Brees Second Chance

”Diego jag...”, viskade jag. Han bara vände sig om om började gå. Jag sprang ikapp honom och tog tag i hans arm. Han vände sig om och såg på mig med arg blick. Jag förstod honom, jag hade ju ljugit.

”Jag är ledsen.”, viskade jag.

”Tyvärr räcker det inte!”, röt han och vände sig om och sprang iväg. Fort. Jag vände mig om och såg en annan varelse. Det var inte Alice. Det var Embry. Helvete! Skulle jag såra honom också. Han såg inte glad ut i alla fall.

”Jag antar att du hörde mitt och Alice samtal.”, sa jag. Han bara vände sig om och gick in i skogen. Några sekunder senare så hörde jag ljudet av kläder som gick i bitar. Jag satte mig ner i gräset och snyftade. Jag blockerade mina tankar för herr tankeläsare, jag ville vara ensam just nu. Snyftningarna blev kraftigare. Jag la mig ner i det blöta gräset. Jag bara låg där och snyftade. Fy fan vad skönt det skulle vara att gråta. Känna de salta tårarna rinna ner för kinderna. Vilken skön känsla. För första gången på länge önskade jag att jag var människa. Då kände jag något blött som rann ner på min kind som en tår. Jag slog upp ögonen bara för att se att det hade börjat regna. Det var bara en regn droppe som hade fallit mer på min kind. Jag suckade och granskade mig. Jag var helt genom blöt och lerig. Alice skulle verkligen slita huvudet av mig. Jag suckade igen och så ställde jag mig upp. Jag var hemma på några sekunder. Jag ignorerade alla blickar jag fick och gick upp till mitt rum. Jag tog av mig alla kläder och slängde ut dem i hallen. Alice fick ta hand om dem sen. Jag gick in i mitt gigantiska badrum och satte på duschen. För första gången som vampyr så duschade jag. Det var som om vattnet slog emot golvet direkt men det sköljde i alla fall bort leran. Jag tog fram schampot som stog i duschen och tvättade håret. Bara för att jag ville stå kvar i duschen länge så tvålade jag in mig också. Sen tog jag handduken som hängde utanför och torkade mig. Jag fönade håret och borstade igenom det. Något som jag inte hade gjort sen jag rymde hemifrån. Sen tog jag min iPod och satte på musiken. Tog en av böckerna och la mig i sängen och försökte läsa.

Så höll det på hela veckan. Jag stannade på mitt rum, jagade inte, pratade inte. Gjorde ingenting. Jag sorterade alla böcker i olika ordningar, bokstavsordning efter författare eller efter titel. Lyssnade igenom alla mina skivor. Kollade igenom garderoben flera gånger (nu kunde jag precis var alla plagg fans). Helt menings lösa saker. Svarade bara på direkta frågor. Tills det hade gått en vecka. Då gick jag ner till de andra och de stirrade på mig som om de sett ett spöke.

”Jag drar.” sa jag. Alla fortsatte stirra på mig, försökte ta in det jag just sagt.

”Vadå drar? Du bara sticker?” frågade Kalyn.

”Ja. Åker iväg någonstans. Jag behöver få vara ensam.” sa jag. Jag såg hans rygg han satt och tittade på en baseball match. Tittade inte på mig alls. Som om han inte brydde sig. Eller som om jag inte fans.

”Kommer du tillbaka?” frågade Emse.

”Kanske. Kanske inte.” sa jag. ”Jag vet inte. Kanske om ett tag men inte nu.” Hon nickade.

”Jag åker till Europa ikväll.” sa jag.

”Så snart.” viskade Esme. Jag bara nickade och gick upp till mitt rum. Jag packade mina väskor medans jag bokade min flygbiljett och mitt hotell. Jag packade mer mina favoritböcker och en bild på hela oss Cullens som vi tog en gång. Jag såg på bilden. Det var innan jag fick den där cd:n. Vad livet hade varit bra då. Jag suckade och la ner det i väskan. Jag tog min väska över axeln och gick ner. Planet skulle gå om två och en halv timme mot New York, där skulle jag byta till planet mot Paris. När jag kom ner så stog alla i vardagsrummet. Alla såg ledsna ut. Jag skulle såra dem genom att göra det här men jag behövde göra det här. Jag ställde ner mina två väskor och log mot dem. Diego var inte där märkte jag. Han hade visst inte förlåtit mig. Det skulle nog inte jag heller gjort om rollerna varit ombytta. Jag ryckte på axlarna.

”Jag är ledsen men jag måste få göra det här.” sa jag.

”Vi vet. Men vi vill i alla fall att du tar det här.”, sa Alice. Hon räckte fram händerna och i hennes händer så låg ett kuvert och en mobil, den nyaste och dyraste modellen så klart. Skulle inte förvåna mig om den inte ens kommit ut i affärerna. Jag sneglade på Edward som nickade mot mig. Jag log, jag hade visst haft rätt. Jag tog emot sakerna.

”Vad är det i kuvertet?”, frågade jag och skakade på det försiktigt.

”Ett kreditkort med pengar på och person uppgifter till dig. Ett pass och ett körkort.”, sa Edward.

”Åh. Tack så mycket.”, sa jag och kollade på klockan som satt på väggen. ”Oj är klockan så mycket?!”, utbrast jag. ”Jag måste gå. Planet går snart. Är det okej om jag tar min bil till flygplatsen?”, frågade jag och började gå runt för att krama alla i tur och ordning.

”Ja då.”, svarade Carlisle när jag kramade om honom. Sen var det Esme, sen Edward, sen Bella (det var inte så svårt att krama om henne), sen Emmett och sen Rose som viskade ”Tack.”, i mitt öra. Jag log mot henne. Sen var det Jasper, Fred och Kalyn. När jag kom fram till Alice kramade jag henne hårdare än vad jag hade gjort på de andra. Jag skulle verkligen sakna henne, hon hade blivit den systern jag aldrig fick. Rosalie var också en väldigt bra syster men Alice var något mer... jag kunde bara inte sätta fingret på vad. När jag väl släppte henne så gick jag fram till mina väskor och sa:

”Hej då.”, alla svarade ett hej då de med. Sen gick jag ner till garaget. Jag la in väskorna i bakluckan. När jag stängde luckan skrek jag till, Diego stog på andra sidan bilen.

”Fan vad du skräms Diego!”, sa jag.

”Förlåt. Jag ville bara säga hej då.”, mumlade han. Sen gick han ut ut garaget. Jag stog där i cirka en halv minut och bara stirrade på den stängda dörren. Sen satte jag mig i bilen och körde ut ur garaget. Jag var medveten om att alla stog i fönstret och kollade när jag åkte men jag brydde faktiskt mig inte. Jag körde, nej susade, fram genom skogen mot Seattle. Jag kunde ha sprungit men det hade verkat lite konstigt om en liten tjej som jag kom utan bli - med två stora väskor dessutom.

När jag kom fram till flygplatsen så parkerade jag bilen på långtidsparkeringen. Tog mina väskor och gick in i terminalen. Jag tog upp min biljett som jag hade skrivit ut från internet. Gate 37 stog det på den så jag började gå mot gaten. När jag hittade gaten så ställde jag mig i kön. När det var min tur att gå igenom säkerhetskontrollen så skrek någon:

”BREE!!!!”, Jag vände mig om och såg Embry tränga sig igenom folkmassan. Jag gick ur kön och släppte väskorna på golvet. Han hade kommit fram till mig nu och bara stog där och tittade på mig.

”Vad gör du här?”, frågade jag.

”Vad tror du? Jag ska se till så att du följer med hem!”, sa han. Jag skakade på huvudet.

”Nej. Jag måste få göra det här.”, viskade jag.

”Snälla”, viskade han tillbaka. Hans röst var så låg att bara jag kunde höra det, hade jag varit människa hade jag inte hört. Jag ställde mig på tå och kysste hans läppar. Han besvarade min kyss och la armarna om mig. Jag drog ut på kyssen tills vakten började mumla irriterat för sig själv. Planet skulle snart gå nu. Jag avbröt och såg honom i ögonen.

”Hej då Embry.”, viskade jag och tog upp mina väskor och gick igenom kontrollen. Jag slängde en sista blick över axeln. Stora tårar strömmade ner för hans ansikte. Jag är ledsen mimade jag åt honom, ingen reaktion. Sen var jag tvungen att springa för att hinna till planet.

/Erika