Brees Second Chance

Dagarna gick som sekunder och plötsligt var det söndag kväll. Eller klockan var halv tolv så det var en och en halv timme kvar. Jag satt i köket, tittade på klockan och räknade sekunder. Bara 179 minuter nu. 178. 177. Nä nu. Började jag bil galen?

”Nej. Du är orolig.”, hörde jag Edward säga bakom mig. Jag hade inte hört honom komma.

”Åh. Hej.”, sa jag och log mot honom.

”Vet du vad som kan hjälpa? Spring lite.”, sa han.

”Ja, du vet ju allt om att vara orolig.”, sa jag skämtsamt. Han log.

”Inte allt. Men mycket.”, sa han och satte sig bredvid mig.

”Mm. Men du har rätt. Det kanske hjälper att springa.”, sa jag och reste mig och gick mot dörren. ”Tack.”, sa jag och han log mot mig och jag log tillbaka. Sen gick jag ut genom dörren och en halv sekund var jag 10 meter utanför huset.

”Hejsan vampyr-tjejen.”, tänkte han.

”Hej Embry.”, tänkte jag och log.

”Vad händer?”, vad skulle jag svara? Att en av mina vänner var tillfångatagen av ett gäng vampyrer och vi skulle till Vancouver?

”Åh.”, tänkte han. Jäklar. Jag måste hålla mina tankar i styr när jag snackar så här. Han skrockade. Fan, jag hade gjort det igen.

”Taskig situation det där. När ska ni till Kanada?”, frågade han.

”Om en timme och...”, jag kollade på min klocka. ”30 minuter.”

”Så snart?”, jag nickade och han märkte det.

”Skulle du ha något emot att springa ikapp lite? Jag behöver samla tankarna lite”, frågade jag.

”Jag skulle gärna. Men du får inte korsa gränsen och jag måste patrullera.”

”Men vi kan springa vid gränsen! Jag behöver ändå få veta vart den går”

”Okej.”

”Du Embry. Tänder du på blodsugare nu?”, frågade en röst när vi hade sprungit en bit.

”Stick Jared.”, tänkte Embry irriterat.

”Men snälla Embry kan vi inte få stanna?”, frågade en till röst.

”Paul... stick innan jag kommer och biter av svansen eller nått på dig...”, morrade Embry.

”Jag skulle hjälpa till...”, tänkte jag och log.

”Ja kom an bara. Du får ändå inte korsa gränsen...”, tänkte Paul och fnös.

”Det finns nog andra sätt att få tag på dig...”, skrattade jag.

”Men allvarligt, gå!”, tänkte Embry. Inget hände... ingen tänkte något, förutom Embry, han undrade vart dem tagit vägen, ingen av dem hade inte skiftat form.

”Var det du som gjorde det?”, undrade han efter ett tag.

”Jag... jag vet inte, kanske. Jag har aldrig gjort något sånt här tidigare...”

”Det kanske hör till din kraft. Att kunna stänga ute alla andra tankar om du vill menar jag...”, tänkte han.

”Mm... du kanske har rätt... igen.”

”Ja just det. Det var jag som kom på att du hade den där gåvan. Fy fan vad jag är nice!”, tänkte han skämtsamt. Jag skrattade lite. ”Det är synd att jag inte kan hjälpa till med att rädda hennes vän...”, tänkte han för sig själv, utan att det var meningen att jag skulle höra.

”Det får du inte!”, tänkte jag utan att tänka efter först. ”Jag menar... det kommer att bli farligt och som Carlisle sa så har er flock offrat mycket igår... jag tror inte att er alfa kommer att gå med på mer nu.”

”Ja jag vet... men ändå om jag bara kunde göra något. Du kanske borde springa tillbaka, klockan är nog ganska mycket...”, Jag kollade på klockan. Fan fan fan! Hon var redan kvart över ett.

”Jag är ledsen Embry men jag måste gå. Jag har en kompis att rädda.”

”Hej då vampyr tjejen. Hur mycket det än förvånar mig så är jag glad att jag patrullerade idag.”, jag log. Sen vände jag om och sprang mot huset.

När jag kom fram så mötte Alice mig.

”Bree var har du varit? Jag har inte kunnat se sig så du måste ha varit med varulvarna! Men nog om dig, nu måste vi planera avfärden. Vi ska gå om 10 minuter. Edward har varit hos Bella och är här om 1 minut. Resten av familjen är och byter kläder. Det finns kläder till dig på din säng. Det var nog allt gå och byt om nu.”, det var en skön sak med Cullens, man behövde aldrig bekymra sig över vad man skulle ha på sig. Det hade Alice redan bestämt. Jag sprang upp till mitt rum och precis som Alice sagt så låg det en t-skirt och ett par shorts på sången. Båda var i mörk mörk grön men dem var ju så klart väldigt snygga och matchade varandra totalt. Bredvid sängen så fans det ett par stilettklackar som var i samma färg som kläderna. Det var sånt som jag aldrig skulle ha på mig i mitt förra liv... men en sak var jag säker på. Jag hade aldrig haft set lyckligare. Någonsin. Även om mitt umgänge inte var komplett så var det ändå nästan det. Det var bara två personer som saknades. En som jag skulle få tillbaka snart och en... en... en som jag aldrig mer skulle få se. Aldrig mer röra. Aldrig mer kyssa. Aldrig få höra hans röst. Om jag hade varit människa så hade mina tårar sprutat som floder nu. Men nu var mina ögon snus torra. Sen samlade jag mig och gick ner till vardagsrummet. Där satt alla och väntade på mig.

”Åh. Ni kunde sagt att ni väntade på mig.” sa jag lite generat.

”Edward sa att vi inte skulle störa dig. Att du skulle komma ner när du var redo.”, sa Esme och log ett så där väldigt mammigt leende. Jag log mot henne.

”Sååå ska vi dra?”, undrade Emmett förväntansfullt.

”Ja, vi kommer komma för sen annars”, sa Alice.

”Då springer vi.”, sa jag. Och alla var ute ur huset.

Jag hade varit i Vancouver flera gånger under min barndom. Men det var ett suddigt minne nu men jag hittade till stora torget. Tillslut var vi framme på platsen som vi skulle dela på oss.

”Okej nu måste vi dela på oss.”, sa Alice. ”Annars kommer dem känna våra dofter.”

”Okej. Bree, Edward, Emmett ni får dit så går vi andra hit.”, sa Carlisle.

”Carlisle...”, sa Esme försiktigt. Han tittade på henne med kärlek i blicken. ”Jag får onda aningar om det här.”

”Det är ända sättet att rädda Fred.”, sa Carlisle och kramade om sin fru. Hon suckade.

”Ja. Det får väl gå då. Men jag har fortfarande onda aningar.”, tog Carlisle Esme i handen medans Jasper och Alice gjorde samma sak och Emmett och Rosalie gav varandra en snabb kyss. Det knöt sig i magen. Men tillslut så sprang vi till torget. Jag kände doften av dem innan jag såg dem. Men det var något som inte stämde... en doft som inte passade in. När jag såg dem så förs mina muskler till is. Jag började hålla kontakten med Emmett, Edward och Alice. Jag hade lärt mig att hålla kontakten med flera personer när jag hade tränat med Edward.

”Okej allihopa nu kan vi höra varandras tankar och deras genom Edward. Okej?”, frågade jag.

”Ja”, hördes det tre röster.

”Bra. Nu kör vi.”, vi var bara 5 meter ifrån dem nu. En av dem klev fram.

”Välkomna!”, Jag kände genast igen rösten. Det var han som hade pratat i meddelandet. ”Du lydde inte mitt råd och att komma ensam. Så synd”, sa han.

”Var är Fred?”, frågade jag med hög och tydlig röst. Jag blev förvånad över att min röst inte skar sig.

”Fred? Jag vet inte vem du pratar om...?”, skrockade han.

”Men... min vän som ni hade tagit till fånga då? Det var ju Fred... eller?”, Jag tänkte efter... han hade ju aldrig sagt att det var Fred. Men vem annan skulle kunna vara? En människa. Jag lyssnade. Nej inget hjärta men jag kände en doft som jag så väl kände igen. Det var omöjligt. Det kan inte vara så, jag inbillar mig.

”Får jag se honom?”, frågade jag. Mannen vinkade fram en kille som höll en annan i armarna så att han inte kom loss, han hade en påse över huvudet. Nej nej nej det här är inte sant. Jag drömmer, men jag kan ju inte drömma. Det är omöjligt.

”Ta av påsen!”, sa Edward. Mannen log mot Edward och killen som höll i fången tog av påsen. Han såg rakt på mig. In i mina ögon. Dem där varma röda ögonen, fast dem var snarare svarta än röda. Det var han. Han var inte död. Han hade på något sätt överlevt. Det är är en dröm, nyp mig någon. Jag ville springa fram och kyssa honom och aldrig mera släppa taget om honom.

”Det får du inte!”, hörde jag Alice och Edward tänka samtidigt. Jag hade missat allt utan för mig och honom. Det var verkligen han. Det var... det var... Det var Diego!

/Erika