Brees Second Chance

När jag visat Carlisle så kom Alice ner för trappan och gick emot oss.

”Kom jag ska visa dig en sak.”, sa hon ivrigt och drog med mig upp för trappan och fram till en dörr utan att jag hade något att säga till om.

”Blunda”, sa hon bestämt. Jag gjorde bara som hon sa och hon drog in mig genom dörren. Hon viskade något ohörbart till Esme.

”Okej öppna ögonen.”, sa Alice.

”Vågar jag det?”, frågade jag.

”Så klart!”, jag öppnade ögonen. Jag stog i ett stort vitt rum med ett gigantiskt fönster med utsikt över en liten bäck. Vid fönstret så stod det ett skriv bord med en laptop på. Mitt i rummet stog en soffa, eller det var två som bildade en fyrkantig halvmåne och i mitten så stog ett glasbord med blommor på. Bredvid skrivbordet så stog det en musik anläggning som så hur dyr ut som helst.

”Hur har ni valt musiken?”, frågade jag Alice när jag kollade på alla skivorna som var bredvid stereon. Det var Esme som svarade:

”Alice vet allas smaker, gumman”

”Nästan”, la Alice till. Så klart, jag hade glömt bort hennes coola förmåga att se in i framtiden.

Längst bak i rummet stod det en jätte stor säng - mest för syns skull antar jag - och bredvid en dubbel dörr in till ett annat rum. Vid dörren stog det en bokhylla med massor av böcker.

”Wow. Vem ska bo här?”, undrade jag och vände mig mot Alice och Esme.

”Gissa tre gånger.”, sa Alice och himmlade med ögonen när jag inte sa något. ”Du!”

”Jag?”, Jag fattade nada.

”Ja, om du ska bo här med oss behöver ju du något ställe som är ditt egna.”

”Wow.”, Mina wow-anden började bli lite tjatiga. ”Tack. Men vad finns i det rummet.”, frågade jag och pekade mot dörren vid sängen.

”Det bästa av allt.”, Alice gick i snabb mänsklig takt mot dörren och jag följde efter. Samtidigt som hon öppnade dörren så sa hon:

”Garderoben.”

Innanför dörrarna så var det ett rum som var lika stort som rummet intill och på hela väggarna - utom en som det var en gigantiskt spegel på - var det skåp och skohyllor och allt sånt som brukar finnas i en kläd affär, till och med en skyllt docka fanns mitt i rummet.

”Är allt det här... mitt?”

”Jupp.”, sa Alice och nickade.

”Jag har aldrig varit med om något sånt här... någonsin.”, jag omfamnade Alice och Esme.

”Åh Tack.”, var det ända jag sa, eller viskade snarare.

”Ehh... Bree... aj”, sa Esme efter någon sekund. Jag hade inte märkt att jag börjat klämma hårdare om dem och släppte genast.

”Hoppsan.”, sa jag med ett litet leende och dem log tillbaka.

”Vill du se resten av huset nu?”, frågade Alice ivrigt.

”Ja visst.”, Och hon drog iväg med mig igen.

”Edwards rum”, sa hon och pekade in i rummet bredvid mitt.

”Carlisle och Esmes, ett badrum, Rose och Emmetts, Carlisle kontor, ett badrum till, och till sist mitt och Jasper rum”, varje gång vi gick förbi ett rum så pekade antingen Alice på den stängda dörren eller så gick vi in i det om dörren var öppen. När vi gick ner så jag kunde bli rund vandrad på nedervåningen så var det ett konstverk som fångade min uppmärksamhet.

”Är det där... graderingsmössor?”, frågade jag Alice

”Ja... ett privat skämt, vi blir inskrivna mycket.”, svarade hon och log.

”Jaha.”, sen fortsatte vi rundturen.

”Köket”, där satt Carlisle och läste en bok och tittade upp och log mot oss när vi kom in. Sen gick vi igen. Nu till vardagsrummet där Emmett, Rosalie och Jasper fortfarande tittade på baseball. Sen var det bara lite anmäla rum kvar som hallen, badrum, lite arbetsrum, och så var det garaget i källaren. Där stog det en grå Volvo, en gul Porsche, en motorcykel, en stor Jeep som nog var Emmetts, en röd och en svart Mercedes. Det var typ en bil per person, förutom Esme och jag. Men det gjorde inte något för jag hade inte körkort ändå.

”Vems bil snesträck motorcykel är vems då?”

”Haha, Volvon är Edwards, Porsen är min, motorcykeln är Jespers, Jeepen är Emmetts...”

”Det var det jag gissade!”, avbröt jag.

”Ja, den röda Mercedesen är Rosalies och den svarta är Carlisles.”

”Okej, det borde jag ju komma ihåg.”

”Men vad vill du ha för bil då?”

”Åh, jag är bara 15 så jag har inget körkort.”

”Ja men det måste du ju ha!”, sa hon ”Från och med nu är du 16!”

”Jaha okej då...”, det gick fort, typ.

”Du vill du följa med och shoppa imorgon?”

”Ja, jag älskar att shoppa även om jag var väldigt fattig i mitt mänskliga liv och förut så gjorde vi aldrig sånt men när jag väl gjorde det så var det de bästa jag visste!”

”Det verkar som om Alice har fått en shoppa-kompis.”, hörde jag Jasper säga bakom mig. Han hade kommit så ljud löst, till och med för en vampyr, upp bakom mig så jag inte märkt det.

”Okej då gör vi det imorgon men vi måste jaga ordäntligt ikväll då om du ska klara att vara i ett köpcentrum med massor av människor hela dagen imorgon.”

”Okej, vilka hänger med?”

”Jag, Jasper, Carlisle och Esme. Ja och du förstås.”

”Okej.”

 

Jag flög fram över stenar och förbi träd. Jag såg bytet och jag tog språnget innan den ens uppfattat faran. Blodet släckte min törst, smekte min hals. Jag såg att Esme tog den andra men brydde mig inte ett dugg om det. Då! Doften kom krypandes så söt som socker, ljuv som sommaren. Människa. Jag lämnade puman jag höll på med och sprang mot doften. Jag kände att Esme, Carlisle och Jasper försökte stoppa mig men jag var för stark för dem. Doften kom närmre. Nu såg jag den, en man i ungefär 45 års åldern, jag närmade mig honom. Och hoppade. Han smakade bra. Men jag kände lite avsmak, det var inte gott. Djurblod var godare så jag lämnade mannen, han hade så mycket blod kvar att Carlisle skulle kunna rädda honom, och sprang tillbaka till de andra. De hade bara gett upp när jag sprungit iväg och fortsatt jakten i närheten.

”Åh, så du är klar nu.” sa Carlisle

”Ehm, ja men du har nog en patient att rädda sen, men det är nog ganska snart.”, svarade jag

”Va? Dödad du honom inte?”, frågade han förbryllat.

”Nej, jag märkte att det var godare med djurblod så jag lät honom leva...”

”Fascinerande.”, sa han till sig själv. ”Du kanske kommer ge oss ännu fler överraskningar än du redan get oss.”, lade han till, den här gången till mig.

”Är vi klara så vi kan gå hem?”, frågade Alice oss alla.

”Ja.”, Svarade alla i kör, utom jag.

”Men jag måste gå och hjälpa en man som behöver hjälp.”, sa Carlisle och sprang i riktning mot mannen.

”Du då Bree?”, frågade Esme.

”Ehm... nä jag skulle nog behöva lite till, om det är okej med er?”, svarade jag.

”Ja då.”, svarade hon och vände sig mot de andra ”Är det någon som vill jaga mer? Bree är inte riktigt klar än.” Varför hon sa det sista visste jag inte, alla hade ju hört oss.

”Jag kan följa med.”, det var Alice som svarade.

”Okej, vi andra springer hem.”

”Okej.”, sa jag men dem var redan utom synhåll fast jag visste att dem hade hört mig.

”Okej, vi har nog skrämt bort alla djuren här så vi jagar någon mil bort. Okej?”, sa Alice när dem hade gått.

”Ja visst, jag kan inte området så bra så du får vissa mig.”

”Vet du var vi är ens?”

”Ehm... nej.”

”Vi är bara några sekunders springandes från ditt gamla hem.”

”Är vi?”

”Ja, kom jag ska visa.”, och så sprang hon i väg och jag följde efter. Där stog huset likadant som jag lämnat det. Den där dagen för länge sen som jag rymde. Då komme en idé upp i mitt huvud.

”Alice, kan du se om det jag tänker göra nu är en bra idé?”, frågade jag, även om jag tänkte göra det ändå, vad hon än sa. Hon tänkte efter ett litet tag.

”Nej det kommer gå bra, men jag ber dig gör det inte det kommer plåga honom. Mycket.”, svarade hon. Jag fnös bara innan jag smutsade ner mig lite.

”Dem där kläderna var ju helt nya. Och dyra!”, sa Alice men jag bara ignorerade henne.

”Hur ser jag ut?”, frågade jag istället.

”Smutsig.”

”Allvarligt”

”Bra, han kommer gå på det.” suckade hon.

”Du råkar inte ha ett par kontaktlinser på dig va?”

”Ehm... jo det har jag, ett par bruna, ett par gröna och ett par isblå.”

”Kan jag ta dem bruna?”

”Visst, allt mitt är ditt.”, jag log mot henne och tog asken och satte på mig linserna.

”Hur ser det ut?”

”Toppen!”

Sen gick jag mot huset och Alice följde efter. När vi kom fram kollade jag in i fönstret. Pappa satt och tittade på tv. Min blick svepte över rummet. Allt stog precis likadant som jag minns även om minnet var oerhört svagt. Men en sak var annorlunda. Över den öppna spisen, där stog bilder. Bilder på … på mig. Han sörjde mig. Jag fick plötsligt lite dåligt samvete för att jag hade tänkt göra något ont mot honom. Skadat honom psykiskt jag kanske borde lämna honom, men nej han måste få veta att jag lever och mår bra. Jag måste bara snygga till mig lite. Så jag borstade av mig själv. Och precis när jag skulle gå in så tog Alice tag i min ärm.

”Tack.”, sa hon

”Vem är det som tackar?”

Hon log. ”Båda.”, Jag log tillbaka. Sen gick jag in.

 

---

Kommentera nu älsklingar <3

 

 

/Erika