Brees Second Chance

Elden vad överallt. Hur mycket smärta kunde jag klara av innan den dödade mig? Det kändes som om skriken inte kom från mig längre. Varför kunde ingen slita huvudet av mig? Carlisle var väl barmhärtig nog för det? Eller vem deras tanke läsare nu var. Kunde inte han eller hon få det att sluta?
"Hon kommer berätta allt du vill veta!", morrade den rödhårige "Du behöver inte göra så."
Smärtan försvann igen, som om Jane tryckt på en knapp. Jag låg på mage och kippade efter luft, som om jag behövde syre.
"Åh, jag vet", svarade Jane glatt "Bree?", jag skällde till lite när hon sa mitt namn, men smärtan kom inte tillbaka.
"Säg mig... hur många var ni?
Orden bara flög ur mig, "Nitton eller tjugo, kanske fler. Jag vet inte! Sara och en till slogs på vägen hit...", jag väntade på att smärtan skulle komma tillbaka för att jag inte hade ett bättre svar, men Jane fortsatte:
"Och den här Victoria, hon skapade dig?"
"Jag vet inte", svarade jag skräckslaget "Riley talade aldrig om hennes namn. Han sa att vi inte skulle tänka på henne, att våra tankar inte var säkra."
"Berätta om Riley", sa Jane "Varför förde han er hit?"
"Han sa att vi måste förinta de gulögda här. Han sa att det skulle bli lätt. Och att staden var deras och att de snart skulle anfalla oss. Han sa att när de väl var borta skulle allt blod vara vårt. Och han gav oss hennes doft.", jag pekade i riktning mot människan. "Han sa att den som hittade henne först fick ta henne."
"Det verkar som att Riley hade fel i att det skulle bli lätt.", sa Jane med ett nästan retsamt tonfall.
Det verkade som om hon var nöjd med min historia, hur som helst så kom inte smärtan tillbaka. Jag nickade åt hennes lilla skämt och satte mig upp för att fånga tankeläsarens uppmärksamhet, vem han eller hon nu var. Sen fortsatte jag min historia medans jag låtsades att jag var som Kevin. Dum som en gås och helt bakom flötet.
"Jag vet inte vad som hände. Vi delade på oss, men de andra kom aldrig. Riley lämnade oss och kom aldrig och hjälpte oss som han hade lovat. Allt var så förvirrande... och plötsligt var alla sönderslitna.", jag ryste till vid tanken på överkroppen jag hoppat över. "Jag var rädd och ville fly.", jag nickade mot Carlisle och sa: "Han där sa att de inte skulle skada mig om jag slutade slåss."
"Åh, men det han han inte rätt att lova lilla vän", sa Jane "Regelbrott måste bestraffas! Felix. Ta hand om den där. Jag vill åka hem!"
"Vänta.", sa den rödhårige. Han vände sig mot Carlisle och pratade så fort att en vanlig människa nog inte skulle uppfatta orden: "Vi kan förklara reglerna för den unga. Hon verkar inte ovillig att lära sig. Hon visste inte vad hon gjorde.", det var alltså han som var tankeläsaren.
"Givetvis"d sa Carlisle genast och vände sig mot Jane. "Vi är absolut beredda att ta på oss ansvaret för Bree."
Jag blev rörd ända in i märgen. De här vampyrerna var främlingar, ändå tog de den här farliga risken för min skull.
"Hm", sa Jane fundersamt "Rör er inte en meter", tillade hon innan hon sprang in i skogen, så långt bort så vi inte kunde höra henne. Det gick kanske några minuter innan hon kom tillbaka och sa:
"Jag har pratat med 'De äldste' och de har bestämt att ni får ta ansvaret för flickan men på tre villkor: 1. Bryter hon mot lagen igen så blir det det sista hon gör. 2. Hon måste gå efter er diet", Hon rynkade på näsan när hon sa det. "Och 3. Detta får inte komma ut!"
"Vi förstår.", sa Carlisle allvarligt.
"Jaha, då ska vi gå då."
Sedan försvann de mörka kapporna in i skogen igen...

/Erika