Brees Second Chance

”Pappa?”, Jag hörde honom resa sig från fåtöljen.

”Vem är det?”, frågade han. Vem tror han att det är? Mamma.

”Pappa det är jag, Bree.”, sa jag snällt. Nu hade han kommit in i hallen där jag stog.

”Bree?”, viskade han. ”Är det du Bree? På riktigt?”

”Ja pappa. Det är jag.”, Han hade kommit så nära så att jag kunde omfamna honom. Och det gjorde jag. ”Jag är hemma nu pappa.”

”Kommer du att stanna?”

”Ehm... tyvärr inte... jag är ledsen.”, jag nickade mot Alice. ”Jag bor hos Alice och hennes familj. Jag trivs otroligt bra.”

”Det är väldigt trevligt att träffas Mr. Tanner”, hälsade Alice. ”Jag heter Alice Cullen.”

”Hejsan Alice.”, sa han förvånat. Sen vände han sig mot mig. ”Så du kommer inte att stanna?”

”Nej, men jag bor inte långt borta, bara i Forks och jag kommer må jätte bra och jag lovar och svär på att jag kommer att hälsa på, ofta.”, svarade jag.

”Okej ofta, lova.”, sa han eftertänksamt.

”Jag lovar på hedersord!”

”Säkert?”

”Topp säkert.”, lovade jag med en nickning.

”Okej bra.”, Jag tittade bort mot Alice.

”Måste vi gå?”, frågade jag henne i tankarna. Hon bara nickade.

”Pappa, vi måste tyvärr gå.”

”Måste ni?”

”Ja.”

”Okej, hej då gumman.”

”Hej då pappa.”, sa jag och kramade om honom lite lätt.

”Okej hur gjorde du så att jag hörde dina tankar??”, frågade Alice när vi gått.

”Min nyupptäckta gåva.”, sa jag och log.

”Att du kan få andra att höra dina tankar?”, frågade hon.

”Nja, och att andra kan höra mina. Vi kommunicerar liksom.”, sa jag med en axelryckning.

”Jaha, coolt och ganska praktiskt. Jaga?”

”Självklart!”

”Men varför försökte du inte stoppa mig när jag skulle döda mannen förut idag?”, frågade jag när vi hade jagat klart och sprang hemåt.

”Jag såg en syn av dig när du kände doften och visste att du inte skulle döda honom och sen be Carlisle rädda honom så jag såg ingen mening i att försöka stoppa dig.”, sa hon och ryckte på axlarna.

”Jaha.”, sa jag bara. Vi hade nästan kommit fram till huset nu, vi var så nära så att jag kunde höra hur teven var på. Carlisle och Esme stog på trappan när vi kom fram till huset.

”Hej.”, sa Esme.

”Hej.”, svarade jag misstänksamt.

”Vi har en liten överraskning till dig Bree.”, sa Carlisle lugnt.

”Okej var är den?”, frågade jag.

”Vi ska visa.”, sa Esme. Sen så var nästa gång jag såg dem i garaget. Vad gjorde vi här?

”Se dig om kring och hitta något som inte var här tidigare idag.”, sa Carlisle. Sen bara gick dem. Jag såg mig omkring. Allt så ju lika dant ut som förut. Emmetts jeep, Alice Porsche, Rosalies Mercedes, Jaspers motorcykel... men bredvid den. Där stog det något nytt. Ett stort mörkt tyg och en lapp där det stod ”Dra av mig!”. Jag bara lydde lappen och drog av tyget. Där stog en stor, röd, blank sak. En cabriolet. Jag kunde inte alls mycket om bilar så jag gick runt och kollade på bakluckan. En BMW Z4.

”Vad tycker du?”, sa Edward, som kommit upp ljud löst bakom mig. ”Oj, jag menade inte att skrämmas.”, sa han och log.

”Nej, det är igen fara. Jag älskar den!”

”Så bra.”

”Hur kunde ni veta att min favorit färg är röd?”, jag kom på svaret samtidigt som jag hade ställt klart frågan.

”Alice!”, sa vi i mun på varandra. Ett fnitter kom krypandes genom min strupe. Men det varade inte länge.

”Vill du ta en prov körning?”, frågade han och nickade mot bilen.

”Emm.. jag har inte körkort.”

”Men kör lektioner då?”

”Visst.”

”Hoppa in då.”, Jag hoppade in i bilen då jag kom på att jag har ingen nyckel.

”Det har jag redan tänkt på.”, sa han och höll upp en silvrig nyckel.

”Det var ju bra då.”, sa jag lite kaxigt. Han bara skrattade. Sen satte jag i nyckeln och vred om. Ett brummande ljud hördes.

”Okej. Du behöver inte tänka på växeln – förutom när du ska backa eller parkera – den är automat. Så du klickar på den här knappen på fjärrkontrollen så att garagedörrarna öppnar sig.”, Jag gjorde som han sa och dörrarna öppnades, precis som Edward sagt. ”Sen pressar du på gasen lite lätt.”

”Okej”, sa jag och tryckte på gasen lite gran. Bilen började rulla långsamt framåt.

”Bra, och så lite mer.”, jag bara lydde honom, som om att om jag inte gjorde det så skulle han döda mig. Det skulle han kunna göra om han ville.

”Men då skulle jag ha en väldigt bra anledning. Jag tycker om dig Bree.”, sa han helt oberört. Det ryckte till i mungiporna när han sa att han gillade mig. Men sen måste jag hålla ögonen på vägen, vi hade kommit av den slingriga skogs vägen.

”Vet du vad alla skyltar betyder?”, frågade han när jag kört en bit. Jag kollade på honom. Men då förlorade jag lite av kontrollen på bilen så jag kollade bort.

”Ehm... ja, ungefär.”

”Bra.”, Sen instruerade han mig i allt sånt som man måste veta i bilkörning. Sen avbröts han mitt i en mening av sin mobil.

”Hallå?”, svarade han. En kort tystnad följde.

”Okej, Alice. Vi är på väg. Kan du komma och hjälpa Bree med körningen?”, Han lyssnade på när Alice pratade.

”Okej, tack.”, sa han och la på. ”Kan du köra mig hem till Bella?” frågade han mig.

”Ja visst om du visar vägen.”

”Följ den här vägen tills jag säger till.”

”Okej.”, sen sa vi inte något på ungefär en halv minut.

”Här kan du svänga och så stannar du när jag säger till.”

”Okej.”, sen var vi tysta igen.

”Nu kan du stanna. Alice står där vid kanten och kör hem med dig. Okej?”

”Okej.”, sag stannade bilen och så klev Edward ut och Alice in.

”Hej.”, sa hon glatt.

”Hello.", sa jag och körde i väg.

/Erika