Brees Second Chance

Jag satte mig ner och grät utan tårar. Jag satt där länge, så länge att det hade blivit mörkt. Just när jag skulle gå så hörde jag ett snabbt dunkade ljud. Ett hjärta. Men det var inte mänskligt. Sen kom det en gigantisk varg fram mot mig. Varulv!

”Vem är hon?”, hördes en röst.

”Vem var det?”,  sa jag högt.

”Jag. Ser hon någon annan här.” , Vargen? ”Ja jag. Är hon knäpp eller?”

Men jag tänkte ju bara det där!

”Det lät i mina öron som om hon sa det! Vänta lite!! Hon kan höra mig!”

”Kan du inte sluta kalla mig Hon! Snälla. Men har du inte pratat?”

”Ehm nä. Tänk något!”, ehm... som vad då? Jag är ingen bok man bara kan öppna och läsa ur!

”Bra”

”Vänta vi kan höra varandras tankar!”

”Coolt. Men du har inte svarat på min fråga. Vem är du?.”

”Bree... Bree Cullen”

”Va? Är du en Cullen?”

”Mm.”

”Hur blev du det?”

”Carlisle gav mig en andra chans...”

”Vad då för chans?”

”Jo, jag var en av de nyfödda vampyrerna...”

”VA?!?!?”, när jag tänkte sanningen det fick han ett lite fientligt ansiktsuttryck och det blev inte mindre fientligt när jag tänkte det.

”Ja, men vi visste inte vad vi gjorde”, försvarade jag mig snabbt. ”Vår ledare ljög om allt vi visste!”

”Jaha, jag antar att det är okej då.”, då kom det upp för mig att jag inte visste vem han var...

”Jag är Embery Call.”, svarade han på min icke fråga ”en av varulvarna i La Push.”

”Jaha” tänkte jag utan att fatta ett dugg av vad La Push var. Och han förklarade det inte för mig heller.

”Men undra hur vi kan höra varandras tankar”, tänkte jag och pekade på mitt huvud.

”Ja, det kanske är en gåva du har...”, tänkte han fundersamt ”om du inte har någon annan gåva så klart.”, la han till snabbt.

”Nej det har jag inte...”

”Du kanske ska pratat med docktorn om det!”

”Carlisle?”, Han nickade ”Ja det borde jag.”

”Ja men vi ses väll någon gång.”

”Ja, kul att träffas Embery.”

”Desamma Bree”, sen sprang jag iväg.

När jag kom hem så gjorde alla lite olika saker, Jasper och Emmett såg på baseball, Carlisle och Edward stog och pratade om något och Esme, Rosalie och Alice synades inte till. Jag gick rakt fram till Carlisle och sa:

”Carlisle, jag måste prata med dig”

”Åh, jag måste nog hämta Bella, hon har varit hos Jacob.”, sa Edward och gick ut genom dörren.

”Vad?”, frågade Carlisle

”Jag ska visa”, och så försökte jag visa honom.

”Carlisle jag tror jag har hittat min gåva?”

”Prata med munnen stängd?”, tänkte han lite förbryllat. Jag himmlade med ögonen.

”Nej, jag kommunicera med tankar. Jag hör dina du hör mina. Jag pratade med Embry Call så här nyss.”

”Åh”

VAD TYCKER NI DÅ?!

/Erika

Plötsligt kom Bella och Edward ner för trappan.
"Edward jag vill träffa Jake NU.", sa Bella, jag kände hur trösten efter hennes blod kom krypandes i min hals, även om jag nyss hade jagat och det var godare med djur blod, men det var inte någon idé att försöka döda Bella för jag skulle bara bli stoppad av Edward efter en fjortondels sekund!
"Vem är Jake?", undrade jag.
"Ehm.. Jacob är Bellas bästa vän... och en av varulvarna och han blev skadad under striden idag."
"Om han nu vill vara min vän längre...", sa Bella ,enligt henne, tyst men vi kunde ju höra utomordentligt bra.
"Klart han vill sötnos", sa Edward och kysste henne lätt på munnen. När han gjorde det så var det som om han stack tusen knivar i mitt döda hjärta.
"Vi kanske borde sluta, det plågar Bree.", sa Edward. Yay! Nu var alla blicka på mig igen men nu var dem sorgsna och oförstående. Jag redogjorde historien gör Edward ungefär så här: Jag hade en pojkvän i armén och vi kom på att vi inte brinner upp i solen som Riley hade sagt utan bara glittrar och han skulle berätta det för Riley, han, som hette Diego, var en av Riley bästa män enligt honom. Men Riley tog med honom till vår skapare, som jag glömt namnet på, och dödade honom för att det var farlig att veta att vi inte brinner upp enligt dem, men dem visste inte att jag visste så därför lever jag nu. Men jag visste inte att han var död och Riley sa att han redan var här med vår skapare så därför kom jag hit för att hämta honom. Om jag hade vetat det så hade jag rymt... slut på berättelsen! Det där hade tagit ca 10 sekunder max sen sprang jag ut ur huset.
"Nej vänta, hon vill vara ensam. Jag kan berätta istället.", var det sista jag hörde någon, i det här fallet Edward, säga innan jag kommit för långt.

/Erika

"Okej", sa Carlisle när de mörka hade gått. "en liten presentation kanske skulle passa nu? Jag är Carlisle och det här är min fru Esme", Han gjorde en gest mot den brunhåriga vampyren.
"Välkommen till familjen Bree", sa hon med ett varmt leende. Det fanns inga tvivel om att det var Carlisle och Esme som var 'mamma' och 'pappa' i familjen, om man nu kan kalla det så.
"Och det här är våra barn, Rosalie och Emmett", sa Carlisle och pekade på den vackra blonda tjejen och den stora, lite läskiga, killen. "Och så har vi Alice och Jasper", Han pekade på den lilla svarthåriga och på den blonda killen. "Och Edward och hans flickvän Bella.", Så det var därför de höll kvar människan. Hon och den rödhåriga tankeläsaren var ett par.
"Har du några frågor om oss?", frågade Edward. Det första som kom upp i mitt huvud var de konstiga, ylande vampyrerna som jag hört förut.
"Åh.", sa Edward "Så du vill veta om vargarna. De är skepnadsskifftare. Våra naturliga fienden."
"Vad är det dem skiftar till då?"
"Vargar"
"Men du sa att de var våra fienden..."
"Ja, men vi har fred mellan oss och dem hjälpte oss faktiskt med att förinta er ena halva av gruppen. Så man kan kalla dem våra vänner"
"Men... men hur visste ni att vi kom i två grupper? Eller att vi ens kom alls?"
"Jo, Alice kan se in i framtiden och hon såg er komma i två grupper."
"Har ni några andra 'talanger?'", frågade jag och gjorde ett citat tecken.
"Ja, som du redan vet så kan jag läsa allas tankar, allas förutom Bellas. Och Jasper kan manipulera andras känslor."
"Ja, det förklarar ju en del.", sa jag för mig själv, även om jag visste att alla kunde höra mig. Utom Bella kanske.
"Har du någon speciell talang?", frågade Bella försiktigt.
"Nä, inte vad jag vet i alla fall", En kort tystnad följde. Esme var den första som sa något:
"Nä men ska vi inte vissa Bree sitt nya hem och äta något på vägen dit?", När hon sa de kände jag den brinnande törsten som jag hade ignorerat.
"Kommer du med Bree Cullen?", frågade Alice med ett leende.
"Va?", jag fattade inte ett dugg vad hon menade med Bree Cullen.
"Ja, ditt nya namn. Alla vi heter Cullen utom Bella då men hon kommer snart bli en Cullen hon med. Om du vill alltså."
"Åh, jaha.", Då fattade jag. "Var ska vi jaga då? Forks?"
Hon skrattade lite innan hon svarade "Nej du ska få se.", Sen sprang hon in i skogen och jag följde bara efter.

När vi hade sprungit ett litet tag kom vi förbi ett puma par. Alice hoppade till min förvåning på en av dem och gjorde en gest (som betydde typ "Ät den där.") mot den andra puman som sprang för lite ifrån oss. Skulle jag äta den? Allvarligt?? Blää. Men om hon sa det så. Jag hoppade på puman med ett språng. Det var gott. Väldigt gott. Godare än människoblod faktiskt. När vi var klara så följde jag Alice igen och tillslut så stannade hon vid ett stort vitt hus.
"Wow.", Var det ända jag han säga innan Alice drog med mig in huset.

När vi kom in i huset stog alla där, utom Edward och Bella, och väntade på oss och Emmett frågade: "Hur var det? Inte som människoblod va?"
"Faktiskt var det godare...", sa jag lite försiktigt. Då åkte allas hakor ner. Carlisle var den första som sa något: "V..va?"
"Ja, det var gott."
"Jaha det var ju... bra, antar jag."
"Omöjligt", mumlade Jasper
"Men sant", svarade Esme på hans ickefråga.

Kommentera nu vänner!

/Erika

Elden vad överallt. Hur mycket smärta kunde jag klara av innan den dödade mig? Det kändes som om skriken inte kom från mig längre. Varför kunde ingen slita huvudet av mig? Carlisle var väl barmhärtig nog för det? Eller vem deras tanke läsare nu var. Kunde inte han eller hon få det att sluta?
"Hon kommer berätta allt du vill veta!", morrade den rödhårige "Du behöver inte göra så."
Smärtan försvann igen, som om Jane tryckt på en knapp. Jag låg på mage och kippade efter luft, som om jag behövde syre.
"Åh, jag vet", svarade Jane glatt "Bree?", jag skällde till lite när hon sa mitt namn, men smärtan kom inte tillbaka.
"Säg mig... hur många var ni?
Orden bara flög ur mig, "Nitton eller tjugo, kanske fler. Jag vet inte! Sara och en till slogs på vägen hit...", jag väntade på att smärtan skulle komma tillbaka för att jag inte hade ett bättre svar, men Jane fortsatte:
"Och den här Victoria, hon skapade dig?"
"Jag vet inte", svarade jag skräckslaget "Riley talade aldrig om hennes namn. Han sa att vi inte skulle tänka på henne, att våra tankar inte var säkra."
"Berätta om Riley", sa Jane "Varför förde han er hit?"
"Han sa att vi måste förinta de gulögda här. Han sa att det skulle bli lätt. Och att staden var deras och att de snart skulle anfalla oss. Han sa att när de väl var borta skulle allt blod vara vårt. Och han gav oss hennes doft.", jag pekade i riktning mot människan. "Han sa att den som hittade henne först fick ta henne."
"Det verkar som att Riley hade fel i att det skulle bli lätt.", sa Jane med ett nästan retsamt tonfall.
Det verkade som om hon var nöjd med min historia, hur som helst så kom inte smärtan tillbaka. Jag nickade åt hennes lilla skämt och satte mig upp för att fånga tankeläsarens uppmärksamhet, vem han eller hon nu var. Sen fortsatte jag min historia medans jag låtsades att jag var som Kevin. Dum som en gås och helt bakom flötet.
"Jag vet inte vad som hände. Vi delade på oss, men de andra kom aldrig. Riley lämnade oss och kom aldrig och hjälpte oss som han hade lovat. Allt var så förvirrande... och plötsligt var alla sönderslitna.", jag ryste till vid tanken på överkroppen jag hoppat över. "Jag var rädd och ville fly.", jag nickade mot Carlisle och sa: "Han där sa att de inte skulle skada mig om jag slutade slåss."
"Åh, men det han han inte rätt att lova lilla vän", sa Jane "Regelbrott måste bestraffas! Felix. Ta hand om den där. Jag vill åka hem!"
"Vänta.", sa den rödhårige. Han vände sig mot Carlisle och pratade så fort att en vanlig människa nog inte skulle uppfatta orden: "Vi kan förklara reglerna för den unga. Hon verkar inte ovillig att lära sig. Hon visste inte vad hon gjorde.", det var alltså han som var tankeläsaren.
"Givetvis"d sa Carlisle genast och vände sig mot Jane. "Vi är absolut beredda att ta på oss ansvaret för Bree."
Jag blev rörd ända in i märgen. De här vampyrerna var främlingar, ändå tog de den här farliga risken för min skull.
"Hm", sa Jane fundersamt "Rör er inte en meter", tillade hon innan hon sprang in i skogen, så långt bort så vi inte kunde höra henne. Det gick kanske några minuter innan hon kom tillbaka och sa:
"Jag har pratat med 'De äldste' och de har bestämt att ni får ta ansvaret för flickan men på tre villkor: 1. Bryter hon mot lagen igen så blir det det sista hon gör. 2. Hon måste gå efter er diet", Hon rynkade på näsan när hon sa det. "Och 3. Detta får inte komma ut!"
"Vi förstår.", sa Carlisle allvarligt.
"Jaha, då ska vi gå då."
Sedan försvann de mörka kapporna in i skogen igen...

/Erika