Brees Second Chance

Vi gick ner för trappan där Esme kom och mötte oss.

”Okej så har ska vi göra. Jag fixar gästlistan medan du...”, jag orkade inte lyssna på allt dem skulle göra fram till bröllopet.

”Alice?”, avbröt jag.

”Ja, Bree?”, svarade hon.

”Kan du komma upp om du behöver mig till något?”, frågade jag osäkert.

”Visst.”, sa hon och log. Jag log tillbaka och gick upp för trappan och in i mitt rum och fortsatte med musiken. Jag kollade och lyssnade. Madonna, Kelly Clarkson, Justin Bieber, allt som jag gillade. Men musik fick mig att tänka på Diego... den där gången som vi brutit oss in i en affär och tagit musik och böcker. Tanken fick mig att le. När jag kom till sista skivan så var det som om den gav mig en stöt. Jag släppte den på marken och rusade ut genom dörren och ner till Alice och Esme. Jag ville inte störa Edward och Bella även om det hade varit smartast att gå till Edward.

”Någon har varit i mitt rum!”, sa jag skräckslaget. För det var det jag var. Livrädd.

”Va?”, frågade Alice. ”Jag har inte sett någon komma.”

”Men det har varit någon där!”, sa jag. ”Jag är säker! Kom med upp om ni inte tror mig”

”Vi kommer nu på en gång.”, sa Carlisle, som hade kommit in i rummet från köket, och jag gick före upp med de andra tätt i hälarna.

”Kolla.”, sa jag och pekade på skivfodralet som låg på golvet. ”Det där köpte inte du Alice eller hur?”

”Nej, det gjorde jag inte.”, sa hon och stirrade på fodralet. ”Har du spelat den?”, frågade hon och tittade på mig.

”Nej. Jag vågar inte.”, sa jag och jag kan lova att jag skulle ha rodnat om jag kunde.

”Då gör jag det.”, sa Carlisle som tog upp skivan och satte den i spelaren. Jag spände varje muskel i min kropp. Som om cd:n var farlig. Hah! Men det var något som inte var rätt här. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag hoppade till när jag hörde den raspiga rösten som kom ur högtalarna den sa:

”Bree. Vi har din vän! Kom till stora torget i Vancouver på söndag klockan halv 2 på natten så kan vi förhandla. Det kan vara bra att komma... ensam, men vi tvingar dig inte. Bara ett råd.”, sen var meddelandet slut... Fred.... Fred... min vän Fred som väntat på mig i Vancouver. Han som skyddat mig i Rileys klan... Jag måste rädda honom! Det var tyst i rummet. Sen hörde jag Bellas hjärta närma sig. Då måste Edward ha hört allt.

”Jag måste rädda honom.”, viskade jag. ”Jag måste!”, sa jag. Lite högre den här gången.

”Du åker inte ensam! Över min brända aska!!”, sa Esme bestämt.

”Nej. Där måste jag hålla med.”, sa Carlisle. ”Att åka ensam är uteslutet.”

”Men jag måste rädda honom!”, sa jag med svag röst.

”Ja, det vill vi med... men vi måste först tänka ut var vi ska göra... det är ju bara torsdag idag trots allt.”, sa Carlisle lugnt. Jag blev helt avslappnad i kroppen. Bara så där. Jasper. Normalt sätt skulle det göra mig jätte arg om någon mixtrade med mitt humör, men inte nu. Det var bara skönt. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas. Sekunden senare stod Emmett och Rosalie i dörren.

”Vad har vi missat?”, undrade Emmett.

”Bree fick ett meddelande av någon...”, svarade Carlisle

”Okej, vad sa han? Eller hon?”, frågade Emmett.

”Att dem har min vän, Fred, och att vi ska komma till Stora Troget i Vancouver på söndag klockan halv två.”, viskade jag.

”Åh.” viskade Emmett, Rosalie och Bella samtidigt. Det förvånade mig att Edward inte berättat för Bella. Jag såg på honom, han bara tyckte på axlarna. Jag samlade mig, reste mig och sa:

”Vi behöver en plan!”, sa Emmett. Alla mumlade instämmande sen satt vi bara tysta och tittade på varandra en lång stund.

”Amen kom igen!”, sa Alice. ”Vi kan inte bara sitta här om vi ska kunna rädda Fred! Det är inte så mycket med 3 och en halv dag ändå!”

”Jag håller med dig syrran!”, sa Emmett och blinkade till Alice som log ironiskt.

”Men det jag menade var att vi måste börja planera. Och det är inom en snar framtid... alltså typ nu!”, tillade hon.

”Ja, men vad ska vi göra då?”, frågade Bella.

”Bella... du ska faktiskt inte göra någonting alls, det är för farligt!”, sa Edward. Bella såg sur ut. ”Men vi ska nog åka ditt. Och snacka oss ur allt.”, tillade han sen.

”Vi kanske kan be några av Vargarna att vara där som backup... i bakgrunden”, sa Jasper eftertänksamt.

”Jag vet inte om vi kan be dem om mer. De offrade mycket för oss tidigare. Vi borde kanske inte be dem om mer. Inte just nu i alla fall.”, sa Carlisle.

”Och om dem är där så kan jag inte se något.”, tillade Alice.

”Ja. Ni har rätt.”, sa han och suckade. ”Det var bara en tanke.”

”Jag vet!”, utbrast Rosalie som hade suttit tyst under hela samtalet. ”Bree går ensam...”, Esme morrade och Rosalie suckade. ”Jag var inte klar! Hon kan ju ta med sig Emmett och Edward om det nu ska vara så.”, klagade hon innan hon fortsatte: ”Medans resten av oss gömmer oss bakom dem som har Fred som så försöker hon snacka till oss honom och om det inte går så tar Bree, Edward och Emmett och uppehåller dem medans vi tar Fred sen springer dem när vi har honom!”

”Det kanske kan funka. Om dem inte känner av våra dofter...”, sa Alice eftertänksamt och fick hon en blick som om hon var helt borta. Undrar vad hon gjorde.

”Söker i framtiden. Om Roses idé kommer att funka.”, sa Edward till mig.

”Åh.”

”Japp! De kommer gå på det! Som det ser ut nu”

”Och så håller vi kontakten via Brees gåva och Edwards!”, sa Carlisle.

”Va? Har Bree en gåva?”, svarade Emmett, Esme, Rosalie, Jasper och Bella i mun på varandra. Edward visste ju så klart redan om allt.

”Ja, när jag hade berättat om...”, jag tog ett djupt andetag. ”Diego för Edward och sprang ut så träffade jag en av varulvarna, Embry, och vi 'pratade' genom tankarna...”, sa jag.

”Fett coolt!”, sa Emmett.

”Ja, och det är rätt praktiskt.”, sa Alice och log mot mig. ”Om man vill säga något till någon som någon annan inte får höra!”, tillade hon och blinkade till mig. Jag log tillbaka.

”Så jag ska typ meddela er om något går snett eller nått?”, frågade jag Carlisle.

”Precis.”, svarade han.

”Okej...”

”Vad ska vi göra nu då?”, frågade Bella.

”Du kanske ska sova? Klockan är ganska mycket...”, svarade Edward och log.

”Och vem är du? Min mamma? Eller kanske rent av min pappa”, sa Bella surt och putade med underläppen och såg ut som ett surt barn. Då började alla skratta. Hon såg verkligen rolig ut.

”Hallå! Det är inte snällt att skatta åt andra.”, sa hon ännu surare. Då började alla skratta ännu mer.

”Förlåt Bella. Du ser bara så rolig ut.”, sa Alice mellan skrattningarna.

”Och hur slutar jag se roligt ut då?”

”Sluta att vara sur!”, sa vi alla med en mun.

”Okej!”, sa hon och log som en galning. Då skrattade vi ännu mer. Den här gången skrattade också Bella.

”Nej men allvarligt Bella. Du borde sova. Jag kör hem dig.”, sa Edward.

”Okej.”, sa Bella och gäspade. ” Jag faktiskt ganska trött.”

”Jag sa ju det!”, sa Edward och log. ”Jag har ju alltid- Aj! Varför gjorde du så för? Eller det vet jag ju redan.”, Esme hade satt armbågen i honom och såg väldigt mamma arg ut... och Emmett fick sig ett gott skratt

”Vad har jag sagt om att skryta?”, sa hon och pekade på honom. Carlisle kom fram och kramade om sin fru. Det här måste vara världens lyckligaste familj. För det var det det här var. En familj. Och nu var jag en del av den...

/Erika