Brees Second Chanse kapitel 13 - Otrohet
Embry bar mig hela vägen till huset. Carlisle undersökte Diego som var helt borta innan vi gick. Carlisle sa att knappt hade fått något blod sen han jag såg honom senast (det var nästan en månad sen) så han hämtade lite i ett kylskåp som fans i huset. Embry tyckte att det var läskigt medans jag tyckte att det var helt normalt. När vi kom in i huset så satte Embry mig i soffan. Han la armen om mig och så satt vi. Länge. Helt tysta. Ända till alla andra kom hem. Då sa Embry att han behövde gå tillbaka till reservatet. Jag gick ut och satte mig under ett träd i trädgården och ritade lite. När jag suttit där ett tag så kom någon och satte sig bredvid mig. Diego. Jag la ner blocket och la armarna om honom och började snyfta. Han la sina armar om mig och gungade fram och tillbaka. Precis om Embry gjort. När jag slutat snyfta så tittade jag honom i ögonen. Röda så klart. Mina ögon hade börjat bli guldbruna som de andra i Cullens sen jag kom hit och ärligt talat så var det lite läskigt med röda ögon, guldbrunt är mer.... mysigt.
”Jag har saknat dig.”, sa han. Jag log.
”Jag har saknat dig med. Men hur...?”, viskade jag. Den frågan hade plågat mig sen jag fått reda på att han levde. Han suckade.
”När jag hade pratat med Riley så sa han att han skulle visa mig en sak. Han sprang till huset där vi sett dem där mystiska vampyrerna med kapporna. Jag kände på mig att något var fel, jag gjorde ingenting men jag var på mig vakt. Jag träffade henne. Victoria heter hon.”, sa han.
”Hette.”, avbröt jag.
”Va?”, frågade han.
”Ja, hon hette Victoria och Riley hette Riley. Dem är döda. Edward dödade dem.”
”Du verkar veta mer än jag.”, skrattade han.
”Inte så mycket. Inte hur du kom undan till exempel.”
”Jo jag skulle just komma till det. Riley drog med mig i huset och slog ner mig mot marken och andra sekunden så var det ett par staka händer som höll i mig. Jag visste att jag skulle dö. Men så stormade Marco och hans klan in och räddade mig. Trodde jag. De tog med sig mig och lämnade Riley och Victoria i huset. De tog med sig mig till ett hus och höll mig fången där. Jag hade inte en aning om varför dem ville ha just mig. Jag fick inte något blod och jag blev svagare och svagare. Tillslut blev jag helt galen av törst. Jag hade tänkt att hoppa på första bästa person om kom in i rummet, så blev det inte. Första personen som kom in var Marco. Han pratade innan jag han göra någon. Han sa att han skulle vi skulle på ett litet möte. Två av hans vänner släpade med mig till torget och när dem tog av påsen och såg dig. Livet fick en mening igen.” Han såg på mig. Tog tag i min haka och vände upp mitt ansikte mot honom. Och så kysste han mig. Hans kyssar var inte som Embrys men dem var varken sämre eller bättre. Det gick inte att jämföra dem. Diegos var kalla och hårda. Underbara. Embrys var varma och mjuka. Underbara de med. Han kysste mig passionerat ett tag innan han avbröt den och såg oroligt på mig.
”Du gillar honom va?”, frågade Diego.
”Va?”, frågade jag förvånat.
”Ja. Han den där vargen. Som höll om dig på ängen och sen bar dig hit.”, Han måste ha sett min blick för sen sa han. ”Jag är inte blind Bree. Inte ens om jag är galen av törst.”, jag tittade skamset bort. Vad skulle jag säga? Det var inte schysst mot någon av dem det här. Jag hörde mig själv säga:
”Nej det är inget. Vi är vänner det är allt.”, Lögnare! Tänkte jag för mig själv.
”Okej.”, sa han och kysste mig igen.
Några timmar senare behövde Diego gå ut och jaga igen. Fred och Kalyn följde med honom. Jag hade inte så mycket att göra så jag hade tänkt mig att ta en liten spring tur. Utan att jag tänkte på det så sprang jag ut med gränsen. Jag kände doften innan jag såg honom. De andra tyckte han luktade jätte äckligt, jag tyckte inte att det var så farligt. Han klev ut ur skogen i mänskligform.
”Har inte du patrullerig?”, frågade.
”Jo, vad tror du att jag håller på med? Håller en vildsint vampyr i skick.”, sa han skämtsamt och gick fram till mig och flätade ihop våra händer. Jag log. Någonstans i mitt huvud så fanns en liten liten röst som sa. Det här är fel. Du är otrogen Bree. Mot Embry och Diego!! Den var lätt att strunta i när man såg in i Embrys hungriga ögon. Han böjde sig fram och hans mjuka, varma läppar nuddade mina. Han släppte min han och la armarna om min midja och jag la armarna om hans hals. Det var inte så där jättelätt. Han var verkligen lång. Hans ena hand åkte ner lite närmare min rumpa, jag lät den ligga kvar där. När han märkte att jag inte protesterade så tog han ner andra handen också. Jag tog ner mina händer till hans bröst också och tryckte lite. Tyckte jag. Han ramlade omkull och bara stirrade på mig. Jag började skratta som en galning. Jag hade knuffat rakt ner i en lerpöl.
”Skrattar bäst som skrattar sist.”, sa han och drog ner mig i leran. Nu skrattade vi båda två.
”Alice kommer döda mig.”, skrattade jag när jag såg på mig.
”Åh nej. Det är du alldeles för snygg för.”, sa han. Den där hungriga blicken var tillbaka. Jag makade mig närmare honom och han la armen om mig. Han flinade.
”Vad?”, frågade jag. Han svarade aldrig på frågan. Istället så snurrade han runt och la sig på mig så jag låg ner tryckt i leran.
”Tack.”, log jag ironiskt.
”Varsågod.”, flinade han. Han sänkte huvudet och kysste mig igen. Hungrigare. Jag snurrade runt så jag låg på honom. Han la sina gigantiska armar runt mig igen. Jag tog tar i hans hår och drog honom närmare mig. Närmare än så här skulle vara omöjligt att komma. Han flyttade läpparna från min mun till min hals och bakom mitt öra.
”Jag älskar dig Bree.”, viskade han. Jag log. Innan jag han säga någon var hans läppar mot min mun igen. Till min överraskning så avbröt han kyssen mycket fortare än jag ville. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.
”Vad?”, frågade jag och smekte hans ansikte.
”Du gillar honom va?”, frågade han och såg försiktigt på mig. Det var precis samma fråga som Diego ställt, den här gången visste jag att det var Diego han syftade på men frågade ändå.
”Vem menar du?”, frågade jag.
”Killen som vi räddade. Di-någonting.”, Jag såg överraskat på honom. ”Jag är inte blind Bree! Blickarna som ni gav varandra där i Vancouver. Och på ängen. Ni är mer än vänner.”
”Du har fel. Vi är bara vänner.”, Dubbel lögnare. Jag borde nog döpa den där rösten eftersom den kommer fram så ofta. Jag kysste honom på munnen och allt hans tvivel var som bortblåsta.
”Bree! Vet du hur mycket dem där kläderna kostar?”, hördes Alice söta röst bakom oss. Jag vände mig mot henne. Hon hade flyttat sig närmre.
”Ledsen Alice.”, mumlade jag.
”Jaja du kan vara ledsen sen. Vi måste hem! Och du – ni – behöver ta en dusch.”, sa hon och sträckte fram en hjälpande hand åt mig. Jag tog den och hon drog upp mig. Till min förvåning så hjälpte hon Embry också. Han vinkade åt oss och sen gick han in i skogen. Alice och jag började springa hem åt. Innan vi kom fram så stannade hon och såg på mig, hon hade händerna på höfterna så där överdrivet mammigt.
”Vad?”, frågade jag.
”Vad tror du att du håller på med?”, frågade hon, inte argt, men nästan.
”Vadå?”, frågade jag.
”Du kan inte hålla på så där! Ena stunden så hånglar du med Diego och i andra med Embry! Det är inte rättvist!”, skällde hon på mig.
”Jag vet. M-men jag vet inte vad som hände det bara blev så...”, sa jag och tittade skamset ner i marken.
”'Det bara hände?'”, citerade hon mig. ”Det tror jag inte. Du är varken schysst mot Diego, Embry eller dig själv!”
”Och vad är du? Min mamma?”, röt jag. Hennes blick ändrades genast. Nu såg hon sårad ut. ”Förlåt. Jag vet att det inte är schysst. Men jag kan inte välja. Jag älskar både Embry och Diego.” sa jag.
”Vet du vad?”, sa hon. Jag tittade upp på henne. ”Lyssna på ditt hjärta. Det slår visserligen inte men det finns där.”
”Varför. Säger alla så?”, sa jag och slog ut med armarna och vände mig om och såg . En kille som stog i skogsbrynet. Diego.
Lite spänng. Någon som gillar?
/Erika
