In the Darkest Shadows kapitel 13!!
Jane
Tim satt som i trans hela resan till Florens. Han satt helt stilla så som bara vampyrer kan, helt tyst. Om man såg honom i ögonen så var det som om ingen var där. Men när vi landade var det som om han fick liv en kort minut. Han slängde sig över mittgången och över mig. Men han hann inte långt eftersom Alice hade sett vad han planerade och sagt till Edward och Alec redan innan han kom två meter. Efter det så tog vi på oss heltäckande kläder. Vi ville ju inte att människorna skulle undra.
Dagen innan så hade vi beställt en stor taxi som skulle köra oss till Romarino, en liten liten stad som låg några mil bort från Volterra. Och jag och Alec skulle stanna där. Det fanns en risk, att om Aro inte var på gott humör så kunde han döma mig och Alec för förräderi tillsammans med Caius och Tim. Så för att vara på den säkra sidan så stannade vi där. Och direkt efter att Carlisle, Edward, Alice och Bella hade varit på mötet med Volturi så skulle Alice komma till oss för att kunna förvarna oss om det var så att Aro bestämde sig för att döda oss också. Visserligen så trodde jag inte att han skulle göra det, eftersom att jag visste att han älskade både mig och Alec som sina egna barn. Det var därför som han hade räddat oss från att bli brända på bål som människor. Som vi bett om så stod vår skjuts på landningsbanan när vi kom. Att vara vampyr hade sina fördelar.
Chauffören till människa verkade vara på sin vakt hela bil resan till Romarino. Han märkte att det var något som var fel med oss. Smart kille.
När vi kom till det ändå hotellet i hela staden så var det som om hans fru skulle föda barn, så bråttom fick han att komma där ifrån. Jag tog min lilla ryggsäck och tittade upp på byggnaden där vi hade bokat den ända sviten de hade fanns. Här skulle jag nog klara av att bo. Även om utsidan på huset var väldigt... charmlöst.
Insidan på huset. Det var snarare... makalöst. Det var som om alla pengar hotellet fick in lades på insidan av huset. Taket i lobbyn var av glas med guldkant och bakom incheckningsdisken så satt en kvinna i 30-års åldern och pratade i ett headset. Vi satte oss i de guldiga skinnfåtöljerna bredvid hissen och Edward gick för att checka in oss.
När han kom tillbaka hade han tre nyckelkort i handen.
”Rum 273. Översta våningen.” sa han och tryckte på hissknappen och dörrarna öppnades med ett pling.
Rummet var mer makalöst än lobbyn. Det hade fyra sovrum (passande eftersom vi var 7 stycken) två med varsina dubbelsängar och två med två enkelsängar. Edward och Bella tog det ena med dubbelsängen och jag och Alec tog den andra. Carlisle och Alice tog ett med enkelsängar och vi låste in Tim i det andra. Edward sa att han inte tänkte rymma. Han såg ingen chans. Alice skulle se det innan han kom ut ur huset. När det var klart så såg vi oss en ordentlig titt på sviten. I det rummet som man kom in i var som en stor salong. Alla möbler var i guld. Till och med den stora plasma tv hade guldkant.
”Edward? Vad heter det här stället?” frågade Alec. Edward skrockade.
”The golden plase.” Jag nickade långsamt.
”Vem kunde ana...” mumlade jag och de skrattade lågt.
Jag tog min lilla ryggsäck och gick in till mitt och Alecs rum och la mina fyra uppsättningar kläder i en av lådorna i byrån som stod där.
”Jane. Kan du komma lite?” ropade Carlisle från vardagsrummet.
”En minut bara.” sa jag och vek ner det sista paret byxor i lådan. Nästa sekund så satt jag med de andra i en av sofforna.
”Vi tänkte prata lite strategi inför imorgon. Du och Alec stannar här Jane. Ifall Aro har en dålig dag. Vi tar med oss Tim och lämnar över honom till Aro och berättar allt om Caius och hans planer. Han har ju sitt eget sätt att se till så vi talar sanning.” sa Carlisle.
”Där kan vi få problem.” inflikade Alec. 4 oförstående ögon tittade på honom. Edward visste ju redan vad han skulle säga ”Jo eftersom Caius kan dölja saker med sin gåva så kommer han ju göra det för Aro både i sitt eget huvud och i våra och Tims så att Aro inte hittar något.”
”Jag kan lösa det.” sa jag utan att tänka. Då var det mig alla tittade på. Utom Edward, men ett litet leende lekte på hans läppar. ”Jag känner en vampyr som bor i Florens som för en liten stund kan ta någons gåva. Så den inte går att använda menar jag. Om jag letar rätt på henne ikväll så kanske jag kan övertyga henne om att hon kan hjälpa oss.”
”Maria...” sa Alec för sig själv. Jag nickade ivrigt.
”Ja, tror du hon skulle göra det?”
”Jag vet inte, men det skadar ju inte att fråga.”
”Alice tror du att du kan se vart hon är?” frågade jag förväntansfullt. Jag hade inte träffat Maria på säkert ett hundra år! Även om vi levde relativt nära varandra.
”Det kan bli svårt eftersom jag inte har något som tillhör henne eller hennes doft men jag ska försöka. Ni kan ändå inte gå förens solen har gått ner, vilket den borde göra om cirka... två timmar, fyra minuter, tjugonio sekunder och fyrtioåtta hundradelar. Och på den tiden borde jag ha luskat ut något.” sa hon och log och jag återgäldade leendet.
Tankar?
/Erika
I AM HAPPY!!!! Tack för allt läs-bart du har gett oss :D
/Maja <3
