In the Darkest Shadows kapitel 14!
Jane
När solen gått ner så hade Alice fått en halvklar syn av Maria i Florens. Men vi lämnade Alec med Tim, han kanske fick för sig att rymma? Men vi andra började springa mot Florens. Vilket inte borde ta mer än fyrtiofem minuter. Alice sa att hon var någon mil söder om Florens, vilket passade oss bra eftersom vi kom söder ifrån. Vi sprang och sprang, tills Alice väjde av och några minuter senare så kände jag ett hyfsat starkt spår från Maria. Jag sprang om Alice så jag sprang först, så Maria inte skulle känna sig hotad. Efter någon minut så såg jag henne. Hon satt ner på marken med ryggen mot oss när vi kom. Hon hade definitivt hört oss, men hon rörde sig inte när vi kom. Jag stannade och kollade på henne. Hon visste att vi var där, och hon visste att det var jag. Jag harklade mig.
”Jane. Det var ett tag sen.”, sa hon, fortfarande utan att vända sig om.
”Ja. Det var det.”, sa jag och log för mig själv.
”Vad vill du?”, Jag skrattade.
”Behöver jag vilja något varje gång jag kommer?”
”Nej, men du har aldrig sökt upp mig utan anledning. Än.”
”Sant. Och du har rätt. Jag har en anledning att komma hit även idag.”, Jag tog några steg framåt och då så ställde hon sig upp och långsamt vände sig om. På hennes ansikte lekte ett leende.
”Trodde nog det. Vad behöver du? Nej, det är väl en rätt dum fråga.”, jag – och förmodligen de andra också, utom Edward då – såg förvirrat på henne. ”Ni vill använda min gåva.”, Hon såg mig rakt i ögonen. Jag suckade och nickade.
”Så, vad är det den här gången?”
”Jo, så här.”, Så berättade jag hur allt låg till. Med Tim, Caius, Alec och mig. Hon tittade på mig genom hela berättelsen. Och när jag var klar så nickade hon långsamt.
”Så jag ska ta Caius gåva en liten stund..?”, Jag nickade ivrigt. Jag visste att Maria aldrig tyckt om Caius så att ta hans gåva skulle hon nog inte ogilla. Och att hjälpa till att sätta dit honom skulle nog inte sitta så fel heller.
”Jag antar att för gammal vänskaps skull så kan jag hjälpa till...”, Jag log mot henne.
”Tack, det betyder väldigt mycket för mig och min familj.”, sa Carlisle och tittade först på Maria och sen på mig. Jag var inte säker men jag tror att den där blicken betydde att han såg mig och Alec som medlemmar i sin familj. Men jag var inte säker.
”Just det. Maria, det här är Carlisle, och hans adoptivbarn Alice och Edward och Edwards fru Bella. Familjen Cullen.”, sa jag och log mot dem.
”Trevligt att träffas.” sa hon och nickade mot dem. De log allvarligt, men inte fientligt allihop och Carlisle sa:
”Desamma.”
”Så, vi bor på ett hotell i Romarino. Så om du vill så kan vi skaffa dig ett rum där och så besöker vi Volturi imorgon.”, sa jag. Fast det lät mer som en fråga än en mening. Maria nickade och jag log. Sen var vi på väg igen.
Alec öppnade dörren åt oss och log mot Maria.
”Maria.” sa han med öppna armar.
”Alec.” sa och och log mot honom och kysste honom på kinden. Om vi inte hade varit medlemmar av Volturi så hade jag nog hoppats att Maria och Alec skulle spendera evigheten med varandra. Men nu när vi snart inte var det längre så kanske det skulle funka. Fast man fick ju aldrig hoppas för mycket. Jag log åt min vän och min brors återförening, och gick bort till soffan och satte mig. Och Alice satte sig bredvid mig.
”Tror du att det kommer funka?” frågade jag henne lågt utan att titta på henne.
”Jag vet inte, men jag tror vi har goda chanser.” sa hon och tog min hand och jag tittade upp på hennes leende ansikte. Jag log svagt tillbaka mot henne.
När solen gick upp nästa morgon så tog Alice, Edward, Maria, Carlisle och Bella med sig Tim och begav sig till Volterra. Och jag kunde verkligen inte sitta stilla.
Edward
Det var aldrig en bra känsla jag fick av de tunnlar som ledde till Volturis salar. Kanske var det för att den ändå gången jag varit här så hade jag trott att mitt - just då - enda skäl att existera var död. Men nu var hon här vid min sida, med sin hand i min. Jag såg på denna makalösa varelse. Hennes bleka hud, röda läppar och gula ögon. Hur kunde något så vackert vara mitt? Jag var inte god nog åt henne. Men nu måste vi fokusera. Vi måste satta dit Caius och Tim. Bella och jag har ju evigheten. Förhoppningsvis så skulle de inte ha så lång tid kvar att leva, eller existera, eller var annars man kan kalla det vi gör. Alice och Carlisle gick framför oss med Tim emellan sig. Maria gick bredvid Bella på andra sidan, vi skulle ju försöka få henne att inte synas så mycket. Det fanns en risk att Aro tog henne som en fiende för Volturi och bestämde sig för att döda henne. Så hon fick vara lite i skym undan.
Hon kommer klara sig fint Edward. Tänkte Alice, som sett en syn av mig försöka Maria så gott det gick om de beslutade sig för att döda henne. Jag ignorerade henne, allt som var viktigt nu var att vi kom hem allihop – hela. Och att Tim och Caius fick sitt straff.
När vi kom in i Volturis reception så kunde jag inte låta bli att titta på soffan där jag och Bella hade omfamnat varandra efter vi varit här senast, och jag visste att hon också såg ditåt. Jag kramade hennes hand hårdare, som om hon skulle tas ifrån mig igen. Visserligen hade det varit mitt eget fel. Inget skulle någonsin skilja oss åt på det sättet igen.
Självklart så var det en annan människa som satt bakom disken och hon tittade upp på mig när jag ställde mig framför henne.
”Välkommen till Volturi. Hur kan jag hjälpa till?” frågade hon och log ett kritvit leende.
”Vi måste träffa Aro och de andra äldste. Nu.”
”Låt mig se om det går att ordna.” sa hon och tryckte på en knapp och pratade in i en mikrofon.
”Det är en grupp vampyrer här som vill träffa er omgående herre. Går det bra?” sa hon på italienska. Och i andra änden så hörde man Aro säga;
”Vem är det som ger oss den stora äran att belöna oss med ett besök?” Receptionisten vände sig mot mig igen.
”Vad sa ni att ni hette, sir?”
”Det sa jag inte, men hälsa från familjen Cullen, och en... öh... vän.” Inte för att Tim var vår vän, men jag kunde knappast kalla honom för den han verkligen var. Receptionisten, Janice, vände sig mot mikrofonen igen och repeterade det jag nyss sagt.
”Åh så ypperligt trevligt! Skicka in dem på en gång!” sa Aro med ljus, ivrig röst.
”Ni kan gå in. Gå bara korridoren ner så kommer ni rätt.” sa hon och log mot oss igen.
”Tack så mycket.” sa jag av ren vana och vi gick mot dörren.
Och så var vi nere i de kala tunnlarna igen.
När vi kom till den stora salen så knackade Carlisle på, han var den som var bäst att komma överens med Aro. Och så att de inte skulle dra förhastade slutsatser så skulle Alice, Carlisle och Bella gå in först. För att förklara att de ska lyssna på vad vi har att säga innan de dömer.
”Kom in!” hördes det från andra sidan dörren. Carlisle öppnade dörren och gick in, följd av Bella och Alice.
”Åh Carlisle min kära vän! Hur är det med dig och din familj?” frågade Aro.
”Bara bra tack, kära Aro. Men vi har ett viktigt ärende här i kväll.” sa Carlisle. ”Men det är viktigt att ni inte dömer. Låt oss förklara först.”
”Självklart, förra gången vi förkastade oss visade det sig ju att ni hade rätt. Så vi ska lyssna på er.” sa Aro.
”Då kan du komma in med Tim, Edward.” sa Carlisle.
När vi kom in i salen så hörde man hur alla, precis alla flämtade till av chock. Caius flög upp hur sin stol och utbrast:
”VAD SKA DET HÄR BETYDA?!?! Kidnappa en av våra och sen begära att vi ska låta dem leva!!” Caius var rasande, men jag såg spår av rädsla i hans tankar. Och när jag såg honom i ögonen så visste han. Vi visste vad han höll på med och var på väg att sätta dit honom. Jag flinade mot honom.
”Lugna dig broder, vi har lovat att berätta vad de gör här och varför de har Tim med sig. Berätta för oss Edward.” sa han, men han log inte. Han var nästan lika arg som Caius, men han var bättre på att inte visa det.
”Som ni vet så har inte Jane och Alec varit här i Volterra på ett tag.”
”De är ute på special-uppdrag Aro! Det vet du ju!” sa Caius argt. Men Aro höll bara upp ett finger mot honom för att tysta honom.
”Ja, de var det. Men vet du vad de gjorde?” frågade jag och höjde på ett ögonbryn mot Aro, som skakade på huvudet. Carlisle tog och höll i Tim och jag sträckte fram min hand mot Aro. Jag nickade mot Maria, för att visa att hon skulle ta hand om Caius. Och det gjorde hon, för i Aros tankar såg jag allt han såg i mina. Alla Renesmees, Brees, Janes och Alecs minnen från tiden i stugan och allt som Caius gjort. Och vad jag nyss sett i hans tankar innan han dolt dem för mig. Aro flämtade till och såg blint på mig. Han var chockad. Att någon så nära honom kunde göra något sånt. Men han hämtade sig fort och såg på de som var i rummet.
”Det verkar som om vi har en förärade i vår grupp. Blockera alla utgångar.” sa Aro med stark röst. Hade jag inte vetat att han inte var arg på mig så skulle jag vara väldigt rädd för honom just i den här sekunden. Aro gick runt i salen, såg i allas ögon. Men han stannade framför Caius, och såg in i hans ögon extra länge. Men så vände han sig om och pekade på Tim. Hade jag inte vetat vad han hade i kikaren så hade blivit väldigt förvånad, och besviken. Skulle han verkligen skona Caius (som var nära på att sucka av lättnad)?
”Tim, har föråt oss, han gav sig på en oskyldig familj, och gav sig på två av våra egna som försökte rädda dem. Tim, har du något att säga till ditt försvar.” Carlisle gick fram till mitten av salen så han stod mitt framför Aro, Marcus och Caius.
”Nej, jag erkänner att jag gjorde allt det där. Jag angrep Alec och Jane, det va jag som kidnappade hybriden och vampyren. Jag gjorde det, och jag är ledsen.” sa han och såg in i Caius ögon en väldigt kort sekund, men den var inte för snabb för Aro att uppfatta, och det ökade hans misstankar mot Caius.
”Marcus vad säger du, vad ska vi göra med honom?” frågade Aro och vände sig mot Marcus.
”Han har gjort något oacceptabelt. Han måste straffas.” sa han och såg lite minde uttråkad än vanligt.
”Caius?” Aro vände sig mot den riktiga förrädaren.
”Döda honom.”
”Tyvärr Tim, så har du fått majoriteten på fel sida. Härmed döms du till döden.” sa han och gick fram till Tim, som ställde sig på knä. Och Aro satte händerna över hans öron. Och ryckte loss huvudet från kroppen.
Två vampyrer sprang fram och tog bort kroppen och huvudet och bar iväg det. Aro gick och satte sig på sin tron igen.
”Men vi är inte klara med förrädarna. Vi har en till ibland oss, och han befinner sig i detta rum.” Aro sökte i blickarna på vakterna som var inne i salen.
”Felix. Demetri. Kom hit är ni snälla.” sa Aro och vinkade till sig duon. ”Skulle ni kunna vara snälla och hålla i Caius åt mig.” sa han och lät helt oberörd. Trots att jag såg att hans känslor var omtumlade. Felix och Demetri tvekade en sekund. Och det var allt som behövdes för att Caius skulle rese sig från sin stol och springa mot dörren, men vilken var blockerad av vakter, men det stoppade inte honom, han flög mot den ena vakten som vart så överraskad så han inte han försvara sig när Caius rev av hans arm. Han vrålade av smärta, men Felix och Demetri tvekade inte längre och kastade sig efter Caius, som skakade av sig dem och kastade iväg den andre vakten till dörren. Han slog upp dörren och var ute på en sekund. Nu kunde jag inte så kvar, jag var efter honom. Jag hörde Bella ropa efter mig men hon följde inte efter, Alice höll henne kvar. Förmodligen för Renesmees skull om jag skulle dö. Men jag skulle dö för en bra sak, skydda min familj från Caius, som säkerligen skulle komma för hämnd om han kom undan. Eftersom jag var snabbare än vad de andra var så sprang jag både om dem och långt före dem. Oturligt nog så ledde just den här vägen ut i vildmarken, men jag såg Caius innan tunneln var slut. Han visste att jag jagade honom, han kände lukten av mig. Han ökade farten, men det gjorde jag också. Och jag var snabbare. Men jag måste erkänna, han var snabb. Men jag var ikapp honom på en minut. Jag kastade mig mot hans ben för att fälla honom, vilket jag inte lyckades med. Men han kom lite ur balans, men jag var inte tillräckligt snabb upp. Han sparkade mig i ansiktet, vilket kändes. Men inget kunde stoppa mig, jag skulle få tag på honom igen. Om jag så skulle dö på kuppen. Han kom inte långt innan jag hoppade över honom, men han drog ner mig när jag var precis över hans huvud. Men han gjorde misstaget att dra mig framåt, nu kunde han inte komma förbi mig. Jag ställde mig snabbt upp, och han insåg misstaget han gjort. Han visste att jag skulle förutse hans varje drag. Han kunde inte vinna genom att slås. Jag skulle vara förberedd. Så hans ända chans skulle vara... ja det visste han inte.
”Du behöver nog tänka rätt fort Caius.” sa jag och vätte ett slag mot honom. Han var så upptagen med sina tankar så han hann inte försvara sig. Slaget träffade rakt i hans marmor kind. Och en liten spricka dök upp i hans ansikte. Jag flinade, men det var inte över än. Jag visste att jag betedde mig som ett litet barn – slogs och flinade när jag träffade –, men jag hade varit vuxen så länge. Han hämtade sig fort och försökte sparka mig i magen. Men självklart visste jag att han gjorde det.
Det var lite som déja vú, jag och Caius cirklade runt varandra precis som jag och Victoria gjort när hon försökt döda Bella för ett år sedan lite drygt. Men precis som då så lät jag honom inte komma förbi mig, då var det för att Victoria inte skulle döda Bella. Nu var det för att Caius inte skulle komma undan för att kunna döda hela min familj. Det samma sak i princip. Det var som en dans. Han slog, jag parerade. Jag slog han blev antingen träffad eller han hoppa undan. Jag hörde Felix och Demetri komma närmre i tunneln, men det här var min fight. I mina tankar tappade jag koncentrationen för en sekund och han flög mot mig så jag föll. Han tog min starka arm runt min hals och dunkade mitt huvud i golvet. Om och om igen. Jag visste att jag hade förlorat. Jag hade misslyckat med att skydda min familj. Felix och Demetri var fortfaraden för långt bort för att hinna fram. Men jag skulle inte sluta kämpa även om jag visste inom mig att jag inte hade en chans. Tänk att en enda sekund utan fokus kan ta död på en. Jag kände hus hans andra hand tog tag i min hals och började dra. Jag visste att det var över. På min gravsten (om jag nu skulle få någon) skulle det stå.
Edward Cullen
1992-2005
Och bara min familj skulle veta att jag var född 1901. Och "Renesmee Claire Cullen, Isabella Marie Swan Cullen. Jag älskar er av hella mitt hjärta." blev min sista tanke.
Men så försvan Caius händer från min hals. Och jag visste att jag var död. Än en gång så var jag chokad över hur smärtsam döden var. Fast förra gången så var jag ju inte död. Nu var allt bara mörkt.
Men jag hoppades att jag dött för något bra. Det fanns en chans att Demetri och Felix skulle hinna ikapp Caius nu när jag hade fått honom något förhindrad. Och även om han skulle komma undan så skulle Aro jaga Caius tills han dog. Det var jag säker på. Och jag hoppades att Bella och Renesmee skulle ta det bra. Mina skjäl till att existera. Jag bad om en, och jag fick två. Mer än jag någonsin kunde ha hoppas på.
"Edward?" hördes en avlägsen röst. Lustigt, det var som om jag inte var ensam. Men jag inbillade mig nog bara.
"Edward?" hördes rösten igen, fast nämare. Det lät som Bella! Nej, det är inte sant! Vem ska nu ta hand om Renesmee?
"Edward!" hördes det ännu närmre.
"Bella hur kunde du? Vem ska nu ta hand som Renesmee?" frågade jag. Men jag kunde fortfarande inte öppna mina ögon. Det var som om jag inte kunde hitta dem.
"Vi ska göra det, Edward! Du behöver bara öppna ögonen."
"Men jag är död. Du är död. Renesmee lever, hon är hemma i Forks med Rosalie och Jacob.
"Jag är inte död, Edward. Du är inte död heller. Du behöver bara öppna ögonen."
"Hon har rätt min son. Bara öppna ögonen, se med dem så du förstår. Du är inte död." hördes ännu en röst. Carlisle.
"Är du också död Carlisle? Nej... det här är inte rätt. Jag dog ju för att rädda er! Inte för att ni skulle dö!"
"Jag är inte död. Och inte du heller. Du behöver bara öppna ögonen."
"Edward, lita på mig. Du minns förra gången vi var här. Och du trodde du var död? Det är precis som då! Jag är inte död, du är inte död. Du behöver bara lita på mig!" sa Bellas röst igen. Hon hade rätt. Det var precis som förra gången (bara det att hon var vampyr och inte människa. Och vi hade en dotter!) "Och kommer du ihåg på vårt bröllop, 'Så länge vi båda andas'. Kommer du ihåg?" snyftade hon. Hon grät. "Jag älskar dig." viskade hon.
Och det var när jag kände hennes läppar mot mina som jag hittade min kropp igen. Inte bara munnen. Utan ögonen, benen, armarna, huvudet, allt! Jag slog upp ögonen och såg in i ett par ögon som var bara någon centimeter ifrån mina. Och när jag såg in i dem så var det som om jag såg hela mitt liv passera, så som folk brukar säga att det gör precis innan man dör. Men jag var inte död. Mörbultad, möjligt. Men död, inte alls! Jag satte mig upp och tittade runt i grottan.
"Vad hände?" frågade jag och tog Bellas hand. Hon tittade ner på våra händer och var tyst i några sekunder innan hon sa:
"När du sprungit iväg så skulle jag springa efter, men Alice hindrade mig. Men så såg hon en syn av dig dö. Och jag kunde inte bara stå där och låta dig dö! Så innan Alice stoppade mig igen så sprang jag efter. Jag sprang till och med förbi Felix och Demetri! Och precis när jag kom fram så såg jag hur Caius höll på att slita huvudet av dig! Det var hemsk Edward!" Nu grät hon igen, det hörde man på hur hon snyftade fram orden. "Men jag blev så arg så jag lät liksom min kropp göra allt åt mig. Jag hoppade på Caius bakifrån och tog tag runt hans hals och sen... sen vet jag inte riktigt vad som hände. Hans huvud låg bara bredvid hans kropp helt polötsligt!" Jag la mina armar runt henne, hon var i chock. Först sett mig nästan bli dödad, och sen dödat en annan vampyr! "Och jag visste ju att man måste bränna upp en vampyr för att han eller hon skulle dö. Och jag visste också att du alltid bar på en tändare. Så jag letade i dina fickor. Men du märkte inte något! Du var medvetslös, eller kan vampyrer ens bli det?" frågade hon Carlisle.
"Jag själv har aldrig hört talas om något sånt, men det är inte omöjligt."
"I alla fall så hittade jag din tändare och tände på Caius kläder. Och han började brinna. Men det fanns en risk att du också skulle börja brinna så jag fick flytta lite på dig. Och det var då som Felix och Demetri dök upp. Och du skulle ha sett deras miner." Hon skrattade kort mellan snyftningarna. "I alla fall så bad jag dem hämta Carlisle och säga att du var skadad. Och de var borta i något som känndes som ett år! Men tillslut kom de och de hade Carlisle med sig. Och han undersökte dig och sa att ditt huvud nästan låsnat från halsen men att du snart skulle vakan ändå. Så vi väntade, pratade med dig då och då för att se om du var vaken. Och tillslut så svarade du. Och resten minns du väl?" Jag nickade långsamt. Så Bella hade dödat Caius. Och rättat mitt liv. Min Bella.
Extra lång idag! Vad tycker ni? :)
Du får inte skrämmas sådär!! Jag blev ju rädd :/
Aja, jag kan väl förlåta dig bara för att det var så bra :)
Hare gött /Maja <3
