Brees Second Chanse Kapitel 9 - Planer
Jag låg med huvudet mot hans bröst och lyssnade på han hjärta när dem kom hem.
”Dem är här...”, viskade han.
”Mm... jag vet.”, jag kysste han läppar mjukt innan jag satte mig upp och kollade mig i spegeln och rättade till kläderna och håret innan jag gick ner. Med Embry i hälarna.
”Hej allihopa.”, sa jag när vi kom ner. Alice var först med att säga förlåt.
”Åh Bree jag är så ledsen att vi inte kom ikapp dem. Jag förstår inte. Diego kan ju inte ha velat springa själv så dem måste ju ha burit honom och då måste det ju ha gjort dem långsammare men vi han inte ikapp dem... inte ens Edwa...”
”Tyst.”, avbröt jag henne. ”Ni gjorde ert bästa. Mer kan ingen av oss göra...”
”Nej, det är sant.”, mumlade hon. Min blick svepte över rummet. Alla var där. Carlisle, Esme, Edward, Alice, Jasper... nej alla var inte där.
”Var är Emmett och Rose?”, frågade jag.
”Det kommer nog snart. De skulle jaga lite.”, svarade Esme.
”Åh. Okej.”
”Jag måste åka tillbaka till La Push...”, mumlade Embry i mitt öra. Trots att alla hörde.
”Okej.”, han kramade min hand. Jag kramade tillbaka, men jag var rädd att bryta något i hans han så jag tog det försiktigt. Sen gick han, samtidigt som Edward gick. Han skulle väl till Bella. Jag tog upp en tidning från bordet och satte mig i en fåtölj. Jag han läsa max tre meningar innan Emmett och Rosalie kom in rusande.
”Hallå? Kan alla komma hit?”, ropade Emmett. Alice och Jasper kom ner från trappan och Carlisle och Esme kom in från köket.
”Vad är det?”, frågade Esme oroligt.
”När vi var och jagade så stötte vi på ett spår.”, alla stelnade till när Emmett sa det.
”Det var färskt...”, tillade Rosalie.
”Åh. Jag vet var det är men ni kommer inte tro det.”, sa jag. Och så drog jag hela historien men Fred. Men jag hoppade över delen som hade hänt när han gått. Det var lite för privat.
”Så har jag förstått det här rätt? Embry fick upp doften av Fred när ni var på väg hem och han fick följa med hit. Sen så behövde han jaga och sprang till Seattle, och han sa att han skulle testa djurblod på väg dit? Och sen kommer han tillbaka hit?”, frågade Carlisle.
”Precis.”, sa jag och flinade. ”Och när man talar om trollen...”, jag gick till dörren för att möta min vän. Min familj ställde sig på rad för att hälsa. Han kom upp för trappan.
”Hej. Hur var jakten?”, frågade jag.
”Toppen. Men jag fattar inte hur du kan äta djur... blä säger jag bara.”, han flinade.
”Kom in. Det är några jag vill att du ska träffa.”, sa jag och gick in. Han följde efter.
”Fred, det här är min familj. Det här är Esme och Carlisle. Mamma och Pappa Cullen”, jag gjorde en gest mot dem.
”Trevligt att träffas Fred.”, sa Carlisle som log.
”Ja, du har säkert hört historien om att vi trodde att det var du som var fångad...”, sa Esme som också log.
”Ja. Det är trevligt att träffa er med.”, sa Fred. Jag gick vidare.
”Det här är Emmett - den lekfulla björnen som jag brukar kalla honom – och Rosalie.”, Emmett hade limmat på ett brett flin i ansiktet.
”Trevligt att träffas.”, Fred var... högtidlig.
”Och så har vi vår egen shopping drottning Alice och Jasper.”, fortsatte jag. Alice klingade skratt fyllde rummet.
”Kul att träffas Alice och Jasper.”, Fred fortsatte med att vara högtidlig.
”Och så får vi ju inte glömma Edward och Bella – som förövrigt är människa – men dem är nog hos Bella tror jag.”, la jag till. Fred så super förvånad ut men sa inget.
”Så Fred hur länge stannar du?”, frågade Emse.
”Tja... jag vet inte.”, svarade han osäkert.
”Ja, du får stanna så länge du vill. Om du vill kan vi göra i ordning ett rum som vi har i källaren.”, sa hon.
”Ja. Dem har gett mig ett rum. Dom gjorde det super snyggt på bara några dagar.”, sa jag.
”Men ni ska inte göra er besvär för min del...”, invände Fred.
”Åh det det är inte till besvär. Jag hade inte ändå tänkt att göra i ordning det till gästrum.”, sa Esme.
”Åh, ja. Om ni ändå ska göra om det så kan ni väl få göra om det till mig...”, sa Fred fundersamt. Alice blick blev tom och Jasper frågade:
”Vad ser du?”
”Marco. Han har bestämt sig. Han tar med sig Diego hit. Och försöker förhandla...”, svarade hon.
”När?”, frågade jag panikslaget.
”Om 3 dagar...”, viskade hon.
”Men vi måste ha en plan... vad vi ska säga när han kommer... hur vi ska få Diego men utan att han får Rose...”, viskade jag.
”Ja. Varför vill han ha dig Rose?”, frågade Carlisle.
”Jag vet inte... jag kommer inte ihåg honom.”, svarade Rosalie
”Men vi måste ha en plan...”, mumlade jag igen. ”Vi borde ringa Edward, och kanske Embry...”
”Varför ska vi ringa en hund?”, frågade Rosalie äcklat.
”Våga inte kalla honom det.”, morrade jag ”Och vi borde ringa honom för att vi knappast kommer kunna hålla honom borta här ifrån...”
Edward kom och hade Bella med sig. Embry kom också, men ensam. Alla satt i vardagsrummet. Fred var också där och med på ett hörn. Så långt bort från Bella som möjligt.
”Så. Vad ska vi göra med allt nu?”, frågade jag.
”Ja. Vi måste få Diego men han kan inte få Rosalie...”, mumlade Edward.
”Vänta lite. Så den här Marco har Diego och ni får honom om han får blondinen?”, frågade Fred.
”Ja.”, svarade jag.
”Då har jag en idé.”, sa han och log brett. ”Jag träffade en annan vampyr i Vancouver som hade en speciell gåva...”, han flinade. ”Att kunna göra en synvilla av något eller någon...”
”Det är ju perfekt!”, utbrast Emmett. ”Vi ber honom bara att klona Rose och så ger vi honom klonen! Det är ju perfekt.”, upprepade han.
”Ja det kan funka...”, mumlade Alice ”Om du kan hitta honom igen förstås!”
”Henne.”, rättade Fred ”Men det kan jag nog. Jag kan spåra upp henne, fast jag kan nog behöva lite hjälp...”
”Ja jag är på.”, sa jag.
”I'm in.”, sa Embry. Såklart.
”Jag är med.”, sa Edward.
”Ja. Jag följer med.”, sa Jasper
”Fler behövs nog inte...”, sa Fred. "Om vi söker upp henne imorgon så borde vi hinna övertala och få hit henne...", sa han fundersamt. "Jo. Vi hittar henne imorgon!"
Kommentar?
/Erika
