Brees Second Chance

”V-va?”, viskade jag. Hon nickade. ”M-men varför har du inte sett något förens nu?”, stammade jag på. Jag hade panik.

”Jag vet inte. Han är på väg. Vi måste hem. Nu!”, sa hon. Edward försvann och jag satte igång motorn och däcken tjöt när jag rullade ut på vägen. Vi satt tysta ända tills jag svängde av mot Cullens hus. Mitt hem. Jag fattade det fortfarande inte. Men jag måste koncentrera mig. Vi måste få tillbaka Diego. Det är det viktigaste nu.

”Är du okej?”, frågade Alice.

”Det är bra.”, sa jag och suckade. Det var en lögn och hon trodde inte mig.

”Jag ska be Jasper hjälpa dig sen.”, jag sa inte emot. Orkade inte riktigt. Jag åkte in i garaget.

”Du borde ringa upp Embry och säga till honom och några av hans vänner att komma hit. Bara för säkerhets skull.”, sa Alice när jag hade parkerat.

”Okej.”, sa jag och tog upp min mobil och ringde Embry. Han svarade efter andra signalen.

”Embry här. Vad kan jag stå till tjänst med denna ljusa dag?”, frågade han glatt.

”Den är inte alls ljus.”, viskade jag.

”Sötnos vad är det?”, frågade han oroligt.

”Marco. Han kommer ikväll...”, Hade jag kunnat hade jag gråtit.

”Vi är på väg.”, sa han med allvarlig röst. Sen la jag på och gick upp för trappan. Alla var i vardagsrummet. Edward hade visst kommit hem. När jag kom in i rummet så blev jag helt lugn. Allt skulle ordna sig.

Jasper. Men jag hade inte ork att bli arg, så istället så tittade jag runt i rummet. Alla var där. Esme, Carlisle, Edward, Alice, Jasper, Fred, Kalyn , Emmett, Rosalie och Rosalie. Nej vänta. Två av Rose? De andra måste ha sett min förvirrade blick för Fred sa:

”Kalyn har klonat Rose.”, ja just det.

”Så nu kan jag styra henne och få henne att göra precis vad jag vill.”, sa Kalyn stolt. Jag nickade. Jag var alltför koncentrerad på deras händer. Dem var samman flätade. Jag var glad för Freds skull. Jag log och såg sen på Alice.

”När kommer han?”, frågade Alice.

”Dem sprang för typ 1 minut sen. När kommer Marco?”, frågade jag.

”Om en halv timme mer eller mindre.”, svarade hon och ryckte på axlarna.

”Vad är det? Mer eller mindre?”, frågade jag.

”Ja-jag vet inte. Bilden är otydlig.”, sa hon. ”Trevligt. Nu är hundarna här. Och jag ser inte ett dugg.”

”Det blir bra.”, sa Jasper och smekte hennes arm. Så lyckliga dem var. Tänk om mitt kärleksliv var så lyckligt. Jag suckade och gick till dörren för att släppa in Embry. Han stog där i bar överkropp med sina polare bakom sig men dem såg jag inte. Jag hade bara ögon för honom. Han log mot mig, det där leendet som jag älskar. Jag ville bara smaka på dem där mjuka läpparna och aldrig släppa honom. Fokusera nu Bree! Tänkte jag. Jag klev åt sidan för att släppa in dem. Vi gick in i vardagsrummet och Embry såg Rose 1 och Rose 2.

”Läskigt.”, mumlade han.

Vi stog på ängen där Riley och Victorias klan hade anfallit. Alice hade sett att Marco skulle komma från norr så vi stog åt söder. Den ”riktiga” Rose och några vargar var inne i skogen bakom oss. Alice kollade på klockan.

”Han är här om 2 minuter. Bree?”, sa hon. Jag nickade och tog kontakt med alla.

"Hör alla varandra?”, frågade jag. Alla nickade. Bra

”1 minut”, ropade Alice. Alla gjorde sig klara. Vi väntade i vad som kändes som en evighet men tillslut så kom Marco ut ur skogen. Med sin lilla följe slagare som höll i Diego. Plötsligt fick jag panik. Vad skulle jag säga? Tänk om han dödade Diego innan vi han göra något? Jag blev helt plötsligt lugn. Allt skulle bli bra. Jasper morrade jag i tankarna. Förlåt men du behövde det, tänkte han tillbaka. Marco hade nu kommit fram till oss. Eller han stog 5 meter ifrån oss. Han tog till orda.

”Jag ser att Kalyn har anslutit sig till er. Hur kan det komma sig? Och vem är hennes vän?”, frågade han med sin äckliga röst.

”Fred och Kalyn träffade vi efter vårt senaste möte. Jag kände Fred sen tidigare.", fräste jag. Ja jag ljög lite, men inte så mycket.

”Åh men så trevligt.”, sa han fortfarande vänligt.

”Varför vill du ha Rosalie?”, röt Emmett.

”Nu ska vi inte bli otrevliga här.”, sa Marco.

”Visst men svara på frågan.”, snäste jag.

”Jo så här. För 80 år sen så träffade jag en flicka, den vackraste i staden, från en av dem rikaste familjerna. Jag förälskade mig i henne. Det gjorde nog alla pojkarna i staden.”, Han log åt ett minne. ”Det fanns bara ett problem. Jag en av dem fattigaste pojkarna i hela staden. Hon viftade bort mig som om jag var en fluga. Jag var helt förkrossad. Jag trodde inte att man kunde vara mer förkrossad än jag.” han suckade. ”Några dagar efter att jag hade gett henne en bukett med rosor som hade kostat en förmögenhet för mig, så fick jag reda på att hon hade förlovat sig. Jag blev så arg. Att hon inte ens hade sett allt som jag gett henne. Helt otroligt. Men det som var ännu med otroligt var att någon vecka senare så nådde en hemsk nyhet mig. Hon var död. Det var hennes festman och hans vänner också. Livet tog slut. Allt jag levt för. Borta. Några dagar senare så träffade jag en man. Blek som snö med läskiga röda ögon. Han tog med sig mig till en skog och förvandlade mig. Vi vet ju alla hur smärtsamt det är.” Det visste vi. ”Mitt liv blev bättre efter förvandlingen. Tills jag såg henne vara ute och jaga. Blek precis som jag. Hon var inte död. Hon var vampyr. En liten del av mig var glad. Men en stor del av mig var arg. Hon hade evigt liv. Hon hade avvisat mig. Jag bestämde mig för att få henne. Jag byggde upp en liten klan som skulle kunna hjälpa mig. Vi skulle få Rosalie Hale att bli min.”, slutade han och log. Ett hemskt leende.

”Så du tillfånga tog Diego för att få en kvinna som inte vill ha dig?”, röt Edward. Jag hade aldrig hört honom så otrevlig. Det passade honom inte.

”Jag vet inte om hon inte vill ha mig. Inte om hon...”, började han.

”Jag gör det!”, avbröt Rose-klonen. Alla såg sårat eller frågande på henne. Även om vi visste att det var Kalyn som gjorde det.

”Rose!”, viskade Esme sårat. Gud vad alla spelade bra. Några av vargarna gnydde till.

”Rose... snälla stanna.", viskade Emmett

”Men bara om Bree får tillbaka Diego.”, fortsatte klonen.

”Självklart. Men jag tror inte dina vänner inte kommer låta dig gå.”, sa Marco.

”Om dem bryr sig över huvudtaget om mig så låter dem mig gå. Det här är vad jag vill.”, sa hon med stark röst.

”Okej. Kom hit så ska din familj få en ny liten medlem.”, sa Marco.

”Nej! Vi möts på mitten. Din lilla vän kan ta med sig Diego till mitten så kommer jag dit.”, sa klonen.

”Okej. Marlow. Ta med Diego till mitten och för hit min nya brud.”, sa Marco och hån log. Klonen började gå men Emmett tog tag i hennes arm och viskade:

”Rose. Snälla. För min skull.”

”Jag kan inte stanna. Jag är ledsen. Det här är vad jag vill.”, Hon ställde sig på tå för att kyssa honom. Han besvarade kyssen. Hon avbröt den och började gå mot mitten. Hade Emmett kunnat hade han gråtit. Det hade Esme och Alice också. Jag med för den delen. Hon och killen, Marlow, möttes på mitten. Han släppe Diego som ramlade ihop på marken. Sekunden senare var jag framme och drog upp honom.

”Fast... du... dig skulle jag nog hellre ha som brud...”, sa Marco och var framme hos mig och tog ett stryp grepp på mig. Jag skrek till och tappade gåvan. Embry morrade och försökte komma fram till mig men hans bröder stoppade honom.

”EMBRY!! NEJ DU FÅR INTE! DET ÄR VAD HAN VILL!!!”, skrek Edward.

”Tankeläsare.”, sa Marco. ”Jag borde ha räknat ut det.”

”Vad vill du?”, röt Jasper.

”Ha henne.”, röt Marco och pekade in mot skogen. ”Trodde ni att jag skulle gå på kloningen? I så fall så är ni dummare än jag trodde.”, skrattade han (det var inte ett roligt skratt precis). "Men ni är bra skådespelare måste jag medge. jag gick nästan på det. Nästan", Rosalie kom ut ur skogen – morrandes - och ställde sig vid Edward i mitten.

”Lika vacker som jag minns dig...”, viskade Marco. Emmett morrade. Marco såg på Emmett.

”Dig känner jag igen. Du var med henne och jagade första gången jag såg henne i mitt nya liv...”, mumlade han. Emmett gläfste till. Marco tog ett hårdare grepp runt min hals.

”Men vill ni ha tillbaka henne så måste jag få Rosalie.”, väste han.

”I helvete!”, skrek Esme. Alla blev super förvånade. Till och med Marco. Han trodde väl säkert att en vacker kvinna som hon aldrig skulle säga något sånt. Alla bara stirrade på henne. Alla utom Carlisle som tog chansen. Han sprang fram till Marco och tacklade in honom i ett träd så han tappade taget om mig. Jag hämtade mig från chocken och drog med mig Diego och sprang fram till min familj. Diego fick stå längst bak. Han var inte precis vid medvetandet. Jag ställde mig någon stans i mitten. Marco hade kommit på fötter och han och Carlisle försökte få in slag på varandra. Det såg ut som om dem dansade. En dans på liv och död... Jag rös bara av tanken. Dem rörde sig närmre oss. Med avsikt tror jag. När dem var tillräckligt nära så tog Carlisle och ställde sig bakom Marco som tog över Carlisles plats. Det skulle han inte ha gjort. Esme stog bakom honom och hoppade upp på hans rygg. Hon satte händerna mot hans huvud och drog. Marcos huvud låg några decimeter ifrån hans kropp. Äckligt. Jag hade varit så koncentrerad på Carlisles och Marco så jag inte hade märkt att Edward och Jasper hade dödat Marlow. Jag satte mig ner på knä. Och började snyfta. Det kom någon och satte sig bredvid mig och la armen om mig.

”Är du okej?”, frågade Embry mig.

”Jag tror det.”, viskade jag. Snyftningarna blev kraftigare. Jag la min panna mot hans axel och han la sina armar om mig och gungade mig fram och tillbaka. ”Allt kommer bli okej igen. Allt är över.”, mumlade han om och om igen. Han hade rätt. Allt var över. Det skulle bli okej.

Hoppas att ni gillade det här kapitlet :D

/Erika