, han ville bara jävlas.
”Eh... jo... ja...”, stammade jag och tog tag i hans arm och slungade honom över mitt huvud. Den där terminen judo som jag gick när jag var typ 8 verkade vara användbar ändå.
”Jag.”, sa jag kaxigt till honom och började gå där ifrån. Jag hörde när han reste sig upp och sprang mot mig. Jag böjde mig ner så han ramlade över min axel istället för att hoppa upp på min rygg.
”Vart har du lärt dig det där?”, frågade han imponerat när jag hjälpte honom upp. Jag ryckte på axlarna.
”En termin i en judo dojo sätter väl sina spår.”
”Coolt.”, mumlade han och började springa mot bilen. ”Sisten dit får äta gammalt blod i en månad.”, ropade han efter mig och jag satte fart. Efter ungefär 50 meter sprang jag ikapp honom och förbi. När jag kommit fram till bilden satte jag mig på taket och kollade in i skogen. Han kom ut cirka 6 sekunder efter mig.
”Jag måste få revansch någon gång. När du inte är någon onaturlig nyfödd. ”, muttrade han.
”Okej bro.”, sa jag och hoppade ner från taket och satte mig i passagerarsätet. Han satt redan bredvid mig och så ort jag stängt dörren så körde han iväg. Jag kollade ner på mina kläder och såg att de var helt leriga och smutsiga.
”Åh. Toppen! Alice kommer mörda mig!”, utbrast jag och kollade på Emmetts kläder. ”Dig också för den delen.”, Han bara skrattade. Och så klart hade jag rätt. Alice blev galen.
”Har ni aldrig hört talas om att man ska behandla kläder som ett husdjur?!”, utbrast hon när hon såg våra kläder.
”Öh... nej.”, sa jag. Emmett bara skakade på huvudet.
”Alice. Det finns inte!”, ropade Edward.
”Besserwisser!”, ropade hon tillbaka, jag hoppades att hon skulle glömma bort oss för ett ögonblick men icke då.
”Det kanske inte finns något ordspråk för det men det borde. Men nu ska jag inte så här och bli arg så nu går jag!”, sa hon och gick iväg. Jag sneglade på Emmett som började gapskratta. Jag med för den delen.
”Okej, reta aldrig upp Alice när det gäller kläder.”, skrattade han.
”Har ni aldrig hört talas om att man ska behandla kläder som ett husdjur?”, härmade jag henne.
”JAG HÖRDE DET DÄR!”, ropade hon. Det fick oss bara att skratta mer.
Flygresan var rätt skön. Embry sov nästan hela tiden. Han hade sovit nästan oavbrutet sen vi kom tillbaka från Volterra, hoppas han inte var på väg att bli sjuk. Själv jag satt och läste – ironiskt nog – Dracula. Boken skulle vara slut innan vi kom fram till Seattle men den var rätt bra. Under tiden fick jag tid att tänka på det svåra valet jag skulle bli tvingad att göra. Valet mellan Diego och Embry. Det skulle bli mitt livs svåraste – och mes avgörande – val. Jag hade inte känt någon av dem så länge. Men det spelar inte så stor roll om man verkligen älskar någon. De var så perfekta båda två. På olika sätt. Det var svårt. Jag hade tröttnat på att läsa Dracula utan att riktigt uppfatta orden så jag tog upp min iPod och lyssnade på musik istället. Musik hade alltid fått mig att slappna av och komma fram till bra svar.
Skogen var den samma. Bilen var den samma. Vägen var samma. Solen var samma. Allt var samma som jag kommer ihåg det. Huset stog på samma plats. Det var bara Bellas orange pickup som stog utanför och Bella själv som stog på trappan. Edward hade ringt henne från flygplatsen och hon hade tydligen åkt hit sen. Jag klev ut ur bilen när jag stannat den. Bella sprang fram mot mig och slängde sig i min famn. Hade hon alltid luktat så här gott? Förmodligen men jag stog emot. Jag kramade henne tillbaka och hon började gråta.
”Jag har varit så orolig för dig.”, viskade hon i mitt öra. Vi var ju inte precis bästa vänner men hon var ändå min vän och som min syster och snart var hon min svägerska. Jag lät henne krama mig och gråta ut innan hon släppte mig och gick fram till Edward och kysste honom. När hon slutat kyssa honom sa hon.
”För dig med.”, Sen han hon inte säga något förens hans läppar var mot hennes igen. Äntligen så var allt slut. Eller nästan allt. Men jag var hemma med människor – nja, vampyrer och varulvar – som älskade och brydde sig om mig. Mer kunde man inte önska. Eller en sak, att man inte hade två killar som man behövde välja mellan.
/Erika
