In the Darkest Shadows kapitel 15! Sista kapitlet!
Bree
”...så jag slet huvudet av Caius och brände upp honom, och då kom Demitri och Felix. Och eftersom Edward var skadad så bad jag dem hämta Carlisle. Och han räddade Edward.” sa Bella och kramade Edwards hand. De hade precis berättat allt som hänt i Volterra. Visst var jag sur över att ha missat så mycket spännande men var ändå lite glad över att jag inte behövde se den jag älskade nästan bli dödad. Jag rös vid bara tanken.
”Fast jag personligen tror att det var Bellas kärlek som förde honom tillbaka, men hon vägrar lyssna.” sa Carlisle och flinade mot Bella som bara räckte ut tungan mot honom.
”Och gissa om Aro inte var speciellt glad. Han såg okej ut på utsidan, tackade oss och så. Men på insidan var det världens storm!” sa Edward som varit hyfsat tyst under konversationen.
”Sen så hämtade vi upp Alec och Jane i Romarino innan vi tog en taxi till Florens, där vi lämnade Maria och åkte hem hit igen!” sa Alice och log mot de två nyaste tillskotten i vår familj. Alec och Jane Cullen. Det passade dem faktiskt.
”Och resten kommer ni kanske ihåg..?” sa Alec och klappade den sovande Renesmee på huvudet. De hade varit tvungna att vänta med att berätta något för oss tills hon somnat. Och jag förstod dem, deras upplevelser hade varit för dramatiska för en så liten flicka. Jag nickade och såg på Jane, som såg mycket mer besvärad ut än vanlig.
”Vad är det?” frågade jag henne i tankarna.
”Jo... det är någon jag skulle vilja prata med...” tänkte hon och utan att hon ville det så tänkte hon på honom och jag flinade. ”Fan.” tänkte hon.
”Vad är det som är så roligt?” frågade Embry som satt bredvid mig.
”Janes tankar.” fnittrade jag.
”Ha-ha. Skratta du men jag måste faktiskt göra en grej. Så vi ses senare.” sa hon och gick ut genom dörren.
Jane
Jag var inte helt säker på att han skulle patrullera, men jag hade faktiskt tur. När jag kom så satt han på en sten och tittade ut över floden som ringlade under oss. Han måste ha känt min doft.
”Hej.” sa jag tyst bakom honom.
”Hej.” sa han och vände sig emot mig.
”Kan jag sätta mig?” frågade jag och tog ett steg mot honom. Han vände sig om mot floden igen och jag tog det som ett ja. Jag satte mig bredvid honom på den stora stenen. Och så satt vi bara i flera minuter. Tittade ut över floden och såg hur den alltid såg likadan ut men ändå alltid så olikt.
”Hur var det i Italien?” frågade han tillslut.
”Det var okej. Fast jag kände faktiskt lite längtan hit.” sa jag och log mot honom. Han skrattade.
”Typ som hemlängtan?” frågade han. Jag nickade.
”Det är lite skumt. Volterra har varit mitt hem så länge men ändå var det här i Forks som jag faktiskt ville vara. Som om jag hörde hemma här.”
”Det kanske du gör.” sa han och flyttade lite på sin hand så den av misstag (tror jag i alla fall att det var...) så hamnade hans lillfinger på min hand. Jag var nära att dra efter andan av den varma handen, men hindrade mig. Istället så tog jag hans hand. Det var något med Seth som fick mig att känna något igen. Känna mig levande.
Han såg ner på våra händer och sen upp på mitt ansikte. Och han log, och det gjorde jag också. Sen satt vi tysta ett tag till. Men ingenting behövde sägas. Att våra fingrar var sammanflätade gjorde sitt.
”Jag saknade dig när jag var borta.” sa jag efter en lång stund.
”Jag saknade dig också.” sa han och såg på mig med sån värme så att jag skulle ha rodnat om jag varit människa. Men så vek han bort blicken och tittade ner i marken.
”Det är en sak som jag måste berätta.” sa han. Jag rynkade på ögonbrynen och väntade på att han skulle fortsätta. ”Vet du något om oss varulvar? Någonting om vår natur och så?” sa han och såg upp på mig.
”Inte så mycket, jag vet att ni inte är bundna till månen på något sätt och kan förvandla er när ni vill. Och att ni kommer tillslut att sluta vara varg och bara vara människa och börja åldras igen.”
”Det där sista var inte helt sant men det är ett annat område. Vet du var prägling är?” frågade han och jag skakade på huvudet. Han log mot mig. ”Präglingen är något underbart. När man ser föremålet för sin prägling för första gången, då förändras allt som man vet. Det är inte gravitationen som håller än tillbaka på jorden det är hon, som Jacob en gång beskrev det för Bella när hon var människa. Allt cirkulerar runt henne, eller honom om fallet skulle vara för Leah.” Jag såg på honom, och han såg på mig som om jag missade något uppenbart.
”Jacob är präglad med Renesmee.” sa jag tyst utan att tänka mig för, men han nickade bara.
”Precis, fast eftersom hon är så liten så är deras relation som mellan en bror och en syster, men med tiden kan det nog bli mer. Man är beredd att göra allt för henne och att ge henne allt hon vill ha.” Han kramade mig hand och log mot mig. ”Du är den personen för mig.” sa han.
Jag visste inte vad jag skulle säga, mina känslor var ett kaos. De flesta var positiva. Men en del av mig sa att det var fel. Kanske av den anledningen att vi var naturliga fienden. Men det var något med honom... Så när han lutade sig fram emot mig så backade jag inte undan. Och när hans mjuka, varma läppar pressades ömt mot mina så kändes allt så rätt. Men han drog sig snabbt undan själv, även om jag inte protesterade. Men han var fortfarande otroligt nära.
”Jag har velat göra det där så länge.” viskade han.
”Varför just jag?” viskade jag. Han ryckte på axlarna.
”Varför inte du?” Och nu var det min tur att trycka mig emot honom. Hans läppar passade perfekt med mina och hans händer masserade mjukt min nacke. Och vad mina händer beträffade så var det inlindade i hans svarta hår. Men jag drog mig undan mycket snarare än vad jag egentligen ville.
”Varför händer det här först nu? Jag menar, du sa att det händer direkt när man ser henne. Men du såg mig ju när vi var nära att döda er förra året. Och då fanns det inget gott i någon av er vargars blickar.”
”Jag har faktiskt tänkt mycket på det där. Och Jacob har en teori om att man inte kan präglas på sina fiender. Som du var just då, men första gången jag såg dig efter att ni kidnappat Nessie och Bree så var det som om jag inte hade levt innan den dagen, allt roterade runt dig. Och först intalade jag mig själv att jag skulle låta dig gå ut i skogen själv. Men jag kunde inte så ut med tanken på att något var fel, så jag följde efter dig. Och nu i efterhand så ångrar jag inte ett dugg.” Han log mot mig och jag tog hans hand igen och kramade den.
”Så nu är allt bra igen?” frågade jag, även om det aldrig riktigt dåligt mellan oss.
”Nu när du är här, ja.” sa han och log mot mig innan han pressade sig mot mig igen. Och jag kunde känna att han log när jag besvarade hans kyss.
”Men vad händer nu då?” frågade jag där jag låg i hans armar. Han satt och lekte med en av mina hår lockar, så som jag sett att Edward ofta gjorde med Bella.
”Tja, inget av det här kommer ju kunna vara en hemlighet så länge. Alla i vår flock vet ju redan om det. Det är bara din familj som inte vet något.”
”Fast Edward vet nog, han vet ju allt. Och Bree snappade nog upp något om att jag skulle träffa dig innan jag gick.” påpekade jag och han skrattade.
”Ja inget kan väl undgå de där två?”
”Nej.” sa jag och log. ”Men vad händer efter det här då? I framtiden, du kommer väl börja åldras igen? Och...” Jag kunde inte sluta den meningen själv.
”Dö?” frågade han oberört. Jag nickade. ”Som jag sa så hade du inte fått det där med åldringen helt rätt. Visst kan jag börja åldras igen, men då måste jag sluta förvandla mig. Men så länge jag fortfarande gör det så kan jag leva för alltid. Det är så både Jacob, Nessie, Bree och Embry har löst allt det där.” sa han.
”Åh. Så praktiskt då.” sa jag och log upp mot honom och han böjde sig ner för att ge mig en öm kyss. Men bröts av att vi hörde en kvist brytas på avstånd. Och doften slog emot mig.
Människa. Jag tog tag i Seth hand och hoppade med honom upp i närmsta träd.
Precis i samma stund som människans hund sprang förbi under oss. Och människan kom efter med ett gevär. När vi var säkra på att han var borta hoppade vi ner.
”Det där var nära.” sa han till mig. Jag nickade. Men var ändå lite irriterad på mig själv över att jag inte hört eller känt lukten av honom. Men jag tog Seths hand och vi började gå mot Cullens hus. Vi gick i mänsklig takt eftersom Seth inte var lika snabb som jag i människoform. Skogen var helt tyst. Tills vi hörde ett skott och ett öronbedövande skri.
Seth var på två sekunder en varg och sprang i väg med mig hack i häl. Jägaren hade skjutit en från Seths flock. En medlem i hans familj. Vi kom samtidigt till gläntan där jägaren satt på huk vid en gigantisk röd-brun varg. Seth stannade inte, så om jägaren skulle vända sig om så skulle han se honom. Men jag sprang om honom så han stannade. Hunden var inga problem, han kom rusande mot mig men jag slog bort honom som en fluga. Jägaren måste ha hört hundens gnäll när han slog emot ett träd och svimmade – eller så var han död, jag hade inte tid att se efter vilket – eftersom han vände sig om mot mig och jag stannade tvärt.
”Vem är du?” frågade han.
”Någon som du inte vill vara ovän med.” sa jag hotfullt.
”Vad gör du här i skogen så här sent lilla flicka? Skogen är en väldigt farlig plats.” sa han och tog ett kliv mot mig, tackvarde mörkret så såg han nog inte mina röda ögon (även om de började skifta färg nu) och trodde nog att jag var en vanlig flicka som gått vilse i skogen.
”Åh jag vet. Speciellt för jägare.” sa jag lågt.
”Vad sa du?” frågade han, människors hörsel var så klen.
”Du skulle inte ha skjutit den där vargen.” sa jag och stirrade på honom.
”Vad menar d...” sen satte jag tänderna i hans hals och bröt förmodligen av hans stämband eftersom han blev helt tyst. Och på några sekunder hade jag tömt honom på blod. Och Seth kom springandes ut ur skuggorna i mänskligform och gick direkt fram till vargen som hade förvandlat sig till människa menads jag pratat med jägaren. Precis i magen så var det ett stort blödande sår. Men blodet lockade inte mig.
”Collin.” viskade Seth som nu satt på knä vid pojken, som inte kunde vara äldre än Seth! Såret fortsatte blöda och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så jag försökte kalla på Edward i mina tankar, jag ville inte lämna Seth här om det skulle finnas fler jägare i trakten.
”Jag kanske kan suga ut kulan ur såret.” sa jag för att bryta tystnaden medan Seth undersökte pojkens – som tydligen hette Collin – skador.
”Ja! Vilken bra idé. Han är inte död än, men det kan bli riktigt mycket trubbel om kulan fasar. Jag måste ändå se om jag kan få tag på någon annan i flocken.” sa han och ställde sig upp och gick iväg mot skogen igen. Jag gick fram till pojken och såg in i hans ansikte, han hade svimmat. Av smärtan förmodligen. Och jag böjde mig ner och drack ur hans sår.
Jag kan inte säga att jag gillade smaken. Men jag visste att jag var tvungen att göra det. Och jag kände hur kulan hamnade i min mun efter bara några sekunder. Jag spottade ut den på gräset.
Med min super syn så kunde jag bokstavligt se hur snabbt Collin läkte. Det hade nästan slutat blöda och han andades nästan regelbundet igen. Jag satt bredvid honom en stund innan Seth kom ut ur skogen.
”Doktorn, Jacob och Edward är på väg.” sa han allvarligt. Även om jag inte känt Seth så länge så hade jag fått intrycket av honom att han inte var den allvarligaste personen i världen så när han var det så var det verkligen seriöst. Han gick fram till mig och Collin och satte sig ner bredvid mig. Jag tog hans hand och kramade den.
”Han kommer bli okej.” viskade jag.
”Åh jag vet. Men... det är mitt fel att han blev skjuten från första början. Jag borde ha tänkt på att han också var ute och patrullerade så jag borde ha varnat honom. Men det gjorde jag inte...” Hans röst skar sig på den sista meningen.
”Du, det var inte ditt fel. Det kunde ha hänt vem som helst.” sa jag och tittade allvarligt på honom. Han såg inte på mig utan marken var mer intressant. ”Han kommer bli okej.” sa jag långsamt och kramade hans hand samtidigt som Edward, Carlisle och Jacob kom ut ur skogen.
Inte super långt kanske, men lagom :) Och ju mer ni kommenterar, desto fortare kommer nästa kapitel ;)
-Erika ♥
Åh, vad bra :) Nu är det mästa avklarat, vilken tur!! Hoppas det går bra för alla Cullens (och alla nära familjen Cullens) i fortsättningen, men det är väl en ganska liten chans med tanke på vilka och vad dom e...
Aja lycka till och hare gött /maja <3
Super bra!!! Vill ha mer!! :)
