Brees Second Chanse kapitel 10 - Kalyn
Vi hade kommit fram till Vancouver, igen. Fan vilket springande det blev mellan Forks och Vancouver dem senaste dagarna... eller egentligen nätterna men nu var vi i alla fall på väg till Vancouver igen... för att hitta Kalyn. Fred sprang i spetsen medans jag och Embry sprang bakom honom och Edward och Jasper sprang längst bak. När vi nästan var framme så stannade vi så Embry kunde byta form, sen skulle jag bära honom på ryggen. Så han skulle kunna hålla samma takt som vi andra utan att skrämma livet ur de få människorna som var ute klockan halv tre på natten. Embry kom tillbaka och hoppade upp på min rygg. Han vägde ju knappt någonting. Och vi sprang igen. Embry masserade mina axlar medans han satt på min rygg och jag log. Jag hörde hur Edward suckade bakom mig och jag kunde inte låta bli att undra varför. Jag måste komma ihåg att fråga honom sen. Men nu måste vi fokusera på att hitta Kalyn.
”Okej. När jag hittade henne förra gången så var hon vid den gamla järnvägsstationen så vi börjar att leta där. Och om hon inte är där så följer vi hennes spår. Okej?”, frågade Fred och stannade. Vi andra gjorde samma sak.
”Okej.”, sa alla i kör.
”Bra. Följ efter mig.”, sen sprang han iväg och vi följde efter.
När vi kom fram till stationen så såg den helt öde ut. Förutom att det lyste i ett fönster på högsta våningen. Fred klättrade upp för väggen och in i fönstret och vi andra gjorde likadant. Vi stod i ett litet rum med mörka väggar. Motsatsen till mitt stora öppna, ljusa rum. I ett av dem mörka hörnen så låg det en liten boll. Fred gick fram till bollen och petade på den och millisekunden senare så stog där en vacker flicka – 18 eller 19 år max – med Röda ögon och stirrade på mig – som fortfarande hade Embry på ryggen.
” Kalyn.”, hälsade Fred. Kalyn slet blicken från mig och tittade på Fred.
”Fred...”, sa hon osäkert. ”Vilka är dina vänner?”, frågade hon fortfarande lika osäker.
”Det här är Bree, Embry, Edward och Jasper.”, svarade Fred inte det minsta osäkert.
”Och vad är det som för er hit till mig denna afton?”, frågade hon. Lite mer säkert än förut med fortfarande väldigt osäkert.
”Jo vill vill be dig om en tjänst... Bree? Du vet mer om det här än jag, vill du berätta för Kalyn?”, frågade Fred.
”Givetvis. Jo så här min vän – Diego – har blivit tillfångatagen av en man som heter Marco. Vi var på ett möte med honom igår, och han ville ha en av våra vänner – Rosalie – men vi kan omöjligt ge honom henne...”, förklarade jag. ”Och så såg en annan av våra vänner – Alice. Som kan se in i framtiden - såg en syn med Marco igår. Han kommer till oss i Forks om 2 dagar och försöker förhandla till sig Rosalie...”
”Och ni vill att jag med min gåva ska klona Rosalie och han får klonen medans ni får Diego.”, avbröt hon mig.
”Hur visste...? Precis.”, sa jag. Hon suckade.
”Jag kan inte. Jag känner Marco och han känner till min gåva och när han får reda på att det är en klon så kommer han att hämnas på mig... jag vill hjälpa till, det vill jag verkligen men för min egen säkerhet så kan jag inte. Jag är ledsen”, sa hon.
”Så om vi kommer på ett sätt så att Marco inte får tag på dig så skulle du göra det?”, frågade Jasper.
”Ja.”, sa hon kort.
”Men om... nej det var inget.”, sa Embry när alla hade varit tysta ett tag.
”Jo jycken. Det skulle nog kunna funka om Kalyn tycker att det är okej...”, sa Edward. ”Embry tycker att du ska få bo hos oss tills Marco har lugnat ner sig.”
”Jo. Ja. Det skulle jag ju kunna göra...”, svarade Kalyn.
”Bra. Då följer du med oss hem nu. Men vi måste be dig om en tjänst. Jaga inte närmare än Seattle okej?”, sa Edward.
”Okej. Får man fråga varför?”, frågade Kalyn förbryllat.
”Ja. Vi jagar inte människor, utan djur. Och om ni kom och dödade mitt i Forks så skulle det väcka misstankar mot oss.”, förklarade Jasper.
”Okej.”, sa hon och nickade.
”Då så. Ska vi gå?”, frågade Embry. ”Den här byggnaden skrämmer mig.”, sa han med spelad fasa. Alla skrattade lite och Jasper sa:
”Ja kom nu.”, och han hoppade ut genom fönstret. Sen Kalyn, och Fred och sen Edward. Jag och Embry var sist. Embry kysste min kind och hoppade ut. När jag tittade ut så såg jag att dem andra redan börjat springa och var borta. Jag hoppade ner och landade rakt på Embrys rygg och kysste honom på halsen. En liten röst inom mig sa: Bree vad håller du på med? Det är ju Diego du älskar mest. En annan liten röst sa: Ja. Fortsätt. Du älskar Embry mer. Fortsätt... fortsätt älska med honom. Jag ignorerade den första. Han flyttade mig från ryggen till sin famn och kysste mig på munnen. Jag vet inte hur långe vi stod där men tillslut så avbröt jag kyssen och viskade:
”Vi måste gå.”
”Mm tyvärr.”, viskade han tillbaka. Sen så hoppade han upp på min rygg och det bar av mot skogen igen.
Vi kom fram till skogskrönet. Embry hoppade av mig och gick in bland träden. Jag satte mig ner för att vänta på honom. När jag suttit och lekt med en sten i ungefär en tredjedels minut så hörde jag en kvist brytas bakom mig. Jag vände mig om för att stirra in i ett par klar röda ögon. Jag stog som förlamad. Tills en stor grå varg flög genom luften med ett vrål. Då fick jag tillbaka medvetandet. Han hade vampyren mellan tänderna och skulle just ta till och döda henne.
”Vänta!”, sa jag och gick fram mot dem. Embry lossade inte taget men han bet inte huvudet av henne. Shit vad ont det där måste göra.
”Vem är du?”, frågade jag. Hon var tyst. Jag tittade på Embry och han bet hårdare. Hon skrek. Jag visste hur det kändes men det var nödvändigt.
”Jag heter Mallory.”, sa hon.
”Vad gör du här?”, frågade jag.
”Marco... han skickade mig för att se vart ni... bor.”, kved hon.
”Okej...”, sa jag. ”Du kommer med oss. Och om du gör motstånd så kommer Embry här, att döda dig. Okej?”, Hon nickade panikslaget.
”Bra.”, sa jag kort. Embry släppte henne och hon ställde sig upp.
”Om du försöker springa ifrån oss så hinner vi ikapp dig. Jag lovar.”, sa jag varnande. Hon nickade.
”Följ efter mig!”, sa jag och sprang. Hon följde efter och Embry sprang sist, för att hålla koll på henne tror jag. Vi kom ut ur Kanada och tillbaka till gamla USA och Washington.
Hela familjen stod på trappan när vi kom. Jag tittade på Edward. Har du berättat om henne? Han nickade. Bra.
”Okej. Alla vet vem det här är?”, Jag pekade på Mallory. Alla nickade. ”Bra. Och ni vet varför hon letade rätt på mig?”, Alla nickade igen. ”Bra. Så vad tycker ni att vi ska göra med henne. Jag kunde inte fatta beslutet själv där i skogen...”, suckade jag.
”Vi förstår.”, sa Carlisle lugnande. ”Vi kan inte döda dig.”, fortfarande han sen, men han pratade med Mallory nu. ”Så vi kommer ha var dig här. Under beskydd. Och du måste hålla dig till vår diet - djur blod – tillsvidare.”, Mallory rynkade på näsan. Men det var bättre än att dö. Men det fattade inte hon. Vilken idiot. Men men inte mitt problem. Men jag hade ett stort och ett gigantiskt problem. Det stora problemet var Marco och det gigantiska var när – om – vi får tillbaka Diego. Vem ska jag välja? Embry - den snälla vargen – eller Diego – den passionerade vampyren. Det var ett svårare val än problemet med Marco...
K-O-M-M-E-N-T-E-R-A-!-!-!-!-!-!
/Erika
