Brees Second Chance

Han närmade sig. Det kunde jag höra. Hans fötter som snuddade marken när han sprang. Han visste att jag hade märkt att han var på väg. Jag öppnade mitt sinne och kom in i hans tankar.

”Ni är klara märker jag...”, tänkte han.

”För länge sen. Du kan komma.”, svarade jag.

”Bra. Är där om 15 sekunder.”

”Okej.”, tänkte jag och sen så hoppade jag ur hans huvud.

”Han är här om ca 10 sekunder.”, sa jag till Bella.

”Okej.”, sa hon och hon log. ”Hur vet du det förresten?”

”Jo. Jag har min gåva...”, började jag, osäker på hur jag skulle fortsätta. ”Jag kan liksom hoppa in i andras huvud och höra deras tankar... och så kan dem höra mina tankar om jag vill...”, hon såg på mig med en konstig. ”Vad?”, frågade jag henne.

”Det är as coolt ju! Tänk om jag får en sån cool gåva när jag blir en av er.”, sa hon.

”Du har berättat om din gåva märker jag.”, sa Edward och kom in igenom fönstret. Jag hade inte hört honom komma. ”Jag vet.”, sa han och flinade. Jag räckte ut tungan åt honom. Flinet blev bredare.

”Wow. Det verkar som om ni har bott tillsammans i typ hundra år, inte typ två veckor.”, sa Bella. Det hade hon rätt i. Jag hade passat in här från början och bara bättre och bättre för varje dag som gick. Jag log. Jag hörde ett välbekant motorljud komma mot oss. Jag såg frågande på Edward.

”Du får inte köra hem själv. Du har ju inget körkort”, sa han och låtsades vara allvarlig. ”Så jag lät Alice komma och hämta dig. Och så lämnar hon min bil. Ni tar din bil hem.”, fortsatte han och tyckte på axlarna. Jag nickade och började ta på mig min tjocktröja.

”Vänta! Innan du går. Skulle du kunna typ försöka hoppa in i mitt huvud?”, frågade Bella och pekade på sitt huvud.

”Eh... visst.”, Jag gjorde som jag alltid gör men kom inte in. Jag försökte och försökte men det var som.. som om det var en mur som var ivägen. Jag slutade koncentrera mig, det var ingen idé att försöka mer.

”Det går inte. Jag är ledsen, jag försökte men det gick inte.”, sa jag. Bella såg lite ledsen ut. Hon suckade.

”Det är verkligen ett fel i min hjärna...”, sa hon sorgset.

”Nej då.”, sa Edward och kysste henne på munnen. Jag log och gick ut ur rummet och ner för trappan.

”Bella?”, ropade Charlie.

”Bella är kvar där uppe. Det är bara jag.”, ropade jag tillbaka.

”Åh. Bree. Ska du gå?”, han hade kommit ut i hallen.

”Ja, dem där två behöver lite privattid. Jag är ändå trött.”, Det var en lögn men ändå.

”Åh, ni har väl bara en bil... vill du ha skjuts?”, frågade han osäkert.

”Nej då. Alice kommer och hämtar mig och lämnar Edwards bil. Vi ska övningsköra. Men tack ändå. Har ni någon körskola här i stan?”, frågade jag.

”Ja då. Precis bredvid macken.”, sa han.

”Bra. Då ska jag nog gå dit imorgon och be om att få ta körkort.”, sa jag och tittade ut genom fönstret. ”Åh där är Alice. Jag måste gå. Men det var trevligt att träffas Mr Sw... Charlie menar jag”, Han skrattade.

”Desamma Bree.”, sa han. Sen gick jag ut genom dörren. Alice satt i passagerarsätet i min bil så jag satte mig i förarsätet.

”Heej.”, sa jag men hon svarade inte, då tittade jag på henne och såg att hennes blick var helt tom. Den blicken hade jag sett en gång tidigare. Hon hade en syn.

”Alice. Vad ser du?”, frågade jag panikslaget. Jag visste ju inte vad man skulle göra när hon hade en syn. Edward kom och hjälp mig!!! Tänkte jag.

”Marco. Han har ändrat sig.”, hon vände huvudet mot mig samtidig som Edward öppnade hennes dörr. ”Han kommer ikväll.”

Så. Vad tycks??

/Erika