Brees Second Chance

Bree

 

Först av allt så tog vi med Tim in i stugan. Där stängde vi in honom i rummet där jag och Nessie suttit instängda. Emmett och Jasper satte honom på en stol och höll i honom så han inte kunde ta sig där ifrån, även om han bara såg väldigt nonchalant och uttråkad. Och Jane satte sig på en stol framför honom.

”Så, vad ska vi göra med dig då?” frågade hon och suckade. Han fnös.

”Låta mig vara?” frågade han. Då var det Jane som fnös.

”Knappast. Men vi har i alla fall ett förslag på vi skulle kunna göra. Lämna in dig till Aro.” sa hon med sammanbitna tänder, och man såg hur hans ögon spärrades upp i ren fasa.

”Nej! Vad som helst utom det!” sa han med rädsla i rösten. Han visste att Aro skulle döda honom. Eller? Var hans gåva för unik och användbar? Även om Aro inte skulle döda honom skulle han i alla fall få ett rejält straff. Och det kanske var värre än döden?

”Har du någon bättre idé själv då?” frågade Alec spydigt.

”Ja det har jag faktiskt.” sa Tim och lutade sig bakåt i stolen. ”Om ni låter mig gå, så ska jag aldrig mer störa er. På något sätt.”

”Aldrig!” röt Alec.

”Och varför inte det? Ni har ingen anledning till att inte släppa mig.” sa han.

”Vart ska jag börja?” sa Jane och himlade med ögonen. ”Du skulle få oss dödade!” Det där kunde inte Tim svara på så han var bara tyst och tittade ner i marken.

”Så varför skulle vi inte bara döda dig här och nu?” frågade Alec argt.

”Ja det är en väldigt bra fråga. Du kanske ska fråga din syster.” sa han och tittade misstänksamt på Jane som bara stirrade framför sig. Och jag hörde hur Edward flämtade till.

 

Jane

 

Jag borde ha väntat mig att han skulle ta upp det här. Men när det väl kom kom så kom det som en chock. Inom loppet av en sekund så hade jag spelat upp den där nattens händelser.

”Vad är det jag ska fråga dig Jane?” sa Alec och vände på huvudet långsamt så han tittade på mig. Men jag kunde inte svara.

”Precis Jane. Kan du döda mig efter det?” frågade han. Jag tittade på honom med arg blick.

”Det där hände för flera hundra år sen. Hur kan du ta upp det? Känslor dör.” sa jag.

”Är du säker på det?” frågade han och höjde på ett ögonbryn.

”Ja.” fräste jag och blängde på honom. Och han höjde ännu lite till på hans ögonbryn. Det fick mig att ställa mig upp så fort så att stolen välte och morra väldigt, väldigt hotfullt.

”Om du är smart så slutar du nu.” sa jag med hårt sammanbitna tänder. Han fnös.

”Ja. Men jag måste bara påminna dig om att jag tror att du sa att du... vad var det? Just det. Att du älskade mig!” Jag behövde inte ha super hörsel för att höra att precis alla flämtade till högt av förvåning. Och jag kunde slå vad om att allas munnar var öppna och hakan bara hängde.

”Nu. Gick du över en gräns Tim.” sa jag. ”Du vet att man kan älska någon och sen så försvinner känslorna? Som jag sa förut. Känslor dör. Det är det som skilsmässor är till för!” skrek jag. Eller, min röst höjdes stegvis tills jag skrek.

”Men vet du en sak? Mina känslor har aldrig dött! Gissa varför jag gick med på att ta bort väggen så lätt?” sa han högt. Det var på gränsen till att han skrek.

”Men sen så skulle du döda mig?! Du måste fatta att du gör mig väldigt förvirrad just nu!” skrek jag till honom igen. Jag tänkte inte på att alla från Cullens och Alec stod och tittade på.

”Jag tänkte aldrig döda dig! Jag skulle bara döda din bror och de där två!” sa han och nickade mot Bree och Nessie. ”Sen skulle jag gå ur Volturi och ta med dig till någon avlägsen plats för att leva lyckligt bara du och jag!” sa han lågt.

”Va? Vad kör du med för sjuka planer? Tror du verkligen jag skulle tycka om dig om du bara dödade min bror och mina vänner?” Jag hade tänkt att det skulle komma ut med stark röst men alla mina ord kom som en viskning.

”Nej, men jag känner en kille som kan ändra på folks minnen och tankar så jag skulle få honom att få dig att glömma.” viskade han. Hade jag varit en människa så hade mina tårar börjat rinna just i denna sekund.

”Vet du? Du är en hemsk person.” sa jag. Sekunden efter så övervägde jag om jag skulle ge honom en örfil eller inte. Men jag gjorde det. En hård en. Ljudet hade förmodligen slagit ut en människas hörsel men för mig var det bara ett hemskt ljud som lät lite som när sten slogs mot sten. Och jag såg hur det uppstod en liten spricka i hans kind. Men jag gjorde inte något åt det utan gick bara ut ur rummet.

 

Bree

 

Allt som vi nyss fått se var verkligen hemskt. Av det jag förstod så hade Jane och Tim varit ett par en gång för flera hundra, kanske tusen, år sen. Hennes kärlek hade försvunnit men inte hans. Och när Jane gick ut ur rummet så skulle jag följa efter men Edward tog tag i min arm för att stoppa mig. Han tittade på mig och jag tror han försökte säga att hon bara behövde vara ensam. Han nickade. Och jag log ett snett leende mot honom och ställde mig bredvid honom igen.

 

Jane

 

Jag gick ut genom dörren och gick förbi de stora vargarna som kollade förvånat på mig och in i skogen. Jag satte mig under ett träd och bara satt och tänkte. Tänkte på mitt liv, om jag nu lever. Tänkte på vad vi skulle göra med Tim, visst, jag hade faktisk älskat honom. Jag hade trott att han var den rätta men sen gjorde han ett felsteg och det gick åt helvete. Tänkte på vad jag och Alec skulle göra efter det här. Men jag hann inte tänka så mycket för efter bara några minuter så kom en av de stora vargarna och satte sig bredvid mig. Han satt bara bredvid mig en liten stund. Men efter ett tag så kände jag hans blöta nos mot min kind.

”Hej.” sa jag lågt och min röst skar sig lite. Jag borde väl bli irriterad och säga att jag ville vara ensam men det fick vara. Han gnydde lite och på något sätt så visste jag att han frågade om jag var okej.

”Det är bra. Jag bara... behövde tänka på saker och ting.” sa jag och suckade. Han la sig ner bredvid mig och jag la min hand på hans huvud och kliade och han blundade. Jag vet inte varför, men det här kändes bra. Det kändes... kändes rätt.

Men efter ett tag så frustade vargen irriterat och ställde sig upp och gick iväg.

”Nej. Vänta!” sa jag snabbt och han stannade och tittade på mig. Och jag såg in i de där bruna ögonen och tappade talförmågan en sekund. ”Gå inte. Snälla.” sa jag sen och tittade vädjande på honom. Han visade sina tänder som i ett leende men gick ändå in i skogen. Jag suckade och började rita mönster i marken med mitt bleka pekfinger. Men jag avbröt mig när jag hörde fotsteg som var på väg hit. Och en kille med svart hår kom inom synhåll.

”Hej.” sa han och böjde sig för att inte slå i huvudet i ett träd.

”Hej.” sa jag trött och fortsatte rita i marken.

”Vad gör du?” frågade han och satte mig bredvid mig precis där vargen suttit. Jag suckade, slutade rita och tittade upp på honom. Och han hade precis de samma bruna ögonen som vargen hade haft och han tittade in i mina med sån värme och något annat jag inte kunde avgöra vad det var så jag tappade det jag tänkte säga och kunde bara titta på honom.

”Du är den där vargen!” utbrast jag efter att ha lagt ihop alla pusselbitar. Han skrattade.

”Ja, jag bara iväg för att kunna prata med dig och slippa alla jobbiga kommentarer i huvudet.” sa han och verkade se min väldigt förvirrade blick. ”Nä glöm det.” sa han och log ett av de finaste leenden som jag någonsin sett. Och jag hade sett många.

”Jag heter Jane. Om du nu inte visste det.” sa jag och sträckte fram handen och han tog den och skakade.

”Seth. Och jag vet mycket väl vem du är.” sa han och blinkade med ena ögat och det fick mig att fnittra så där som bara tjejer kan.

---

Idag så tänkte jag faktiskt inte tjata något om kommentarer... men ni vet ju vad jag gillar ;)