Brees Second Chance

När vi hade kommit nästan ut ur staden så stelnade Embry till.

”Vad är det?”, frågade jag.

”Vampyr.”, sa han med sammanbitna tänder.

”Släpp ner mig!”, befallde jag. Han gjorde som jag sa. Jag vädrade i luften och precis som han sa så befann det sig en vampyr i området. Och han var nära. Men jag kände igen lukten. Det var en jag känner. Jag log.

”Varför ler du så?”, frågade Embry förvirrat. Jag bara sprang mot lukten. Embry följde efter min lukt efter som han inte kunde springa lika fort som jag som människa. Doften kom närmare. Och jag såg honom.

”Fred!”, skrek jag och han vände sig om. Och han log med hela ansiktet.

”Bree!”, jag sprang fram och omfamnade honom.

”Men vad gör du här?”, frågade jag när vi släppt varandra.

”Jag gillar staden så jag stannade lite längre än ett dygn. Vad gör du själv här?”, frågade han.

”Jo... ja...”, jag kunde inte fortsätta. Jag suckade.

”Vad?”, frågade han oroligt. ”Mår du bra?”

”Hon håller på att bryta ihop.”, sa Embry som ljudlöst kommit upp bakom mig.

”Och vem är du?”, snäste Fred.

”Han är min vän Embry.”, viskade jag.

”Åh. Du vet att du stinker va?”, frågade Fred Embry. Embry skrattade.

”Du, vi ska nog inte jämföra...”, sa han.

”Men vad gör ni här?”, frågade Fred. Mest till mig men Embry svarade:

”Diego hade blivit tillfångatagen, först trodde Bree att det var du men så var det inte det och vi var här för att rädda honom men dem som hade honom kom undan och resten av oss försöker spåra dem!”

”Diego? Han är ju död...”, viskade Fred. Jag skakade på huvudet.

”Nej. På något sätt kom han undan från Riley och Victoria... jag vet inte hur...”, sa jag.

”Victoria...?”, jag kom på att Fred inte visste namnet på vår skapare.

”Det var hon som skapade oss...”

”Åh. Men du sa att resten av er försöker spåra dem...?”

”Ja. Min familj.”, Han såg ut som en frågetecken när jag sa det. ”Alltså. Jag kapitulerade från striden och då beslutade Volturi - dem är typ som poliser, håller koll på lagarna liksom – att jag skulle få bo hos dem märkliga gulögda – som inte är ett dugg konstiga. Förutom att dem lever på djurblod och inte människoblod och nu äter jag också djurblod och är en del av deras familj och dem är och jagar Marco. Det är han som har Diego...”, nu borde han ju fatta.

”Okej.”, sa han. ”Och var kommer du in i allt det här?”, frågan var riktad mot Embry.

”Jo. Jag och mina bröder kom precis när striden mot Marcos klan skulle börja och vi jämnade ut oddsen liksom...”, svarade han stolt. ”Bree vi måste nog gå men din vän Fred kan ju följa med...”, sa han till mig.

”Vill du det?”, frågade jag Fred.

”Visst.”

”Men du måste lova en sak. Döda ingen, om du måste släng dig på ett djur, okej?”, frågade jag.

”Yes sir!”, sa han. Jag log. Sen lyfte Embry upp mig i famnen och började springa mot skogen med Fred i hälarna. När vi kom fram till skogskanten så släppte Embry ner mig och gick in i skogen och tillbaka kom det en stor varg. Jag kände hur Fred stelnade till.

”Det är bara Embry. Han är typ en sorts varulv.”, lugnade jag honom. Han slappnade av lite och nickade. Jag klättrade upp på hans rygg och vi bar av mot Forks.

 

När vi kom fram till huset så släppte Embry av mig och gick in i skogen. För att skifta form antagligen. Jag gick in i huset och Fred följde efter. Jag satte mig i soffan medans Fred satt i en fåtölj.

”Du gillar honom va?”, frågade han.

”Va? Vem?”, Jag fattade inte alls.

”Vargen.”, sa han och nickade mot dörren.

”Embry.”, rättade jag. ”Han är en bra vän...”

”Han gillar dig. Det märks.”, den tanken hade inte slagit mig förut. Jag hade varit så upptagen med att grubbla över allt annat så jag inte hade tänkt på min relation med Embry. Var vi mer än bara vänner? Nej. Det var svaret som min hjärna gav mig men mitt döda hjärta var inte lika säkert. Jag sa ingenting och det gjorde inte Fred heller. Vi bara satt och så kom Embry in.

”Hej på er munter gökar.”, sa han och satte sig bredvid mig i soffan. Jag la huvudet mot hans axel och blundade.

”Varför tog det så lång tid?”, undrade jag.

”Jag behövde snacka lite med Jacob. Dem hade inte fångat dem än men dem hade fått upp spåret och jagade dem nu.”, svarade han.

”Ja just det. Hur fick du dem att komma med dig? Bella sa att Jacob kanske inte ville vara hennes vän längre och det intryck jag fick var att ni inte precis gillar Cullens...”

”Ja. Jake är arg på Bella men han är fortfarande min vän och det är Quil med och Seth var inte så svår att övertala och Leah följer honom som en skugga. Och Paul är alltid sugen på att få döda lite vampyrer.”, Han ryckte på axlarna.

”Och du då? Varför kom du? Jag sa ju åt dig att det skulle bli farligt...”, Han fnös.

”Som du såg idag så är vi väldigt bra på att döda vampyrer. Det är liksom det vi är skapade för...”

”Bree?”, Jag hade helt glömt att Fred satt där. Jag vände mig mot honom. ”Jag har inte jagat på ett tag och skulle behöva det. Är det okej om jag går?”, jag la märke till att hans ögon nästan var helt svara.

”Jag visst. Men om du ska jaga efter människor så får du springa till Seattle. Men du får gärna följa vår diet...”

”Jag kanske testar på väg till Seattle...”, sen gick han ut genom dörren och vi var ensamma igen. Jag la huvudet mot Embrys axel igen och han la sin arm runt mig.

”Vet du en sak Bree?”, frågade han när vi suttit ett tag. Jag vred lite på huvudet så att jag kunde se hans ansikte. Och drunkna i han ögon. Igen

”Vad?”

”Jag är glad att Volturi inte dödade dig den där dagen...”, hans andedräkt smekte min hud och jag log.

”Mm. Jag med...”, han drog upp mig i sitt knä och jag protesterade inte. Sen böjde han sig ner... och kysste mig. Och jag besvarade kyssen. Det blev bara mer och mer intensivt för varje sekund som gick och utan att jag hann säga hoppsan så låg han över mig och hans läppar vandrade ner för min hals, till mitt nyckelben, till örat och tillbaka till munnen igen.

”Jag älskar dig”, viskade han mitt i alltihopa. Då kom det upp för mig att jag älskade honom också. Nu var det inte bara hjärtat som visste det utan också min hjärna.

”Mm... jag älskar dig med...”, viskade jag tillbaka. För det gjorde jag verkligen. Åhh vad jag älskade honom. Men jag älskade ju Diego också. Vad allt blev komplicerat nu. Jag hade inte känt någon av dem speciellt länge men ändå var det dem två som jag älskade mest i värden. Det fick bli telefonen som avbröt vårt hånglande. Jag lirkade mig ut ur hans grepp och svarade.

”Hallå?”

”Åh. Hej Bree.”, Det var Edward som pratade.

”Hej Edward hittat något?”

”Jag är så ledsen men spåret ledde ut i vattnet. Dem kan ha gått i land var som helst. Vi kommer hem.”

”Okej.”, jag var besviken. Men vad kunde vi göra? Vi kunde i och för sig ta och simma ut med hela västra kusten men dem skulle kunna ha simmat till Japan eller Kina så det bästa var nog att stanna hemme.

”Vi ses snart Bree.”, sa Edward och la på. Jag stog med telefonen i handen och bara tittade. Jag hörde Embry resa sig från soffan och gick mot mig. Han la sina stora armar om mig och frågade:

”Har dem hittat något?”

”Nej. Spåret försvann ut i vattnet och dem är på väg hem...”

”Men då har vi ju lite tid kvar för oss själva...”, viskade han i mitt öra innan han kysste det och lyfte upp mig i famnen utan att bryta kyssen, han flyttade bara läpparna till min mun istället. Sen gick han upp för trappan och la mig i min säng...

---

:P Vad tycker ni?

 

 

/Erika