Brees Second Chance

Mannen såg min förvåning och flinade.

”Så det här”, sa han och gjorde en gest mot Diego. ”Var inte vad du hade väntat dig?”, jag bara skakade på huvudet. För chockad för att kunna tala. Edward förde min talan.

”Vad ska vi göra för att få honom?”, frågade han ursinnigt.

”Åh. Det finns inget ni kan göra. Utan ni kan ge oss någon...”, sa han och log ett elakt snett leende. Ett hotfullt morrande kom ur Emmetts strupe. Jag letade efter något i hans tankar som kunde förklara varför.

”Dem vill ha Rosalie...”, tänkte han.

”Hur vet du det?”, undrade jag.

”Lyssnar du på deras tankar eller?”, tänkte han frustrerat.

”Vad vill ni ha?”, frågade Edward. Som om han inte visste.

”En flicka... ni känner henne...”, Han log mot oss. Det var ett kalt, hotfullt leende. ”Rosalie Hale”, viskade han. Emmett morrade igen och ställde sig i försvars ställning. Jag morrade också. Vilken idiot han var om han trodde att han skulle få Rose. Men hur skulle vi få Diego då...? Då hände något som förstörde hela vår plan... en lätt västlig bris kom emot oss. Bakifrån dem. Framifrån oss. Från... från... resten av familjen. Vi kände deras dofter och jag var säker på att dem som hade Diego också kände dem. Mannen – som hade varit den som pratade med oss – drog ett djupt ande tag. Sen suckade han och såg på mig.

”Du har inte lytt mitt råd överhuvudtaget Bree... inte smart...”, sa han och skakade på huvudet. Utan att jag hade lagt märke till det så hade Alice & co. kommit ut ur skogen – med Rosalie längst bak, med Emmett vid sin sida – och ställt sig bakom oss. Jag hade nu Edward på min högra sida och Alice på min vänstra. Ledaren hade nu alla sina ungefär 15 medhjälpare vid sin sida. Förutom han som hade min älskade som stog 3 meter bakom dem andra - som nu stog i attackläge. Min egen familj hade själva ställt sig försvarsläge, det hade jag med men omedvetet. Då öppnade han munnen och väste:

”Om du rör ett hårstrå på henne så kommer jag slita huvudet av dig Marco!”, hans röst var lika perfekt som jag minns den... och ljudet av hans röst fick mig att tappa kontakten med Edward, Emmett och Alice. Fan!

”Åh Diego... alltid lika... ja vad säger man? Aggressiv... jag tänker inte röra ett hårstrå på hennes huvud om hon ger mig henne.”, sa han och pekade på Rosalie.

”Aldrig!”, väste Esme och Emmett med en mun.

”Synd... då får vi väl ta henne själva.”, mumlade han innan han vände sig mot oss. Vi var döda... vi kunde inte vinna. Jag la märke till att Edward började le... varför då? Då kände jag också doften. Min räddare i nöden. Men dem var fler... av vad jag kunde känna var dem... 1, 2, 3, 4, 5, 6 stycken. Men... varför skulle de andra förutom Embry hjälpa oss? Det fick jag ta reda på sen. Alice hade backat och jag hade nu den stora grå svara vargen bredvid mig. Nu var det jämnare... med vargarna så var vi... 16 stycken och med Marco så var dem... 16 stycken precis lika. Bra. Men vi borde vara i överläge... för dem visste inte ens om vargarnas existens... så dem var i chock och vargarna var starka. Det hade jag märkt... men nu kunde vi ju vinna... det visste Marco med. Han började se lite nervös ut. Jag försökte komma åt hans tankar. Utan att han kom åt mina. En till sak jag hade övat på med Edward. Det gick. Det var som om en våg av tankar och känslor. Jag hade inte märkt att alla på något sätt rörde varandra. Några i händerna, några som rörde vid varandras fötter... någon av dem hade som gåva att kunna kommunicera med alla som rörde vid varandra och honom eller henne. Vet det var hade jag inte märkt än...

”Vi borde ta dem ändå. Vi har ju flera hundra år av erfarenhet i samma grupp... dem har väl aldrig ens varit i strid.”, tänkte en tjej.

”Det kan vi inte veta Joline. Och dem kommer försvara Rosalie som om dem var en mur. Och Bree och vargarna kommer att försöka ta Diego...”, tänkte Marco.

”Det kan du inte heller veta.”, tänkte en annan.

”Nej det kan jag inte.”, snäste Marco. ”Men det är vad min magkänsla säger. En säger också att vi ska retirera och anfalla dem när dem inte är beredda!”, tänkte han lite lugnare nu.

”Och när är det då? Vi måste väl inte väta i 68 år till...?”, frågade Joline.

”Nej. Det kommer vara inom den senaste framtid.”, tänkte Marco. Ha! Som om det skulle gå att överraska oss. Inte när vi har Alice, men det visste ju inte de. Vilka losers. Men det de sagt om reträtt bekymrade mig. Jag ville ha Diego nu. Inte sen. Det fick mig att bestämma mig. Vi skulle gå till anfall. Jag såg på Edward och han nickade som om han höll med. Jag gav order till resten av familjen att göra sig klara för strid. Jag, Edward, Alice och vargarna skulle komma fram och ta Diego. Resten skulle skydda Rose. Men hur skulle vi få dem att göra motstånd istället för att fly...? Jag kanske kunde få dem att tro att det var Marcos order... det kunde gå. Om jag kunde imitera hans röst. Men det var värt ett försök. Så jag försökte säga med Marcos röst:

”Okej. Jag har bestämt mig! Vi anfaller!” sen bröt jag kontakten och vi anföll. Precis samtidigt som dem. Det hade funkat! Jag, Edward, Alice och vargarna var i spetsen medans resten av familjen var i bakgrunden. Några som kom förbi oss kom till dem och dem gjorde slut på dem som om det hade varit en fluga och inte en vildsint vampyr. Jag såg att Marco var så överraskad så han inte visste vad han skulle göra. Jag visste att om jag skulle anfalla honom så skulle jag bara bli dödad. Så det var uteslutet. Men kanske om någon annan... jag fick inte tid att fundera mer på det för Marco hade samlat sig och var nu på väg mot Diego. Nej! Jag och Embry tänkte precis samma tanke. Vi försökte komma förbi och fram till Diego men de var så många så det var svårt. Jag kunde inte göra så mycket men Embry kunde. Han tog kol på varenda vampyr som vi kom förbi. När vi var nästan framme så viskade Marco något till killen som hade Diego och de började röra sig mot skogen. Trots Diegos protester. Jag och Embry ökade farten. Jag måste... jag måste rädda honom! Men när jag bara var några meter ifrån dem så ställde sig en kille fram för mig och blockerade vägen. Fan! Och innan jag visste ordet av så hade Embry fällt honom. Men han var borta... vart hade dem tagit vägen? Dem kunde ju inte bara gå upp i rök! Jag såg Embry djup in i ögonen och hans blick sa: Det kan vi inte göra något åt nu. Vi tar kol på dem här avskummen och sen kan vi oroa oss om honom. Han hade rätt. Så klart han hade. Men jag kunde inte röra mig. Han var borta.

”Om du vill kan du sitta på min rygg medans jag slåss...” tänkte Embry försiktigt. Jag hade visst börjat kommunicera med honom undermedvetet. Jag nickade och sekunden senare så satt jag på hans rygg... Men oj så hög han var! Han slogs och jag bara satt. Jag hade inte förmågan att röra mig. Jag var som förlamad. Och innan jag visste ordet av så var alla döda. Ingen hade skadats. Varulvarna såg ut som om dem var kungar av världen. Jag hoppade ner från Embrys rygg och hamnade rakt i Esmes famn. Hon kramade mig och om jag inte hade varit vampyr skulle jag ha gråtit floder.

”Jag är så ledsen. Vi skulle ha stoppat dem...”, viskade hon.

”Det är inte ert fel.”, viskade jag tillbaka.

”Vad ska vi göra nu?”, det var Embry som pratade. När jag såg honom komma gående mot oss så kom det upp för mig att jag aldrig hade sett honom i människoform. Han hade kort svart hår, hans hud var kopparbrun och hans ögon... dem skulle man kunna drunkna i. Han var snygg. Mycket snyggare än en vanlig människa. Han log ett vackert leende mot mig men blev snabbt allvarlig igen.

”Vi ska nog spåra Marco och se om vi kan hitta dem men Bree behöver nog åka hem. Hon ser helt förstörd ut.”, svarade Edward ”Vi andra fortsätter leta”

”Hallå? Jag står här!”, snörvlade jag tyst.

”Jag vet.”, sa Edward och flinade. Embry hade kommit fram till mig och rätt som det var så lyfte han upp mig.

”Hallå? Vad tror du att du gör?”, frågade jag.

”Jag tar hem dig. Vad annars?”, svarade han och skrattade lite.

”Men...”, Jag skakade på huvudet. ”du borde ta följa med och spåra... jag kan ta mig hem själv.”

”Icke sa Nicke. Du ser ut att bryta ihop när som helst. Jag bär hem dig!”, sa han. Jag visste att det inte var någon idé att kämpa emot. Han skulle vinna ändå.

”Men om du nu ska ta hem mig så kan jag väl ändå få rida på din rygg när du e varg...”, frågade jag surt. Han bara skrockade.

”Okej men låt oss komma ut ur Vancouver först.”, då slog tanken mig att ingen människa hade sett när vi slagits. Och som om han kunde läsa mina tankar så sa han:

”Det är lite konstigt att det inte kom någon människa jag vet, vi hade nog tur...”

”Mm.”, var det ända jag sa.

/Erika