Brees Second Chance

Alice

Ingenting blev som vanligt igen sen Bree åkte. Det var som om hon hade tagit allt kul och bra med sig. Inte ens planera bröllopet var kul längre. Bella försökte till och med göra mig glad genom att gå och shoppa. Det var inte heller kul. Emmett tyckte inte att grizzlybjörns jakten förra veckan var kul. Men den som hade minst kul av alla var nog Diego, jag och kanske Embry men honom hörde man bara av en gång om dagen då han ringde och kollade om hon hade några planer på att komma hem. Det hade hon inte. Hon var i Paris just nu och funderade på vad hon skulle göra. Jag och Jasper var i vårt rum och läste var sin bok när det hände.

”Åh... välkommen.”, sa Aro.

”Tack.”, sa Bree.

”Vad kan jag hjälpa dig med denna underbara dag?”, frågade Aro.

”Döda mig.”, viskade hon.

”Alice!”, sa Esme. Alla hade visst kommit upp i vårt rum medans jag hade min syn.

”Bree...”, snyftade jag. ”Volturi...”, Utan att ta bort blicken från mig sa Edward:

”Bree kommer åka till Volturi...”, han tittade på de andra som inte verkade fatta någonting. ”För att dö.”, la han till.

Bree

Det var en (ovanligt nog) mulen dag i Paris så jag passade på att gå ut och shoppa lite. Något jag inte gjort på länge, senast var med Alice i Port Angeles. Alice... gud vad jag saknade henne! Jag kanske skulle åka hem ändå. Jag visste ju fortfarande inte vem av Diego och Embry jag skulle välja... men jag stannar en tag till, jag kan ju åka hem när jag vill. Jag hade gått runt och tänkt så att jag nästan missade min favoritbutik, som jag i sista sekunden märkte och gick in i. Jag hittade en rosa blus, ett par jeans, och en skit snygg jacka. När jag var klar gick jag fram till kassan. Kassörskan var en blek, väldigt vacker ung tjej. Sommar jobb förmodligen. Jag la upp mina kläder på disken och tog ett djupt andetag. Då kände jag hur hon luktade. Vampyr. Jag kollade upp på henne, in i hennes ögon. Hon tittade på mig med en väldigt konstig blick. Men den tanken åkte ut ur min hjärna på två röda sekunder och istället kom ett minne upp i min hjärna. Minnet var ifrån den där kvällen som jag varit hos Bella och pratat med henne.

”...han reste till Italien för att Volturi skulle döda honom.” Jag behövde kanske inte välja mellan Embry och Diego. Jag kunde dö istället. De skulle klara av det båda två. Embry skulle nog skaffa en mänsklig flickvän och gifta sig och skaffa familj. Diego skulle nog ge sig av med Kalyn och Fred och han skulle tillslut hitta någon som han ville ha. Ja, det var precis det jag skulle göra. Jag skakade på huvudet och betalade mina kläder, sen så skyndade jag ut ur affären och gick in i en smal gränd. Jag kollade mig omkring och såg till så att ingen såg mig. Ingen så klart. Jag tog påsen i munnen och hoppade upp på taket av det låga huset. Det skulle gå fortare att springa på taket än att gå i vanlig takt på marken. Jag var framme vid hotellet fortare än fort. Jag hoppade ner från taket och gick in i byggnaden och upp på mitt rum. Jag packade ihop mina saker och köpte min flygbiljett till Florens. Jag gick ner och checkade ut. Jag fick tag på en taxi och så var jag på väg till Italien.

Alice

”Vad ska vi göra?”, sa Embry som var hemma hos oss.

”Hon kommer vara där imorgon och prata med dem.”, sa jag.

”MEN VAD GÖR VI HÄR DÅ?!?!?!?!?!”, skrek Embry och Diego i munnen på varandra.

”Jag bokar biljetter.”, sa Jasper och gick ut ur rummet.

”Vilka följer med?”, frågade jag. Alla sa att de skulle följa med. Edward tvekade, han ville inte lämna Bella men tillslut så sa han kanske. Han ville kolla med Bella så att det var okej först. Jag visste redan att hon skulle säga ja och han med, de få gångerna som hon träffat Bree så hade hon ändå tyckt om henne men han ville kolla ändå. Jasper kom tillbaka in i rummet.

”Planet går om fyra timmar.”, sa han. Jag nickade och sprang upp för trappan för att packa. Vi behövde inte ha med oss så mycket men lite kläder och så kunde vara bra att ha. Edward hade varit hos Bella och frågat henne om han kunde åka och hon svarade ja så klart. Hon hade till och med tjatat på honom att hon skulle få följa med men Edward hade sagt att det skulle kunna bli farligt för henne och tillslut hade hon gett upp. Envisa Bella. Vi satte oss i två bilar och körde iväg till flygplatsen.

När vi alla väl hade kommit på planet så försökte jag leta efter vad som skulle hända Bree i framtiden men just nu så var det bara Volterra som var hennes plan. Just nu så satt hon på planet och funderade på om hon skulle springa eller stjäla en bil, jag kunde inte låta bli att le. Typiskt Bree. Jag fick en känsla av déjà vu det var som när vi skulle rädda Edward från att ta livet av sig för några månader sen. Fast nu var vi flera personer, inte bara jag och Bella.

Bree

Jag satt på planet och lyssnade på musik. Vi skulle landa om ca en halv timme då jag kom på en sak. Alice. Hon skulle se att jag gjorde det här. De skulle försöka rädda mig, som Alice och Bella gjort med Edward. Det skulle inte förvåna mig om dem inte var på ett plan redan. De skulle nog komma för sent. Men ärligt talat så brydde jag mig inte. Piloten pratade i högtalarna och sa att det var tid för landning. Jag tog på mig bältet. Inte för att en ynklig liten flygplans krasch skulle kunna skada mig men jag gjorde det ändå. Jag kände hur planet stötte mot marken och jag tittade ut. Jag hade som tur tagit på mig ett par jeans, ett par höga stövlar, en kappa med långa armar, ett par röda handskar som jag fått av Alice och en stor hatt som skymde hela mitt ansikte. Jag hade ett par solglasögon i min väska som jag nu tog på mig. När flygvärdinnorna sa att vi fick gå av planet så reste jag mig upp och gick ut, först av alla. Jag fick min väska väldigt fort och jag gick ut och övervägde att stjäla en bli men jag tog en taxi istället. När jag sa till chauffören vart jag skulle så såg han först överraskad ut och sen lite irriterad ut. Han muttrade för sig själv på italienska innan han körde ut från flygplatsens parkering. Jag lutade mig tillbaka och blundade.

Alice

Embry stog och hoppade medans vi väntade på att vi skulle få byta plan.

”Det kommer inte gå fortare för att du gör hål i marken.”, sa jag till honom. Han gav mig en ond blick men slutade hoppa.

”Tror du att vi kommer hinna?”, frågade han mig. Alla tittade på mig. Ingen hade varit modig nog att fråga. Jag suckade.

”Jag vet inte. Det beror helt på vad de säger.”, sa jag. Jag hade sagt nästan samma sak till Bella för några månader sen när hon och jag hade gjort samma resa för att rädda min otroligt korkade bror, jag hoppades att han hörde det där. Jag sneglade åt hans håll och han blundade. Han hade hört mig. Jag letade lite efter Bree och såg att hon hade cirka en timme kvar av resan till Florens. Flyget skulle gå om tio minuter. Då skulle vi vara framme om 8 timmar. Sen var det ca en halv timme till Volterra om man körde fort. Det fans en risk att vi inte skulle hinna men det verkade som om vi skulle hinna... men utan marginal. Jag slutade leta i fram tiden och sa:

”Kom så går vi till gaten. Vi får gå på nu.”, alla tog sina väskor och vi gick på planet.

/Erika