Brees Second Chance

Jane

Det var något med Seth. Sättet han tittade på mig, det gjorde mig.. nervös. Och jag hade inte känt så på flera tusen år. Inte på det sättet. Men det var något speciellt med honom. Och jag gillade det. Jag gillade det mycket. Och han var ju väldigt snäll och omtänksam. Trots allt jag gjort.

Jag och Seth satt där i vad som kändes som flera timmar och pratade. Om allt, utom Tim och Volturi. Och varje gång han såg mig i ögonen eller log så var det som om en del av mig smälte. Men det bästa var nog att jag inte törstade efter hans blod. Jag tänkte inte ens på det, i alla fall inte tills en början. Men sen så tänkte jag på det i ett ögonblick. Och mina mungipor gled upp till ett brett leende.

”Vadå?” frågade Seth. Jag skakade på huvudet.

”Nej inget.”

”Jo vadå?” frågade han och stötte lite med armbågen mot min arm.

”Nej jag tänkte bara på att jag inte törstar efter ditt blod. En känsla som jag tycker om. Men det är så ovant!” sa jag och flinade.

”Vad bra då! För jag gillar dig Jane, och det kanske inte skulle vara så bra om du ville döda mig varje gång vi ses. Vilket jag hoppas kommer bli ofta.” sa han och tittade ner i marken. Generad. Och även fast han hade så brun hy så såg jag med min ultra syn att han rodnade lätt.

”Klart vi ska! Jag gillar dig också.” sa jag och la min hand på hans. Och han kramade den. Och just i det ögonblicket så glömde jag allt om Tim. Om Volturi. Om Caius och hans galna planer om att störta Aro. Om Bree, Nessie och Cullens. Allt. Och just i det ögonblicket så kändes allt så rätt och inget kunde gå fel. Men ögonblicket varade tyvärr inte förevgit.

”Jane!” ropade Alec. Jag suckade.

”Gå.” viskade jag till Seth och han nickade. Han ställde sig upp och sprang in i skogen. När jag inte lägre såg honom så svarade jag.

”Jag är här!” ropade jag och ögonblicket senare var hans armar runt mig.

”Jane, varför har du inte sagt något?” viskade han i mitt öra. Jag la mina armar runt hans axlar och tog ett djupt andetag.

”Jag vet inte.” viskade jag. Vi stod där och kramades en liten stund innan han drog sig undan.

”Vi måste gå tillbaka.” sa han och tog min hand. Jag suckade och nickade.

Bree

När Jane sprungit iväg så var Alec helt rasande och skrek och hade sig. Han slog till och med ett stort hål i en vägg. Han skrek på Tim att berätta vad han menade. Men det vägrade han såklart göra, men Edward gjorde.

Och när han var klar så var det som om jag inte kunde prata. Jane hade räddat livet på Tim en gång och efter det så hade de träffats i smyg i Volterra.

De ville att allt skulle vara hemligt.

”För i Volturi så är det på vissa sätt mot reglerna att ha en romantisk relation med någon annan. Man ska alltid vara på sin vakt och kunna riskera sitt liv för att hålla vampyr-släktet hemligt. Då kan man inte ha en partner.” mumlade Alec som satt på huk och tittade stint framför sig. Precis som om Edward precis skulle säga det så nickade han. Alec ställde sig upp och gick mot dörren. Nessie tog tag i hans hand.

”Vart ska du Alec?” frågade hon.

”Jag ska gå ut och hitta Jane.” sa han, och han hade inte den där tonen han brukar ha mot Nessie. Utan nu lät han mest trött och bara ville att inget av det här hade hänt.

Jane

Alec och jag gick långsamt mot stugan och hela tiden höll vi hand. När vi var kom in så var det bara Tim som satt på stolen. Helt ensam i rummet.

Jag mig framför Tim med armarna i kors och höjde ett ögonbryn.

”Är det något som du skulle vilja säga?” frågade Alec.

”Vad skulle det kunna vara?” Tim höjde också ett ögonbryn.

”Du vet mycket väl vad det är jag pratar om.” röt Alec. Tim suckade.

”Okej, jag är ledsen för att jag drog upp det där. Det var fel.” sa han och tittade på sina händer.

”Tyvärr så godtas den inte.” sa jag och han skulle klaga men hann inte. ”Så, vad ska vi göra med dig? Döda dig? Eller låta dig vara?” frågade jag och höjde på ett ögonbryn.

”Snäll döda mig inte.” viskade han och tittade fortfarande ner på sina händer.

”Jag är inte säker...” sa jag.

”Snälla. Jag kommer aldrig att bedröva er mer! Det kommer vara som om jag försvunnit från jordens yta!” vädrade han.

”Vänta här.” sa jag och tog Alecs hand och drog ut honom.

”Vart skulle jag kunna gå.” muttrade Tim när vi gick.

Utanför dörren så satt hela familjen Cullens och pratade på marken. Men när vi kom så ställde Bree sig upp och gick fram till mig.

”Vad hemskt. Tim är hemsk.” sa hon på sitt eget vis.

”Bree, Edward. Kan ni komma?” frågade jag och nickade in mot skogen. Edward nickade, kysste Bella och Nessies pannor och gick sen mot oss. Och vi sprang in i skogen. Tillräckligt långt så att ingen annan skulle höra.

”Vi måste besluta något angående Tim.” sa jag och satte mig ner på en sten. De andra följde mitt exempel och satte sig på antingen marken, en sten eller något trärot.

”Jag tycker att vi ska döda honom.” sa Bree. ”Han är ju bara för vidrig.”

”Det tycker jag också. Men jag skulle välja värre ord än 'vidrig' för att beskriva honom.” sa Alec och blinkade till Bree.

”Jag tycker att vi kan överlåta honom till Volturi så får de bestämma.” sa Edward. Jag nickade.

”Det är nog något sånt som jag är inne på. Jag och Alec måste ändå åka till Volterra för att berätta för Aro om vad Caius håller på med. Vi kan inte låta honom vara helt bakom flötet mer.” sa jag och Alec nickade.

”Och det är ju väldigt stor chans att de dödar honom och Caius. För högförräderi.” sa Bree.

”Så vi är överens?” Alla nickade.

”Bra.” sa jag och log.

Sedan gick vi tillbaka till de andra där det beslutades det att jag, Alec, Edward, Carlisle, Alice och Bella skulle åka till Italien med Tim tre dagar senare. Men innan dess så skulle vi flytta Tim till Cullens hus så att de fick göra sig i ordning. Så utan att säga något till Tim så tog vi med honom till Forks där han fick en påse blod och satt i ett garage i ett dygn innan Esme och Jasper körde oss till flygplatsen. Vi åkte två bilar eftersom vi inte fick plats i en. Och vi tog flyget så att Tim inte skulle försöka något.

”Men nu måste ni ta och berätta för mig vart vi ska.” sa Tim arg när vi körde in i Seattle.

”Nej. Du får se när vi kommer in på flygplatsen.” sa Alec som satt i framsätet med Jasper.

Och när vi kom in i vänthallen så kollade han storögt på tavlan med avgående flyg men gjorde inte kopplingarna. Men när kvinnan i högtalarna ropade.

Resenärer mot Florens kan börja gå mot Gate 17.

Då fattade han och tittade på mig.