Brees Second Chance

Bree

Wow. Volterra var verkligen vackert. Det stora klocktornet var ju bara. Wow. Men jag hade en uppgift. Att hitta Volturi. Jag betalade den sura taxi gubben och gick in i staden. Stora torget var inte svårt att hitta. Där fanns klocktornet och något sa mig att det var där Volturi fanns. Jag gick över torget och in i tornet. Där väntade den där Felix som skulle ha dödat mig. Jag skakade av mig minnet och gick mot honom.

”Trevligt att träffas igen Bree.”, sa han. Jag nickade.

”Kom med mig.”, sa han sen och började gå. Och jag följde lydigt efter.

Alice

”Hon är framme.”, sa jag. Edward körde bara fortare än han redan gjorde. Han var snart uppe i 200 km/h, hade Bella varit med hade hon blivit galen. Bree hade kommit fram till Volterra och mött Felix i klocktornet. Ärligt talat tror jag inte att Bree hade kommit på idén att ta livet av sig på eget initiativ. Jag trodde att någon annan - förmodligen Volturi - hade ett finger med i spelet att göra. Men det var ju omöjligt, jag hade ju sett att hon hade kommit på idén själv. Jag hade bevakat Bree sen hon åkte. Men ändå var jag inte säker. Hon hade kommit in i tronsalen nu.

Bree

Jag hade kommit in i en stor sal om såg ut som en stor kupol. Mitt framför mig sot de tre männen som jag sett många gånger i Carlisles arbetsrum. Marcus var han åt vänster, Caius åt höger och Aro i mitten.

”Mästare. Hon är här.”, sa Felix till Aro.

”Åh... välkommen.”, sa Aro.

”Tack.”, sa jag

”Vad kan jag hjälpa dig med denna underbara dag?”, frågade Aro.

Jag tvekade men sa tillslut med hög och tydlig:

”Döda mig.”, Han såg inte förvånad ut överhuvud taget.

”Så du vill dö. Även om jag skonade ditt liv?”, frågade han och gick mot mig. Jag nickade.

”Det är precis vad jag vill.”, Han tog min hand och läste mina tankar.

”Okej. Låt mig prata med mina bröder om saken.”, sa han och log mot mig. Han gick fram till Marcus och Caius och tog deras händer. De gav Aro sin åsikt. De skulle verkligen behöva min gåva. Men den visste de inget om. Jag hade blockerat just de tankarna som rörde det. Det är en av de sakerna jag har läst mig om min gåva. De hade tydligen ”pratat” klart nu för Aro släppte dem och gick mot mig.

”Jag ska vara snäll idag. Du får två alternativ. Antingen dödar jag dig.”, han gjorde en paus så jag fick tänka över förslaget. ”Eller så går du med i Volturi.”, det hade jag inte tänkt på, men Jane skulle inte gilla det. Jag såg på henne hur arg hon var för att Aro hade släppt mig. Jag skulle inte komma särskilt bra in i gruppen, det visste jag. Jag log mot Aro.

”Tack. Men nej tack. Jag vet vad jag vill.”, Han suckade.

”Det var sorgligt att höra. Men jag gav dig ett val och nu ska jag hjälpa dig till det du ville.”, jag kände hans händer sättas mot min tinning. Han suckade. Sen hände allt så fort så att jag inte hann med. Jag hörde ett högt vrål och jag såg något stort och brunt flyga fram för mig på Aro. Sen såg jag min familj. Alla var där. Edward, Esme, Carlisle, Jasper, Alice, Emmett, Rosalie, Fred och Kalyn. Och Diego han var här och försökte slita huvudet av Aro. Jag ställde mig fort upp och kollade vad det var som hade flugit på Aro. En stor brun svart varg. Embry. Utan att tänka vad jag gjorde så sprang jag fram och försökte dra bort Embry från Aro. Edward var redan där och med min hjälp gick det. Embry stretade emot men vi fick i alla fall bort honom från Aro. Caius hade ställt sig upp med blottande tänder. Carlisles hade berättat en gång att han hade försökt utplåna Månbarnen. Hollywoods version av varulvar. Emmett och Edward höll i Embry så han inte hoppade på någon igen. Jag ställde mig fram för honom och tog hans stora huvud i mina händer och försökte lugna honom. Tillslut så slutade han streta emot och slappnade av lite. Han gick ut ur rummet. Några av Volturis vakter försökte stoppa honom men Aro lät honom gå ut. Några sekunder senare kom han in igen som människa. Han gick in i tystnad och ställde sig mellan mig och Edward.

”Vilket trevligt besök!”, utbrast Aro.

”Vad gör ett Månbarn här?!”, röt Caius.

”Ja. Det undrar jag med.”, mumlade Aro.

”Låt mig förklara.”, sa Carlisle och gick fram mot Aro och sträckte fram sin hand. Jag blockerade hans tankar om min gåva också. Ännu en till sak jag har lärt mig. Aro nickade.

”Vad är det frågan om?”, röt Caius.

”Han är inget månbarn käre broder.”, sa Aro.

”Va?!”, Caius lät både förvirrad och arg på samma gång.

”Namnet, skepnadsskiftare är mer passande. Det är bara en slump att det blev just vargar. Det skulle kunna ha varit en björn eller en panter. De är inga månbarn. Slut på den diskussionen. Nu till något viktigare.”, mumlade Aro och tittade på mig. Caius muttrade något ohörbart men satte sig ner igen.

”Innan våra kära vänner kom och avbröt oss så höll vi på med något viktigt.”, sa Aro utan att ens titta på min familj. Eller, de kanske inte var min familj längre.

”Nej!”, skrek Embry och Diego samtidigt. Både mina och Aros huvuden vändes mot dem. Embry hade stora tårar i ögonen och Diego hade haft det han också om han hade varit människa.

”Det här är vad jag vill. Jag vill inte såra er mer.”, viskade jag till dem. Tårarna började långsamt falla ner från Embrys kinder. Jag gick fram emot dem och gav dem en kram. Båda kramade tillbaka. När jag släppte dem så tog jag tag i deras händer. När jag vände mig om och skulle börja gå mot Aro igen så släppte Diego min hand så jag kunde gå men Embry höll kvar och viskade:

”Nej...”, Jag tittade på honom igen. Han tittade upp på mig just då. Han hade tittat ner förut. ”Nej!”, sa han igen, kraftigare. Jag tittade in i hans ögon som har helt fulla med tårar. I hans ögon fanns flera känslor men en som syntes mer än alla andra. Att han älskade mig mer än sitt – och alla andras – liv. Långsamt så började känslan av att jag ville gå tillbaka till Aro blekna bort. Vi tittade på varandra länge. Och när vi stått och tittat på varandra ett tag så var det som om jag fick ett knytnävsslag i ansiktet. Jag ramlade baklänges. Diego – förutom Embry då - som var närmast fångade mig. Jag hade släpp Embrys hand i fallet och han stod nu med huvudet över mig och skrek mitt namn. Jag kunde inte röra mig. Jag bara låg där och kunde inte svara honom att jag var okej.

Embry

Jag vände sig om och skrek till Aro

”Vad gjorde ni?!”, Diego morrade åt Aro som såg väldigt, väldigt förvirrad ut.

”Vi gjorde inget. Jag svär!”, sa han.

”Lögnare!”, skrek jag. Jag trodde honom inte över huvudtaget. Edward la en hand på mig. Jag var nära på att förvandlas, jag skakade som en galning.

”Han talar sanning och hon är okej. Men om du inte lugnar ner dig kommer du han förvandlas”, långsamt slutade skakningarna och jag gick fram till Bree igen och tog hennes hand. När alla stått helt blixt stilla i någon minut så började hon röra på sig lite. Hon satte sig upp och tittade sig omkring.

”Vad gör jag här?”, frågade hon.

Bree

Jag hade inte en aning om vart jag var. Jo, jag var i Volturis tronsal. Men hur hamnade jag här?

”Du ville ta livet av dig så du inte skulle såra Embry och Diego mer.”, sa Edward som svar på min fråga.

”Va?”, frågade jag. Vilken jävla korkad idé. ”Skulle jag?”, Alla nickade. Minnena började komma upp för mig nu. Samtalet med Alice på ängen, att Embry och Diego hade blivit jätte arga på mig och inte pratat med mig så jag åkte till Paris, shoppingturen den mulna dagen. Kassörskan som var vampyr... sen tog det slut.

”Det sista jag mins var att jag var och shoppade i Paris och jag gick till kassörskan som var en vampyr. Sen tar det bara stopp. Jag skulle aldrig vilja ta livet av mig.”, Jag vände mig mot Aro. ”Det verkar som att det har uppstått ett missförstånd. Jag behöver inte er hjälp. Om det skulle gå bra så skulle vi vilja gå nu.”

”Det går alldeles utmärkt. Felix? Följer du våra gäster ut?”, Felix nickade och gjorde en gest att vi skulle gå ut. "Jag hoppas att vi ses snart!", ropade Aro efter oss.
"Detsamma", sa jag och gick ut.

/Erika