Brees Second Chance

När Embry gått hem till reservatet så kom Edward fram till mig.

”Du Bree. Jag hörde det du tänkte förut. Det om vem du ska välja... Jo jag vet en som har gått igenom samma sak.”, sa han och såg ovanligt nedlåtande ut.

”Åh. Ja. Så du vet...”, sa jag generat och osäkert.

”Ja. Sånt kan man inte dölja för mig. Men du får veta vem det är imorgon. När jag tar med dig till henne.”, sa han lekfullt.

”Åh. Okej...”, sa jag överraskat.

”Men var det inget som du skulle komma ihåg att fråga mig om?”, frågade han mystiskt.

”Åh. Nej men det var inget.”, svarade jag snabbt. Han skrattade medans han gick in i huset.

 

”Ska vi gå?”, frågade Edward.

”Visst.”, sa jag. ”Får jag köra?”

”Om du vill.”, sa han och rykte på axlarna. ”Vi tar din bil.”, sen gick vi ner till garaget. Där stog min röda BMV. Edward satte sig i passagerarsätet och jag satte mig bredvid honom. Jag vred om nyckeln och bilen brummade under oss. Jag klickade på knappen som öppnade garagedörrarna och körde ut. Vi åkte under tystnad. Ibland sa han hur jag körde men annars var vi tysta. Jag tyckte att jag kände igen mig och satt och grubblade över hur det kunde komma sig. Till slut kom jag på det.

”Ska vi hem till Bella??”, utbrast jag.

”Det förvånar mig att det tog så lång tid för dig att komma på det.”, skrattade han.

”Men... hon kan väl inte hjälpa mig men mina problem... eller hur?”, jag fattade inte alls.

”Hon kan nog hjälpa dig mer än du tror.”, suckade han.

”Men jag vet inte om jag kommer klara av att inte döda henne...”, viskade jag.

”Det vet jag att du kan...”, Han la sin hand på min axel. ”Du har bra självkontroll, du klarar det.”, fortsatte han sen.

”Du har för höga tankar om mig.”, mumlade jag.

”Det tror jag faktiskt inte.”, protesterade han.

”Du tror fel.”, sa jag. ”Jag kommer inte kunna hindra mig och så dödar jag henne och du blir så arg så du dödar mig eller så hatar du mig i all evighet eller både och, även om det vore rätt åt mig...”, jag suckade. Vi var framme vid Bellas hus och jag stängde av motorn och drog ut nyckeln. Edward öppnade dörren och gick runt bilen, i människotakt för att inte väcka uppmärksamhet. Han öppnade min dörr men jag bara satt där med armarna i kors.

”Kom igen nu Bree. Du klarar det.”, sa han. Jag suckade men klev ur bilen.

”Det kommer bli hennes död...”, mumlade jag. Han bara skrockade. Han gick först upp för trappan och klackade på dörren. En medelålders man öppnade och han tittade på mig, efter han har studerat mig ett litet tag såg han frågande på Edward.

”Nytt tillskott i familjen?”, frågade han.

”Ja, Charlie, det här är Bree. Bree det här är Charlie, Bellas pappa.”, svarade Edward.

”Det är trevlig att träffas Mr. Swan.”, hälsade jag.

”Det samma Bree. Det är alltid lika trevlig att träffa Edwards systrar... men snälla. Kalla mig Charlie.”, sa han.

”Åh. Visst. Som gamla vänner.”, sa jag och log. Då kom Bella ner för trappan. Blöt i håret som om hon nyss hade duschat. Och elden i min strupe flammade upp. Men jag kunde behärska mig. För tillfället.

”Åh. Hej Edward. Hej Bree.”, sa hon och hon lyste när hon såg på Edward. Undrar om jag ser ut så när jag ser på Embry eller Diego...

”Hej snygging.”, sa Edward. Jag bara log mot henne.

”Okej. Jag går.”, Charlie och tog händerna över huvudet och flydde ut i vardagsrummet. Vi skrattade allihopa.

”Men varför tog du med dig Bree?”, frågade Bella Edward när vi slutat skratta. ”Inte för att jag har något emot det. Tro inte det Bree.”, Både jag och Edward skrattade igen.

”Nej då. Det skulle jag aldrig tro. Men jag undrar faktiskt också varför Edward tog med mig hit...”, sa jag och vi såg på Edward.

”Ni har mycket att prata. Som jag sa tidigare Bree. Bella har varit i samma sits som du. Men vi går upp till Bellas rum allihop nu. Sen går jag nog.”, Jag såg hur Bellas ansikte blev olyckligt. Edward hade tydligen också sett det. ”Men sen kommer jag tillbaka.”, sa han och hon lyste som solen igen.

”Okej.”, sa hon och gick upp för trappan. Edward gick efter henne och jag gick sist.

 

Vi stog i ett litet rum med några få möbler. Bella och Edward satt på sängen medans jag satt i en gungstol i ett av hörnen av rummet.

”Jaha. Jag kanske borde låta er prata...”, sa Edward och reste sig och kysste Bella ömt på munnen. ”Det angår inte mig...”, Sen hoppade han ut genom fönstret och vi var ensamma.

”Så... vad var det han snackade om att jag har varit i samma sits som du?”, frågade hon när vi suttit tysta ett tag.

”Jo.”, Jag satte mig på hennes säng. ”Så här...”, och så redo gjorde jag alla mina problem för henne. Öppnade mitt hjärta. Hon satt och lyssnade genom hela berättelsen och när jag var klar så frågade hon:

”Har Edward berättat om när han lämnade mig?”, Det. Var. En. Chock!

”V-Va?”, var det ända jag fick fram. Hon nickade.

”Han lämnade mig efter att jag hade börjat blöda på mitt födelsedags kalas hos er och Jasper försökte döda mig. Han lyckades inte men Edward och resten av familjen lämnade mig här för att dem inte skulle skada mig mer. Det var dem svåraste månaderna i mitt liv...”, Hon såg inte ut att prata med mig längre utan som om hon var i en annan tid ”...tills jag började umgås med Jacob. Han lindrade smärtan i bröstet lite. En dag var Jacob ute och patrullerade och jag ville ha lite kul så jag hoppade från en klippa. För skojs skull. Men efter som Alice inte kan se varulvarna så såg hon inte när Jacob drog upp mig så hon trodde jag var död. Hon åkte hit för att trösta Charlie. Men så var hon hemma här när jag kom hem men Rosalie hade berättat för Edward varför Alice åkte hit och han ringde hit för att kolla om det var sant. Jacob svarade och svarade att Charlie var på begravning – hans vän Harry hade nyligen dött – och han trodde att det var min. Så han reste till Italien för att Volturi skulle döda honom. Alice såg honom i en vision och vi åkte till Italien för att rädda honom. Men vi gjorde också ett avtal med Volturi. Att jag måste bli en av er. Men sen så kom vi tillbaka och jag blev tvungen att välja mellan Edward och Jacob. Det är inget lätt val.” Där håller jag med. ”Jag valde Edward. Det är därför som Jacob nog hatar mig nu.”, Hon såg på mig.

”Det är därför som Edward tog med mig hit.”, mumlade jag.

”Ja. Förmodligen.”, sa hon.

”Men vad ska jag göra...?”, Jag var på väg att bryta ihop. Det märktes. Bella märkte det med. Hon kramade mig. Och elden brann mer en någonsin i min strupe så jag krånglade mig ur hennes grepp och millisekunden senare stog jag på andra sidan rummet. Hon skrattade.

”Så där brukade Edward också göra...”, sa hon.

”Han skulle döda mig om jag dödade dig...”, sa jag allvarligt och gick tillbaka mot henne. Långsamt.

”Det tror jag inte att du skulle göra...”, sa hon.

”Han sa samma sak.”, Jag var framme vid sängen och satte mig på den igen.

”Varför förvånar det mig inte?”, skrattade hon. Jag skrattade också.

”Men vet du vad jag gjorde när jag valde?”, frågade hon när vi slutat skratta. Hon behövde inte säga vilket val hon menade. Det visste jag redan. Jag skakade på huvudet.

”Lyssnade på mitt hjärta. Även om ditt inte slår så finns det där.”, det lät klokt.

”Ja. Men jag behöver inte lyssna på det förens vi fått tillbaka Diego...”, Jag suckade. Hon tog min han. Rädd för att göra något förhastat.

”Han kommer tillbaka. Jag vet det bara. Lita på din familj. Dem kommer inte låta något hända Diego.”, jag ville tro henne men det fanns en liten röst inne i mig som sa. Tänk om ni inte får tillbaka honom? Tänk om du aldrig med får se honom...

---

Okej ni vet vad som gäller. Kommentera!

/Erika